Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Näringsämnen
I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Näringsämnen är livsviktiga som byggstenar i våra vatten, men stora utsläpp från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning. Särskilt i Östersjön, men också i många slättlandssjöar, är övergödning ett stort problem.
Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning. Man skiljer på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.
Det är också viktigt att följa och beräkna näringsbelastningen från land, för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, lättillgänglig fosfor, totalkväve, lättillgängligt kväve och totalt organiskt kol.
Naturligt frigörs fosfor från vittrande mineral och vid nedbrytning av biologiskt material. En stor del av den naturliga fosforn som tillförs är bundet till humusämnen. Bland de mänskliga källorna finns bland annat läckage från jordbruksmark och skogsbruk, industrier, enskilda avlopp och dagvatten. Andra viktiga näringsämnen som följs är kväve och kisel.
Inom miljöövervakningen mäts dels den totala mängden fosfor, dels mängden lättillgängliga fosfatjoner. I svenska sjöar och vattendrag är det oftast tillgången på fosfor som begränsar tillväxt av växtalger och bakterier, vilka utgör grunden i den akvatiska näringskedjan. Eftersom humusämnen är en naturlig källa till fosfor mäts även dessa med absorbansen för att ge underlag till att beräkna bakgrundshalten.
Ibland blir det ingen förbättring trots att belastningen minskat på sjön. Det kan bero på att det läcker ut fosfor från sedimenten som samlats där när belastningen var högre, och som åter blir tillgängligt för växtplankton och bakterier. Detta brukar kallas för intern belastning, till skillnad från den externa belastningen, som är den näring som tillförs utifrån.
I sjöar som historiskt haft hög tillförsel av fosfor är det inte säkert att övergödningen minskar, trots att man åtgärdar de mänskliga utsläppen. Orsaken är att fosfor frigörs från sedimentet, så kallad intern belastning.
Kvävefixerande cyanobakterier omvandlar ren kvävgas som finns i luften och vattnet till ammonium, och gör det därigenom tillgängligt för andra organismer.
Lättillgängligt kväve tillförs också i form av föroreningar från bland annat förbränningsmotorer och genom elektriska urladdningar i atmosfären. I vissa fall kan brist på lättillgängligt kväve begränsa tillväxten i sjöar och vattendrag.
Det gäller dels kraftigt övergödda vatten, men också näringsfattiga vatten i norra Sverige där kvävedepositionen är låg. Annars är det är framförallt ute i havet som kväve har en begränsande roll.
Kisel är ett viktigt näringsämne för framför allt kiselalger och tas lättast upp i form av silikat. Kisel frigörs från vittring i marken och halterna avspeglar hur lättvittrad mineraljorden är och hur långt vattnet färdats genom marken som grundvatten innan det når ytvattnet. Halterna påverkas också av upptaget från både fastsittande och frilevande kiselalger.
För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent av den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Många städer och industrier har utsläpp direkt till havet, vilket innebär att antalet punktkällor som belastar havet är högre än det antal som belastar sötvatten. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.
Fosforhalten har minskat i många övergödda sjöar och vattendrag tack vare lyckade åtgärder för att minska övergödningen. Samtidigt minskar även fosforhalterna i många näringsfattiga sjöar och vattendrag i fjäll samt skogslandskap. Denna “undergödning” eller oligotrofiering är negativ och kan leda till minskad biologisk mångfald och produktion av till exempel fisk i berörda vatten. Det är inte säkert vad oligotrofieringen beror på, men troligen hänger den samman med klimatförändring och med minskat nedfall av förorenande ämnen.
Trenderna för halten av totalfosfor i fjällens sjöar och vattendrag är ofta minskande med tiden. Det beror troligen på klimatförändringen.
I de höglänta delarna av svenska fjällen, även kallad den alpina regionen, är vattnet i sjöar och jokkar oftast mycket klart och näringsfattigt. Mycket nederbörd och tunt marktäcke gör att vattnet har snabb genomströmning och inte hinner ta till sig så mycket av näringsämnena i marken.
De flesta fjällsjöar på över 800 meters höjd har därför en mycket låg växtplanktonproduktion. I det klara vattnet kan bottenvegetationen kan breda ut sig ned till stora djup. Det fåtal arter som lever i fjällsjöarna är anpassade till de näringsfattiga förhållandena.
Typiska halter av näringsämnen i sjöar i denna region är för totalfosfor 2–5 mikrogram per liter, för totalkväve 63–128 mikrogram per liter och för kisel 0,34–0,85 milligram per liter.
I många sjöar och vattendrag i norra Sverige minskar halterna av kväve och fosfor över tiden. Det beror troligen på klimatförändringen och på ett minskat nedfall av förorenande ämnen.
I norra Sverige, på nivåer under 800 meters höjd över havet, kännetecknas sjöar och vattendrag av en stor naturlig gradient i halten av näringsämnen. I fjällkedjan är vattnen mycket klara och näringsfattiga för att vidare genom skogslandet och ut mot kusten få allt mer näringsrika förhållanden. Samtidigt kan den naturliga variationen i näringshalt även mellan närliggande sjöar och vattendrag vara stor beroende på den omgivande markens egenskaper. Landhöjningen gör att det ständigt bildas nya sjöar längs kusten. Dessa mycket unga sjöar är ofta naturligt näringsrika.
Ungefär 85 procent av fosfortillförseln till sjöar och vattendrag i norra Sverige kommer från naturliga källor. Fosfor förs till vattnet med humus från våtmarker, särskilt när dessa ligger i direkt anslutning till vattendrag och sjöar.
Den mänskliga belastningen är koncentrerad till kustområdena där befolkningen är störst. Utsläpp från industrin dominerar, men lokalt kan påverkan från jordbruk och reningsverk vara betydande. I de nordligaste delarna är kvävetillförseln som kommer med nederbörden så låg att algtillväxten i sjöarna begränsas av det kväve som finns tillgängligt. Det innebär att kvävetillförsel från till exempel gruvdrift kan ha en övergödande effekt.
Typiska halter av näringsämnen i sjöar i denna region är för totalfosfor 5–11 mikrogram per liter, för totalkväve 200–406 mikrogram per liter och för kisel 0,98–2,7 milligram per liter.
De sjöar och vattendrag i södra Sverige som presenteras med tidsserier på denna webbplats är främst näringsfattiga skogsvatten. I dessa förkommer många minskande trender i halterna av både kväve och fosfor. Nedgången hänger troligen samman med klimatförändringen och att nedfallet av näringsämnen har minskat över tid.
I södra Sverige är tillförseln av fosfor från mänskliga aktiviteter störst och där återfinns också de flesta mycket näringsrika sjöarna. Samtidigt förekommer näringsfattiga sjöar även i södra Sverige, framför allt i Bohuslän och Dalsland.
Sjöarna kan grovt delas in i skogssjöar och slättsjöar. I skogssjöarna styrs näringstillgången främst av tillförsel på humusämnen från kringliggande marker. Beroende på markens egenskaper och hydrologi kan näringsfattiga och näringsrika sjöar finnas i närheten av varandra. I slättlandskapet är påverkan från jordbruket stor. Där bor också de flesta människorna vilket bidrar till att de flesta övergödda sjöarna även återfinns i södra Sveriges slättlandskap.
Nära hälften av tillförseln av fosfor till södra Sveriges sjöar och vattendrag kommer från mänsklig påverkan, där läckage från jordbruksmark är den dominerande källan. Från sandiga jordar läcker fosforn främst som lättillgängligt löst fosfor. Från lerjordar sker den största fosfortillförseln istället bundet till lerpartiklar. Ofta sker en stor del av transporten under korta episoder med erosion av lerpartiklar i samband med höga flöden. Den partikelbundna fosforn är inte lika lättillgänglig som den lösta, men på vägen genom vattensystemets sjöar och vattendrag kan den frigöras.
Typiska halter av näringsämnen i sjöar i denna region är för totalfosfor 9–23 mikrogram per liter, för totalkväve 496–906 mikrogram per liter och för kisel 1,35–3,6 milligram per liter.
Tillståndet när det gäller näringsämnen skiljer sig mellan de olika havsområdena. Problem med näringsbelastning och övergödning är mindre i Västerhavet än i Östersjön, även om halterna av till exempel kväve är högst på västkusten och minskar hela vägen upp mot Bottniska viken. För fosfor är halterna däremot högst i Egentliga Östersjön och när det gäller kisel är det Bottenviken som uppvisar högst halter. Det är i Östersjön som näringsbelastningen skapar störst problem, där övergödningen lett till rekordstor utbredning av syrefria bottnar.
En stor del av de näringsämnen som når Östersjön och Västerhavet kommer via älvar och vattendrag. En del av denna tillförsel är naturlig, så kallad bakgrundsbelastning. Mycket kommer dock från mänsklig aktivitet, till exempel utsläpp från avlopp, skogsbruk, industrier eller läckage från jordbruk.
Mängden nederbörd under ett år, samt hur den fördelas under året, styr till stor del hur mycket näringsämnen som förs ut med våra vattendrag till havet. Detta gäller inte bara näringsämnen, utan även andra ämnen som exempelvis humusämnen och metaller.
Vid kusten är fosfor ofta den begränsande faktorn för biologisk tillväxt, medan tillgången till kväve är viktigare i öppet hav. Ett undantag är Bottenviken, där älvarna för med sig stora mängder kväve till havet och fosfor istället är begränsande för produktionen eller tillväxten.
Ibland kan tillgången på kisel bli låg i förhållande till de andra näringsämnena. Det kan då vara en begränsande faktor för tillväxten av kiselalger.
Överlag syns endast små tendenser till förändringar i näringsbelastning i de stora vattendragen. Ett undantag är belastningen av organiskt material som de senaste årtiondena har ökat för samtliga svenska havsområden. Denna ökning anses bero på antingen en återhämtning från den tidigare försurningen av våra marker eller på förändringar i klimatet. Det kan också vara en kombination av båda dessa orsaker.
Havsområde |
Totalfosfor(kg fosfor/km2) |
Totalkväve(kg kväve/km2) |
Organiskt material(kg TOC/km2) |
|
Skagerrak |
18 |
458 |
6328 |
|
Kattegatt |
8 |
325 |
2877 |
|
Öresund |
24 |
1777 |
2737 |
|
Egentliga Östersjön |
6 |
261 |
2219 |
|
Bottenhavet och Bottenviken |
3-6 |
113-119 |
2617-3088 |
Tabellen visar tillförsel av närsalter och organiska ämnen till svenska havsområden, 2015–2019. Tillförseln är angiven i kilo per ytenhet i respektive avrinningsområde. Med fet markering anges de högsta värdena. Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Skagerrak är vårt saltaste havsområde och även koncentrationerna av näringsämnen påminner mer om de i öppna oceanen än de i Östersjön. I det öppna havet finns inget generellt problem med övergödning, både halterna av fosfor och kisel är lägre än i Egentliga Östersjön, medan koncentrationen av kväve är något högre.
Halterna av kväve, fosfor och kisel i ytvattnet ökar från yttre Skagerrak in mot kusten. Även variationen mellan år ökar närmare kusten. Att det är mer näring närmare land beror på att det tillförs näringsämnen genom avrinning längs hela kusten och även med vatten som strömmar ut från Östersjön längs Sveriges västkust med Baltiska strömmen.
Även trenderna för näringsämnen skiljer sig åt mellan stationerna vid kusten och de längre ut i havet. Koncentrationen av totalkväve i ytvattnet har en nedåtgående trend vid de mer kustnära stationerna, medan totalfosfor ökar vid stationerna längre ut till havs.
Även om det förekommer en hel del tidiga mätningar av näringsämnen i Skagerrak så var det först under 1990-talet som det började mätas kontinuerligt. Därför bygger denna analys på perioden 1990–2019. Den förändring vi ser i Skagerrak är att koncentrationen av totalkväve och fosfat tydligt har minskat vid stationerna Å13 utanför Kungshamn och P2 utanför Marstrand. Denna minskning återfinns inte i de yttre stationerna Å17 och Å15. Vid dessa stationer syns istället en ökning av totalfosfor.
Lättillgängligt kväve och lättillgänglig fosfor vid station Å13. Figurerna visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Vi ser att koncentrationerna minskat de senaste tjugo åren. Stationen Å13 ligger strax utanför Kungshamns skärgård och visar ett exempel på den minskning av näringsämnen som skett i Skagerraks kustområde.
Lättillgängligt kväve och lättillgängligfosfor vid station Å17. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Vi ser ingen signifikant minskning av koncentrationerna vid den här stationen, som ligger en bra bit längre ut i Skagerrak än stationen Å13 som visas ovan.
Sedan 1995 har både den totala belastningen av kväve och oorganiskt kväve minskat. För totalfosfor och fosfatfosfor är trenderna inte statistiskt säkerställda. Belastningen av organiskt material till Skagerrak har under samma period ökat stadigt, liksom för Sveriges samtliga havsbassänger.
Trots att Skagerrak är den näst minsta av våra havsbassänger är tillförseln av näringsämnen och organiskt material hit betydande. De arealspecifika belastningarna av kväve och fosfor 2015–2019 är näst högst i landet.
Belastningen av organiskt material per ytenhet är i särklass störst i landet. Detta beror framförallt på avsaknaden av större sjöar i avrinningsområdet. Speciellt djupa sjöar fungerar ofta som sedimentationsfällor, där organiskt material hamnar på bottnen istället för att följa med vattnet vidare ut mot havet.
Beräkningarna av näringsbelastning är gjorda utifrån den indelning av havsbassänger som görs inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Skagerrak 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
I Kattegatt hittar vi en blandning av vatten från Östersjön, Nordsjön och Skagerrak. Det gör att koncentrationen av näringsämnen kan variera snabbt beroende på vilken vattenmassa som dominerar. I havsområdet råder inga stora problem med övergödning, trots att det tar emot vattnen från Östersjön. I Kattegatt minskar kvävehalterna, precis som i Skagerrak.
Halterna av alla tre näringsämnen kväve, fosfor och kisel är ungefär samma som i Skagerrak, men variationen i Kattegatt är betydligt större eftersom vattnets ursprung och sammansättning varierar mycket . Eftersom koncentrationerna varierar så pass mycket är det få stationer som uppvisar någon tydlig trend. Det som kan ses är en minskning av totalkväve sedan 1980-talet, liknande den minskning som finns vid de kustnära stationerna i Skagerrak. Ingen specifik analys har gjorts av vad som lett till denna minskning, men sannolikt beror det på en minskad tillförsel från land. Möjligen kan även den avstannade ökningen av kväve i Egentliga Östersjön spela in. Ingen trend finns för koncentrationerna av löst kisel eller totalfosfor.
Sedan 1995 har det skett en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalkväve och lättillgängligt kväve till Kattegatt. Belastningen av organiskt material har under samma period ökat markant. För fosfor syns inga tydliga trender, utom i Öresundsområdet, där både den totala fosforbelastningen och belastningen av fosfatfosfor lokalt har minskat något.
Den arealspecifika belastningen av totalkväve till Kattegatt är jämförelsevis hög. Däremot är belastningen av fosfor och organiskt material på nivåer som är mer lika de för övriga svenska havsområden.
Havsområdet utanför Öresund tar emot en jämförelsevis mycket stor belastning från det jordbruksintensiva avrinningsområdet. I anslutning till Öresund är belastningen per ytenhet mycket hög med svenska mått mätt. Belastningen med organiskt material till Öresundsområdet är däremot den lägsta jämfört med övriga de svenska havsområden, även om denna belastning har ökat över tid även här.
Beräkningarna av näringsbelastning är gjorda utifrån den indelning av havsbassänger som görs inom Helcom, vilket gör att Kattegatt och Öresund redovisas separat i figurerna nedan.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Kattegatt 1969-2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag; SLU.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Öresund 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Precis som Kattegatt så är södra Egentliga Östersjön en del av övergången mellan Nordsjön och Östersjön. Här präglas vattnet mer av tillståndet i Egentliga Östersjön än vad det gör i Kattegatt och havsområdet är precis som norra Egentliga Östersjön övergött. Koncentrationerna varierar snabbt i den västra delen av havsområdet, Arkona bassängen, som ligger närmast Öresund.
Tillståndet i ytvattnet liknar det i norra Egentliga Östersjön, med ökande koncentration av fosfor och en ganska oförändrad koncentration av lättillgängligt kväve sedan mitten på 2000-talet. Precis som i norra Egentliga Östersjön ökade också koncentrationen av kväve mellan 1970- och 1990-talet. Efter 1990-talet minskade koncentrationen av kväve och har sedan omkring 2005 varit relativt oförändrad.
I bottenvattnet är det större skillnad mellan södra och norra Egentliga Östersjön eftersom salt och tungt vatten från Kattegatt som är väl syresatt oftare når in till bottnarna i södra Egentliga Östersjöns djuphålor. Detta gör att vattnet syresätts med jämna mellanrum och att näringen inte ackumuleras på samma sätt i bottenvattnet eftersom vattnet där återkommande byts ut och delvis blandas med inflödande vatten. Det gör att koncentrationen av näringsämnen inte alls är lika höga här som i norra Egentliga Östersjön.
Lättillgängligt kväve och fosfor vid station BY5, Bornholmsdjupet. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Vi ser koncentrationen av oorganiskt löst kväve var som högst under början av 1990-talet och sedan dess har minskat och har varit relativt oförändrad de sista 20 åren. Koncentrationen av fosfat har ingen tydlig topp i början av 1990-talet och har ökat signifikant sedan 1960-talet. Men har legat relativt stabilt de senaste 15 åren.
Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen.
Sedan 1995 har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön har ökat.
Beräkningarna av näringsbelastning är gjorda utifrån den indelning av havsbassänger som görs inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Både kväve och fosfor påverkar övergödningssituationen i norra Egentliga Östersjön. Fosforkoncentrationen har ökat betydligt sedan 60-talet medan nivån av kväve har minskat sedan toppnivån i början av 90-talet. Förändringarna styrs av ett komplext samspel mellan processer i vattenmassan som cirkulerar och omvandlar kväve och fosfor, inflöden av nytt djupvatten genom Öresund, och belastning från land.
Koncentrationen av näringsämnen i norra Egentliga Östersjön är förhållandevis hög om man jämför med Västerhavet och Bottniska viken, både i ytvatten och i djupvatten. Den stora mängden näringsämnen främjar tillväxten av växtplankton. Detta betyder i sin tur att mycket organiskt material når djupvattnet där det förbrukar syre när det bryts ner.
Havsområdet präglas av stora skillnader mellan dess djupvatten (under 60 m) och det ytligare vattnet. I djupvattnet, där organiskt material från ytan samlas och bryts ned, är koncentrationerna av oorganiska näringsämnen mycket hög. Halterna ökar i bottenvattnet under perioder då vattnet är stillastående under längre tid. Under dessa perioder minskar också syrehalterna. Minskar gör näringshalterna vid inflöden av nytt vatten från Öresund, som förnyar vattnet och samtidigt bidrar till att fosfat fälls ut och binds i sedimenten.
I ytvattnet har vinterhalterna av fosfor ökat sedan 1960-1970-talen vilket syns tydligt i data från alla stationer i havsområdet och även i södra Egentliga Östersjön. Det finns inga tecken på att fosforhalterna minskar i ytvattnet, trots att tillförseln från land minskat betydligt. Detta beror på att det finns en återcirkulering av fosfor från bottensedimenten, som dessutom ökar då bottnarna är syrefria.
Vinterhalterna av kväve har inte ökat på samma sätt som fosfor, det finns en ökning sedan 1970-talet vid flera stationer men ökningen avstannade kring 1990. Detta kan vara en följd av minskad tillförsel av kväve från land, eftersom den interna återcirkulationen av kväve inte är lika stor. Östersjöns interna ”självrening” av kväve genom denitrifikation är dock betydande. Denna process har troligen också betydelse för förändringar i kvävehalterna eftersom den påverkas av tillgången på syre.
De höga halterna av fosfor är en viktig orsak till att blomningarna av cyanobakterier under somrarna blir så stora. Cyanobakterier kan binda kväve från kvävgas i vattnet och kan därför växa till även när det oorganiska kvävet som ansamlas i ytvattnet under vintern tagit slut som en följd av vårblomningen. Ett överskott av fosfor blir kvar, vilket är en förutsättning för cyanobakterieblomningarna.
Kisel är intressant eftersom det är ett viktigt näringsämne för kiselalger, som är vanliga på våren. Brist på kisel skulle kunna göra att andra alger gynnas istället. Vinterhalterna av kisel i ytan visar ingen tydlig förändring mellan 1970-2019, men sedan 1994 syns en ökning av koncentrationen vid de flesta stationer i havsområdet. Kisel har framförallt ökat de senaste fem åren då några av de absolut högsta värdena hittills har uppmätts. Orsaken till ökningen är inte klarlagd men är troligen en kombination av förändrad tillförsel från land och intern cirkulation i Östersjön, där det finns vissa likheter med fosfor.
Lättillgängligt kväve, lättillgänglig fosfor och kisel i ytvattnet vid station BY31, Landsortsdjupet. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Oorganiskt kväve och fosfat har ökat sedan1960-talet. Fosfat har också en signifikant ökning de också under 2000-talet, motsvarande ökning finns inte för oorganiskt kväve. Löst kisel har en signifikant ökning under 2000-talet där den största ökningen skett efter inflödet 2014.
Lättillgängligt kväve, lättillgänglig fosfor och kisel i ytvattnet i djupattnet vid station BY15 Gotlandsdjupet (≥225 m) och station BY32 Norrköpingsdjupet (≥175 m). Figuren visar mätningar från alla månader under året i bottenvattnet (225 m eller djupare). I de två figurerna till vänster visas data från i östra Gotlandsbassängen (BY15 Gotlandsdjupet) och till höger från den västra Gotlandsbassängen (BY32 Norrköpingsdjupet). Vi ser att koncentrationerna är högre i östra Gotlandsbassängen än i den västra och att det i östra Gotlandsbassängen finns flera dalar/snabba minskningar som visar att nytt vatten från ett inflöde nått bottenvattnet.
I djupvattnet skiljer sig näringshalterna åt mellan bassängerna öster och väster om Gotland. Eftersom den västra bassängen ligger längst in på inflödets väg genom Egentliga Östersjön så nås den av mindre nytt vatten från Västerhavet. De inflöden som når hela vägen har också blandats upp med vattnet i de bassänger det har passerat. Därför syns inte påverkan av inflöden lika tydligt i den västra bassängen som i bassängen öster om Gotland, där halterna av näringsämnen tydligt minskar snabbt när ett inflöde når fram och sedan ökar stadigt igen fram till nästa inflöde. Trots att fler inflöden når den östra bassängen så är halterna av näringsämnen i bottenvattnet högre där än väster om Gotland. Vid stationen BY15 mitt i Östra Gotlandsbassängens djuphåla finns de högsta koncentrationerna av näringsämnen i Östersjöns djupvatten.
Efter det stora inflödet 2014 sjönk halterna av näringsämnen i Östra Gotlandsbassängen snabbt. Halterna närmar sig nu återigen samma nivåer som innan inflödet, men är fortfarande något lägre. I Västra Gotlandsbassängens bottenvatten skiljer sig situationen åt mellan djuphålan vid Landsort (450 m bottendjup) och djuphålorna längre söderut, Norrköpingsdjupet (215 m) och Karlsödjupet (110 m). I de södra djuphålorna är halterna av ammonium (och summan av löst oorganiskt kväve) högre än i Landsortsdjupet och har ökat mycket kraftigt sedan en liten minskning efter inflödet som syntes här under 2016. I Landsortsdjupet är halterna fortfarande lägre än innan inflödet. Halten av fosfor är ungefär densamma i de tre västra djuphålorna och ingen ökning av fosfor har observerats där sedan inflödet.
Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen.
Sedan 1995 har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön ökat.
Beräkningar av belastningen är gjorda utifrån indelningen av havbassänger som används inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Det finns en tendens till ökande trender av både fosfor, kväve och kisel i Bottenhavet, även om inga tydliga övergödningsproblem finns i området.
Bottenhavet uppvisar starkt ökande halter av kisel, och även om nivåerna är betydligt lägre än i Bottenviken så är de fortfarande minst lika höga eller högre än i sydligare havsbassänger.
Orsaken till de ökande kiselhalterna är oklar, men tillrinning av sötvatten från land är en trolig bidragande orsak. Eventuellt kan det också finnas ett samband med kiselalgsproduktion.
Halterna av både totalfosfor och oorganisk fosfor ökar i Bottenhavet, både i yt- och bottenvattnet. Halterna i Bottenhavet ligger också betydligt högre än i Bottenviken, men lägre än i övriga havsbassänger, och ökningen har avklingat jämfört med den skarpa uppgång som syntes fram till ungefär 1990.
Även totalkväve ökar i Bottenhavet, framförallt i djupvattnet på flera stationer. I ytvattnet ses inte samma trender, utan där är halterna mer stabila. För oorganiskt kväve ligger halterna generellt på en stabil nivå, men tendenser till en minskning kan ses i ytvattnet på station C14. Bägge dessa parametrar ligger på jämförbar nivå med halterna i Egentliga Östersjön, men för oorganiskt kväve betydligt lägre än i Bottenviken.
Lättillgängligt kväve, lättillgänglig fosfor och kilsel i ytvattnet vid station MS4/C14. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Fosfor och kisel ökar tydligt och relativt mycket under perioden 2000-2020 medan kväve minskat något under samma period.
Tillförseln av näringsämnen och organiskt material till Bottenhavet och Bottenviken är mycket likartad, både när det gäller belastning per ytenhet och tidstrender. Överlag är belastningen per ytenhet låg från dessa stora skogsdominerade avrinningsområden.
Sedan år 1995 minskar belastningen av både totalkväve och totalfosfor i Bottenhavet och Bottenviken, medan belastningen av organiskt material stadigt ökar. Speciellt under 2000-talet har belastningen av fosfor på Bottenhavet varit förhållandevis låg.
Beräkningar av belastningen är gjorda utifrån indelningen av havbassänger som används inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Bottenhavet 1969-2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Sveriges nordligaste havsbassäng anses generellt inte ha några stora problem med övergödning, och uppvisar också låga halter av exempelvis fosfat jämfört med övriga havsområden. Kisel däremot, ligger högre än i andra havsområden.
Halterna av lättillgänglig fosfor ligger i Bottenviken på under 0,1 mikromol per liter, vilket är mer än fem gånger lägre än i till exempel Egentliga Östersjön. Där övriga havsområden generellt anses kvävebegränsade anses därmed Bottenviken snarare fosforbegränsad. Totalkväve uppvisar inga tydliga trender i Bottenviken och även om lättillgängligt kväve visar nedåtgående trender är halterna jämförbara med de som uppmäts i övriga havsområden, till och med något högre än för Egentliga Östersjön vad gäller de lättillgängliga kväveföreningarna. Detta leder till en ovanligt hög kvot mellan kväve och fosfor, vilket med stor sannolikhet beror på tillförsel av kväve från de stora älvarna i området.
En annan parameter som sticker ut i Bottenviken är kisel, där halterna är mer än dubbelt så höga som i någon annan bassäng, och dessutom visar en starkt ökande trend med tiden.
Tillförseln av näringsämnen och organiskt material till Bottenviken och Bottenhavet är mycket likartad både när det gäller belastning per ytenhet och tidstrender. Överlag är belastningen per ytenhet låg från dessa stora skogsdominerade avrinningsområden.
Sedan 1995 minskar belastningen av både totalkväve och totalfosfor till Bottenviken och Bottenhavet, medan belastningen av organiskt material stadigt ökar.
Beräkningar av belastningen är gjorda utifrån indelningen av havbassänger som används inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Bottenviken 1969–2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ansvariga experter:
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Övervakning av näringsämnen i sjöar, vattendrag och hav är en del av den nationella miljöövervakningen.
Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.
Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.
