Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Bottendjur

Bottendjur

Bottenfaunan innefattar de djur som lever i och på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag. Eftersom djuren är stationära och ofta relativt långlivade, så är deras artsammansättning en bra indikator för miljötillståndet på våra bottnar. I många havs-och kustområden är tillståndet för bottendjuren relativt bra. I Egentliga Östersjöns djupare delar under saltsprångskiktet är miljötillståndet dåligt då det råder syrebrist och bottenlevande djur generellt saknas.

Ishavsgråsuggor äter på död fisk. Bild: Peter Granlund/UMF

Ishavsgråsuggan (Saduria entomon) lever av både mindre djur och material som sjunker ned till botten.

Bottendjuren utgör en ytterst viktig länk i näringskedjan, bland annat som nedbrytare av organiskt material som sedimenterar ner från vattnet ovanför.Exempel på olika bottenlevande djur är snäckor, musslor, kräftdjur, havsborstmaskar, tagghudingar och även insektslarver (t.ex. fjädermygglarver).

Inom miljöövervakningen används de bottenlevande djurens artsammansättning som en indikator på ett områdes miljötillstånd. Ofta är de arter som utgör ett bottendjursamhälle mer eller mindre känsliga för olika typer av miljöstörningar, som försurning, övergödning eller miljögifter.

Genom att studera artsammansättningen får man en indikation på hur miljön mår i det undersökta området, samt om det är utsatt för någon form av yttre påverkan.

Läs om tillstånd för bottendjur i en vattenmiljö

Bottendjur i kust och öppet hav

Tillstånd för Bottendjur i kust och öppet hav

Tillståndet för bottendjuren i svenska havsområden är överlag gott. Stora arealer av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar saknar dock bottendjur, och dessa ingår inte i provtagningen. Även i de flesta kustområden är tillståndet relativt bra, men varierar inne i skärgårdar, vikar och fjordar.

Den största delen av Sveriges havsbottnar består av områden med mer eller mindre lösa, mjuka sedimentavlagringar, så kallade mjukbottnar. Det är sådana bottnar som miljöövervakningen av bottenlevande djur i havet fokuserar på och som ligger till grund för beskrivningarna av miljötillståndet.

I de undersökta havsområdena har tillståndet för de bottenlevande djuren generellt inte förändrats i någon tydlig riktning den senaste tioårsperioden. Miljötillståndet är gott i många utsjöområden, och till och med mycket gott i Skagerraks yttre vatten. Å andra sidan finns stora arealer syrefria eller syrefattiga bottnar i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottenfauna och inte är föremål för bottenfaunaprovtagning, och där är tillståndet dåligt. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. Inne i skärgårdar, fjordar och vikar, där miljön är mer påverkad av lokala faktorer, råder stora regionala skillnader och tillstånden kan variera från år till år. Några fjordar vid Västerhavet har åtminstone tidvis syrebrist och få eller inga bottendjur.

Genom att undersöka förändringar i artsammansättningen och dominansförhållanden mellan arterna i Östersjöns artfattiga samhällen över flera decennier kan effekter av övergödning, klimatförändringar och invandring av främmande arter påvisas i komplexa samband. I Västerhavets betydligt artrikare bottendjurssamhällen är sådana förändringar mindre tydliga men långsiktiga skiften i djuputbredning för många arter har observerats, som kan vara kopplade till storskaligt fiske.

Havsborstmasken och Östersjön

Nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) Bild: Fredrik Pleijel

Havsborstmasken Marenzelleria är en relativt ny invånare i Östersjön. Den blir cirka 5-10 cm och gräver djupa gångar i sedimentet.

I mitten av 1980-talet upptäcktes för första gången den invasiva havsborstmasken Marenzelleria i södra Östersjön. Förmodligen har den följt med ballastvatten på fartyg och det finns idag tre Marenzelleria arter i Östersjön, som är morfologiskt mycket lika. Från 1990-talet och framåt spred de sig snabbt i Egentliga Östersjön och till Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön har Marenzelleria minskat tydligt i antal de senaste åren.

Andel övervakningsstationer för bottenfauna där havsborstmaskar av släktet Marenzelleria påträffats. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande men ökar sakta. I Södra Egentliga Östersjön var förekomsten tillfälligt mindre under 2016-2017, men verkar därefter ha återgått till höga värden.

Individtätheten för havsborstmaskarna Marenzelleria i två delområden i Egentliga Östersjön, och i Bottenhavet. Individtätheterna i södra Egentliga Östersjön har minskat kraftigt efter år 2012 och liknande utveckling ses i viss mån även i norra delen. Även Bottenhavet visar tecken på begynnande minskningar de senaste åren. Antalen i Bottenviken är väldigt låga och kan inte visas i denna figur.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur i Bottenviken

Tillstånd för Bottendjur i Bottenviken

Bottenvikens utsjö är med avseende på bottenlevande djur ett av de allra artfattigaste områdena i världen. En förklaring är den låga salthalten. Gynnsamt är dock att syrehalterna är goda överallt, i kontrast till situationen i Egentliga Östersjön.

I de nordliga delarna av utsjön har bottenfaunans totala individtäthet och täthet av vitmärla ökat något under senaste tioårsperioden. I utsjöns södra del ses inte motsvarande förändringar, utan där har individantalen fluktuerat utan tydlig riktning under perioden.

Den främmande arten nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) har etablerat sig med låga tätheter i flera områden i Bottenviken. I det nordligaste utsjöområdet Malören var tätheterna relativt höga 2007 - 2011 men föll tillbaka och arten har därefter påträffats mer oregelbundet och glest. Det sydligaste utsjöområdet Bjuröklubb koloniserades 2012 och tätheterna har därefter sakta ökat, men är fortfarande låga. Den tidigare koloniseringen längst i norr beror sannolikt på spridning från den finska sidan eftersom de dominerande havsströmmarna går norrut på den något saltare finska sidan och svänger söderut i Norra Bottenviken när de löper in på svenska sidan.

Längs Bottenvikens kust, särskilt i kustnära vikar, är inslaget av arter med sötvattensursprung stort, som fjädermygglarver (Chironomidae) samt andra insektslarver, och fåborstmaskar (Oligochaeta). I flera kustområden har bottenfaunan uppvisat variationer utan tydlig riktning beträffande den totala individtätheten under den senaste tioårsperioden. Ett undantag är Kinnbäcksfjärden, där individtätheten, efter en nedgång 2011, har ökat med en faktor fyra och nu är högre än någon gång tidigare under mätserien, vilken började 1995. Mycket av uppgången kan förklaras av en kraftig återhämtning av vitmärla, vars antal var mycket låga 2004 - 2011. Kopplat till vitmärlans uppgång på sistone har också BQI-värdet ökat markant. De låga tätheterna av vitmärlor efter sekelskiftet har varit ett generellt fenomen för de flesta områden i Bottenviken. En viss återhämtning av vitmärlor, men inte lika kraftig som i Kinnbäcksfjärden, kan också skönjas vid Mannön och Holmöarna.

Marenzellerias koloniseringsdynamik i kustzonen liknar den i utsjön, med tidigare start men nu fallande förekomster i norr, och en senare påbörjad expansion i söder som fortfarande pågår. Tätheterna är dock låga överallt. Holmöarna på gränsen till Bottenhavet avviker med relativt höga tätheter och en tidig kolonisation av Marenzelleria redan 1999.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i Bottenviken

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: Caroline Raymond (SU), Ola Svensson (SU), Jonas Gunnarsson (SU), Lars-Ove Loo (GU), Jan Albertsson (Umu), Stefan Tobiasson (Lnu)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten.

Övervakning: Övervakningen av bottendjur i havet ingår i den nationella miljöövervakningen. Vid undersökningarna tas ett sedimentprov med hjälp av en huggare. Därefter artbestäms, räknas och vägs de bottenlevande djuren i provet. Ofta mäts också salthalt, temperatur och syre i det bottennära vattnet som stödparametrar för att kunna utvärdera de bottenlevande djurens tillstånd.

Läs mer om övervakningen av bottendjur