Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Näringsämnen

Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Näringsämnen är livsviktiga som byggstenar i våra vatten, men stora utsläpp från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning. Särskilt i Östersjön, men också i många slättlandssjöar, är övergödning ett stort problem.   

bild under vattenytan i en sjö som visar sandig botten Bild: Oskar Henriksson

Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning. Man skiljer på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

Det är också viktigt att följa och beräkna näringsbelastningen från land, för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, lättillgänglig fosfor, totalkväve, lättillgängligt kväve och totalt organiskt kol.

Bakgrundsfakta om näringsämnen

Tillgången till kväve, fosfor och kisel, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. För mycket näring leder till övergödning, i både sjöar och hav.

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en stor källa till näringsämnen i våra vatten.

När tillskottet av näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av näringsbelastningen blir beror mycket på områdets förutsättningar.

Näringsämnen i sig ger möjlighet till mer produktion i och i slutändan mer fisk. Men lagom är bäst. Syrefritt bottenvatten påverkar kallvattensarter av djur negativt. De behöver kunna vara i bottenvattnet under varma somrar. Giftiga algblomningar påverkar människor mycket – vi kan inte längre bada i vår favoritsjö eller havsvik. Flera av Sveriges sjöar är dessutom viktiga för produktion av dricksvatten, till exempel Mälaren som bidrar med dricksvatten till två miljoner människor. Om sjöar har giftiga algblomningar behöver fördyrande reningssteg läggas till för att säkra dricksvattnet. Alternativt behöver man hitta en annan dricksvattenkälla vilket oftast är en stor utmaning.

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen i sjöar och vattendrag

Tillstånd för Näringsämnen i sjöar och vattendrag

Naturligt frigörs fosfor från vittrande mineral och vid nedbrytning av biologiskt material. En stor del av den naturliga fosforn som tillförs är bundet till humusämnen. Bland de mänskliga källorna finns bland annat läckage från jordbruksmark och skogsbruk, industrier, enskilda avlopp och dagvatten. Andra viktiga näringsämnen som följs är kväve och kisel.

Inom miljöövervakningen mäts dels den totala mängden fosfor, dels mängden lättillgängliga fosfatjoner. I svenska sjöar och vattendrag är det oftast tillgången på fosfor som begränsar tillväxt av växtalger och bakterier, vilka utgör grunden i den akvatiska näringskedjan. Eftersom humusämnen är en naturlig källa till fosfor mäts även dessa med absorbansen för att ge underlag till att beräkna bakgrundshalten.

Ibland blir det ingen förbättring trots att belastningen minskat på sjön. Det kan bero på att det läcker ut fosfor från sedimenten som samlats där när belastningen var högre, och som åter blir tillgängligt för växtplankton och bakterier. Detta brukar kallas för intern belastning, till skillnad från den externa belastningen, som är den näring som tillförs utifrån.

insjö med näckrosor på sommaren Bild: Jennie Corneskog

I sjöar som historiskt haft hög tillförsel av fosfor är det inte säkert att övergödningen minskar, trots att man åtgärdar de mänskliga utsläppen.  Orsaken är att fosfor frigörs från sedimentet, så kallad intern belastning.

Inom miljöövervakningen analyserar man den totala mängden kväve i ett vatten och mängden lättillgängliga kvävejoner i form av nitrat, nitrit och ammonium. Till skillnad från fosfor finns det oftast relativt god tillgång på kväve i sjöar och vattendrag, framför allt genom tillförsel från kringliggande mark.

Kvävefixerande cyanobakterier omvandlar ren kvävgas som finns i luften och vattnet till ammonium, och gör det därigenom tillgängligt för andra organismer.

Lättillgängligt kväve tillförs också i form av föroreningar från bland annat förbränningsmotorer och genom elektriska urladdningar i atmosfären. I vissa fall kan brist på lättillgängligt kväve begränsa tillväxten i sjöar och vattendrag.

Det gäller dels kraftigt övergödda vatten, men också näringsfattiga vatten i norra Sverige där kvävedepositionen är låg. Annars är det är framförallt ute i havet som kväve har en begränsande roll.

Kisel är ett viktigt näringsämne för framför allt kiselalger och tas lättast upp i form av silikat. Kisel frigörs från vittring i marken och halterna avspeglar hur lättvittrad mineraljorden är och hur långt vattnet färdats genom marken som grundvatten innan det når ytvattnet. Halterna påverkas också av upptaget från både fastsittande och frilevande kiselalger.

Aktuellt tillstånd

För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent av den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Många städer och industrier har utsläpp direkt till havet, vilket innebär att antalet punktkällor som belastar havet är högre än det antal som belastar sötvatten. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.

Fosforhalten har minskat i många övergödda sjöar och vattendrag tack vare lyckade åtgärder för att minska övergödningen. Samtidigt minskar även fosforhalterna i många näringsfattiga sjöar och vattendrag i fjäll samt skogslandskap. Denna “undergödning” eller oligotrofiering är negativ och kan leda till minskad biologisk mångfald och produktion av till exempel fisk i berörda vatten. Det är inte säkert vad oligotrofieringen beror på, men troligen hänger den samman med klimatförändring och med minskat nedfall av förorenande ämnen.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i sjöar och vattendrag

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.

Läs om tillstånd för näringsämnen i en region

Näringsämnen i Fjällen

Tillstånd för Näringsämnen i Fjällen

Trenderna för halten av totalfosfor i fjällens sjöar och vattendrag är ofta minskande med tiden. Det beror troligen på klimatförändringen. 

I de höglänta delarna av svenska fjällen, även kallad den alpina regionen, är vattnet i sjöar och jokkar oftast mycket klart och näringsfattigt. Mycket nederbörd och tunt marktäcke gör att vattnet har snabb genomströmning och inte hinner ta till sig så mycket av näringsämnena i marken.

De flesta fjällsjöar på över 800 meters höjd har därför en mycket låg växtplanktonproduktion. I det klara vattnet kan bottenvegetationen kan breda ut sig ned till stora djup. Det fåtal arter som lever i fjällsjöarna är anpassade till de näringsfattiga förhållandena. 

Typiska halter av näringsämnen i sjöar i denna region är för totalfosfor 2–5 mikrogram per liter, för totalkväve 63–128 mikrogram per liter och för kisel 0,34–0,85 milligram per liter.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Fjällen

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.

Övervakning av näringsämnen i sjöar, vattendrag och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen