Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Bottendjur

Bottendjur

Bottenfaunan innefattar de djur som lever i och på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag. Eftersom djuren är stationära och ofta relativt långlivade, så är deras artsammansättning en bra indikator för miljötillståndet på våra bottnar. I många havs-och kustområden är tillståndet för bottendjuren relativt bra. I Egentliga Östersjöns djupare delar under saltsprångskiktet är miljötillståndet dåligt då det råder syrebrist och bottenlevande djur generellt saknas.

Ishavsgråsuggor äter på död fisk. Bild: Peter Granlund/UMF

Ishavsgråsuggan (Saduria entomon) lever av både mindre djur och material som sjunker ned till botten.

Bottendjuren utgör en ytterst viktig länk i näringskedjan, bland annat som nedbrytare av organiskt material som sedimenterar ner från vattnet ovanför.Exempel på olika bottenlevande djur är snäckor, musslor, kräftdjur, havsborstmaskar, tagghudingar och även insektslarver (t.ex. fjädermygglarver).

Inom miljöövervakningen används de bottenlevande djurens artsammansättning som en indikator på ett områdes miljötillstånd. Ofta är de arter som utgör ett bottendjursamhälle mer eller mindre känsliga för olika typer av miljöstörningar, som försurning, övergödning eller miljögifter.

Genom att studera artsammansättningen får man en indikation på hur miljön mår i det undersökta området, samt om det är utsatt för någon form av yttre påverkan.

Läs om tillstånd för bottendjur i en vattenmiljö

Bottendjur i kust och öppet hav

Tillstånd för Bottendjur i kust och öppet hav

Tillståndet för bottendjuren i svenska havsområden är överlag gott. Stora arealer av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar saknar dock bottendjur, och dessa ingår inte i provtagningen. Även i de flesta kustområden är tillståndet relativt bra, men varierar inne i skärgårdar, vikar och fjordar.

Den största delen av Sveriges havsbottnar består av områden med mer eller mindre lösa, mjuka sedimentavlagringar, så kallade mjukbottnar. Det är sådana bottnar som miljöövervakningen av bottenlevande djur i havet fokuserar på och som ligger till grund för beskrivningarna av miljötillståndet.

I de undersökta havsområdena har tillståndet för de bottenlevande djuren generellt inte förändrats i någon tydlig riktning den senaste tioårsperioden. Miljötillståndet är gott i många utsjöområden, och till och med mycket gott i Skagerraks yttre vatten. Å andra sidan finns stora arealer syrefria eller syrefattiga bottnar i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottenfauna och inte är föremål för bottenfaunaprovtagning, och där är tillståndet dåligt. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. Inne i skärgårdar, fjordar och vikar, där miljön är mer påverkad av lokala faktorer, råder stora regionala skillnader och tillstånden kan variera från år till år. Några fjordar vid Västerhavet har åtminstone tidvis syrebrist och få eller inga bottendjur.

Genom att undersöka förändringar i artsammansättningen och dominansförhållanden mellan arterna i Östersjöns artfattiga samhällen över flera decennier kan effekter av övergödning, klimatförändringar och invandring av främmande arter påvisas i komplexa samband. I Västerhavets betydligt artrikare bottendjurssamhällen är sådana förändringar mindre tydliga men långsiktiga skiften i djuputbredning för många arter har observerats, som kan vara kopplade till storskaligt fiske.

Havsborstmasken och Östersjön

Nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) Bild: Fredrik Pleijel

Havsborstmasken Marenzelleria är en relativt ny invånare i Östersjön. Den blir cirka 5-10 cm och gräver djupa gångar i sedimentet.

I mitten av 1980-talet upptäcktes för första gången den invasiva havsborstmasken Marenzelleria i södra Östersjön. Förmodligen har den följt med ballastvatten på fartyg och det finns idag tre Marenzelleria arter i Östersjön, som är morfologiskt mycket lika. Från 1990-talet och framåt spred de sig snabbt i Egentliga Östersjön och till Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön har Marenzelleria minskat tydligt i antal de senaste åren.

Andel övervakningsstationer för bottenfauna där havsborstmaskar av släktet Marenzelleria påträffats. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande men ökar sakta. I Södra Egentliga Östersjön var förekomsten tillfälligt mindre under 2016-2017, men verkar därefter ha återgått till höga värden.

Individtätheten för havsborstmaskarna Marenzelleria i två delområden i Egentliga Östersjön, och i Bottenhavet. Individtätheterna i södra Egentliga Östersjön har minskat kraftigt efter år 2012 och liknande utveckling ses i viss mån även i norra delen. Även Bottenhavet visar tecken på begynnande minskningar de senaste åren. Antalen i Bottenviken är väldigt låga och kan inte visas i denna figur.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur i Södra Egentliga Östersjön

Tillstånd för Bottendjur i Södra Egentliga Östersjön

I Södra Egentliga Östersjön påverkar inflödet av saltvatten till stor del livsmiljön och förutsättningarna för vilka bottenlevande djur som påträffas. Stora områden under salthaltssprångskiktet är utsatta för syrebrist och saknar oftast bottenfauna helt. I utsjöområden över salthaltssprångskiktet är tillståndet generellt gott, medan det varierar i de mer kustnära områdena. I ett kustnära område klassas tillståndet till och med som otillfredsställande.

I utsjöområdet utanför Trelleborg (Arkonahavet och Södra Öresunds utsjö) är bottenvattnet ofta saltare än i övriga områden på ostkusten, med stor variation mellan år (7-17 ‰). Bottendjursamhället har där ett större inslag av arter med marint ursprung, till exempel snabelsäckmasken Priapulus caudatus (Priapulida). Inslaget av havsborstmaskar är också större än i övriga Östersjön sett till artantal och de dominerar även till individantal.

Många arter är opportunister som gynnas av de varierande förhållandena, till exempel havsborstmasken Capitella capitata. Bottenfaunans tillstånd i södra Egentliga Östersjöns utsjöområde utanför Trelleborg är generellt gott och inga tydliga trender går att utläsa för området sedan 2007 då mätprogrammet utvidgades.

Övriga undersökta utsjöområden i södra Egentliga Östersjön har generellt en lägre salthalt och är därmed mer artfattiga med oftast endast en handfull arter, främst östersjömusslan (Limecola balthica, tidigare kallad Macoma balthica), vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och havsborstmasken Marenzelleria.

I kustnära områden varierar antalet bottenfaunaarter betydligt mer, både mellan år och mellan platser. Liksom i utsjöområden dominerar östersjömusslan, men även fjädermygglarver (Chironomidae) och gördelmaskar (Clitellata) är vanliga. Antalet arter per prov varierar från 3 till över 20, medan det i medeltal oftast är 8-10 arter.

Havsborstmasken Marenzelleria, som tolererar syrebrist relativt väl, påträffades i södra Östersjön först i slutet av 1980-talet. År 2007 hade den spridit sig till samtliga områden som provtogs inom programmet i Egentliga Östersjön. Runt år 2011-2012 var den som mest talrik och oftast den dominerande arten. Därefter har den börjat minska i antal i Södra Egentliga Östersjöns utsjöområden. Även i många kustnära områden ser vi samma minskning i individantal, medan utbredningen fortfarande är densamma.

Vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) dominerade under 1970- och 1980-talen många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. De är mer känsliga för syrebrist än Marenzelleria och deras förekomst indikerar goda syreförhållanden i bottenvattnet och en god ekologisk status. Idag är det oftast östersjömusslan (Limecola balthica) som är den dominerande arten i makrofaunasamhället.

En stor skillnad mellan östersjömusslan och vitmärlorna ligger i livslängden. Östersjömusslan är oftast långlivad (5-10 år) medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1-2 år. I de senaste årens data kan vi på många håll se en ökad individtäthet och samtidigt en minskad genomsnittlig individvikt av östersjömusslan, vilket tyder på en föryngring av bestånden. Detta gäller både utsjö- och kustområden. Östersjömusslans ökande individantal påverkar BQI-värdena negativt vilket indikerar ett sämre miljötillstånd.

Några arter som anses känsliga för låga syrehalter har minskat i kustnära områden. Det gäller främst de ovan nämnda vitmärlorna, men också hissfjällmasken (Bylgides sarsi). Samtidigt har arter som fjädermygglarver (Chironomidae) och gördelmaskar (Clitellata) som är mer tåliga för låga syrehalter ökat. Sammantaget har antalet arter minskat något i kustnära områden i Södra Egentliga Östersjön men ingen signifikant nedgående trend i BQI-värden och därmed miljötillståndet går att utläsa för södra Egentliga Östersjöns kustområden sedan 2007 då mätprogrammet utvidgades.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i Södra Egentliga Östersjön

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: Caroline Raymond (SU), Ola Svensson (SU), Jonas Gunnarsson (SU), Lars-Ove Loo (GU), Jan Albertsson (Umu), Stefan Tobiasson (Lnu)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten.

Övervakning: Övervakningen av bottendjur i havet ingår i den nationella miljöövervakningen. Vid undersökningarna tas ett sedimentprov med hjälp av en huggare. Därefter artbestäms, räknas och vägs de bottenlevande djuren i provet. Ofta mäts också salthalt, temperatur och syre i det bottennära vattnet som stödparametrar för att kunna utvärdera de bottenlevande djurens tillstånd.

Läs mer om övervakningen av bottendjur