Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Pixabay
Bottendjur

Bottendjur

Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Bottendjur

De städar våra bottnar. Alla de små organismerna som kryper, krälar och gräver sig runt på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag kanske inte ser mycket ut för världen. Men bottendjuren utgör en ytterst viktig länk i näringskedjan. Bland annat som nedbrytare av organiskt material som singlar ner från vattnet ovanför. I samtliga havsområden har tillståndet för bottendjuren generellt förbättrats. Dock finns stora områden av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottendjur och heller inte ingår i provtagningen.

Ishavsgråsuggor äter på död fisk. Bild: Peter Granlund/UMF

Ishavsgråsuggan (Saduria entomon) lever av både mindre djur och material som sjunker ned till botten, i detta fall en död fisk.

Bottenfaunan innefattar det djurliv som man finner i och på bottnarna i våra hav, sjöar och vattendrag. Exempel på olika bottenlevande djur är insektslarver, snäckor, musslor, kräftdjur, havsborstmaskar och tagghudingar.

För många bottenlevande djur utgörs födan av döda plankton och annat material som sjunker ner från vattenmassan, och de spelar därför en betydande roll för nedbrytningen av organiskt material. De bottenlevande djuren utgör i sin tur viktig föda för olika typer av fiskar, vilket gör dem till en viktig länk i näringskedjan mellan sedimenterat organiskt material, bland annat plankton, och organismer högre upp i näringskedjan.

Varierande livsmiljöer

Livsmiljön för de bottenlevande djuren varierar kraftigt beroende på djup, utsattheten för vattnets rörelser och ljusförhållanden. I djupare delar av hav och sjöar kan finmaterial sedimentera under lugna förhållanden, vilket ofta ger mjuka bottnar. På grundare vatten, eller i mera snabbflytande delar av ett vattendrag, håller vågor eller strömmar ofta bottnarna fria från finmaterial och de utgörs istället av block, sten, grus och sand.

Om vegetation finns, samt hur djupt ned den går, beror bland annat på vattnets klarhet och bottenmaterialets stabilitet. På skyddade grunda bottnar med god ljustillgång så frodas ofta vegetationen. Däremot finns till exempel många grunda vågexponerade sandbottnar som helt saknar vegetation, eftersom växter inte kan rota sig i den rörliga stranden.

Även om livsmiljöerna i hav, sjöar och vattendrag på många sätt kan likna varandra, så är det stor skillnad på arter. Störst skillnad finner man mellan sötvatten och hav på grund av skillnaden i salthalt.

Utförare sorterar bottendjur under lupp innan räkning. Bild: Markus Nordin

Bottendjuren i ett prov sorteras. För att underlätta sorteringen används ett färgämne i konserveringsvätskan som färgar bottendjuren rosa.

Bottenlevande djur i miljöövervakningen

Inom miljöövervakningen används de bottenlevande djuren som en indikator på ett områdes miljötillstånd. Ofta är de arter som utgör ett bottendjursamhälle olika känsliga för olika typer av påverkan, som försurning, övergödning eller andra föroreningar. Genom att studera artsammansättningen får man en indikation på hur miljön mår i det undersökta området, samt om det är utsatt för någon form av yttre påverkan.

Läs om tillstånd för bottendjur i en vattenmiljö

Bottendjur i kust och öppet hav

Tillstånd för Bottendjur i kust och öppet hav

Tillståndet för bottendjuren i svenska havsområden har generellt förbättrats. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. I skärgårdar, fjärdar och vikar råder stora regionala skillnader och tillståndet varierar från år till år. Stora arealer av syrefri botten i Egentliga Östersjöns djupare delar saknar dock bottendjur, och dessa ingår inte i provtagningen. 

Nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) Bild: Fredrik Pleijel

Havsborstmasken Marenzelleria är en relativt ny invånare i Östersjön. Den blir cirka 5-10 cm och gräver djupa gångar i sedimentet.

Den största delen av Sveriges havsbottnar består av områden med mer eller mindre lösa, mjuka sedimentavlagringar, så kallade mjukbottnar. Det är sådana bottnar som miljöövervakningen av bottenlevande djur i havet fokuserar på och som ligger till grund för beskrivningarna av miljötillståndet.

Bottenfaunan i havet domineras av havsborstmaskar, snäckor, musslor, kräftdjur och tagghudingar. De mjukbottenlevande djuren lever oftast nedgrävda i sedimentet och befinner sig i ett särskilt utsatt läge för syrebrist till följd av övergödning. Deras livsmiljö är också utsatt för miljögifter som ackumuleras i bottnarna. De bottenlevande djuren utgör ofta föda för fiskar som till exempel hornsimpa, torsk och plattfiskar.

Livsmiljöerna, och därmed arterna, varierar kraftigt i Sveriges kustvatten och hav - från Västerhavets salta vatten till den utsötade Bottenviken. Även i djupled finns variation, bland annat i form av mindre tydliga årstidsvariationer och generellt kallare vatten på djupet. I många områden finns också en salthaltsskiktning med saltare vatten längre ned. Även om de grundaste mjukbottnarna kan ha vegetation är det mestadels de djupare vegetationsfria havsbottnarna som studeras inom miljöövervakningen.

För att bedöma miljötillståndet med hjälp av de bottenlevande djuren används ett index: Bentiskt kvalitetsindex (BQI). Ett högt BQI-värde är generellt ett tecken på gott miljötillstånd.

Havsborstmasken och Östersjön

I mitten av 1980-talet upptäcktes för första gången den invasiva havsborstmasken Marenzelleria i södra Östersjön. Förmodligen har den följt med ballastvatten på fartyg och det finns idag tre arter i Östersjön, som dock är mycket svåra att skilja åt. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön ses en tydlig nedgång de senaste åren.

Aktuellt tillstånd

I samtliga undersökta havsområden har tillståndet generellt förbättrats för de bottenlevande djuren under senare år. Miljötillståndet är gott i utsjön, och till och med mycket gott i Skagerraks yttre vatten. Å andra sidan finns stora arealer syrefria eller syrefattiga bottnar i Egentliga Östersjöns djupare delar som saknar bottenfauna och inte är föremål för bottenfaunaprovtagning, och där är tillståndet dåligt. Även längs kusterna är tillståndet överlag gott. Inne i skärgårdar, fjordar och vikar, där miljön är mer påverkad av lokala faktorer, råder stora regionala skillnader och tillstånden kan variera från år till år.

Andel övervakningsstationer för bottenfauna där havsborstmaskar av släktet Marenzelleria påträffats. Från 1990-talet och framåt expanderade de snabbt i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och finns nu på flertalet stationer där. Spridningen i Bottenviken har varit mindre omfattande. I Södra Egentliga Östersjön ses en tydlig nedgång de senaste åren.

Individtätheten för havsborstmaskarna Marenzelleria i två delområden i Egentliga Östersjön, och i Bottenhavet. Individtätheterna i Egentliga Östersjön har minskat efter år 2012 särskilt tydligt i södra delen, medan i Bottenhavet verkar de fortsätta att öka. Medelantalen i Bottenviken är väldigt låga och kan inte visas i denna figur.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur i Bottenviken

Tillstånd för Bottendjur i Bottenviken

Bottenvikens utsjö är med avseende på bottenlevande djur ett av de allra artfattigaste områdena i världen. En förklaring är den låga salthalten. Gynnsamt är dock att syrehalterna är goda överallt, i kontrast till situationen i Egentliga Östersjön.

I utsjön har bottenfaunans totala individtäthet, biomassa och BQI-värde varierat utan någon tydlig riktning under den senaste tioårsperioden. Den främmande arten Marenzelleria har med varierande framgång etablerat sig med låga tätheter i några områden i Bottenviken. I det nordligaste området Malören var tätheterna relativt höga 2007-2012 men föll därefter tillbaka. Det sydligaste utsjöområdet Bjuröklubb koloniserades 2012 och tätheterna har sakta ökat, men är fortfarande låga. Den tidigare koloniseringen längst i norr beror sannolikt på spridning från den finska sidan eftersom de dominerande havsströmmarna går norrut på den något saltare finska sidan och svänger söderut i Norra Bottenviken när de löper in på svenska sidan.

I många kustområden har bottenfaunan uppvisat variationer utan tydlig riktning beträffande den totala individtätheten under den senaste tioårsperioden. Ett undantag är Kinnbäcksfjärden, där den efter en svacka 2011 har ökat med en faktor fyra och nu är högre än någon gång tidigare under mätserien, vilken började 1995. Mycket av uppgången kan förklaras av en kraftig återhämtning av vitmärlan, vars antal var mycket låga 2004-2011. De låga tätheterna av vitmärlor efter sekelskiftet är ett generellt fenomen för de flesta områden i Bottenviken. En viss återhämtning av vitmärlor, men inte lika kraftig som i Kinnbäcksfjärden, kan också skönjas vid Mannön och Holmöarna. Marenzellerias koloniseringsdynamik i kustzonen liknar den i utsjön, med tidigare start men nu fallande förekomster i norr, och en senare påbörjad expansion i söder som fortfarande pågår. Tätheterna är dock låga överallt.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för bottendjur i Bottenviken

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Bottendjur

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: Caroline Raymond (SU), Ola Svensson (SU), Lars-Ove Loo (GU), Jan Albertsson (Umu), Stefan Tobiasson (Lnu)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten.

Övervakning: Övervakningen av bottendjur i havet ingår i den nationella miljöövervakningen. Vid undersökningarna tas ett sedimentprov med hjälp av en huggare. Därefter artbestäms, räknas och vägs de bottenlevande djuren i provet. Ofta mäts också salthalt, temperatur och syre i det bottennära vattnet som stödparametrar för att kunna utvärdera de bottenlevande djurens tillstånd.

Läs mer om övervakningen av bottendjur