Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Växtplankton

Växtplankton

Växtplankton – många, minimala och fundamentala. I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. De syns oftast inte med blotta ögat på annat sätt än genom en svag färgning eller grumling av vattnet. Dessa mikroskopiska encelliga alger var bland de första arterna som bildades på jorden, och här finns en vidunderlig mångfald av arter, storlekar och former; var och en med egna speciella krav och förmågor. Det finns tusentals arter, som indelas i ett stort antal grupper. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater.

växtplankton i mikroskopBild: Ann-Turi Skjevik

Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och arternas storlek kan variera mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter.

Växtplankton är, tillsammans med bakterier, basen i näringsväven. De behöver sol, koldioxid och näring liksom alla växter, och de kan föröka sig genom delning. Ju mer näring desto fler växtplankton. Då blir de mycket snabbt oerhört många, en så kallad algblomning, som påverkar siktdjupet i vattnet.

Alla vattenlevande djur lever i grunden på växtplankton och bakterier. Djurplankton betar av dem nära ytan, och bottendjuren lever av de plankton som singlar ner dit efter sin död. Dessa djur äts i sin tur av fisk, som äts av större djur som däggdjur, fåglar och av oss människor. Utöver det producerar växtplankton hälften av all syrgas i världen.

Näringstillgången i våra vatten har en tydlig påverkan på både mängd och artsammansättning av växtplankton. Mängderna kan grovt mätas med klorofyll-a, det vill säga mängden fotosyntetiskt pigment, som ger en ungefärlig uppskattning av hur mycket växtplankton som finns. En mer omsorgsfull analys av total mängd och artsammansättning kräver mikroskopanalys av kunniga experter.

Växtplankton bidrar också genom sin stora artrikedom till den biologiska mångfalden. De reagerar dessutom snabbt på förändrade förhållanden såsom övergödning, försurning och förändrat klimat.

Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö

Växtplankton i kust och öppet hav

Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav

Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir. Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkat ekosystemet på ett fundamentalt sätt.

Salthalten har stor påverkan på artsammansättningen. Utsötade vatten finns längs hela kusten där vattendrag mynnar, men också i hela Östersjön - där Bottenviken har allra lägst salthalt. Det är bara ett fåtal marina arter som klarar att leva i sådana utsötade miljöer, men där finns istället desto fler arter som härstammar från sötvatten.

Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet.  Även storleken på arterna minskar faktiskt från Västerhavet och till Bottniska viken.

Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken.

Inom den nationella övervakningen undersöks klorofyll-a, artsammansättning, antal individer av varje art eller grupp samt biovolym för varje art eller grupp.

Aktuellt tillstånd

Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Det har nu nästan blivit ett normalt tillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot verkar problemen förvärras.

Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och under 2017 varde så vanliga att den viktiga vårblomningen av kiselalger nästan helt konkurrerades ut.

Det allt varmare klimatet har gjort att vårblomningen numera oftare börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.

Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp i skiljer sig däremot mellan havsområdena

En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.

Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2007-2017 (januari-december) från intensivövervakade stationer. (Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara).

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

Tillstånd för Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

I norra och centrala Egentliga Östersjöns övergödda vatten finns relativt gott om växtplankton. Mängderna i öppet hav har också ökat under de senaste sex åren. Problemen med omfattande sommarblomningar av cyanobakterier är under vissa år betydande.

Två stationer i norra Egentliga Östersjön övervakas extra noggrant. Det är kuststationen B1 nära fältstationen Askölaboratoriet där övervakning pågått sedan slutet av 1970-talet och utsjöstationen BY31 som ligger vid Landsortsdjupet och har övervakats sedan början av 1990-talet. Här följs utvecklingen varje vecka under våren, och något mer sällan under övriga året. Ytterligare en station, BY15 vid Gotlandsdjupet I östra Gotlandsbassängen, provtas en gång i månaden.

I detta havsområde är det dinoflagellater och kiselalger som tillsammans dominerar. Cyanobakterier, den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum och gruppen Haptophyta, häftalger, utgör också relativt stora andelar.

Medan kiselalger har större biovolymer vid kuststationen B1 under våren jämfört med dinoflagellaterna, råder det omvända vid utsjöstationen BY31 Landsortsdjupet. Där har istället dinoflagellaterna en större biovolym än kiselalgerna. Däremot syns ingen tydlig trend i ökning eller minskning för någondera av grupperna vid dessa stationer utan den varierar mellan åren. Eftersom endast månatlig provtagning sker i Östra Gotlandsbassängen missar man ofta den mest intensiva men kortvariga vårblomningen och det är därför svårt att uttala sig om trender där.

Biovolymen av växtplankton under sommaren visar ingen trend varken vid kuststationen Askö eller vid Gotlandsdjupet. Vid Landsortsdjupet däremot har biovolymen ökat de senaste sex åren, vilket lett till en signifikant ökning för hela perioden 1994–2017. Under åren 1996–2011 låg sommarens biovolym mellan 0,3 och 0,4 kubikmillimeter per liter. Under de senaste sex åren har de ökat till mellan 0,5 och 0,75 kubikmillimeter per liter. Det verkar som om alla huvudgrupper; dinoflagellater, mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum, cyanobakterier och häftalger har ökat. Trenden beror således inte enbart på en ökning av kvävefixerande cyanobakterier.

De kvävefixerande cyanobakterierna (gruppen Nostocales) har ökat både vid kuststationen Askö och vid utsjöstationen Landsortsdjupet, även om ökningen vid kuststationen verkar avstannat. Dominerande släkten är Aphanizomenon, som är vanligast därefter Dolichospermum och Nodularia. Vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen (ingen figur därifrån) syns däremot ingen ökande trend för kvävefixerande cyanobakterier.

Data kommer från kuststationen Askö B1 och utsjöstationen Landsortsdjupet BY31. Medelbiovolym av kvävefixerande cyanobakterier (Nostocales) under juni–augusti 1992 resp. 1994 till 2017.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sjöar:
 Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU 

Övervakning av växtplankton

Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder. 

Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.

Läs mer om övervakningen av växtplankton