I havet ligger nivåerna av bottenlevande fiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. Mellan olika sjöar och vattendrag är variationen stor, och det är svårt att dra några generella slutsatser om tillstånd.
Mätning av fisk i samband med provfiske för miljöövervakningen.
Miljöövervakningens provfisken är återkommande och skapar sammanhängande tidsserier. Det ger möjlighet att upptäcka förändringar och trender, till exempel effekter av klimatförändringar, försurning eller för hårt fisketryck. Det går inte att direkt jämföra övervakningsresultaten mellan olika system, provfiskeområden eller mellan arter, då metoderna och fångstredskapen kan skilja sig åt. Det går heller inte att dra några slutsatser utifrån miljöövervakningens resultat om hur mycket fisk i absoluta tal som finns i ett vatten.
Med få undantag ligger nivåerna av bottenfiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. För skarpsillen i Skagerrak och Kattegatt samt Östersjön ser det dock bättre ut för bestånden, medans sillen på västkusten och sydvästra Östersjön de senaste åren visar på en negativ utveckling. För sillen i centrala Östersjön och sillen i Bottniska viken visar båda bestånden de senaste tio åren på vikande trender i beståndsstorlek.
Sedan 1991 ingår standardiserat kustprovfiske i den nationella miljöövervakningen. Resultaten från övervakningen syftar till att ge en bild av kustfisksamhällenas tillstånd, och en möjlighet att följa långsiktiga förändringar i miljön och den biologiska mångfalden.
I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har generellt minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat.
Under de senaste tio åren ses en generell minskning i bestånden av gädda i många provfiskeområden framförallt i Egentliga och södra Östersjön. Även gösen har minskat i flera områden, men visar tendenser till återhämtning i några områden. Bestånden av sik i Bottenhavet minskade under flertalet år, men denna utveckling har generellt avtagit eller i vissa fall vänt under senare år. I Bottenviken har sikbestånden ökat eller varit stabila under det senaste decenniet. Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden.
Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med 1970-talet i flera kustområden, ses det under senaste decenniet en nedgång i bestånden i till exempel norra Kvarken och Egentliga Östersjön. Bestånden av abborre är generellt svaga i ytterskärgården. Några varma somrar under senare år, till exempel 2018, var mycket gynnsamma för abborrens och andra fiskar med sötvattensursprungs fortplantning och tillväxt, och det producerades flera starka årsklasser med snabbväxande yngel. Dessa årsklasser har och kommer att en positiv inverkan på bestånden under kommande år. Storleken på de stora abborrarna är i flertalet områden lägre än önskvärt, och kan indikera lokalt högt fisketryck.
Karpfiskar, speciellt mört, är talrika i många skärgårdsområden och ökar i flera områden. Detta är en sannolik följd av övergödning och ökande vattentemperaturer, men kan även ha en koppling till vikande rovfiskbestånd.
Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus).
En art som även ökat kraftigt i Östersjön sedan början av 2000-talet är storspiggen som nyttjar både utsjön och kustens habitat (se faktaruta). Spiggen har en tydlig negativ påverkan på reproduktionen av kustens rovfiskar som abborre och gädda.
På Västkusten dominerar unga individer av torsk, vitling och gråsej från bestånden i Nordsjön, samt olika snultror, plattfisk, ål, simpor och smörbultar de kustnära fisksamhällena. I många områden längs den svenska Västkusten är de tidigare förekommande lokala bestånden av torskfiskar svaga eller saknas helt, medan snultror och smörbultar är vanliga. Även strandkrabban har ökat explosionsartat i många områden där bestånden av rovfisk är svaga.
Storspiggshane i lekdräkt. I en nyligen publicerad studie liknas spiggens ökning med en våg som sprids från de yttre till de inre delarna av skärgården, och att vikar som tidigare dominerades av abborre och gädda idag helt kontrolleras av spiggen.
Storspiggens yngel lever sedan i grunda vikar på kusten till slutet av sommaren då de vandrar ut i det öppna havet för att söka föda och växa. Här spenderar de vanligen två år innan de som vuxna återigen vandrar in till kusten för att leka.
Storspiggen har alltid funnits längs våra kuster, och förekom i så stora mängder under 1800-talet att man fiskade den fettrika lilla fisken för att koka olja och använda som gödselmedel på åkrar. Under senare halvan av 1900-talet var tätheterna av storspigg i Östersjön generellt låga, men från början av 2000-talet har arten fullkomligt exploderat i antal, framförallt längs den svenska sidan av Egentliga Östersjön och i Bottenhavet.
I Egentliga Östersjön har storspiggen ökat med en faktor 50, medan förekomsten är betydligt lägre i Bottenviken, södra Östersjön och längs Baltikums kuster. De högsta tätheterna finns idag i vattnen runt Öland och Gotland, samt längs kusten mellan södra delarna av Kalmar sund till Stockholms skärgård i norr. Nyligen utförda uppskattningar visar att storspiggen, sin ringa storlek till trots, kan utgöra så mycket som 10 % av den totala biomassan fisk i den fria vattenmassan i Östersjön.
Det är inte helt klarlagt varför storspiggen ökat så kraftigt i Östersjön, men det har sannolikt en koppling till svaga bestånd av rovfisk som abborre, gädda, torsk och stor strömming. En koppling till ökande vattentemperatur och övergödningen är också möjlig. I många områden i den svenska skärgårdens yttersta och mellersta delar dominerar idag storspiggen helt det kustnära fisksamhället och kontrollerar bestånden av rovfisk genom att äta dess yngel och ägg, samt konkurrera om ynglens mat.
I de vikar där spiggen är talrik har den även tydliga effekter på övergödningssymptom som förekomsten av trådalger. Spiggen äter nämligen upp de små kräftdjur som vanligen betar ner trådalgerna och håller dem i schack, och i vikar med svaga rovfiskbestånd och massförekomst av spigg fullkomligt kryllar det av trådalger. Även om det finns färre studier som påvisar spiggens roll i födoväven i Östersjöns utsjö, så finns indikationer på att arten här kan konkurrera med strömming och skarpsill om dess planktonföda.
Ökningen och massförekomsten av spigg i Östersjön idag visar tydligt på en oönskad utveckling av systemets tillstånd, men man får inte glömma bort att spiggen samtidigt är en viktig födoresurs för rovfiskar, däggdjur och många fiskätande fåglar.
Många fiskarter ligger idag på historiskt låga nivåer. Ett undantag är rödspättan i Skagerrak och Kattegatt, som när den ligger på botten har ett effektivt kamouflage.
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt. Generellt så ligger bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel torsken i Skagerrak och Kattegatt befinner sig idag på betydligt lägre nivåer än för 40–50 år sedan, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition.
Det pelagiska beståndet av skarpsill i Skagerrak och Kattegatt befinner sig på en låg nivå medan skarpsillen i Östersjön utgörs av ett livskraftigt bestånd. Den vårlekande sillen på västkusten och i sydvästra Östersjön har under flera år legat på en mycket låg nivå, medan den höstlekande sillen i Skagerrak och Kattegatt ligger på en hållbar nivå. Sillen i centrala Östersjön har gått ner kraftigt sedan 1980-talet och ligger nu något under den nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske. Nivåerna av sill i Bottniska viken har stadigt gått ner sedan toppen i början av 1990-talet; dock ligger beståndets storlek fortfarande på en nivå som, indikerar hållbart nyttjande.
En positiv nyhet är att blåfenad tonfisk efter mer än 50 års frånvaro åter börjat besöka Skagerrak, Kattegatt och Öresund under deras sommarvandringar efter föda.
Historiskt har torsken längs den svenska västkusten varit rikligt förekommande. I dag är situationen en annan och stora torskar (över 50 cm) är mycket sällsynta, undantaget Öresund. I efterhand har man konstaterat att torsken i Bohuslän och Kattegatt redan i slutet av 1970-talet började visa på nedåtgående trender.
Data på bifångsterna av torsk i kräftfisket ute i Kattegatt visar en minskning av antalet fångade torskar per fiskeansträngning med mer än 90 procent under perioden 1982-1999. Samtidigt visar fångstdagböcker från sportfiskeklubbar, vars medlemmar fiskade mellan Orust och Göteborg, att torsken redan i mitten på 1970-talet började minska vid kusten.
De krympande bestånden av torsk återspeglas också i en rekonstruktion av långa tidsserier från vetenskapliga trålundersökningar i Skagerraks och Kattegatts utsjö, åren 1906–2007. Rekonstruktionen indikerar att beståndet av torsk i Kattegatt kollapsade redan på 1960-talet, medan den största minskningen för beståndet i Skagerrak skedde i slutet av 1970 och i början av 1980-talet.
Idag övervakas det kustnära och bottenlevande fisksamhället i Skagerrak och Kattegatt bland annat med årliga provtrålningar på ett antal lokaler i skärgårdsområdet. Resultaten från den undersökningen indikerar att tätheten av stor torsk längs västkusten är fortsatt mycket låg. Medelvärdet för antal fångade stora torskar (över 50 cm) de senaste fem åren (0,03 torskar/per tråltimme, år 2018-2022) indikerar att man i genomsnitt måste tråla i 33 timmar för att ha chans att fånga en enda torsk på över 50 cm längs den svenska västkusten.
Medelantal för stora torskar (över 50 cm) som fångats per trålad timme i Skagerrak och Kattegatt under perioden 2002-2019.
I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön i Skagerrak på mycket låga nivåer. På kusten är de lokala bestånden av till exempel torsk, rödspätta och kolja som en gång fanns, mycket svaga eller helt utslagna. De lokala kustfisksamhällena domineras istället av snultror, plattfiskar och smörbultar, samt unga torskfiskar från bestånden i Nordsjöns utsjö. Även strandkrabbor är idag talrika längs den svenska västkusten.
Beståndet av torsk ökade från låga nivåer i mitten på 2000-talet fram till 2013 men har sedan dess åter minskat. Rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts sedan 1950-talet då moderna mätningarna började. Även beståndet av gråsej har ökat sedan en bottennotering i början av 1990-talet, men är trots detta endast ca hälften så stort som i mitten av 1970-talet.
Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 1990-talet, och befinner sig sedan 15 år tillbaka på en mycket låg nivå. Tillståndet för beståndet av höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har sedan 1960-talet varierat betydligt mellan år men de senaste fem åren har beståndets storlek varit på en hållbar nivå.
Beståndet av nordhavsräka i Skagerrak var relativt stabilt under större delen av 1990 och 2000-talet men i slutet av 2000-talet började beståndet minska. De senaste åren har beståndet varierat en del i storlek men i genomsnitt på en lägre nivå än under 1990 och 2000-talet och under den gräns som medger ett långsiktigt hållbart fiske.
I grunda kustvatten domineras fisksamhället av snultror, och även gråsej, rötsimpa och unga individer av torsk är vanligt förekommande. Strandkrabban är mycket talrik och eremitkräftan ökar i förekomst i vissa områden. För lokala kustbestånd av torsk, rödspätta och kolja syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps, utan de individer som fångas kommer sannolikt från bestånden i Nordsjöns utsjö.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa och reproduktion hos tånglake. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte kunnat kopplas till några miljögifter med säkerhet.
I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön i Kattegatt på mycket låga nivåer. På kusten är de lokala bestånden av till exempel torsk, rödspätta och kolja som en gång fanns, mycket svaga eller helt utslagna. De lokala kustfisksamhällena domineras istället av snultror, plattfiskar och smörbultar, samt unga torskfiskar som kommer från bestånden i Nordsjöns utsjö. Även strandkrabbor är idag talrika längs den svenska västkusten.
Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet, efter införandet av ett stort fiskefritt område 2009 och regleringar av mängd och typ av fiske. Efter införandet av landningsskyldigheten 2017 har dock beståndet visat en vikande trend igen och är nu på en av de lägsta nivåerna som någonsin uppmätts.
Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak, har ökat sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men bara till ca hälften av nivåerna under mitten av 1970-talet.
I Kattegatt har beståndet av rödspätta ökat sedan 2009.
Beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund har ökat stadigt sedan 2009 och befinner sig nu på en nivå som är tre gånger högre än beståndet var i slutet av 1990-talet. Rödspättan har även ökat i förekomst i grunda kustområden. Vår- och höstlekande sill tillhör samma bestånd som de i Skagerrak och uppvisar samma utveckling i Västerhavet som helhet.
I grunda kustvatten domineras fisksamhället av snultror och plattfiskar. Även ung torsk från Nordsjön och ål förekommer. Strandkrabban är talrik i det kustnära ekosystemet längs Kattegatts kust, och arten tenderar att öka här sedan början av 2000-talet. Även krabbtaska och simkrabba har ökat i förekomst över tid.
Både Östersjöns västra och östra torskbestånd befinner sig på låga nivåer. I det kustnära fisksamhället finns en tendens att rovfiskar som abborre och gädda minskar, medan bestånden av karpfiskar är stabila eller ökar.
I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm, båda bestånden befinner sig på låga nivåer.
Sillen i södra Östersjön delas upp i två bestånd – vårlekande i sydvästra Östersjön och sill i centrala Östersjön. Skarpsillen betraktas i hela Östersjön som ett helt bestånd. Det kustnära fisksamhället består av en blandning av arter med ett marint och sötvattensursprung. Det finns här en tendens att rovfiskar som abborre och gädda minskar i förekomst medan bestånden av karpfiskar som mört är stabila eller ökande och storspiggen har blivit den dominerande arten i vissa områden. Vidare är förekomsten och konditionen hos den kustnära torsken och skrubbskäddan i Hanöbukten låg.
Det västra beståndet av torsk där även torsken i Öresund ingår ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det västra beståndet av torsk som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005–2010, men mellan 2011 och 2015 har beståndet varierat i storlek. De senaste fem åren visar beståndet på en negativ utveckling, samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mer torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren minskat igen.
I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill (strömming). Det vårlekande sillbeståndet med sill ifrån Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön, blandas i södra Östersjön med sill från centrala Östersjön. Vårlekande sill minskade under senare delen av 2000-talet, och ligger nu på en mycket låg nivå. Lekbiomassan för sillen i central Östersjön har gått ner kraftigt sedan 1980-talet och ligger nu på en nivå något under den nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett enda bestånd. Beståndet var som störst 1996 och har därefter varierat en del i storlek men på en relativt hög nivå.
De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört, men även marina arter som torsk, sill och skrubbskädda är relativt vanligt förekommande.
Svartmunnad smörbult är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Den svartmunnade smörbulten ökade kraftigt i förekomst fram till 2017, gick något tillbaka under 2018, och har därefter så sakteliga börjat öka igen.
Provfisken visar att gäddan har minskat kraftigt i både i Blekinge och södra Östergötlands skärgårdar. Även abborren är på tillbakagång i södra Östergötlands skärgård, samtidigt som dess tillväxt har ökat i båda områdena och storleken på de stora individerna är god i provfiskeområdet i Östergötland. I Kalmar sund Blekinge är storleken på de stora individerna undermålig. Detta tyder goda tillväxtförhållanden och/eller en minskad födokonkurrens, men lokalt högt fisketryck i Kalmar sund och Blekinge. I motsats till de nedåtgående trenderna hos abborre och gädda, så är bestånden av karpfiskar som mört stabila eller ökande i de undersökta områdena.
Även storspiggen ökar kraftigt i många kustområden, framförallt i skärgårdens mellersta och yttre delar. Höga tätheter observeras i området strax norr om Ölands norra udde. Längs stora delar av Östergötlands och Smålands yttre och mellersta delar av skärgården är arten idag helt dominerande. Arten har varit relativt sparsamt förekommande i Blekinge skärgård, men det tycks som att den även är på väg att öka här.
En viktig rovfisk i det kustnära fisksamhället är gös, en art som varit på kraftig tillbakagång längs stora delar av den svenska kusten under senare år. Data från provfisken i södra Östergötlands skärgård visar dock att förekomsten av gös ökar under senare år.
Några varma somrar under senare år, till exempel 2018, har varit var gynnsamma för föryngringen av varmvattengynnade sötvattensfiskar som abborre, gädda, gös och karpfisk. Positiva effekter på bestånden av dessa arter har sannolikt resulterat, och kommer så göra under kommande år, givet att miljöförhållandena är fortsatt gynnsamma och att predations- och fisketrycket inte är för högt.
Provfisken i Hanöbuktens kustvatten visar på en låg till mycket låg förekomst av torsk och skrubbskädda under senare år, samtidigt som sillen är talrik i området. Konditionen hos framförallt torsken på kusten är väldigt låg och endast 20 procent av de fångade fiskarna har god kondition.
Undersökningar av fiskens hälsa visar en förbättring under senare år, men att tillståndet för abborre (Blekinge och södra Östergötlands skärgårdar) och skrubbskädda (Hanöbuktens kustvatten) fortfarande är påverkat av någon yttre störning.
Fisksamhället i utsjön domineras idag av pelagiska fiskar som sill (strömming) och skarpsill. Karpfiskar och speciellt mört ökar i grunda kustområden, samt den invasiva svartmunnade smörbulten. Storspiggen har ökat kraftigt både i utsjön och längs kusterna, och är idag den dominerade arten i många områden i yttre och mellersta skärgården.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill (strömming) och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens bestånd som mestadels är begränsat till södra Östersjön. Längs kusten i norra Egentliga Östersjön domineras fisksamhället av abborre och mört, men marina arter som sill och skrubbskädda är även de vanligt förekommande. Storspiggen har ökat kraftigt både i utsjön och längs kusterna i Norra Egentliga Östersjön och är den dominerade arten i många områden i den yttre och mellersta skärgården (se faktaruta).
Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett enda bestånd men där den största andelen skarpsill nu återfinns i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1996 och har därefter fluktuerat ovanför referensvärdena för hållbart nyttjande. Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd. Sillen i norra egentliga Östersjön har minskat kraftigt sedan 1980-talet och är nu under den nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske.
Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört talrika i havsområdets grunda kustområden. Karpfiskar och speciellt mört ligger på en stabil nivå eller ökar i grunda kustområden, och samma gäller den invasiva svartmunnade smörbulten. Abborrens status, både gällande förekomst och storlek, varierar mellan provfiskade områden från god till icke tillfredsställande, medan gäddans tillstånd är oroande med minskande fångster i provfiskena. Även skrubbskäddan har minskat i förekomst, medan förekomsten av sik och gös har varit stabila under senare år. I likhet med andra delar av Östersjön, så var den varma sommaren 2018 och några efterföljande år gynnsama för reproduktionen för många fiskarter med ett sötvattensursprung, något som har och troligtvis kommer att ha en positiv påverkan på bestånden.
Den svartmunnade smörbulten är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Arten ökade kraftigt i förekomst fram till 2017, gick något tillbaka år 2018, och har därefter ökat igen. Arten sprider sig norrut längs Svenska östkusten och den nordligaste fyndplatsen i Sverige är Husum i Örnsköldsviks kommun.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa och reproduktion hos tånglake och abborre. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Längs Bottenhavets kust domineras fisksamhället av fiskar med ett sötvattensursprung, främst abborre och karpfiskar som mört. Fångsterna av dessa i grunda kustvatten ligger på en relativt stabil nivå, förutom i Kvarken där abborren minskar och karpfisken ökar. Bland de marina arterna är det främst sill (strömming) och storspigg som är vanligt förekommande nära kusten. Siken har ökat något i förekomst under senare år och relativt stora individer påträffas.
Sill i Bottenhavet och Bottenviken behandlas som ett bestånd sedan 2017, men består egentligen av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Sill-/strömmingbeståndets status i Bottniska viken har minskad sedan en topp i början på 1990-talet men befinner sig dock fortfarande på en nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske. Det är troligt att minskningen i beståndets storlek är kopplat till den minskade vikt vid ålder av framförallt stor strömming, något som uppmärksammats särskilt i kustområden.
Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett enda bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek men på en relativt hög nivå. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.
Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Även siken är vanligt förekommande med stabila och ökande fångster i de norra delarna (Kvarken under de senaste åren, medan utvecklDet finns generellt relativt gott om stora abborrar i de provfisken som årligen utförs i Bottenhavet, förutom i Örefjärden i Kvarken och i de södra delarna av havsområdet. Den varma sommaren 2018 och några efterföljande varma somrar har varit gynnsam för abborrens reproduktion och ynglen har vuxit fort. Detta har haft en positiv inverkan på bestånden, och kommer sannolikt fortsatt ha det inom den närmsta framtiden. ingen är den motsatta med minskande fångster i de sydligare delarna av havsområdet. Fångsterna av abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. I vissa områden längs Bottenhavskusten har även braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat i förekomst.
Det finns relativt gott om stora abborrar i de provfisken som årligen utförs i Bottenhavet, förutom i Örefjärden. Den varma sommaren 2018 var gynnsam för abborrens reproduktion och ynglen växte fort. Detta kommer troligtvis att vara positivt för bestånden inom den närmsta framtiden.
Både gösen och gäddan har minskat kraftigt i de södra delarna av området. Hos gösen är det framförallt stora individer som minskat, men det ses en nedgång även för små gösar. Liksom för abborren, har de varma somrarna under senare år även varit gynnsamma för gösens reproduktion. Detta är positivt för arten, men det krävs sannolikt även skydd av den vuxna fisken för att vända den överskuggande negativa utvecklingen för gösbestånden.
Storspiggen är talrik i de södra delarna av havsområdet, men förekommer inte i lika stora mängder som i norra egentliga Östersjön (se faktaruta). Den svartmunnade smörbulten är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Arten sprider sig norrut längs svenska östkusten och det nordligaste fyndet av arten är från Husum i norra delarna av Bottenhavet. I Finland påträffas smörbulten ända upp till Bottenviken, och det förefaller sannolikt att den kommer att fortsätta spridas ännu längre norrut längs den svenska kusten.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa hos abborre i Kvarken. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter som abborre, siklöja, gärs och karpfiskar, men även sill (strömming) och storspigg förekommer i kustområdet. Storspigg förekommer inte här i lika stora mängder som längre söderut, och bestånden av sik och siklöja visar en positiv utveckling under de senaste åren.
Storleken på beståndet av siklöja har varit relativt stabil och ligger över gränsvärdet för vad som anses långsiktigt hållbart. Storspiggen verkar inte förekomma i lika höga tätheter i Bottenviken jämfört med Bottenhavet och Egentliga Östersjön, men kunskapsunderlaget för arten i Bottenviken är bristfälligt. Sill-/strömmingbeståndens status i Bottniska viken har sedan en topp i början på 1990-talet visat på en negativ utveckling men befinner sig dock fortfarande på en nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske.
I grunda kustområden består fisksamhället främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen, gärs och mört, samt sill. Siklöja och stäm, som annars är mindre vanliga i övriga delar av Östersjön, påträffas ofta här. Siken har ökat något i förekomst under de senaste åren, och även stora individer påträffas nu i provfisken. Förekomsten av abborre och karpfisk ligger på en stabil nivå i de norra delarna av Bottenviken, medan abborren minskar och karpfisken ökar i de mer sydligare delarna i Kvarken.
I de nordligaste delarna finns det även relativt gott om stora abborrar i provfiskena som årligen utförs. Den varma sommaren 2018 var mycket gynnsam för abborrens reproduktion och ynglen växte fort. Detta kommer troligtvis att märkas som en positiv effekt på abborrbestånden inom den närmsta framtiden. Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa hos abborre i Kvarken. Orsakerna bakom detta har inte fastställts, men har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Både artsammansättning och mängd av fisk varierar mycket mellan Sveriges många sjöar och vattendrag. Abborre, gädda och mört är de oftast förekommande arterna i sjöar nedanför fjällen, och i fjällsjöar förekommer ofta bara röding och/eller öring. I vattendrag över hela landet är öring den mest frekvent förekommande fiskarten, därefter följer elritsa respektive stensimpa.
Fiskar har koloniserat och etablerat sig i olika vattensystem under olika tidsepoker. De har vandrat via nuvarande eller tidigare vattenvägar, och människor har medvetet eller omedvetet hjälpt till att sprida fiskar till nya vatten. Större sjöar och vattendrag kan hysa fler arter. Flest fiskarter finns i de allra största sjöarna som är temperaturskiktade under sommaren. Där finns livsutrymme åt både varm- och kallvattensanpassade arter. Det kan helt saknas fisk i små och isolerade vatten som riskerar att bottenfrysa, få syrgasbrist på vintern eller torka ut på sommaren.
Naturliga vandringshinder bidrar till isolering av småvatten. Artificiella dammar har minskat livsutrymmet för både kort- och långvandrande fiskar. Måttlig övergödning har lett till ökad mängd fisk, ökad andel av plankton- och bottendjursätande arter, och har gynnat arter som är bättre anpassade till grumliga och ibland syrefattiga vatten. Försurning har orsakat reproduktionsstörningar och ibland förluster av fiskarter i många, speciellt mindre, sjöar och vattendrag. Många vatten har kalkats för att möjliggöra reproduktion av de surhetskänsligaste arterna i det aktuella vattensystemet, ofta mört i sjöar och lax eller öring i vattendrag.
Totalt har 2259 sjöar provfiskats med nordiska översiktsnät över hela sjön, men endast 39 sjöar har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. De flesta är relativt näringsfattiga sjöar i skogslandskap, men sex av dem är mer näringsrika sjöar i låglänta eller tätortsnära områden. Fem av de mera näringsfattiga sjöarna är fortfarande sura, sju andra kalkas regelbundet och ytterligare sju har kalkats tidigare. Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding, i en näringsrik sjö, i en tidigare kalkad sjö, och i en sur och en neutral referensjö. Mängden fisk är minskande i fem andra sjöar av varierande karaktär.
Antalet observerande fiskarter varierar tydligt mellan sjöar, från en till två arter som fångas varje år till mellan fem och tio arter i fångster från olika år. Variationen mellan år beror mest på att sparsamt förekommande eller mer svårfångade arter (till exempel gädda) inte observeras varje år. Mängden abborre är ökande i åtta och minskande i två av 36 sjöar där den förekommer. På motsvarande sätt är mängden mört ökande i fem och minskande i fyra av 30 sjöar där arten förekommer.
Antal negativa (Neg), icke signifikanta (NS) och positiva trender (Pos) av totalmängden fisk (39 sjöar), abborre (36 sjöar), mört (30 sjöar), gädda (31 sjöar), röding (5 sjöar) och antal fiskarter (39 sjöar).
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 11516 elfiskelokaler i 4705 vattendrag. Totalt observerades 46 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-21 olika fiskarter, i genomsnitt 3,7. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 87 % av vattendragen. Ytterligare nio fiskarter förekom i minst 10 % av vattendragen, nämligen elritsa, gädda, lake, stensimpa, abborre, bäcknejonöga, mört, ål och bergsimpa.
I 115 vattendrag finns tidsserier med minst 10 års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 27 vattendrag och minskat i 10 vattendrag. Lax förekom i 27 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i åtta och minskat i sex vattendrag. Öring förekom i alla utom ett vattendrag, med ökande täthet i 29 och minskande täthet i 17 vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i 27 och minskat i 14 vattendrag.
Antal negativa (Neg), icke signifikanta (NS) och positiva trender (Pos) av totalmängden fisk (115 vattendrag), öring (115 vattendrag), lax (27 vattendrag) och antal fiskarter (115 vattendrag).
I den nationella databasen finns ett eller flera provfisken med nordiska översiktsnät från 644 sjöar i norra Sverige, med 0-16 observerade fiskarter per sjö. Minst en fisk fångades i 97,5 procent av sjöarna, och totalt observerades 30 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, gädda och mört fångades någon gång i 79, 61 respektive 55 procent av sjöarna, och dessutom förekom gers, öring, lake, sik, röding, löja, elritsa, braxen, siklöja och nors i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.
Endast elva av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. Där finns två kalkade sjöar, tre sjöar med tidigare kalkning, och sex neutrala referenssjöar. Abborre förekommer i åtta av sjöarna, gädda och mört i vardera sex sjöar, och röding i fyra sjöar. Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding och minskande i en sjö med avslutad kalkning. I den senare sjön kan minskningen kopplas till minskande mängd av abborre. En av de neutrala referenssjöarna har istället ökande mängd abborre. Mängden mört är ökande i tre sjöar minskande i en sjö. Mängden röding är ökande i två sjöar och minskande i en sjö.
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 6112 elfiskelokaler i 2845 vattendrag. Totalt observerades 32 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-17 olika fiskarter, i genomsnitt 3,4. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 90 % av vattendragen. Ytterligare tio fiskarter förekom i minst 10 % av vattendragen, nämligen elritsa, lake, stensimpa, gädda, bäcknejonöga, abborre, harr, bergsimpa, mört och bäckröding.
I 70 vattendrag finns tidsserier med minst 10 års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 15 vattendrag och minskat i sju vattendrag. Lax förekom i 13 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i sju och minskat i två vattendrag. Öring förekom i alla vattendrag, med ökande täthet i 21 och minskande täthet i sex vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i 15 och minskat i sex vattendrag.
I den nationella databasen finns ett eller flera provfisken med nordiska översiktsnät från 1575 sjöar i södra Sverige, med 0-17 observerade fiskarter och i genomsnitt 5,2 arter per sjö. Minst en fisk fångades i 99 procent av sjöarna, och totalt observerades 43 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, mört och gädda mört fångades någon gång i 97, 89 respektive 81 procent av sjöarna, och dessutom förekom braxen, gers, sarv, sutare, löja, gös, siklöja och björkna i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.
Endast 28 av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. Där finns sex mer näringsrika sjöar, fem kalkade sjöar, fyra tidigare kalkade sjöar, fyra sura sjöar och nio neutrala referenssjöar. Abborre förekommer i alla 28 sjöarna, gädda i 25 och mört i 24 av sjöarna. Totalmängden fisk är ökande eller minskande i vardera fyra sjöar. Mängden abborre ökar i sju sjöar och minskar i en sjö, och mörten ökar i två sjöar och minskar i tre sjöar. Ökande eller minskande trender är inte vanligare i någon av de fem nämna grupperna av sjöar.
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 5343 elfiskelokaler i 1815 vattendrag. Totalt observerades 44 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-21 olika fiskarter, i genomsnitt 4,3. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 82 % av vattendragen. Ytterligare nio fiskarter förekom i minst 10 % av vattendragen, nämligen gädda, elritsa, abborre, lake, mört, bäcknejonöga, ål, stensimpa och lax.
I 45 vattendrag finns tidsserier med minst 10 års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 12 vattendrag och minskat i tre vattendrag. Lax förekom i 14 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i ett och minskat i fyra vattendrag. Öring förekom i alla vattendrag, med ökande täthet i åtta och minskande täthet i elva vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i tolv och minskat i åtta vattendrag.
Ansvariga experter
Sjöar: Kerstin Holmgren (SLU)
Vattendrag: Kerstin Holmgren (SLU)
Kustfisk: Jens Olsson (SLU), Noora Mustamäki (SLU)
Fisk i öppet hav: Filip Svensson (SLU), Håkan Wennhage (SLU)
Övervakning av fisk
Den nationella övervakningen av fisk utförs genom nätprovfiske i sjöar, kust och öppet hav, samt vadelfiske i vattendrag.
