Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Näringsämnen

Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Näringsämnen är livsviktiga som byggstenar i våra vatten, men stora utsläpp från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning. Särskilt i Östersjön, men också i många slättlandssjöar, är övergödning ett stort problem.   

bild under vattenytan i en sjö som visar sandig botten Bild: Oskar Henriksson

Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning. Man skiljer på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

Det är också viktigt att följa och beräkna näringsbelastningen från land, för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, lättillgänglig fosfor, totalkväve, lättillgängligt kväve och totalt organiskt kol.

Bakgrundsfakta om näringsämnen

Tillgången till kväve, fosfor och kisel, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. För mycket näring leder till övergödning, i både sjöar och hav.

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en stor källa till näringsämnen i våra vatten.

När tillskottet av näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av näringsbelastningen blir beror mycket på områdets förutsättningar.

Näringsämnen i sig ger möjlighet till mer produktion i och i slutändan mer fisk. Men lagom är bäst. Syrefritt bottenvatten påverkar kallvattensarter av djur negativt. De behöver kunna vara i bottenvattnet under varma somrar. Giftiga algblomningar påverkar människor mycket – vi kan inte längre bada i vår favoritsjö eller havsvik. Flera av Sveriges sjöar är dessutom viktiga för produktion av dricksvatten, till exempel Mälaren som bidrar med dricksvatten till två miljoner människor. Om sjöar har giftiga algblomningar behöver fördyrande reningssteg läggas till för att säkra dricksvattnet. Alternativt behöver man hitta en annan dricksvattenkälla vilket oftast är en stor utmaning.

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen i kust och öppet hav

Tillstånd för Näringsämnen i kust och öppet hav

Tillståndet när det gäller näringsämnen skiljer sig mellan de olika havsområdena. Problem med näringsbelastning och övergödning är mindre i Västerhavet än i Östersjön, även om halterna av till exempel kväve är högst på västkusten och minskar hela vägen upp mot Bottniska viken. För fosfor är halterna däremot högst i Egentliga Östersjön och när det gäller kisel är det Bottenviken som uppvisar högst halter. Det är i Östersjön som näringsbelastningen skapar störst problem, där övergödningen lett till rekordstor utbredning av syrefria bottnar.

En stor del av de näringsämnen som når Östersjön och Västerhavet kommer via älvar och vattendrag. En del av denna tillförsel är naturlig, så kallad bakgrundsbelastning. Mycket kommer dock från mänsklig aktivitet, till exempel utsläpp från avlopp, skogsbruk, industrier eller läckage från jordbruk.

Mängden nederbörd under ett år, samt hur den fördelas under året, styr till stor del hur mycket näringsämnen som förs ut med våra vattendrag till havet. Detta gäller inte bara näringsämnen, utan även andra ämnen som exempelvis humusämnen och metaller.

Vid kusten är fosfor ofta den begränsande faktorn för biologisk tillväxt, medan tillgången till kväve är viktigare i öppet hav. Ett undantag är Bottenviken, där älvarna för med sig stora mängder kväve till havet och fosfor istället är begränsande för produktionen eller tillväxten.

Ibland kan tillgången på kisel bli låg i förhållande till de andra näringsämnena. Det kan då vara en begränsande faktor för tillväxten av kiselalger.

 

Näringsbelastning till havet

Överlag syns endast små tendenser till förändringar i näringsbelastning i de stora vattendragen. Ett undantag är belastningen av organiskt material som de senaste årtiondena har ökat för samtliga svenska havsområden. Denna ökning anses bero på antingen en återhämtning från den tidigare försurningen av våra marker eller på förändringar i klimatet. Det kan också vara en kombination av båda dessa orsaker.

Årlig näringsbelastning via vattendragen till svenska hav år 1969-2019 (ton/år).

Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.

Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).

Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar). 

De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet (kubikmeter/sekund) som generellt har en stor mellanårsvariation.

Endast statistiskt säkerställda trender på flödesnormaliserad belastning visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).

Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Diagram som visar näringsbelastning till svenska hav 1969-2019 Bild: Lars Sonesten, SLU
Bild: Lars Sonesten, SLU

Havsområde

Totalfosfor

(kg fosfor/km2)

Totalkväve

(kg kväve/km2)

Organiskt material

(kg TOC/km2)

Skagerrak

18

458

6328

Kattegatt

8

325

2877

Öresund

24

1777

2737

Egentliga Östersjön

6

261

2219

Bottenhavet och Bottenviken

3-6

113-119

2617-3088

Tabellen visar tillförsel av närsalter och organiska ämnen till svenska havsområden, 2015–2019. Tillförseln är angiven i kilo per ytenhet i respektive avrinningsområde. Med fet markering anges de högsta värdena. Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Presentation: näringsämnen i ytvattnet

Här kan du se en presentation som beskriver trender för näringsämnen i öppna havet, främst i ytvattnet. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lena Viktorsson på SMHI. Det finns också en presentation om situationen i Östersjöns djupvatten (som också presenteras under Vattnets egenskaper).

Presentation: näringsbelastning på havet

Presentation som beskriver näringsbelastningen till havet via flodmynningar. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lars Sonesten på SLU. Det finns också en presentation av flodmynningsprogrammet, som även den presenterades under Vattenmiljöseminariet.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön

Tillstånd för Näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön

Både kväve och fosfor påverkar övergödningssituationen i norra Egentliga Östersjön. Fosforkoncentrationen har ökat betydligt sedan 60-talet medan nivån av kväve har minskat sedan toppnivån i början av 90-talet. Förändringarna styrs av ett komplext samspel mellan processer i vattenmassan som cirkulerar och omvandlar kväve och fosfor, inflöden av nytt djupvatten genom Öresund, och belastning från land.

Koncentrationen av näringsämnen i norra Egentliga Östersjön är förhållandevis hög om man jämför med Västerhavet och Bottniska viken, både i ytvatten och i djupvatten. Den stora mängden näringsämnen främjar tillväxten av växtplankton. Detta betyder i sin tur att mycket organiskt material når djupvattnet där det förbrukar syre när det bryts ner.

Havsområdet präglas av stora skillnader mellan dess djupvatten (under 60 m) och det ytligare vattnet. I djupvattnet, där organiskt material från ytan samlas och bryts ned, är koncentrationerna av oorganiska näringsämnen mycket hög. Halterna ökar i bottenvattnet under perioder då vattnet är stillastående under längre tid. Under dessa perioder minskar också syrehalterna. Minskar gör näringshalterna vid inflöden av nytt vatten från Öresund, som förnyar vattnet och samtidigt bidrar till att fosfat fälls ut och binds i sedimenten.

I ytvattnet har vinterhalterna av fosfor ökat sedan 1960-1970-talen vilket syns tydligt i data från alla stationer i havsområdet och även i södra Egentliga Östersjön. Det finns inga tecken på att fosforhalterna minskar i ytvattnet, trots att tillförseln från land minskat betydligt. Detta beror på att det finns en återcirkulering av fosfor från bottensedimenten, som dessutom ökar då bottnarna är syrefria.

Vinterhalterna av kväve har inte ökat på samma sätt som fosfor, det finns en ökning sedan 1970-talet vid flera stationer men ökningen avstannade kring 1990. Detta kan vara en följd av minskad tillförsel av kväve från land, eftersom den interna återcirkulationen av kväve inte är lika stor. Östersjöns interna ”självrening” av kväve genom denitrifikation är dock betydande. Denna process har troligen också betydelse för förändringar i kvävehalterna eftersom den påverkas av tillgången på syre.

De höga halterna av fosfor är en viktig orsak till att blomningarna av cyanobakterier under somrarna blir så stora. Cyanobakterier kan binda kväve från kvävgas i vattnet och kan därför växa till även när det oorganiska kvävet som ansamlas i ytvattnet under vintern tagit slut som en följd av vårblomningen. Ett överskott av fosfor blir kvar, vilket är en förutsättning för cyanobakterieblomningarna.

Kisel är intressant eftersom det är ett viktigt näringsämne för kiselalger, som är vanliga på våren. Brist på kisel skulle kunna göra att andra alger gynnas istället. Vinterhalterna av kisel i ytan visar ingen tydlig förändring mellan 1970-2019, men sedan 1994 syns en ökning av koncentrationen vid de flesta stationer i havsområdet. Kisel har framförallt ökat de senaste fem åren då några av de absolut  högsta värdena hittills har uppmätts. Orsaken till ökningen är inte klarlagd men är troligen en kombination av förändrad tillförsel från land och intern cirkulation i Östersjön, där det finns vissa likheter med fosfor.

Lättillgängligt kväve, lättillgänglig fosfor och kisel i ytvattnet vid station BY31, Landsortsdjupet. Figuren visar mätningar från vintermånaderna december-februari i ytvattnet (medelvärde 0-10 m). Oorganiskt kväve och fosfat har ökat sedan1960-talet. Fosfat har också en signifikant ökning de också under 2000-talet, motsvarande ökning finns inte för oorganiskt kväve. Löst kisel har en signifikant ökning under 2000-talet där den största ökningen skett efter inflödet 2014.

Lättillgängligt kväve, lättillgänglig fosfor och kisel i ytvattnet i djupattnet vid station BY15 Gotlandsdjupet (≥225 m) och station BY32 Norrköpingsdjupet (≥175 m). Figuren visar mätningar från alla månader under året i bottenvattnet (225 m eller djupare). I de två figurerna till vänster visas data från i östra Gotlandsbassängen (BY15 Gotlandsdjupet) och till höger från den västra Gotlandsbassängen (BY32 Norrköpingsdjupet). Vi ser att koncentrationerna är högre i östra Gotlandsbassängen än i den västra och att det i östra Gotlandsbassängen finns flera dalar/snabba minskningar som visar att nytt vatten från ett inflöde nått bottenvattnet.

 

Inflöden bidrar till viss återhämtning

I djupvattnet skiljer sig näringshalterna åt mellan bassängerna öster och väster om Gotland. Eftersom den västra bassängen ligger längst in på inflödets väg genom Egentliga Östersjön så nås den av mindre nytt vatten från Västerhavet. De inflöden som når hela vägen har också blandats upp med vattnet i de bassänger det har passerat. Därför syns inte påverkan av inflöden lika tydligt i den västra bassängen som i bassängen öster om Gotland, där halterna av näringsämnen tydligt minskar snabbt när ett inflöde når fram och sedan ökar stadigt igen fram till nästa inflöde. Trots att fler inflöden når den östra bassängen så är halterna av näringsämnen i bottenvattnet högre där än väster om Gotland. Vid stationen BY15 mitt i Östra Gotlandsbassängens djuphåla finns de högsta koncentrationerna av näringsämnen i Östersjöns djupvatten.

Efter det stora inflödet 2014 sjönk halterna av näringsämnen i Östra Gotlandsbassängen snabbt. Halterna närmar sig nu återigen samma nivåer som innan inflödet, men är fortfarande något lägre. I Västra Gotlandsbassängens bottenvatten skiljer sig situationen åt mellan djuphålan vid Landsort (450 m bottendjup) och djuphålorna längre söderut, Norrköpingsdjupet (215 m) och Karlsödjupet (110 m). I de södra djuphålorna är halterna av ammonium (och summan av löst oorganiskt kväve) högre än i Landsortsdjupet och har ökat mycket kraftigt sedan en liten minskning efter inflödet som syntes här under 2016. I Landsortsdjupet är halterna fortfarande lägre än innan inflödet. Halten av fosfor är ungefär densamma i de tre västra djuphålorna och ingen ökning av fosfor har observerats där sedan inflödet.

Näringsbelastning till havet

Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen. 

Sedan 1995 har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön ökat.

Beräkningar av belastningen är gjorda utifrån indelningen av havbassänger som används inom Helcom.

Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).

Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.

Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).

Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar). 

Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).

De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.

Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Diagram som visar årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 Bild: Lars Sonesten, SLU
Bild: Lars Sonesten, SLU

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen i Kust och öppet hav
Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.

Övervakning av näringsämnen i sjöar, vattendrag och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen