Bottendjur

Bottenvikens utsjö är med avseende på bottenlevande djur ett av de allra artfattigaste områdena i världen. En förklaring är den låga salthalten. Gynnsamt är dock att syrehalterna är goda överallt, i kontrast till situationen i Egentliga Östersjön.

I utsjön har bottenfaunans totala individtäthet, biomassa och BQI-värde varierat utan någon tydlig riktning under den senaste tioårsperioden. Den främmande arten Marenzelleria har med varierande framgång etablerat sig med låga tätheter i några områden i Bottenviken. I det nordligaste området Malören var tätheterna relativt höga 2007-2012 men föll därefter tillbaka. Det sydligaste utsjöområdet Bjuröklubb koloniserades 2012 och tätheterna har sakta ökat, men är fortfarande låga. Den tidigare koloniseringen längst i norr beror sannolikt på spridning från den finska sidan eftersom de dominerande havsströmmarna går norrut på den något saltare finska sidan och svänger söderut i Norra Bottenviken när de löper in på svenska sidan.

I många kustområden har bottenfaunan uppvisat variationer utan tydlig riktning beträffande den totala individtätheten under den senaste tioårsperioden. Ett undantag är Kinnbäcksfjärden, där den efter en svacka 2011 har ökat med en faktor fyra och nu är högre än någon gång tidigare under mätserien, vilken började 1995. Mycket av uppgången kan förklaras av en kraftig återhämtning av vitmärlan, vars antal var mycket låga 2004-2011. De låga tätheterna av vitmärlor efter sekelskiftet är ett generellt fenomen för de flesta områden i Bottenviken. En viss återhämtning av vitmärlor, men inte lika kraftig som i Kinnbäcksfjärden, kan också skönjas vid Mannön och Holmöarna. Marenzellerias koloniseringsdynamik i kustzonen liknar den i utsjön, med tidigare start men nu fallande förekomster i norr, och en senare påbörjad expansion i söder som fortfarande pågår. Tätheterna är dock låga överallt.

I Norra Bottenhavets utsjö har totalt sett de bottenlevande djurens individtäthet och biomassa ökat under en tioårsperiod, i första hand beroende på ökningar av nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) och östersjömussla (Limecola balthica).

Vitmärlorna har ökat något sedan 2010 vilket bidrar till att BQI ökat lite sedan dess. I mellersta och södra Bottenhavets utsjö har istället de bottenlevande djurens biomassa minskat de senaste åren efter de höga nivåerna 2014 och individtätheten följer ungefär samma mönster. Den minskande biomassan beror till stor del på minskningar av östersjömussla. I Söderhamns utsjö har östersjömusslan till och med försvunnit från och med 2013, vilket är anmärkningsvärt. Även vitmärlan har minskat tydligt sedan 2014, vilket bidrar till en minskning av BQI.

Undantaget Gräsö längst i söder, så ökar både biomassan och individtätheten totalt sett för de bottenlevande djuren i alla undersökta kustområden ur ett tioårsperspektiv. Ökningarna faller på de vanliga arterna vitmärla och Marenzelleria, medan östersjömusslan uppvisar varierande mönster. I Norrbyns kustområde och Gaviksfjärden har antalet östersjömusslor minskat samtidigt som biomassan varit oförändrad, vilket kan tyda på att nyrekryteringen minskat. På grund av den generella ökningen av bottenlevande djur, och i synnerhet den känsliga vitmärlan, har BQI-värdena följt med uppåt, men endast svagt i de sydligaste kustområdena.

Ur ett mer långsiktigt perspektiv noterar vi att Bottenhavets bottenfauna förändrats kraftigt sedan sekelskiftet genom vitmärlornas kraftiga tillbakagång och havsborstmasken Marenzellerias intåg. Vitmärlans tillbakagång tros vara relaterat till klimatiska faktorer som påverkar havets näringsväv, medan Marenzelleria anses ha kommit in i Östersjön genom spridning via fartyg som trafikerat andra havsområden i världen.

Andra långsiktiga förändringar kan kopplas till salthaltsförändringar, till exempel en kraftig tillbakaträngning söderut av havsborstmaskarna hissfjällmask (Bylgides sarsi) och bakborstig rovmask (Hediste diversicolor) sedan 1980- och 1990-talet, då vattnet var lite saltare. Samtidigt har några mer saltkrävande arter, som märlan Pontoporeia femorata och korvmask Halicryptus spinulosus, ånyo påträffats med enstaka individer i norra Bottenhavets utsjöområden från 2008 respektive 2012 och framåt.

I likhet med Bottenviken är Egentliga Östersjön relativt artfattig. Stora områden under salthalts-språngskiktet är utsatta för syrebrist och saknar oftast flercelliga livsformer. På djup där det normalt förekommer syre har de största förändringarna skett för havsborstmasken Marenzelleria, vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och östersjömusslan.

Havsborstmasken Marenzelleria påträffades i södra Östersjön i slutet av 1980-talet. År 2007 förekom den i samtliga områden som provtogs inom programmet i Egentliga Östersjön. Runt år 2011-2012 var den som mest talrik, med som mest 4 000 individer per kvadratmeter på en station i Svenska Björn (Utsjö Stockholm). Därefter har populationerna minskat, en generell trend i Egentliga Östersjön, med undantag för Stockholms skärgård.

I Asköområdet, som är det enda området i Egentliga Östersjön med en lång tidsserie, har vi kunnat följa Marenzellerias spridning. I detta område vet vi att Marenzelleria förekom första gången 1999 på en enskild station, för att några år senare påträffas på samtliga 20 stationer. Marenzelleria tolererar syrebrist relativ väl.

Vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) är två andra arter vars individtäthet förändrats sedan provtagningarna började. De är till skillnad från Marenzelleria känsliga för syrebrist, och kan även de förekomma i höga tätheter. Under 1970 och 80-talen dominerade vitmärlorna många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. Idag är det oftast östersjömusslan som är dominerande i makrofaunasamhället. En stor skillnad mellan östersjömusslan och vitmärlorna ligger i livslängden. Musslor är oftast långlivade medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1-2 år. Musslorna är också generellt mer tåliga mot syrebrist; under dåliga förhållanden sluter de skalen och väntar på bättre tider.

I likhet med Bottenviken är Egentliga Östersjön relativt artfattig. Stora områden under salthalts-språngskiktet är utsatta för syrebrist och saknar oftast flercelliga livsformer. På djup där det normalt förekommer syre har de största förändringarna skett för havsborstmasken Marenzelleria, vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och östersjömusslan.

Havsborstmasken Marenzelleria påträffades i södra Östersjön i slutet av 1980-talet. År 2007 förekom den i samtliga områden som provtogs inom programmet i Egentliga Östersjön. Runt år 2011-2012 var den som mest talrik, med som mest 4 000 individer per kvadratmeter på en station i Svenska Björn (Utsjö Stockholm). Därefter har populationerna minskat, en generell trend i Egentliga Östersjön, med undantag för Stockholms skärgård.

I Asköområdet, som är det enda området i Egentliga Östersjön med en lång tidsserie, har vi kunnat följa Marenzellerias spridning. I detta område vet vi att Marenzelleria förekom första gången 1999 på en enskild station, för att några år senare påträffas på samtliga 20 stationer. Marenzelleria tolererar syrebrist relativ väl.

Vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) är två andra arter vars individtäthet förändrats sedan provtagningarna började. De är till skillnad från Marenzelleria känsliga för syrebrist, och kan även de förekomma i höga tätheter. Under 1970 och 80-talen dominerade vitmärlorna många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. Idag är det oftast östersjömusslan som är dominerande i makrofaunasamhället. En stor skillnad mellan östersjömusslan och vitmärlorna ligger i livslängden. Musslor är oftast långlivade medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1-2 år. Musslorna är också generellt mer tåliga mot syrebrist; under dåliga förhållanden sluter de skalen och väntar på bättre tider.

Eftersom 2017 är första året på en ny provtagningsstrategi för västkusten så har inga vetenskapliga analyser varit möjliga att göra för detta år i Skagerrak, men artantalet på de olika lokalerna 2017 har liknande mönster som under tidigare år mellan inre och yttre vattenområden. Högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.

Efter en svacka 2013, framför allt vid några kustnära djupstationer söder om Nidingen, så tyder mätningar fram till 2016 på att tillståndet vid stationerna i öppna havet återhämtat sig väl. Likaså tyder mätningar fram till 2016 på att tillståndet för bottendjur vid Kattegatts kuststationer har förbättrats och nu är gott. 

Däremot har förhållandena försämrats i Hallands inre kustvatten och främst i Laholmsbukten och i dess inre delar där det är dålig status 2014. De bottnar, i och utanför Laholmsbukten, som ligger strax under salthaltssprångskiktet är ofta utsatta för låga syrehalter under sensommar och höst. Sett ur ett längre perspektiv ser utvecklingen bra ut.

Bland de undersökta områdena i Väster­havet är det, liksom tidigare år, högst artantal och ekologisk status i öppna havet, lägre status närmare kusten och stora skillnader i status mellan olika skärgårdsområden och fjordar.

Eftersom 2017 är första året på en ny provtagningsstrategi för västkusten så har inga vetenskapliga analyser varit möjliga att göra för detta år i Kattegatt, men artantalet på de olika lokalerna 2017 har liknande mönster som under tidigare år mellan inre och yttre vattenområden. Högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.

I Skagerrak var tillståndet försäm­rat 2013 på de lokaler i utsjön som framfö­rallt påverkades av vattenmassor från Nord­sjön. Trots försämringen är det högt artantal på samtliga av dessa lokaler. I Kosterfjordens djupaste delar, som står i förbindelse med Skagerraks djupvatten, är artantalet högt. Längs Bohuskusten i övrigt råder överlag goda förhållanden. I Bohusläns fjordar är tillståndet för bottenfaunan mycket varierande och i flera fjordar har artantalet sjunkit. 

I Marstrandsfjorden och fjordsystemen innanför Tjörn och Orust har miljötill­ståndet överlag försämrats och är på flera lokaler otillfredsställande. Det gäller även för 2017 års mätningar om man tittar på artantalet. I fjordsystemets inre delar är syrebristen flerårig under salthaltssprångskiktet och bottnarna saknar vanligen fauna helt och hållet. I Byfjorden råder permanent syrebrist under språngskiktet och flera av 2017 års provtagningar i området saknade liv helt och hållet.

I Gullmarsfjordens djuphåla, där tillståndet är stark kopplat till hur ofta bottenvattnet byts ut, är artantalet högt. I Brofjorden och området utan­för är förhållandena måttliga, och tittar man på artantal så är storleksordningen oförändrad i dessa områden även för 2017.