Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Växtplankton

Växtplankton

Växtplankton – många, minimala och fundamentala. I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. De syns oftast inte med blotta ögat på annat sätt än genom en svag färgning eller grumling av vattnet. Dessa mikroskopiska encelliga alger var bland de första arterna som bildades på jorden, och här finns en vidunderlig mångfald av arter, storlekar och former; var och en med egna speciella krav och förmågor. Det finns tusentals arter, som indelas i ett stort antal grupper. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater.

växtplankton i mikroskopBild: Ann-Turi Skjevik

Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och arternas storlek kan variera mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter.

Växtplankton är, tillsammans med bakterier, basen i näringsväven. De behöver sol, koldioxid och näring liksom alla växter, och de kan föröka sig genom delning. Ju mer näring desto fler växtplankton. Då blir de mycket snabbt oerhört många, en så kallad algblomning, som påverkar siktdjupet i vattnet.

Alla vattenlevande djur lever i grunden på växtplankton och bakterier. Djurplankton betar av dem nära ytan, och bottendjuren lever av de plankton som singlar ner dit efter sin död. Dessa djur äts i sin tur av fisk, som äts av större djur som däggdjur, fåglar och av oss människor. Utöver det producerar växtplankton hälften av all syrgas i världen.

Näringstillgången i våra vatten har en tydlig påverkan på både mängd och artsammansättning av växtplankton. Mängderna kan grovt mätas med klorofyll-a, det vill säga mängden fotosyntetiskt pigment, som ger en ungefärlig uppskattning av hur mycket växtplankton som finns. En mer omsorgsfull analys av total mängd och artsammansättning kräver mikroskopanalys av kunniga experter.

Växtplankton bidrar också genom sin stora artrikedom till den biologiska mångfalden. De reagerar dessutom snabbt på förändrade förhållanden såsom övergödning, försurning och förändrat klimat.

Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö

Växtplankton i kust och öppet hav

Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav

Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir. Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkat ekosystemet på ett fundamentalt sätt.

Salthalten har stor påverkan på artsammansättningen. Utsötade vatten finns längs hela kusten där vattendrag mynnar, men också i hela Östersjön - där Bottenviken har allra lägst salthalt. Det är bara ett fåtal marina arter som klarar att leva i sådana utsötade miljöer, men där finns istället desto fler arter som härstammar från sötvatten.

Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet.  Även storleken på arterna minskar faktiskt från Västerhavet och till Bottniska viken.

Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken.

Inom den nationella övervakningen undersöks klorofyll-a, artsammansättning, antal individer av varje art eller grupp samt biovolym för varje art eller grupp.

Aktuellt tillstånd

Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Det har nu nästan blivit ett normalt tillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot verkar problemen förvärras.

Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och under 2017 varde så vanliga att den viktiga vårblomningen av kiselalger nästan helt konkurrerades ut.

Det allt varmare klimatet har gjort att vårblomningen numera oftare börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.

Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp i skiljer sig däremot mellan havsområdena

En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.

Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2007-2017 (januari-december) från intensivövervakade stationer. (Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara).

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton i Bottenhavet

Tillstånd för Växtplankton i Bottenhavet

Bottenhavet skiljer sig ganska mycket från Bottenviken och liknar mer Egentliga Östersjön. Här finns mer växtplankton än i båda de omgivande havsområdena, och mängderna ökar både vid kusten och i öppet hav. Kiselalgerna är den grupp som dominerar här.

I Bottenhavet övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav, stationen C3. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 och stationen provtas normalt 10 gånger per år, ungefär en gång i månaden. Inom nationella programmet finns även tre kuststationer; två i Örefjärden några mil söder om Umeå (B3 och B7) och en i Gaviksfjärden i Höga Kusten. I Örefjärden har mätningar från 1994 använts som underlag till denna text och här provtar vi totalt 20 gånger per år växelvis på de två stationerna. I Gavik startades mätningarna 2007 och har en frekvens på 10 gånger per år, ungefär en gång per månad.

Den grupp av växtplankton som dominerar i Bottenhavet är kiselalger, som utgör 44 procent av biovolymen. Därefter kommer dinoflagellater med 22 procent och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum (15 procent). Cyanobakterier utgör en ganska liten, men växande andel.

Sommarens biovolym av autotrofa växtplankton ligger i snitt på 0,5 kubikmillimeter per liter för perioden 1994–2017. Det är också en signifikant ökande trend för både kuststationerna i Örefjärden och öppet hav. I Gavik finns ingen signifikant trend men en tendens (p=0,07) till att biovolymen sjunker. De grupper som ökar både längs kusten i Örefjärden och i öppet hav är cyanobakterier och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Kiselalgerna ökar endast i utsjön och dinoflagellaterna ökar bara längs kusten.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Bottenhavet

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sjöar:
 Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU 

Övervakning av växtplankton

Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder. 

Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.

Läs mer om övervakningen av växtplankton