Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Näringsämnen

Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Näringsämnen är livsviktiga som byggstenar i våra vatten, men stora utsläpp från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning. Särskilt i Östersjön, men också i många slättlandssjöar, är övergödning ett stort problem.   

bild under vattenytan i en sjö som visar sandig botten Bild: Oskar Henriksson

Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning. Man skiljer på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

Det är också viktigt att följa och beräkna näringsbelastningen från land, för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, lättillgänglig fosfor, totalkväve, lättillgängligt kväve och totalt organiskt kol.

Bakgrundsfakta om näringsämnen

Tillgången till kväve, fosfor och kisel, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. För mycket näring leder till övergödning, i både sjöar och hav.

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en stor källa till näringsämnen i våra vatten.

När tillskottet av näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av näringsbelastningen blir beror mycket på områdets förutsättningar.

Näringsämnen i sig ger möjlighet till mer produktion i och i slutändan mer fisk. Men lagom är bäst. Syrefritt bottenvatten påverkar kallvattensarter av djur negativt. De behöver kunna vara i bottenvattnet under varma somrar. Giftiga algblomningar påverkar människor mycket – vi kan inte längre bada i vår favoritsjö eller havsvik. Flera av Sveriges sjöar är dessutom viktiga för produktion av dricksvatten, till exempel Mälaren som bidrar med dricksvatten till två miljoner människor. Om sjöar har giftiga algblomningar behöver fördyrande reningssteg läggas till för att säkra dricksvattnet. Alternativt behöver man hitta en annan dricksvattenkälla vilket oftast är en stor utmaning.

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen i kust och öppet hav

Tillstånd för Näringsämnen i kust och öppet hav

Tillståndet när det gäller näringsämnen skiljer sig mellan de olika havsområdena. Problem med näringsbelastning och övergödning är mindre i Västerhavet än i Östersjön, även om halterna av till exempel kväve är högst på västkusten och minskar hela vägen upp mot Bottniska viken. För fosfor är halterna däremot högst i Egentliga Östersjön och när det gäller kisel är det Bottenviken som uppvisar högst halter. Det är i Östersjön som näringsbelastningen skapar störst problem, där övergödningen lett till rekordstor utbredning av syrefria bottnar.

En stor del av de näringsämnen som når Östersjön och Västerhavet kommer via älvar och vattendrag. En del av denna tillförsel är naturlig, så kallad bakgrundsbelastning. Mycket kommer dock från mänsklig aktivitet, till exempel utsläpp från avlopp, skogsbruk, industrier eller läckage från jordbruk.

Mängden nederbörd under ett år, samt hur den fördelas under året, styr till stor del hur mycket näringsämnen som förs ut med våra vattendrag till havet. Detta gäller inte bara näringsämnen, utan även andra ämnen som exempelvis humusämnen och metaller.

Vid kusten är fosfor ofta den begränsande faktorn för biologisk tillväxt, medan tillgången till kväve är viktigare i öppet hav. Ett undantag är Bottenviken, där älvarna för med sig stora mängder kväve till havet och fosfor istället är begränsande för produktionen eller tillväxten.

Ibland kan tillgången på kisel bli låg i förhållande till de andra näringsämnena. Det kan då vara en begränsande faktor för tillväxten av kiselalger.

 

Näringsbelastning till havet

Överlag syns endast små tendenser till förändringar i näringsbelastning i de stora vattendragen. Ett undantag är belastningen av organiskt material som de senaste årtiondena har ökat för samtliga svenska havsområden. Denna ökning anses bero på antingen en återhämtning från den tidigare försurningen av våra marker eller på förändringar i klimatet. Det kan också vara en kombination av båda dessa orsaker.

Årlig näringsbelastning via vattendragen till svenska hav år 1969-2019 (ton/år).

Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.

Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).

Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar). 

De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet (kubikmeter/sekund) som generellt har en stor mellanårsvariation.

Endast statistiskt säkerställda trender på flödesnormaliserad belastning visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).

Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Diagram som visar näringsbelastning till svenska hav 1969-2019 Bild: Lars Sonesten, SLU
Bild: Lars Sonesten, SLU

Havsområde

Totalfosfor

(kg fosfor/km2)

Totalkväve

(kg kväve/km2)

Organiskt material

(kg TOC/km2)

Skagerrak

18

458

6328

Kattegatt

8

325

2877

Öresund

24

1777

2737

Egentliga Östersjön

6

261

2219

Bottenhavet och Bottenviken

3-6

113-119

2617-3088

Tabellen visar tillförsel av närsalter och organiska ämnen till svenska havsområden, 2015–2019. Tillförseln är angiven i kilo per ytenhet i respektive avrinningsområde. Med fet markering anges de högsta värdena. Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Presentation: näringsämnen i ytvattnet

Här kan du se en presentation som beskriver trender för näringsämnen i öppna havet, främst i ytvattnet. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lena Viktorsson på SMHI. Det finns också en presentation om situationen i Östersjöns djupvatten (som också presenteras under Vattnets egenskaper).

Presentation: näringsbelastning på havet

Presentation som beskriver näringsbelastningen till havet via flodmynningar. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lars Sonesten på SLU. Det finns också en presentation av flodmynningsprogrammet, som även den presenterades under Vattenmiljöseminariet.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön

Tillstånd för Näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön

Precis som Kattegatt så är södra Egentliga Östersjön en del av övergången mellan Nordsjön och Östersjön. Här präglas vattnet mer av tillståndet i Egentliga Östersjön än vad det gör i Kattegatt och havsområdet är precis som norra Egentliga Östersjön övergött. Koncentrationerna varierar snabbt i den västra delen av havsområdet, Arkona bassängen, som ligger närmast Öresund.

Tillståndet i ytvattnet liknar det i norra Egentliga Östersjön, med ökande koncentration av fosfor och en ganska oförändrad koncentration av lättillgängligt kväve sedan mitten på 2000-talet. Precis som i norra Egentliga Östersjön ökade också koncentrationen av kväve mellan 1970- och 1990-talet. Efter 1990-talet minskade koncentrationen av kväve och har sedan omkring 2005 varit relativt oförändrad.

I bottenvattnet är det större skillnad mellan södra och norra Egentliga Östersjön eftersom salt och tungt vatten från Kattegatt som är väl syresatt oftare når in till bottnarna i södra Egentliga Östersjöns djuphålor. Detta gör att vattnet syresätts med jämna mellanrum och att näringen inte ackumuleras på samma sätt i bottenvattnet eftersom vattnet där återkommande byts ut och delvis blandas med inflödande vatten. Det gör att koncentrationen av näringsämnen inte alls är lika höga här som i norra Egentliga Östersjön.

Lättillgängligt kväve och fosfor vid station BY5, Bornholmsdjupet. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Vi ser koncentrationen av oorganiskt löst kväve var som högst under början av 1990-talet och sedan dess har minskat och har varit relativt oförändrad de sista 20 åren. Koncentrationen av fosfat har ingen tydlig topp i början av 1990-talet och har ökat signifikant sedan 1960-talet. Men har legat relativt stabilt de senaste 15 åren.

 

Näringsbelastning till havet

Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen. 

Sedan 1995 har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön har ökat.

Beräkningarna av näringsbelastning är gjorda utifrån den indelning av havsbassänger som görs inom Helcom. 

Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).

Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.

Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).

Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar). 

Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).

De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.

Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Diagram som visar årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 Bild: Lars Sonesten, SLU
Bild: Lars Sonesten, SLU

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen i Kust och öppet hav
Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.

Övervakning av näringsämnen i sjöar, vattendrag och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen