Växtplankton
Växtplankton är, tillsammans med bakterier, basen i näringsväven. De behöver sol, koldioxid och näring liksom alla växter, och de kan föröka sig genom delning. Ju mer näring desto fler växtplankton. Då blir de mycket snabbt oerhört många, en så kallad algblomning, som påverkar siktdjupet i vattnet.
Växtplankton
Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Växtplankton
Växtplankton – många, minimala och fundamentala. I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. De syns oftast inte med blotta ögat på annat sätt än genom en svag färgning eller grumling av vattnet. Dessa mikroskopiska encelliga alger var bland de första arterna som bildades på jorden, och här finns en vidunderlig mångfald av arter, storlekar och former; var och en med egna speciella krav och förmågor. Det finns tusentals arter, som indelas i ett stort antal grupper. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater.
Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och arternas storlek kan variera mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter.
Alla vattenlevande djur lever i grunden på växtplankton och bakterier. Djurplankton betar av dem nära ytan, och bottendjuren lever av de plankton som singlar ner dit efter sin död. Dessa djur äts i sin tur av fisk, som äts av större djur som däggdjur, fåglar och av oss människor. Utöver det producerar växtplankton hälften av all syrgas i världen.
Näringstillgången i våra vatten har en tydlig påverkan på både mängd och artsammansättning av växtplankton. Mängderna kan grovt mätas med klorofyll-a, det vill säga mängden fotosyntetiskt pigment, som ger en ungefärlig uppskattning av hur mycket växtplankton som finns. En mer omsorgsfull analys av total mängd och artsammansättning kräver mikroskopanalys av kunniga experter.
Växtplankton bidrar också genom sin stora artrikedom till den biologiska mångfalden. De reagerar dessutom snabbt på förändrade förhållanden såsom övergödning, försurning och förändrat klimat.
Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö
Växtplankton i kust och öppet hav
Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav
Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir. Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkat ekosystemet på ett fundamentalt sätt.
Salthalten har stor påverkan på artsammansättningen. Utsötade vatten finns längs hela kusten där vattendrag mynnar, men också i hela Östersjön - där Bottenviken har allra lägst salthalt. Det är bara ett fåtal marina arter som klarar att leva i sådana utsötade miljöer, men där finns istället desto fler arter som härstammar från sötvatten.
Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet. Även storleken på arterna minskar faktiskt från Västerhavet och till Bottniska viken.
Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken.
Inom den nationella övervakningen undersöks klorofyll-a, artsammansättning, antal individer av varje art eller grupp samt biovolym för varje art eller grupp.
Aktuellt tillstånd
Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Det har nu nästan blivit ett normalt tillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot verkar problemen förvärras.
Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och under 2017 varde så vanliga att den viktiga vårblomningen av kiselalger nästan helt konkurrerades ut.
Det allt varmare klimatet har gjort att vårblomningen numera oftare börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.
Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2007-2017 (januari-december) från intensivövervakade stationer. Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara.
Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp i skiljer sig däremot mellan havsområdena.
En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Läs om tillstånd för växtplankton i en region
Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön
I norra och centrala Egentliga Östersjöns övergödda vatten finns relativt gott om växtplankton. Mängderna i öppet hav har också ökat under de senaste sex åren. Problemen med omfattande sommarblomningar av cyanobakterier är under vissa år betydande.
Två stationer i norra Egentliga Östersjön övervakas extra noggrant. Det är kuststationen B1 nära fältstationen Askölaboratoriet där övervakning pågått sedan slutet av 1970-talet och utsjöstationen BY31 som ligger vid Landsortsdjupet och har övervakats sedan början av 1990-talet. Här följs utvecklingen varje vecka under våren, och något mer sällan under övriga året. Ytterligare en station, BY15 vid Gotlandsdjupet I östra Gotlandsbassängen, provtas en gång i månaden.
I detta havsområde är det dinoflagellater och kiselalger som tillsammans dominerar. Cyanobakterier, den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum och gruppen Haptophyta, häftalger, utgör också relativt stora andelar.
Medan kiselalger har större biovolymer vid kuststationen B1 under våren jämfört med dinoflagellaterna, råder det omvända vid utsjöstationen BY31 Landsortsdjupet. Där har istället dinoflagellaterna en större biovolym än kiselalgerna. Däremot syns ingen tydlig trend i ökning eller minskning för någondera av grupperna vid dessa stationer utan den varierar mellan åren. Eftersom endast månatlig provtagning sker i Östra Gotlandsbassängen missar man ofta den mest intensiva men kortvariga vårblomningen och det är därför svårt att uttala sig om trender där.
Biovolymen av växtplankton under sommaren visar ingen trend varken vid kuststationen Askö eller vid Gotlandsdjupet. Vid Landsortsdjupet däremot har biovolymen ökat de senaste sex åren, vilket lett till en signifikant ökning för hela perioden 1994–2017. Under åren 1996–2011 låg sommarens biovolym mellan 0,3 och 0,4 kubikmillimeter per liter. Under de senaste sex åren har de ökat till mellan 0,5 och 0,75 kubikmillimeter per liter. Det verkar som om alla huvudgrupper; dinoflagellater, mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum, cyanobakterier och häftalger har ökat. Trenden beror således inte enbart på en ökning av kvävefixerande cyanobakterier.
Medelbiovolymen av kvävefixerande cyanobakterier (Nostocales) under juni–augusti 1992 resp. 1994 till 2019 för kuststationen Askö (B1) och utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31).
De kvävefixerande cyanobakterierna (gruppen Nostocales) har ökat vid utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31). Vid kuststationen Askö (B1) har deras biomassa dubblerats under 2000-talet jämfört med på 1990-talet, men verkar sedan stabiliserats på denna högre nivå och ökningen är därför bara signifikant om hela tidsserien studeras.
Vid Landsortsdjupet har den potentiellt giftiga arten Nodularia spumigena (katthårslag), som vid vindstilla väder bildar ansamlingar på vattenytan, ökat i biomassa från mitten av 1990-talet fram till idag. Även vid kuststation Askö ses en ökande trend. Dominerande släkte är annars Aphanizomenon vid båda stationerna men andelen Nodularia och släktet Dolichospermum har ökat vid båda stationer. Vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen finns däremot ingen signifikant ökande trend för kvävefixerande cyanobakterier.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Norra Egentliga Östersjön
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Skagerrak
Tillstånd för Växtplankton i Skagerrak
Skagerrak är det mest marina havsområdet, och det är starkt påverkat av vatten från Nordsjön och Atlanten. Här finns mest marina arter av växtplankton, och kiselalgerna dominerar starkt.
Stationerna Släggö vid kusten och Å17 i yttre Skagerrak ingår i den nationella miljöövervakningen. Trendlinjerna lutar nedåt vid båda stationer, men endast Å17 visar en signifikant nedåtgående trend.
Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter.
De typiska sommararterna av kiselalger förekommer inte alltid i jättehöga antal, men eftersom de jämförelsevis är väldigt stora så blir det en stor mängd biovolymsmässigt. Till saken hör att de stora cellerna ofta innehåller väldigt lite klorofyll så klorofyllanalyser och planktonanalyser kan ge väldigt olika bild på förekomsten av växtplankton.
Under 2017 observerades ingen vårkiselalgsblomning vid Släggö, däremot återfanns en mindre blomning vid Å17 i mars. Det för fisk skadliga flagellatsläktet Pseudochattonella dominerade istället växtplanktonproverna från Släggö i februari och april, vid Å17 fanns däremot bara enstaka celler.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Skagerrak
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Kattegatt
Tillstånd för Växtplankton i Kattegatt
Kattegatts relativt grunda vatten är påverkat av salt vatten från Skagerak och Nordsjön, liksom av utflödande, betydligt sötare vatten från Östersjön som huvudsakligen rör sig längs den svenska kusten. En hel del spännande växtplankton följer med, och trivs ibland så bra att de orsakar stora blomningar.
Två stationer ingår i det nationella programmet, utsjöstationen Anholt E och den mera kustnära stationen N14 Falkenberg. Stationerna ligger där namnen antyder, nära den danska ön Anholt mitt i Kattegatt, respektive utanför Falkenberg i Halland.
Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter. Även dinoflagellater är vanliga här. Ingen signifikant uppåt- eller nedåtgående trend kan påvisas vid de två stationerna när man ser på de totala mängderna av biovolymer.
Dinoflagellaten Pseudochattonella i prov från Kattegatt.
I februari 2017 observerades det för fisk skadliga flagellatsläktet Pseudochattonella i prover från Kattegatt. Släktet skulle fortsätta förekomma i förhöjda cellantal till april månad vid de flesta stationer, och vid West Landskrona orsakade Pseudochattonella spp. ett klorofyllfluorescensmaximum i maj. Det var alltså under en lång period som släktet blommade och enligt observationerna verkar den årliga kiselalgsblomningen mer eller mindre ha utkonkurrerats.
I maj 2017 tog en annan ovanlig blomning vid, den av den lilla kiselalgen tillika hällkarsalgen Phaeodactylum tricornutum. Under sommaren förekom förhöjda mängder av förhållandevis stora kiselalger, som oftast innehåller ganska lite klorofyll. Även under hösten förekom en kiselalgsblomning.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Kattegatt
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Växtplankton i Södra Egentliga Östersjön
De södra delarna av Egentliga Östersjön är påverkade av vatten från både Västerhavet och från övriga Östersjön. Här finns inga intensivövervakade stationer, utan endast månatlig provtagning. Tillståndet varierar kraftigt men i huvudsak av naturliga skäl.
I det nationella provtagningsprogrammet tas månatliga prover i Arkonabassängen (BY2), Bornholmsbassängen (BY5) samt vid kuststationen REFM1V1 i södra Kalmarsund. Vid dessa stationer finns det inte någon ökande eller minskande trend av vare sig sommarens växtplanktonbiomassa (juni-augusti) eller av de kvävefixerande cyanobakterierna. Trots det kan blomningarna av kvävefixerande cyanobakterier vara betydande även här vissa somrar.
Enstaka år kan blomningar som förekommer i Kattegatt transporteras med strömmarna till Arkonabassängen, och där ge upphov till högre biomassor av växtplankton, som sommaren 2007. Då förekom kiselalgen Dactyliosolen fragilissimus rikligt vid station BY2 i augusti, strax efter en blomning av arten i södra Kattegatt.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Södra Egentliga Östersjön
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Bottenhavet
Tillstånd för Växtplankton i Bottenhavet
Bottenhavet skiljer sig ganska mycket från Bottenviken och liknar mer Egentliga Östersjön. Här finns mer växtplankton än i båda de omgivande havsområdena, och mängderna ökar både vid kusten och i öppet hav. Kiselalgerna är den grupp som dominerar här.
I Bottenhavet övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav, stationen C3. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 och stationen provtas normalt 10 gånger per år, ungefär en gång i månaden. Inom nationella programmet finns även tre kuststationer; två i Örefjärden några mil söder om Umeå (B3 och B7) och en i Gaviksfjärden i Höga Kusten. I Örefjärden har mätningar från 1994 använts som underlag till denna text och här provtar vi totalt 20 gånger per år växelvis på de två stationerna. I Gavik startades mätningarna 2007 och har en frekvens på 10 gånger per år, ungefär en gång per månad.
Den grupp av växtplankton som dominerar i Bottenhavet är kiselalger, som utgör 44 procent av biovolymen. Därefter kommer dinoflagellater med 22 procent och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum (15 procent). Cyanobakterier utgör en ganska liten, men växande andel.
Sommarens biovolym av autotrofa växtplankton ligger i snitt på 0,5 kubikmillimeter per liter för perioden 1994–2017. Det är också en signifikant ökande trend för både kuststationerna i Örefjärden och öppet hav. I Gavik finns ingen signifikant trend men en tendens (p=0,07) till att biovolymen sjunker. De grupper som ökar både längs kusten i Örefjärden och i öppet hav är cyanobakterier och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Kiselalgerna ökar endast i utsjön och dinoflagellaterna ökar bara längs kusten.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Bottenhavet
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Bottenviken
Tillstånd för Växtplankton i Bottenviken
I Bottenviken är halterna av näringsämnet fosfor naturligt låga och begränsar därmed växtplanktonproduktionen trots relativt höga kvävehalter. Även salthalten är mycket låg, liksom mängden plankton som är jämförbar med näringsfattiga fjällsjöar och med Vättern.
I Bottenviken övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav, stationen A13. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 och stationen provtas normalt 10 gånger per år, ungefär en gång i månaden. Vintertid täcks stationen av is. som minst under februari-mars. Två kuststationer provtas också inom nationella programmet. Det är stationerna RA1 och RA2 som i ligger i två fjärdar nära Råneå (Rånefjärden och Gussöfjärden) båda starkt påverkade av Råne älv. Här är isperioden något längre än i utsjön. Mätningar av växtplankton påbörjades 2004.
I öppet hav är det en stabilt låg nivå av växtplankton jämfört med de andra svenska havsområdena. Grupperna av växtplankton som dominerar biomassan är kiselalger, dinoflagellater och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Dessa tre grupper utgör ungefär 20 procent vardera av den totala biovolymen.
Varken årsmedelvärden eller sommarmedelvärden visar någon signifikant trend sedan 1994. Sommarens biovolym ligger stadigt på runt 0,28 kubikmillimeter per liter i öppet hav. Guldalger (Chrysophyceer) har ökat något, men det har inte påverkat totalmängden av växtplankton. Mängden cyanobakterier är mycket låg i Bottenviken och domineras i huvudsak av ej-kvävefixerande arter i kontrast till längre söderut i Östersjön. Detta beror på den lägre salthalten och på att systemet är begränsat av fosfat och inte kväve.
Mesodinium rubrum
Det encelliga djuret Mesodinium rubrum är en ciliat, och i kustområden är den en av de viktigaste primärproducenterna.
Mesodinium rubrum är en viktig art i både Bottenviken, Bottenhavet och Egentliga Östersjön. Arten kan ibland ge algblomningar som färger vattnet rött. Det är en mixotrof art, och den har enligt zoologer namnet Myrionecta rubra. Den kan fotosyntetisera med hjälp av plastider som den får genom att äta cryptophyceer (rekylalger).
En enkel indelning i olika sätt att ta till sig näring är autotrofer, mixotrofer och heterotrofer. Autotrofer är organismer som använder solljus och närsalter för att växa; alltså växter. Heterotrofer behöver livnära sig på andra organismer, och kallas djur. Mixotrofer, kan man enkelt säga, är en blandning av dessa två. Det finns en stor variation i hur och när mixotrofa arter livnär sig från solljus eller på andra organismer.
Vid kuststationen RA2 i Råneå är sommarens årsmedelvärde 0,34 kubikmillimeter per liter för perioden 2004–2017. Den ökning som syntes under de första tio åren av övervakning i Råneå har vänt de senaste åren, och för perioden som helhet finns inte längre någon signifikant trend.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Bottenviken
-
Klorofyll a
-
Biovolym dinoflagellater
-
Biovolym kiselalger
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i sjöar och vattendrag
Tillstånd för Växtplankton i sjöar och vattendrag
I Sveriges många sjöar är det stora skillnader i artsammansättning och mängd av växtplankton. Växtplankton påverkas av skillnader tillväxtsäsongens längd mellan norra och södra Sverige och av vilken typ av landskap sjöarna ligger i – på slätten, i skogen eller i fjällen.
Övergödning, eutrofiering, har påverkat många sjöar i områden med stor befolkning. Den ökade mängden näring orsakar bland annat kraftiga algblomningar. Problemen var som störst på 1960- och 1970-talet, innan avloppsreningsverken fick förbättrade metoder att fälla ut näringsämnet fosfor. Fortfarande har många sjöar problem med algblomningar eftersom näringsämnena finns kvar.
I fjällen är det en omvänd problematik med att sjöar istället blivit alltför näringsfattiga. Det beror exempelvis på att anlagda kraftverksdammar översvämmat marker och förstört det strandnära ekosystemet, litoralen. Termen oligotrofiering har börjat användas för detta problem som ger låg produktion i sjön och påverkar hela födoväven i sjöarna och närliggande vattendrag. För växtplankton syns detta som låg biovolym, dvs. liten mängd.
Försurning är ett annat problem som förändrar sjöekosystemen särskilt i sjöar i södra Sveriges skogslandskap. Både naturligt sura och försurade sjöar har liten biovolym och låg artdiversitet.
Aktuellt tillstånd
Fjällsjöarna har fortsatt låga biomassor av växtplankton där det inte finns några tydliga tidstrender. Resten av norrlandssjöarna har i en del fall ökande trender av växtplanktonbiomassa och i några fall minskande trender. I en del fall verkar varma somrar förklara att biomassorna på senare år varit ovanligt höga i några sjöar i samband med varmt väder.
Även i södra Sveriges sjöar är resultaten som helhet spretiga. En del sjöar har tidstrender med lägre biomassor medan andra har tvärtom. Detta visar att även trendsjöar utan tydliga punktkällor av näringspåverkan får ökande halter av växtplankton vilket skulle kunna vara ett svar på varmare klimat som gynnar växtplankton.
Figuren visar biovolymen (=biomassan) för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, de översta metrarna. Sommarmedelvärden (juli-augusti) för åren 2007–2019 från de sjöar som ingår i nationella övervakningsprogram.
Det är mycket stora skillnader mellan Sveriges sjöar; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Mälaren och sjöarna i södra Sverige har stora mängder växtplankton, och cyanobakterier är vanliga. Fjällsjöar och Vättern är mycket näringsfattiga och har följaktligen små mängder växtplankton.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i sjöar och vattendrag
-
Klorofyll a
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Läs om tillstånd för växtplankton i en region
Växtplankton i Fjällen
Tillstånd för Växtplankton i Fjällen
Fjällsjöarna ligger över trädgränsen och har mycket klart vatten. De har generellt sett låga biomassor av växtplankton. Förutom av växtplankton sker en stor andel av primärproduktionen på bottnarna av fastsittande alger och mossor.
Det finns ingen tydlig trend i växtplanktonbiomassan i de fem sjöar som följs i den nationella miljöövervakningen, biomassan är låg och varierar mellan 0,03 och 0,10 kubikmillimeter per liter. I sommarprover dominerar fem grupper av växtplankton; rekylalger, dinoflagellater, grönalger, kiselalger och guldalger. Cyanobakterier saknas nästan helt som plankton men finns ofta på andra ställen i sjön växande på stenar och andra ytor.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Fjällen
-
Klorofyll a
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Norra Sverige
Sjöarna ligger främst i skogslandskapet och det finns en gradient från kustnära till fjällnära sjöar. Detta gör att totalbiomassan kan variera mycket. En del sjöar ligger höglänt med låga växtplanktonbiomassor på runt 0,14 kubikmillimeter per liter. Andra ligger nära kusten och är tidigare havsvikar som avsnörts vid landhöjning. De är näringsrika och har högre växtplanktonbiomassa på runt 2–3 kubikmillimeter per liter. Medianvärdet för växtplanktonbiomassan i denna del av landet är 0,2 kubikmillimeter per liter.
Tillstånd för Växtplankton i Norra Sverige
I norra Sverige finns många sjöar som inte ligger i fjällen. De ligger främst i skogslandskapet och man kan se en tydlig gradient från fjällnära och relativt näringsfattiga sjöar till betydligt näringsrikare kustnära sjöar.
I de 38 nordliga sjöar som ingår i nationell miljöövervakning är det vanligt att hitta nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen Raphidophyceae. Den är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar. I medeltal utgör de 30 procent av biomassan, men andelen varierar mycket mellan enskilda sjöar. Kiselalger, grönalger, guldalger och dinoflagellater är också vanliga. I dessa sjöar utgör cyanobakterier endast en liten grupp, men i andra mer näringspåverkade sjöar kan de vara vanligare.
Nålflagellaten Gonyostomum semen är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Norra Sverige
-
Klorofyll a
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Växtplankton i Södra Sverige
Tillstånd för Växtplankton i Södra Sverige
I södra Sverige är det mycket stor variation i växtplanktonsamhället. Många sjöar är övergödda av näringsämnen från jordbruk och avlopp eftersom befolkningen är stor i denna del av landet. Här finns också både rejält sura sjöar och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH.
I denna del av landet provtas 69 sjöar förutom våra tre största sjöar. Medianvärdet för mängden växtplankton är 0,6 kubikmillimeter per liter, men spridningen är mycket stor. Vissa sjöar har så lite som 0,08 kubikmillimeter växtplankton per liter och andra har ända upp till 15. Tretton av sjöarna är typiska slättlandskapssjöar, med mer än 10 procent jordbruksmark i avrinningsområdena. De sjöarna har oftast en högre biomassa av växtplankton på runt 2,1 kubikmillimeter per liter.
Liksom i norra Sverige är det i många sjöar vanligt med höga biomassor av nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen harpunflagellater Raphidophyceae. I södra Sverige är cyanobakterier den näst mest dominerande gruppen i sommarprover från sjöarna och andra vanliga grupper är dinoflagellater, kiselalger och grönalger.
Växtplanktonsamhället styrs också av hur kalkrikt vattnet är, vilket styr pH-värdet. I södra Sverige finns det både rejält sura sjöar med lite kalk och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH. I kalkrika vatten dominerar cyanobakterier, kiselalger och dinoflagellater medan sura sjöar i stort sett saknar cyanobakterier, de domineras istället ofta av Gonyostomum och grönalger.
Stora sjöarna: Vänern, Vättern och Mälaren
Sveriges tre största sjöar ligger i södra Sverige. Här övervakas växtplankton vid flera platser och tillfällen under året och härifrån finns de längsta tidsserierna. Dessa tre sjöar är sinsemellan mycket olika, vilket speglar förhållandena i resten av Sveriges många sjöar.
Regelbunden miljöövervakning i sötvatten började i mitten av 1960-talet i Mälaren. Då hade man stora problem med algblomningar som hotade dricksvattentäkter och förstörde möjligheten att bada. Då kunde enskilda prover ha så stora mängder växtplankton som 50 kubikmillimeter per liter. Nuförtiden ligger mängderna under sommaren ofta mellan 1 och 7 kubikmillimeter per liter. Vissa delar av Mälaren har fått minskade mängder växtplankton under dessa 50 år av provtagningar, men inte alla. Delbassänger som historiskt sett legat lågt har snarare ökade trender.
I Vänern och Vättern är mängden växtplankton betydligt lägre. I Vättern är biomassan ofta 0,12–0,14 kubikmillimeter per liter, dvs. nästan lika låg biomassa som fjällens sjöar. Under de senaste tio åren har mängderna dessutom en svagt minskande trend. Vänern ligger något högre, mellan 0,20 och 0,35 beroende på station. Här ses en svagt ökande trend av växtplanktonbiomassa under sommarmånaderna.
I de tre största sjöarna har gruppen rekylalger (Cryptophyta) en mycket större andel av biomassan än i de mindre sjöarna. I Vänern är det den största gruppen tillsammans med cyanobakterier. I Vättern är kiselalger och dinoflagellater största grupperna och i Mälaren är det kiselalger och cyanobakterier som dominerar planktonsamhället.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Södra Sverige
-
Klorofyll a
-
Total biovolym cyanobakterier
-
Total biovolym växtplankton
Relaterade artiklar
Om miljöövervakningen
Ansvariga experter:
Sjöar: Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Övervakning av växtplankton
Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder.
Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.