Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Växtplankton

Växtplankton

Växtplankton – många, minimala och fundamentala. I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. De syns oftast inte med blotta ögat på annat sätt än genom en svag färgning eller grumling av vattnet. Dessa mikroskopiska encelliga alger var bland de första arterna som bildades på jorden, och här finns en vidunderlig mångfald av arter, storlekar och former; var och en med egna speciella krav och förmågor. Det finns tusentals arter, som indelas i ett stort antal grupper. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater.

växtplankton i mikroskopBild: Ann-Turi Skjevik

Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och arternas storlek kan variera mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter.

Växtplankton är, tillsammans med bakterier, basen i näringsväven. De behöver sol, koldioxid och näring liksom alla växter, och de kan föröka sig genom delning. Ju mer näring desto fler växtplankton. Då blir de mycket snabbt oerhört många, en så kallad algblomning, som påverkar siktdjupet i vattnet.

Alla vattenlevande djur lever i grunden på växtplankton och bakterier. Djurplankton betar av dem nära ytan, och bottendjuren lever av de plankton som singlar ner dit efter sin död. Dessa djur äts i sin tur av fisk, som äts av större djur som däggdjur, fåglar och av oss människor. Utöver det producerar växtplankton hälften av all syrgas i världen.

Näringstillgången i våra vatten har en tydlig påverkan på både mängd och artsammansättning av växtplankton. Mängderna kan grovt mätas med klorofyll-a, det vill säga mängden fotosyntetiskt pigment, som ger en ungefärlig uppskattning av hur mycket växtplankton som finns. En mer omsorgsfull analys av total mängd och artsammansättning kräver mikroskopanalys av kunniga experter.

Växtplankton bidrar också genom sin stora artrikedom till den biologiska mångfalden. De reagerar dessutom snabbt på förändrade förhållanden såsom övergödning, försurning och förändrat klimat.

Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö

Växtplankton i kust och öppet hav

Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav

Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir. Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkat ekosystemet på ett fundamentalt sätt.

Salthalten har stor påverkan på artsammansättningen. Utsötade vatten finns längs hela kusten där vattendrag mynnar, men också i hela Östersjön - där Bottenviken har allra lägst salthalt. Det är bara ett fåtal marina arter som klarar att leva i sådana utsötade miljöer, men där finns istället desto fler arter som härstammar från sötvatten.

Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet.  Även storleken på arterna minskar faktiskt från Västerhavet och till Bottniska viken.

Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken.

Inom den nationella övervakningen undersöks klorofyll-a, artsammansättning, antal individer av varje art eller grupp samt biovolym för varje art eller grupp.

Aktuellt tillstånd

Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Det har nu nästan blivit ett normalt tillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot verkar problemen förvärras.

Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och under 2017 varde så vanliga att den viktiga vårblomningen av kiselalger nästan helt konkurrerades ut.

Det allt varmare klimatet har gjort att vårblomningen numera oftare börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.

Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp i skiljer sig däremot mellan havsområdena

En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.

Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2007-2017 (januari-december) från intensivövervakade stationer. (Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara).

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton i Bottenviken

Tillstånd för Växtplankton i Bottenviken

I Bottenviken är halterna av näringsämnet fosfor naturligt låga och begränsar därmed växtplanktonproduktionen trots relativt höga kvävehalter. Även salthalten är mycket låg, liksom mängden plankton som är jämförbar med näringsfattiga fjällsjöar och med Vättern. 

I Bottenviken övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav, stationen A13. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 och stationen provtas normalt 10 gånger per år, ungefär en gång i månaden. Vintertid täcks stationen av is. som minst under februari-mars. Två kuststationer provtas också inom nationella programmet. Det är stationerna RA1 och RA2 som i ligger i två fjärdar nära Råneå (Rånefjärden och Gussöfjärden) båda starkt påverkade av Råne älv. Här är isperioden något längre än i utsjön. Mätningar av växtplankton påbörjades 2004.

I öppet hav är det en stabilt låg nivå av växtplankton jämfört med de andra svenska havsområdena. Grupperna av växtplankton som dominerar biomassan är kiselalger, dinoflagellater och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Dessa tre grupper utgör ungefär 20 procent vardera av den totala biovolymen.

Varken årsmedelvärden eller sommarmedelvärden visar någon signifikant trend sedan 1994.  Sommarens biovolym ligger stadigt på runt 0,28 kubikmillimeter per liter i öppet hav. Guldalger (Chrysophyceer) har ökat något, men det har inte påverkat totalmängden av växtplankton. Mängden cyanobakterier är mycket låg i Bottenviken och domineras i huvudsak av ej-kvävefixerande arter i kontrast till längre söderut i Östersjön. Detta beror på den lägre salthalten och på att systemet är begränsat av fosfat och inte kväve.

 

Mesodinium rubrum

Mesodinium rubrumBild: Siv Huseby

Det encelliga djuret Mesodinium rubrum är en ciliat, och i kustområden är den en av de viktigaste primärproducenterna.

Mesodinium rubrum är en viktig art i både Bottenviken, Bottenhavet och Egentliga Östersjön. Arten kan ibland ge algblomningar som färger vattnet rött. Det är en mixotrof art, och den har enligt zoologer namnet Myrionecta rubra. Den kan fotosyntetisera med hjälp av plastider som den får genom att äta cryptophyceer (rekylalger).

En enkel indelning i olika sätt att ta till sig näring är autotrofer, mixotrofer och heterotrofer. Autotrofer är organismer som använder solljus och närsalter för att växa; alltså växter. Heterotrofer behöver livnära sig på andra organismer, och kallas djur. Mixotrofer, kan man enkelt säga, är en blandning av dessa två. Det finns en stor variation i hur och när mixotrofa arter livnär sig från solljus eller på andra organismer.

Vid kuststationen RA2 i Råneå är sommarens årsmedelvärde 0,34 kubikmillimeter per liter för perioden 2004–2017. Den ökning som syntes under de första tio åren av övervakning i Råneå har vänt de senaste åren, och för perioden som helhet finns inte längre någon signifikant trend.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Bottenviken

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sjöar:
 Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU 

Övervakning av växtplankton

Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder. 

Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.

Läs mer om övervakningen av växtplankton