Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Fisk
I havet ligger nivåerna av bottenlevande fiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. Mellan olika sjöar och vattendrag är variationen stor, och det är svårt att dra några generella slutsatser om tillstånd.
Personal från Umeå marina forskingscentrum utför provfiske med nät.
Miljöövervakningens provfisken är återkommande och skapar sammanhängande tidsserier. Det ger möjlighet att upptäcka förändringar och trender, till exempel effekter av klimatförändringar, försurning eller för hårt fisketryck. Det går inte att direkt jämföra övervakningsresultaten mellan olika system, provfiskeområden eller mellan arter, då metoderna och fångstredskapen kan skilja sig åt. Det går heller inte att dra några slutsatser utifrån miljöövervakningens resultat om hur mycket fisk i absoluta tal som finns i ett vatten.
Med få undantag ligger nivåerna av bottenfiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. För skarpsillen i Skagerrak och Kattegatt samt Östersjön ser det dock bättre ut för bestånden, medans sillen på västkusten och sydvästra Östersjön de senaste åren visar på en negativ utveckling. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i central Östersjön och Bottniska viken.
Sedan 1991 ingår standardiserat kustprovfiske i den nationella miljöövervakningen. Resultatet från övervakningen syftar till att ge en bild av kustfisksamhällenas tillstånd, och en möjlighet att följa långsiktiga förändringar i miljön och den biologiska mångfalden.
I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat.
Under de senaste tio åren ses en generell minskning i bestånden av gös och gädda i många områden, och även de stora individerna i bestånden har minskat. Bestånden av sik i Bottenhavet minskade under flertalet år, men denna utveckling har generellt avtagit eller i vissa fall vänt under senare år. I Bottenviken har sikbestånden ökat eller varit stabila under det senaste decenniet. Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden.
Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med 1970-talet i fera kustområden, ses det under senaste decenniet en nedgång i bestånden på vissa platser och framförallt då i ytterskärgården. Den varma sommaren 2018 var gynnsam för abborrens fortplantning och tillväxt, och det producerades en stark årsklass med snabbväxande abborryngel. Om livsbetingelserna under kommande år är fortsatt goda för dessa yngel, kommer vi därför sannolikt kunna se en ökad förekomst av abborre i flera områden.
Karpfiskar, speciellt mört, är talrika i många skärgårdsområden och ökar i flera områden. Detta är en sannolik följd av övergödning och ökande vattentemperaturer, men kan även ha en koppling till vikande rovfiskbestånd.
Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus).
En art som även ökat kraftigt i Östersjön sedan början av 2000-talet är storspiggen som nyttjar både utsjön och kustens habitat (se faktaruta). Spiggen har en tydlig negativ påverkan på reproduktionen av kustens rovfiskar som abborre och gädda.
På Västkusten dominerar unga individer av torsk, vitling och gråsej från bestånden i Nordsjön, samt olika snultror, plattfisk, ål, simpor och smörbultar de kustnära fisksamhällena. I många områden längs den svenska Västkusten är de tidigare förekommande lokala bestånden av torskfiskar svaga eller saknas helt, medan snultror och smörbultar är vanliga. Även strandkrabban har ökat explosionsartat i många områden där bestånden av rovfisk är svaga.
Storspiggshane i lekdräkt. I en nyligen publicerad studie liknas spiggens ökning med en våg som sprids från de yttre till de inre delarna av skärgården, och att vikar som tidigare dominerades av abborre och gädda idag helt kontrolleras av spiggen.
Storspiggens yngel lever sedan i grunda vikar på kusten till slutet av sommaren då de vandrar ut i det öppna havet för att söka föda och växa. Här spenderar de vanligen två år innan de som vuxna återigen vandrar in till kusten för att leka.
Storspiggen har alltid funnits längs våra kuster, och förekom i så stora mängder under 1800-talet att man fiskade den fettrika lilla fisken för att koka olja och använda som gödselmedel på åkrar. Under senare halvan av 1900-talet var tätheterna av storspigg i Östersjön generellt låga, men från början av 2000-talet har arten fullkomligt exploderat i antal, framförallt längs den svenska sidan av Egentliga Östersjön och i Bottenhavet.
I Egentliga Östersjön har storspiggen ökat med en faktor 50, medan förekomsten är betydligt lägre i Bottenviken, södra Östersjön och längs Baltikums kuster. De högsta tätheterna finns idag i vattnen runt Öland och Gotland, samt längs kusten mellan södra delarna av Kalmar sund till Stockholms skärgård i norr. Nyligen utförda uppskattningar visar att storspiggen, sin ringa storlek till trots, kan utgöra så mycket som 10 % av den totala biomassan fisk i den fria vattenmassan i Östersjön.
Det är inte helt klarlagt varför storspiggen ökat så kraftigt i Östersjön, men det har sannolikt en koppling till svaga bestånd av rovfisk som abborre, gädda, torsk och stor strömming, en ökande vattentemperatur och övergödningen. I många områden i den svenska skärgårdens yttersta och mellersta delar dominerar idag storspiggen helt det kustnära fisksamhället och kontrollerar bestånden av rovfisk genom att äta dess yngel och ägg, samt konkurrera om ynglens mat.
I de vikar där spiggen är talrik har den även tydliga effekter på övergödningssymptom som förekomsten av trådalger. Spiggen äter nämligen upp de små kräftdjur som vanligen betar ner trådalgerna och håller dem i schack, och i vikar med svaga rovfiskbestånd och massförekomst av spigg fullkomligt kryllar det av trådalger. Även om det finns färre studier som påvisar spiggens roll i födoväven i Östersjöns utsjö, så finns indikationer på att arten här kan konkurrera med strömming och skarpsill om dess planktonföda.
Även om ökningen och massförekomsten av spigg i Östersjön idag tydligt visar på en oönskad utveckling av systemets tillstånd, får man inte glömma bort att spiggen samtidigt är en viktig födoresurs för rovfiskar, däggdjur och många fiskätande fåglar.
Många fiskarter ligger idag på historiskt låga nivåer. Ett undantag är rödspättan i Skagerrak och Kattegatt, som när den ligger på botten har ett effektivt kamouflage.
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt. Generellt så ligger bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel torsken i Skagerrak och Kattegatt befinner sig idag på betydligt lägre nivåer än för 40–50 år sedan, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition.
En art som ökat kraftigt i Östersjön är storspiggen som nyttjar både havet och kustens habitat. De pelagiska bestånden av skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön har livskraftiga bestånd medans sillen på västkusten och sydvästra Östersjön visar på en negativ utveckling. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i central Östersjön och Bottniska viken. En positiv nyhet är att blåfenad tonfisk efter mer än 50 års frånvaro åter börjat besöka Skagerrak och Kattegatt under deras sommarvandringar efter föda.
Historiskt har torsken längs den svenska västkusten varit rikligt förekommande. I dag är situationen en annan och stora torskar (över 50 cm) är mycket sällsynta, undantaget Öresund. I efterhand har man konstaterat att torsken i Bohuslän och Kattegatt redan i slutet av 1970-talet började visa på nedåtgående trender.
Data på bifångsterna av torsk i kräftfisket ute i Kattegatt visar en minskning av antalet fångade torskar per fiskeansträngning med mer än 90 procent under perioden 1982-1999. Samtidigt visar fångstdagböcker från sportfiskeklubbar, vars medlemmar fiskade mellan Orust och Göteborg, att torsken redan i mitten på 1970-talet började minska vid kusten.
De krympande bestånden av torsk återspeglas också i en rekonstruktion av långa tidsserier från vetenskapliga trålundersökningar i Skagerraks och Kattegatts utsjö, åren 1906–2007. Rekonstruktionen indikerar att beståndet av torsk i Kattegatt kollapsade redan på 1960-talet, medan den största minskningen för beståndet i Skagerrak skedde i slutet av 1970 och i början av 1980-talet.
Idag övervakas det kustnära och bottenlevande fisksamhället i Skagerrak och Kattegatt bland annat med årliga provtrålningar på ett antal lokaler i kustområdet. Resultaten från den undersökningen indikerar att tätheten av stor torsk längs västkusten är fortsatt mycket låg. Medelvärdet för antal fångade stora torskar (över 50 cm) per tråltimme de senaste fem åren (0,093 torskar/h, år 2015-2019) indikerar att man i genomsnitt måste tråla nästan elva timmar i sträck för att ha chans att fånga en torsk på över 50 cm längs den svenska västkusten.
Medelantal för stora torskar (över 50 cm) som fångats per trålad timme i Skagerrak och Kattegatt under perioden 2002-2019.
I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön i Skagerrak på mycket låga nivåer. På kusten är de lokala bestånden av till exempel torsk, rödspätta och kolja som en gång fanns, mycket svaga eller helt utslagna. De lokala kustfisksamhällena domineras istället av snultror, plattfiskar och smörbultar, samt unga torskfiskar från bestånden i Nordsjöns utsjö. Även strandkrabbor är idag talrika längs den svenska västkusten.
Beståndet av torsk ökade från låga nivåer i mitten på 2000-talet fram till 2013 men har sedan dess åter minskat. Rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts sedan 1950-talet då moderna mätningarna började. Även beståndet av gråsej har ökat sedan en bottennotering i början av 1990-talet, men är trots detta endast ca hälften så stort som i mitten av 1970-talet.
Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat under den senare delen av 2000-talet, och befinner sig nu på en mycket låg nivå. Tillståndet för beståndet av höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har varierat betydligt mellan olika år men de senaste fem åren har beståndet haft en negativ utveckling.
Beståndet av nordhavsräka i Skagerrak var relativt stabilt under större delen av 1990 och 2000-talet men i slutet av 2000-talet började beståndet minska. De senaste åren har beståndet varierat en del i storlek men i genomsnitt på en lägre nivå än under 1990 och 2000-talet.
I grunda kustvatten domineras fisksamhället av snultror, och även gråsej, rötsimpa och unga individer av torsk är vanligt förekommande. Strandkrabban är mycket talrik och eremitkräftan ökar i förekomst i vissa områden. För lokala kustbestånd av torsk, rödspätta och kolja syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps, utan de individer som fångas kommer sannolikt från bestånden i Nordsjöns utsjö. Under 2019 fångades relativt många individer av torsk och ål i provfisken längs Skageracks kust vilket kan vara en signal att bestånden av arterna ökar.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa och reproduktion hos tånglake. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte kunnat kopplas till några miljögifter med säkerhet.
I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön i Kattegatt på mycket låga nivåer. På kusten är de lokala bestånden av till exempel torsk, rödspätta och kolja som en gång fanns, mycket svaga eller helt utslagna. De lokala kustfisksamhällena domineras istället av snultror, plattfiskar och smörbultar, samt unga torskfiskar som kommer från bestånden i Nordsjöns utsjö. Även strandkrabbor är idag talrika längs den svenska västkusten.
Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet, kanske till följd av det fiskefria området och tekniska regleringar. Under de senaste åren har dock beståndet visat en vikande trend igen och ligger nu på den lägsta nivån som någonsin uppmäts.
Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak, har ökat sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men bara till ca hälften av nivåerna under mitten av 1970-talet.
I Kattegatt har beståndet av rödspätta ökat sedan 2009.
I grunda kustvatten domineras fisksamhället av snultror och plattfiskar. Även ung torsk från Nordsjön och ål förekommer. Strandkrabban är talrik i det kustnära ekosystemet längs Kattegatts kust, och arten tenderar att öka här sedan början av 2000-talet. Även krabbtaska och simkrabba har ökat.
Både Östersjöns västra och östra torskbestånd befinner sig på låga nivåer. I det kustnära fisksamhället finns en tendens att rovfiskkar som abborre och gädda minskar, medan bestånden av karpfiskar är stabila eller ökar.
I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm, båda bestånden befinner sig på låga nivåer.
Sillen i södra Östersjön delas upp i två bestånd – vårlekande i sydvästra Östersjön och sill i centrala Östersjön. Skarpsillen betraktas i hela Östersjön som ett helt bestånd. Det kustnära fisksamhället består av en blandning av arter med ett marint och sötvattensursprung. Det finns här en tendens att rovfiskar som abborre och gädda minskar i förekomst medan bestånden av karpfiskar som mört är stabila eller ökande och storspiggen har blivit den dominerande arten i vissa områden. Vidare är förekomsten och konditionen hos den kustnära torsken och skrubbskäddan i Hanöbukten låg.
Det västra beståndet av torsk där även torsken i Öresund ingår ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det västra beståndet av torsk som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005–2010, men mellan 2011 och 2015 har beståndet varierat i storlek. De senaste fem åren visar beståndet på en negativ utveckling, samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mer torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren minskat igen.
I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill (strömming). Vårlekande sill, där sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön utgör ett gemensamt bestånd blandas i södra egentliga Östersjön med sill från centrala Östersjön. Vårlekande sill minskade under senare delen av 2000-talet, och ligger nu på en mycket låg nivå. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i centrala Östersjön.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek men på en relativt hög nivå.
De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört, men även marina arter som torsk, sill och skrubbskädda är relativt vanligt förekommande.
Svartmunnad smörbult är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Den svartmunnade smörbulten ökade kraftigt i förekomst fram till 2017, gick något tillbaka under 2018, och har därefter ökat igen.
Provfisken visar att gäddan minskar både i Blekinge och södra Östergötlands skärgårdar. Här finns det även en tendens till att abborren är på tillbakagång, samtidigt som dess tillväxt ökar och förekomsten av stora individer är god. Detta tyder på relativt lågt fisketryck och goda tillväxtförhållanden och/eller en minskad födokonkurrens. I motsats till de nedåtgående trenderna hos abborre och gädda, så är bestånden av karpfiskar som mört stabila eller ökande i de undersökta områdena.
Även storspiggen ökar kraftigt i många kustområden, framförallt i skärgårdens mellersta och inre delar. Höga tätheter observeras i området strax norr om Ölands norra udde. Längs stora delar av Östergötlands och Smålands yttre och mellersta delar av skärgården är arten idag helt dominerande. Arten har varit relativt sparsamt förekommande i Blekinge skärgård, men det finns tecken på att den även är på väg att öka här.
En viktig rovfisk i det kustnära fisksamhället är gös, en art som varit på kraftig tillbakagång längs stora delar av den svenska kusten under senare år. Data från provfisken i södra Östergötlands skärgård visar dock att förekomsten av gös ökar.
Den varma sommaren 2018 var gynnsam för föryngringen av varmvattengynnade sötvattensfiskar som abborre, gädda och gös. Positiva effekter på bestånden av dessa arter kan sannolikt ses under kommande år, givet att miljöförhållandena är fortsatt gynnsamma och att predations- och fisketrycket inte är för högt.
Provfisken i Hanöbuktens kustvatten visar på en låg förekomst av torsk och skrubbskädda under senare år, samtidigt som sillen är talrik i området. Konditionen hos framförallt torsken på kusten är väldigt låg och endast 20 procent av de fångade fiskarna har god kondition.
Undersökningar av fiskens hälsa visar att en förbättring under senare år, men att tillståndet för abborre (Blekinge och södra Östergötlands skärgårdar) och skrubbskädda (Hanöbuktens kustvatten) fortfarande är påverkat av någon yttre störning.
Fisksamhället i utsjön domineras idag av pelagiska fiskar som sill (strömming) och skarpsill. Karpfiskar och speciellt mört ökar i grunda kustområden, samt den invasiva svartmunnade smörbulten. Storspiggen har ökat kraftigt både i utsjön och längs kusterna, och är idag den dominerade arten i många områden i yttre och mellersta skärgården.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill (strömming) och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens bestånd som mestadels är begränsat till södra Östersjön. Längs kusten i norra Egentliga Östersjön domineras fisksamhället av abborre och mört, men marina arter som sill, skrubbskädda och torsk är även de vanligt förekommande. Karpfiskar och speciellt mört ökar i grunda kustområden, samt den invasiva svartmunnade smörbulten. Storspiggen har ökat kraftigt både i utsjön och längs kusterna i Norra Egentliga Östersjön och är den dominerade arten i många områden i den yttre och mellersta skärgården (se faktaruta).
Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd men där den största andelen skarpsill nu återfinns i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter fluktuerat ovanför referensvärdena för hållbart nyttjande. Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i norra egentliga Östersjön.
Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört talrika i havsområdets grunda kustområden. Karpfiskar och speciellt mört ökar i förekomst i de inre delarna av skärgården. Abborre, gädda, gös och skrubbskädda har minskat i förekomst i många provfiskeområden medan sik har ökat. Stora abborrar har blivit färre i fångsterna på några lokaler. Den varma sommaren 2018 var ett bra år för bland annat abborrens reproduktion med många och snabbväxande yngel som resultat. Detta kommer troligtvis att märkas i bestånden under den närmaste framtiden.
Den svartmunnade smörbulten är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Arten ökade kraftigt i förekomst fram till 2017, gick något tillbaka år 2018, och har därefter ökat igen. Arten sprider sig norrut längs Svenska östkusten och den nordligaste fyndplatsen i Sverige är Gävle.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa och reproduktion hos tånglake och abborre. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Längs Bottenhavets kust domineras fisksamhället av fiskar med ett sötvattensursprung, främst abborre och mört. Fångsterna av dessa i grunda kustvatten ligger på en stabil nivå, förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar. Bland de marina arterna är det främst sill (strömming) och storspigg som är vanligt förekommande nära kusten. Siken har ökat något i förekomst och relativt stora individer påträffas.
Sill i Bottenhavet och Bottenviken behandlas som ett bestånd sedan 2017, men består egentligen av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i Bottniska viken.Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp under 1997 och har därefter varierat en del i storlek, de senaste åren har beståndet visat på en stigande trend. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.
Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Siken har ökat något i förekomst under de senaste åren, och även stora individer påträffas nu i provfisken. Fångsterna av abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. I vissa områden längs Bottenhavskusten har även braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat i förekomst.
Det finns relativt gott om stora abborrar i de provfisken som årligen utförs i Bottenhavet, förutom i Örefjärden. Den varma sommaren 2018 var gynnsam för abborrens reproduktion och ynglen växte fort. Detta kommer troligtvis att vara positivt för bestånden inom den närmsta framtiden.
Gösen har minskat kraftigt i de södra delarna av området, framförallt stora individer, men även små gösar har minskat i förekomst. Liksom för abborren, var den varma sommaren 2018 även gynnsam för gösens reproduktion. Detta är positivt för arten, men ett enstaka bra år kommer troligtvis inte att vända den överskuggande negativa utvecklingen för gösbestånden.
Storspiggen är talrik i de södra delarna av havsområdet, men förekommer inte i lika stora mängder som i norra egentliga Östersjön (se faktaruta). Den svartmunnade smörbulten är en invasiv art i Östersjön, och arten har blivit ställvis talrik i svenska kustvatten söder om Stockholm. Arten sprider sig norrut längs Svenska östkusten och det nordligaste fyndet av arten är från Gävle i södra Bottenhavet. I Finland påträffas smörbulten ända upp till Bottenviken, och det förefaller sannolikt att den kommer att fortsätta spridas norrut även längs den svenska kusten.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa hos abborre i Kvarken. Orsakerna bakom detta har inte fastställts och har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter som abborre, siklöja, gärs och karpfiskar, men även sill (strömming) och storspigg förekommer i kustområdet. Storspigg förekommer inte här i lika stora mängder som längre söderut, och bestånden av sik och siklöja visar en positiv utveckling under de senaste åren.
Fångsterna av siklöja har ökat men beståndet är under högt fisketryck och under högt predationstryck av säl. Under de senaste åren har minskade mängder av lekfisk och ungfisk av siklöja observerats. Storspiggen verkar inte förekomma i lika höga tätheter i Bottenviken jämfört med Bottenhavet och Egentliga Östersjön, men kunskapsunderlaget för arten i Bottenviken är bristfälligt. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i Bottniska viken.
I grunda kustområden består fisksamhället främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen, gärs och mört, men även sill. Siklöja och stäm, som annars är mindre vanliga i övriga delar av Östersjön, påträffas ofta här. Siken har ökat något i förekomst under de senaste åren, och även stora individer påträffas nu i provfisken. Förekomsten av abborre och karpfisk ligger på en stabil nivå i de norra delarna av Bottenviken, medan abborren minskar och karpfisken ökar i de mer sydligare delarna i Kvarken.
I de nordligaste delarna finns det även relativt gott om stora abborrar i provfiskena som årligen utförs. Den varma sommaren 2018 och några efterföljande varma somrar har varit gynnsam för abborrens reproduktion och ynglen har vuxit fort. Detta har haft en positiv inverkan på bestånden, och kommer sannolikt fortsatt ha det inom den närmsta framtiden.
Undersökningar av fiskens hälsotillstånd visar en försämrad hälsa hos abborre i Kvarken. Orsakerna bakom detta har inte fastställts, men har inte med säkerhet kunnat kopplas till några miljögifter.
Både artsammansättning och mängd av fisk varierar mycket mellan Sveriges många sjöar och vattendrag. Abborre, gädda och mört är de oftast förekommande arterna i sjöar nedanför fjällen, och i fjällsjöar förekommer ofta bara röding och/eller öring. I vattendrag över hela landet är öring den mest frekvent förekommande fiskarten, därefter följer elritsa respektive stensimpa.
Fiskar har koloniserat och etablerat sig i olika vattensystem under olika tidsepoker. De har vandrat via nuvarande eller tidigare vattenvägar, och människor har medvetet eller omedvetet hjälpt till att sprida fiskar till nya vatten. Större sjöar och vattendrag kan hysa fler arter. Flest fiskarter finns i de allra största sjöarna som är temperaturskiktade under sommaren. Där finns livsutrymme åt både varm- och kallvattensanpassade arter. Små och isolerade vatten kan helt sakna fisk, om de riskerar att bottenfrysa eller få syrgasbrist på vintern eller torka ut på sommaren.
Naturliga vandringshinder bidrar till isolering av småvatten, och artificiella dammar har minskat livsutrymmet för både kort- och långvandrande fiskar. Måttlig övergödning har lett till ökad mängd fisk, ökad andel av plankton- och bottendjursätande arter, och gynnat arter som är bättre anpassade till grumliga och ibland syrefattiga vatten. Försurning har orsakat reproduktionsstörningar och ibland förluster av fiskarter i många, speciellt mindre, sjöar och vattendrag. Många vatten har kalkats för att möjliggöra reproduktion av de surhetskänsligaste arterna i det aktuella vattensystemet, ofta mört i sjöar och lax eller öring i vattendrag.
Totalt har 2240 sjöar provfiskats med nordiska översiktsnät över hela sjön. Av dessa har 39 sjöar övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. De flesta är relativt näringsfattiga sjöar i skogslandskap, men sex av dem är mer näringsrika sjöar i låglänta eller tätortsnära områden. Fem av de mera näringsfattiga sjöarna är fortfarande sura, sju andra kalkas regelbundet och ytterligare sju har kalkats tidigare. Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding, i en näringsrik sjö och i en tidigare kalkad sjö. Samtidigt minskar totalmängden fisk i fem sjöar av varierande karaktär.
Antalet observerande fiskarter varierar tydligt mellan sjöar, från en till två arter som fångas varje år till mellan fem och tio arter i fångster från olika år. Variationen mellan år beror mest på att sparsamt förekommande eller mer svårfångade arter (till exempel gädda) inte observeras varje år. Mängden abborre är ökande i sju och minskande i två av 36 sjöar där den förekommer. På motsvarande sätt är mängden mört ökande i två och minskande i fem av 31 sjöar där arten förekommer.
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 10643 elfiskelokaler i 4316 vattendrag. Sammanlagt observerades 48 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-21 olika fiskarter, i genomsnitt 3,7. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 88 procent av vattendragen. Ytterligare åtta fiskarter förekom i minst 10 procent av vattendragen, nämligen elritsa, gädda, lake, abborre, stensimpa, bäcknejonöga, mört och ål.
I 177 vattendrag finns tidsserier med minst tio års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 39 vattendrag och minskat i 13 vattendrag. Lax förekom i 34 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i sju och minskat i åtta vattendrag. Öring förekom i alla utom ett vattendrag, med ökande täthet i 30 och minskande täthet i 27 vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i 38 och minskat i 23 vattendrag.
I fjällen finns inga sjöar med minst tio provfisken inom pågående övervakningsprogram. Däremot finns ett eller flera provfisken med nordiska nät från 40 sjöar belägna mer än 800 meter över havet.Vid provfiskena fångades 0-3 fiskarter. Flera av sjöarna är små, och i fem av dem fångades ingen fisk. Totalt observerades bara fyra fiskarter, nämligen öring (23 sjöar), röding (21 sjöar), elritsa (6 sjöar) och lake (5 sjöar).
I fjällen finns inga vattendrag med minst tio elfisken på minst två lokaler inom pågående övervakningsprogram. Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 60 elfiskelokaler i 44 vattendrag. Sex olika fiskarter observerades. I enskilda vattendrag förekom 1-5 olika fiskarter, i genomsnitt 1,5. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 40 av vattendragen. Både lake och röding förekom i vardera tio vattendrag, bergsimpa och elritsa i två vattendrag och harr i ett av vattendragen.
I den nationella databasen finns ett eller flera provfisken med nordiska översiktsnät från 639 sjöar i norra Sverige, med 0-17 observerade fiskarter per sjö. Minst en fisk fångades i 97 procent av sjöarna, och totalt observerades 31 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, gädda och mört fångades någon gång i 79, 60 respektive 55 procent av sjöarna, och dessutom förekom gers, öring, lake, sik, röding, löja, elritsa, siklöja, nors och braxen i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.
Endast tio av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding och minskande i en sjö med avslutad kalkning. I den senare sjön kan minskningen spåras till minskande mängd av abborre. Mängden mört är minskande i två av fem sjöar och mängden röding är minskande i en av tre sjöar.
Det finns få vattendrag med trender i totala antalet fångade fiskindivider i norra Sverige. I tre vattendrag ökar totalantalet individer och i dessa tre vattendrag ökar också antalet fångade öringar per elfisketillfälle. I det vattendrag där totala antalet fiskindivider minskar, finner man samma trend för tätheten av öring. För antalet fångade arter finns inga trender i några av de vattendrag i norra Sverige som följts över tid i minst tio år. Normalt sett fångas 2-3 fiskarter vid vadelfiske i vattendrag.
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 5700 elfiskelokaler i 2544 vattendrag. Totalt observerades 39 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-18 olika fiskarter, i genomsnitt 3,4. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 91 procent av vattendragen. Ytterligare tio fiskarter förekom i minst 10 procent av vattendragen, nämligen elritsa, lake, stensimpa, gädda, bäcknejonöga, abborre, harr, bergsimpa, mört och bäckröding.
I 107 vattendrag finns tidsserier med minst 10 års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 23 vattendrag och minskat i sex vattendrag. Lax förekom i 16 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i sex och minskat i fyra vattendrag. Öring förekom i alla utom ett vattendrag, med ökande täthet i 23 och minskande täthet i 11 vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i 25 och minskat i elva vattendrag.
I den nationella databasen finns ett eller flera registrerade provfisken med nordiska översiktsnät från 1561 sjöar i södra Sverige, med 0-16 observerade fiskarter per sjö. Minst en fisk fångades i 99 procent av sjöarna, och totalt observerades 42 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, mört och gädda mört fångades någon gång i 97, 88 respektive 81 procent av sjöarna, och dessutom förekom braxen, gers, sarv, sutare, sarv, löja, gös, siklöja och björkna i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.
Endast 29 av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. Totalmängden fisk är liksom mängden abborre ökande i en av sex näringsrika sjöar och i en av fem sjöar med avslutad kalkning. Minskande mängd fisk i fyra av nio sjöar sammanfaller med minskande mängd av abborre (en sjö) och mört (tre sjöar). Totalt sett är mängden abborre ökande i sex sjöar och minskande i en sjö. Mängden mört är ökande i två och minskande i tre sjöar.
Totalt har kvantitativa elfisken utförts på 4876 elfiskelokaler i 1727 vattendrag. Totalt observerades 45 olika fiskarter. I enskilda vattendrag förekom 0-21 oolika fiskarter, i genomsnitt 4,2. Den i särklass vanligaste fiskarten var öring som fanns i 83 procent av vattendragen. Ytterligare nio fiskarter förekom i minst 10 procent av vattendragen, nämligen gädda, elritsa, abborre, lake, mört, bäcknejonöga, ål, stensimpa och lax.
I 70 vattendrag finns tidsserier med minst 10 års elfisken på minst två lokaler på senare tid. Antalet fiskarter per lokal har ökat i 16 vattendrag och minskat i sju vattendrag. Lax förekom i 18 av vattendragen, och tätheten av lax har ökat i ett och minskat i fyra vattendrag. Öring förekom i alla vattendrag, med ökande täthet i sju och minskande täthet i 17 vattendrag. Den totala tätheten av fisk, oavsett art, har ökat i 13 och minskat i tolv vattendrag.
Ansvariga experter
Sjöar: Kerstin Holmgren (SLU)
Vattendrag: Helena Strömberg (SLU), Kerstin Holmgren (SLU)
Kustfisk: Jens Olsson (SLU), Noora Mustamäki (SLU)
Fisk i öppet hav: Filip Svensson (SLU), Håkan Wennhage (SLU)
Övervakning av fisk
Den nationella övervakningen av fisk utförs genom nätprovfiske i sjöar, kust och öppet hav, samt elprovfiske i vattendrag.
