Prima växtnäring på fel ställen. Tillståndet när det gäller övergödning är fortfarande mycket allvarligt, inte minst i Östersjöns djupbassänger, där syrebristen är rekordstor. Övergödning uppstår när alltför mycket näringsämnen, framför allt kväve och fosfor, finns i ett vatten. Fintrådiga alger och växtplankton växer till och ger omfattande och oönskade förändringar i hela ekosystemet. Sjöar växer igen, artsammansättningen förändras, många matfiskar trivs sämre och störande algblomningar uppstår.
Bild: Ida Wendt
Jordbruk och avlopp är de största källorna till läckage av kväve och fosfor. Den extra näringen gör att alger tillväxer mer än normalt. Balansen i ekosystemet rubbas och syrefria bottnar slår ut nästan allt liv.
Övergödning leder till genomgripande förändringar i hela ekosystem och anses vara en av vårt samhälles största miljöutmaningar. Ett av våra svenska miljömål handlar om att begränsa övergödningen, och här finns också en koppling till strävan efter ett mer hållbart samhälle och en cirkulär ekonomi. Värdefulla växtnäringsämnen bör då hanteras som en viktig resurs och användas i ett fungerande kretslopp.
Vårt behov av mat ger upphov till huvuddelen av näringstillförseln till våra vatten. Jordbruk och avlopp står för ungefär 70 procent av den kväve och fosfor som slutligen kommer till Sveriges hav. Ungefär en fjärdedel kommer från naturliga källor. En allt mindre del kommer från trafik och industrier i takt med att åtgärder vidtas.
För att studera övergödning mäts en hel rad olika variabler inom miljöövervakningen. Mängden av till exempel växtplankton, klorofyll a, kväve och fosfor ger oss en bra bild av situationen.
Övergödning drabbar marker såväl som sjöar, vattendrag och hav. Problemen finns i hela landet, men är störst i södra Sverige. Där är också förhöjda nitrathalter i många grundvatten ett hälsoproblem. Kraftfulla åtgärder har gjort att övergödningen minskat i många sjöar och vattendrag, och också i flera kustområden. Men i havsmiljön, framför allt i Egentliga Östersjön, är övergödning fortfarande ett av de allvarligaste miljöproblemen.
Mycket av miljöövervakningen fokuseras på att följa övergödningen, och se om de åtgärder som genomförs har någon positiv effekt. Man följer förstås näringshalterna i vattnet, men eftersom sambanden mellan belastning, näringshalt och övergödningssymptom är långt ifrån glasklara följer man framför allt hur växt- och djurliv reagerar.
Konsekvenserna av övergödning är på många sätt likartade i sjöar och hav. I ett näringsrikt vatten trivs växtplankton, och blir så många att vattnet blir grumligt och ljuset inte når lika djupt som normalt. Längs stränderna blir fleråriga alger överväxta av snabbväxande fintrådiga alger, och flytande algmattor kan breda ut sig och hindra ljuset från att nå ens mycket grunda bottnar. Alla växter får en betydligt smalare zon där det är möjligt för dem att leva, och många fleråriga alger och växter överlever inte alls.
När plankton och fintrådiga alger dör efter sin växtsäsong så sjunker de till botten och blir mat till bottendjur och mikroorganismer. I många områden är dock vattenmassan skiktad, särskilt på sommaren när solen värmer ytvattnet. Då blir det lätt syrebrist i bottenvatten där det är för mörkt för växter att fotosyntetisera. Om det finns mycket mat blir också djuren fler och syret tar snabbare slut. En del bottendjur tål ganska långa perioder med syrebrist, men känsliga arter flyr eller dör. I många sjöar och havsområden finns stora bottenområden där djurlivet är svårt utarmat eller helt utslaget. Det får förstås konsekvenser även för fisken, eftersom bottendjur är en viktig födoresurs för många arter.
Bild: Kristina Viklund
Bild: Kristina Viklund
Det kan gå bra att bada i vatten med algblomning, men se till att inte svälja något vatten och det är också en bra idé att duscha efteråt. Det finns alltid risk att drabbas av exempelvis hudirritationer eller andra problem.
Bada i algsoppa
Algblomningar kan dyka upp i stort sett under hela året, men de blomningar som kan vara skadliga är vanligast under högsommaren och delar av hösten. Algblomningar har olika färg och utseende beroende på mängd och art. Blågrönalgblomningar ser ofta ut som gröngul soppa eller blågrön trådig massa. Giftigheten varierar mellan olika arter, men kan också variera inom en och samma art. Alla vatten som är övergödda kan drabbas av algblomningar, även rinnade vatten (då främst lugnt flytande åar).
Havs- och vattenmyndigheten har ett kartverktyg där du kan se aktuell kvalitet hos vattnet på många badplatser. Länk till Badplatsen. SMHI har en tjänst där du kan följa algsituationen under sommaren. Läs mer om tjänsten och om cyanobakterier i denna artikel.
Utsläpp av näringsämnena kväve och fosfor och har orsakat allvarliga miljöförändringar av svenska hav de senaste femtio åren. Övergödningen har orsakat algblomningar, minskat siktdjup och förändringar av kustvegetationen, samt ökat utbredning av syrefria områden och bottendöd. Genom omfattande åtgärder har belastningen av näringsämnen till både Östersjön och Västerhavet minskat, och förbättringar kan ses i flera områden. Trots detta utgör övergödning fortfarande ett allvarligt problem, och miljökvalitetsmålet "Ingen övergödning" nås inte i något svenskt havsområde.
De näringsämnen som inte tagits upp av växter och mikroorganismer i sjöar och vattendrag sköljs så småningom ut och göder växtlivet i havet. Påverkan skiljer sig mellan kust och öppet hav och mellan olika havsbassänger, mycket beroende på variationer i mänsklig belastning, naturlig tillförsel av näringsämnen, samt hur instängt havsområdet är. Västerhavet har stort vattenutbyte med Nordsjön, och i öppna havet ses få effekter av övergödning idag, framför allt i Skagerrak. Belastningen av kväve har minskat i Västerhavet de senaste tjugo åren och i många områden ses tecken på återhämtning, framför allt i vattenmassan. Däremot fortsätter problemen med fintrådiga algmattor och förluster av ålgräs i instängda kustområden i Skagerrak
Bild: Kustbevakningen
Algblomning utanför Karlskrona, sommaren 2006.
Östersjön är ett instängt havsområde där det tar över trettio år för vattnet att omsättas, vilket gör det känsligt för övergödning. Allvarligast problem finns i Egentliga Östersjön där det förekommer blomningar av cyanobakterier och där utbredningen av syrefria bottnar har ökat. En sannolik huvudorsak till de fortsatta problemen är att näringsämnen har ackumulerats i sedimenten över lång tid, samt att inflöden av syrerikt vatten från Nordsjön har minskat. Detta har i sin tur ökat läckaget av fosfor från sedimentet, vilket förstärkt övergödningen.
Problemen med övergödning är mindre i de norra delarna av Östersjön, framför allt i Bottenviken, som är ett naturligt näringsfattigt hav. På senare år har dock situationen försämrats i Bottenhavet där syrehalterna minskar i bottenvattnet. Här anses dock inte huvudorsaken vara lokala utsläpp av näringsämnen, utan istället att näringsrikt och syrefattigt vatten trängt in från norra Egentliga Östersjön. Längs Bottniska vikens kuster bedöms påverkan av övergödning vara fortsatt liten i de flesta områden.
Vetenskaplig analys
Människans utsläpp av kväve och fosfor ger stora effekter på havens ekosystem. I svenska hav har problem med övergödning dokumenterats sedan 1950-talet med bland annat algblomningar, minskande siktdjup och förändringar i vegetationen. Belastning av näringsämnen till haven nådde sin topp under 1980-talet, men har sedan dess minskat signifikant i både Västerhavet och Östersjön tack vare olika åtgärder, som utbyggnaden av reningsverk.†Gustafsson, B. G. m.fl. (2012). Reconstructing the Development of Baltic Sea Eutrophication 1850-2006. Ambio 41(6): 534-548
Återhämtning i Västerhavet, men inte i Bohusläns grundområden
Påverkan av övergödning skiljer sig mellan kust och öppet hav, och även mellan olika havsbassänger. Det som styr är påverkansgraden är variation i naturlig tillförsel av näringsämnen, samt på hur instängt ett havsområdet är.
Medeltäckningsgrad per år av fintrådiga algmattor i grunda vikar (0-1 m) inom fyra regioner i Västra Götalands län under perioden 1998-2016. Skattningar är baserade på fjärranalys av flygfoton inom Bohuskustens vattenvårdsförbunds miljöövervakning. Varje medelvärde är baserat på skattningar från ca 80-190 slumpvis valda grundområden per region fördelade över tre flygningar under perioden maj-september. Alla regioner utom den nordliga (region 1) visar en signifikant ökning av algmattor under perioden.
Fortsatt stor utbredning av döda bottnar trots nya inflöden
I södra och norra Egentliga Östersjön syns färre tecken på återhämtning. De flesta indikatorer för övergödning i vattenmassan uppnår ej god miljöstatus7. Trots att ett flertal inflöden av syrerikt vatten från Nordsjön under perioden 2014-2016 tillfälligt eliminerade svavelväte och förbättrade syreförhållandena i djupvattnet†Hansson M., Viktorsson L., Andersson L., SMHI Rapport RO 63, (2020) Oxygen Survey in the Baltic Sea 2019 - Extent of Anoxia and Hypoxia, 1960-2019 visar de senaste mätningarna att syrebrist åter breder ut sig över stora områden. Under hösten 2018 var området med syrefria bottnar i Östersjön det största som förekommit sedan mätningarna startade 1960 och inkluderade flera nya områden i södra Egentliga Östersjön som Hanöbukten och Bornholmsbassängen. År 2020 beräknades ungefär 16 procent av bottnarna i Egentliga Östersjön vara helt syrefria och därtill omkring 29 procent lida av syrebrist. Inget större inflöde av syrerikt vatten har inträffat under de senaste åren13.
Bild: SMHI
Kartan visar syresituationen i Östersjöns djupvatten där svarta områden markerar syrefria bottnar (≤0 ml/l syre) och grå områden markerar syrefattiga bottnar (≤2 ml/l syre). På syrefria bottnar saknas ofta allt högre liv. Istället dominerar bakterier som vid nedbrytning av organiskt material bildar giftigt svavelväte. Kartan bygger på data från hösten 2019 (SMHI 2020).
Fosfathalterna i öppna havet är fortsatt höga, trots kraftigt minskad belastning från land. Detta förklaras av en mycket stor intern omsättning av fosfor där syrebrist medför en ökad frisättning av fosfor från sedimenten, medan syresättning åter binder fosforn till sedimenten2. Efter att inflödet av salt och syrerikt Nordsjövatten 2014/2015 syresatte djupvattnet minskade de mycket höga fosfathalterna, men dessa har åter börjat stiga.
Syrebrist breder åter ut sig över stora områden svavelvät förekommer på större djup i Gotlandsdjupet. Grafen visar syrehalter vid station BY15, 1960-2017.
Bild: SMHI
Bild: SMHI
Inflöden av havsvatten till Östersjön
Grafen visar index över inflöden av havsvatten till Östersjön via Öresund under perioden 1960-2017. Trots flera inflöden av syrerikt vatten från Nordsjön under perioden 2014-2016 visar de senaste mätningarna att syrebrist åter breder ut sig över stora områden (SMHI 2020).
Utbredningen av syrebrist och bottendöd i Egentliga Östersjön
Grafen visar utbredningen av syrebrist, hypoxi (<2 ml/L O2) och helt döda bottnar, anoxi (<0 2 ml/L O2) i bottenvattnet i Egentliga Östersjön, Finska viken och Rigabukten under perioden 1960-2019. (SMHI 2020)
Bottenviken har länge ansetts som förskonad från övergödning, men i den senaste utvärderingen gjordes bedömningen att utsjöområdet ej uppnår god miljöstatus, på grund av förhöjda halter av fosfor och klorofyll-a samt minskande siktdjup7. Det finns dock oklarheter runt hur miljöövervakningens indikatorer skall tolkas för Bottniska vikens vatten, rikt på humusämnen, varför resultaten bör tolkas försiktigt. Även vid kusten hittas problem där en femtedel av kustvattenförekomsterna visar tecken på övergödning. De bottenlevande djuren visar dock på god miljöstatus i både kust och i öppet hav7.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i kust och öppet hav
Skagerrak är det svenska havsområde som visat tydligast tecken på återhämtning från övergödning. Belastningen av det begränsande näringsämnet kväve från vattendrag har minskat signifikant de senaste tjugo åren, vilket medfört att koncentrationerna av kväve och växtplankton minskat i vattenmassan, och siktdjupet ökat både vid kusten och i öppna havet. Även om det öppna havet i Skagerrak och själva vattenmassan längs kusten visar få tecken på övergödning idag, finns fortfarande problem i många kustområden där både bottenlevande djur och vegetation är starkt påverkade.
Skagerrak skiljer sig från andra svenska havsområden genom att näringstillförseln domineras av transporter med havsströmmar från Nordsjön och inte av belastning från svenska vattendrag, vilken är låg i Skagerrak på grund av få stora älvar. Detta medför att det öppna havet i Skagerrak främst påverkas av hur näringsbelastningen ser ut i andra delar av Nordsjön, medan svenska åtgärder har mindre effekt.
I det öppna havet i Skagerrak hittas idag få tecken på övergödning. Miljöövervakningen visar att halterna av närsalter och växtplankton är låga, siktdjupet är stort och att de bottenlevande djurens sammansättning tyder på goda miljöförhållanden. I den senaste statusklassningen enligt havsmiljöförordningen var det öppna havet i Skagerrak det enda svenska utsjöområde som uppnådde god miljöstatus med avseende på övergödning.
Skagerrakkusten består av ett stort skärgårdsområde med fjordar, och i de mer instänga områdena ses idag fortfarande allvarliga problem med övergödning. I framför allt de södra delarna som påverkas av näringstillförsel från Göta älv tyder de bottenlevande djurens sammansättning på dåliga miljöförhållanden.
Bild: Per-Olav Moksnes
Bild: Per-Olav Moksnes
Fintrådiga algmattor lägger sig som ett täcke över ålgräset, och hindrar också ljuset från att nå fram.
Friska ålgräsängar motverkar övergödning och förbättrar vattenkvaliteten, de skyddar stränder mot erosion, binder upp kol och näringsämnen i sedimentet och fungerar därigenom som en buffert mot våra koldioxid- och näringsutsläpp. När ålgräsängar kvävs av fintrådiga alger och till sist försvinner helt är det alltså en förlust på många plan.
I de södra delarna av Skagerrak visar regional övervakning att utbredning av fintrådiga algmattor fortsätter att öka längs kusten, samt att nya stora förluster av ålgräs skett de senaste tio åren. Anledningen till att dessa kustmiljöer inte visar någon återhämtning trots att näringsbelastningen från land minskat är inte klargjorda, men beror sannolikt på att näringsämnen har ackumulerats i sedimenten, samt att förändringar i näringsväven till följd av överfiske gynnar tillväxten av fintrådiga algmattor.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Skagerrak
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Kattegatt
Tillstånd för övergödning i Kattegatt
Kattegatt tar emot stora mängder näringsämnen från både Danmark och Sverige, och har historiskt sett haft betydande problem med övergödning. Under perioden 1970 till 1990 drabbades till exempel stora bottenområden i södra Kattegatt av återkommande syrebrist då bottenlevande djur slogs ut. Belastningen av kväve från land har dock minskat i Kattegatt sedan 1990-talet, och idag visar havsområdet flera tecken på återhämtning, även om det fortfarande inte uppnår god miljöstatus med avseende på övergödning enligt havsmiljöförordningens senaste klassning.
I Kattegatts utsjövatten har enligt miljöövervakningen koncentrationerna av kväve och växtplankton minskat sedan 1990-talet och är i dag på låga nivåer som inte tyder på övergödning, vilket även stöds av ett stort siktdjup. Problemen med återkommande syrebrist har minskat sedan 2000-talet, och sammansättning av bottendjur tyder också på att miljöförhållandena har förbättrats, även om de fortfarande är påverkade av övergödning och syrebrist i vissa områden.
I kustområdena ses också tecken på återhämtning, men främst i de norra delarna där kvävehalterna minskat, siktdjupet ökat, och djuputbredningen av större bottenvegetation tyder på goda miljöförhållanden. Sammansättningen hos bottendjuren visar dock på fortsatta problem med övergödning, framför allt i de södra delarna runt Laholmsbukten, trots att syreförhållandena vid botten är goda längs hela Kattegatts kust idag. I Öresunds kustvatten har halterna av klorofyll minskat och syre ökat i bottenvattnet sedan 1990-talet, och sammansättningen av bottendjur tyder på goda miljöförhållanden. Till skillnad från i Skagerrak hittas få tecken på att kustvegetationen i Kattegatt är negativt påverkad av övergödning. Mattor av fintrådiga alger utgör inget utbrett problem, och i bland annat Kungsbackafjorden och Öresund hittas stora bestånd av ålgräs som inte tycks ha minskat i utbredning.
Till skillnad från i Skagerrak hittas få tecken på att kustvegetationen i södra Kattegatt är negativt påverkad av övergödning. Mattor av fintrådiga alger utgör inget utbrett problem, och i bland annat Kungsbackafjorden och Öresund hittas stora bestånd av ålgräs som inte tycks ha minskat i utbredning.
Ålgräset, Zostera marina, har till skillnad från alger rötter, och kan därför växa på mjukbottnar. Där ålgräs växer skapas förutsättningar för många ryggradslösa djur och fiskar att få en plats att växa på eller att söka skydd och föda. Ålgräsängar gör även nytta genom att minska energin i vågrörelser och strömmar, stabilisera bottensedimentet med sina rötter, samt att lagra kol och näringsämnen i sedimentet.
Bild: Per Moksnes
Bild: Per Moksnes
I en frisk ålgräsäng sjuder det av liv. Ljuset når ända ner till bottensedimentet och de gröna bladen frodas. Ekosystemtjänsterna från välmående ålgräsängar har mycket höga värden.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Kattegatt
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för övergödning i Södra Egentliga Östersjön
Södra Egentliga Östersjön är ett havsområde som anses vara starkt påverkat av övergödning. Trots att åtgärder minskat belastningen från land och att tecken på återhämtning kan ses är havsområdet långt ifrån att uppnå god miljöstatus med avseende på övergödning enligt havsmiljöförordningens senaste klassning. Bilden är dock inte entydig och de största problemen hittas i djupområdena i det öppna havet, där utbredningen av syrefria bottnar ökar. Vid kusten är vattenkvaliteten dålig i många områden, men miljöövervakning tyder på att vegetation och bottenlevande djur har påverkats mindre.
De tydligaste tecknen på övergödning i södra Egentliga Östersjön syns i öppna havet, där halterna av fosfor ökar och syrehalterna minskar i djupområdenas bottenvatten. I Bornholmsdjupet ökar utbredningen av syrefria bottnar, vilket är allvarligt då djupområdet idag utgör Östersjötorskens viktigaste lekområde. Men det ökade problemet med syrebrist beror till stor del på att intransporten av syrerikt vatten från Västerhavet minskat dramatiskt sedan 1980-talet. De större inflödena av syrerikt vatten från Nordsjön som skedde under 2014-2016 ledde endast till en tillfällig förbättring och idag är utbredningen av syrefria bottnar större än någonsin. Övergödningsproblemet förstärks av att syrebristen ökar frisättningen av fosfor från bottensedimenten, vilket kan förklara de ökande halterna i det öppna havet, trots minskad belastning från land.
I södra Egentliga Östersjöns kustområden är effekten av övergödning mindre tydlig. I vattenmassan är halterna av näringsämnen förhöjda och siktdjupet dåligt i hela havsområdet, medan koncentrationen av växtplankton indikerar mindre problem med övergödning i Blekinges skärgård och Kalmarsund, enligt havsmiljöförordningens senaste bedömning. Till skillnad från indikatorerna i vattenmassan tyder sammansättningen av bottendjuren att miljöförhållandena har förbättrats och är goda på de flesta undersökta lokaler i regionens kustvatten. Även den övervakade kustvegetationen visar få tecken på övergödning, men i Blekinges inre kustvatten minskar djuputbredningen av sågtång, och blåstången har minskat på vissa lokaler i Kalmar och Blekinge. En ökad ansamling av fintrådiga alger har observerats på stränderna i området, vilket kan indikera problem med övergödning.
Bild: Kustbevakningen
Algblomning utanför Karlskrona i södra Östersjön, sommaren 2006.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Södra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för övergödning i Norra Egentliga Östersjön
Norra Egentliga Östersjön är det svenska havsområde som anses ha allvarligast problem med övergödning. Även om man genom åtgärder lyckats minska belastningen av näringsämnen till Östersjön, och många indikatorer visar att övergödningen inte längre förvärras, så har återhämtningen stannat av, framför allt i öppna havet. Enligt havsmiljöförordningens senaste klassning av övergödningssituationen är havsområdet idag långt ifrån att uppnå god miljöstatus. Huvudorsakerna till tillståndet är sannolikt långvarig tillförsel och ansamling av näringsämnen i bottensedimenten, samt minskat inflöde och därmed syresättning av bottenvatten från Västerhavet sedan 1980-talet.
De största problemen med övergödning i norra Egentliga Östersjön syns i öppna havet där ytvattnets fosforhalt är hög och syrekoncentrationerna i bottenvattnet åter minskar efter en kortvarig förbättring orsakad av det stora inflödet 2014/2015. Ytan av syrefria bottnar har ökat nästan tre gånger sedan millennieskiftet och täcker idag nästan halva Egentliga Östersjöns botten. Syrebristen ökar frisättningen av fosfor från sedimentet, vilket förstärker övergödningsproblemen och kan gynna blomningar av cyanobakterier i vattnet. Idag visar miljöövervakningen på förhöjda koncentrationer av näringsämnen och växtplankton, samt mestadels nedsatt siktdjup i öppet hav och längs stora delar kusten i norra Egentliga Östersjön.
I norra Egentliga Östersjöns kustområden finns dock exempel på att åtgärder gett resultat och att övergödningsproblemen har minskat, exempelvis i Stockholms innerskärgård. I övervakade områden i ytterskärgården tyder också vegetationens djuputbredning på förbättrade förhållanden för tång. Likaså hittas få tecken på övergödningsproblem hos de bottenlevande djuren längs kusten ovanför de syrefria djupområdena.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Norra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Bottenhavet
Tillstånd för övergödning i Bottenhavet
Bottenhavet är generellt mindre påverkat av övergödning än Egentliga Östersjön, men trots att belastningen av näringsämnen minskat har utvecklingen varit negativ de senaste åren, framför allt i det öppna havet, där fosforhalterna ökar och syrehalterna minskar. Sannolikt beror dock utvecklingen i huvudsak på transport av näringsrikt vatten söderifrån, samt klimatrelaterade förändringar. Vid kusten syns i huvudsak effekter av övergödning i de södra delarna. I Bottenhavet uppnår endast de norra kustvattnen god miljöstatus med avseende på övergödning enligt havsmiljöförordningens senaste klassning.
I Bottenhavets öppna hav är halterna av fosfor och växtplankton idag förhöjda, och siktdjupet är lågt. Även om syrehalterna har sjunkit kontinuerligt de senaste tjugo åren är koncentrationen i bottenvattnet fortfarande tillräcklig för bottenlevande djur, vars sammansättning tyder på goda miljöförhållanden. Försämringen av förhållandena i öppna havet anses till stor del bero på inflöde av fosforrikt och syrefattigt vatten från norra Egentliga Östersjön, samt av klimatförändringar som ökat syreförbrukningen i bottenvattnet. På grund av ökad nederbörd har tillförseln av organisk kol från land ökat, vilket innebär ökad syreförbrukningen när kolet bryts ned. Syrebristen kan också ha förstärkts av ökande vattentemperaturer som minskat omblandningen av vattenmassan.
I Bottenhavets kustvatten hittas de områden som tydligast påverkas av övergödning i de södra delarna, från Sundsvall och söderut. Här är koncentrationen av växtplankton förhöjd och siktdjupet lågt. Bottendjurens sammansättning har länge visat på dåliga förhållanden, men har förbättrats de senaste åren. I norra Bottenhavets kustområden hittas övergödda kustavsnitt främst runt mynningar till större vattendrag och innestänga fjärdar, medan övriga områden visar mindre tecken på övergödning. Vid Höga kusten, där bottenvegetationen övervakas, indikerar algernas djuputbredning goda miljöförhållanden, även om tångens djuputbredning visat tecken att minska något sedan början av 2000-talet.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Bottenhavet
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Bottenviken
Tillstånd för övergödning i Bottenviken
Bottenviken är det svenska havsområde som är minst påverkat av övergödning. Till skillnad från övriga delar av Sverige härrör en majoritet av den totala tillförseln av näringsämnen från naturliga källor. Halterna av det begränsande näringsämnet fosfor i vattenmassan är låga, och syrehalterna i bottenvattnet höga i jämförelse med andra delar av Östersjön. I det öppna havet finns trots allt vissa indikationer på problem med övergödning, och i den nyligen genomförda klassningen av övergödningssituationen i havsområdet uppnådde endast Bottenvikens kustvatten god miljöstatus.
I Bottenvikens utsjövatten har siktdjupet minskat från runt 7 m till under 5 m i medeltal de senaste 25 åren, och halterna av fosfor och växtplankton är idag så förhöjda att vattenmassan i öppna havet bedöms vara påverkad av övergödning. Detta skiljer sig från tidigare bedömningar av området och beror till stor del på nya bedömningsgrunder för utsjön (öppna havet). Det finns dock tecken på att miljöövervakningens indikatorer för övergödning fungerar mindre bra i Bottniska viken på grund av höga halter humusämnen som gör vattnet mörkt, vilket påverkar klorofyll- och siktdjupsvärdena. Resultaten kan därför behöva undersökas vidare. Sammansättningen av det naturligt artfattiga bottendjursamhället i öppna havet tyder fortfarande på goda miljöförhållanden.
I Bottenvikens kustvatten bedöms påverkan från övergödning generellt vara liten och siktdjupet ökar, men i vissa kustnära områden, framför allt utanför älvmynningar och i mer instängda fjärdar i närheten av tätorter, ses tecken på övergödning. Detta visas främst genom förhöjda halter av växtplankton, samt att bottendjurens sammansättning tyder på dåliga miljöförhållanden. Totalt bedöms var femte så kallade vattenförekomst i Bottenviken vara påverkad av övergödning.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i Bottenviken
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Sjöar och vattendrag
Tillstånd för övergödning i sjöar och vattendrag
Näringsämnen som kväve och fosfor är nödvändiga byggstenar i allt liv och tillgången på näringsämnen avgör vilka och hur många organismer som förekommer. I sjöar är det främst tillgången på fosfor som avgör hur ekosystemen ser ut. Mycket näring innebär inte nödvändigtvis ett problem, utan kan förekomma naturligt i sjöar. Men framför allt i befolkningstäta områden är sjöarna ibland så näringsberikade att algblomningar uppstår och därmed syrebrist på bottnarna. Grunda sjöar riskerar också att helt växa igen. Vattendragen är mindre känsliga, eftersom vattnet strömmar.
Den naturliga tillförseln av fosfor till sjöar och vattendrag står för hela 70 procent av den totala belastningen. Men belastningen från mänskliga aktiviteter har ändå gjort att vi idag har många sjöar som är långt mer näringsrika än de hade varit naturligt. Det är då vi kan beskriva dem som övergödda. Den naturliga variationen är dock stor, och skiljer sig både från norr till söder, och beroende på hydrologi och markanvändningen i området kring sjön.
Mycket näringsfattiga (totalhalt fosfor < 7,5 µg/l) sjöar återfinns i hela Sverige, men är vanligast i fjällen och längs västkusten. De har mycket låg produktion av växtplankton och är därmed mycket klara. Dessa sjöar har relativt få arter, men som är anpassade till de näringsfattiga förhållandena.
Måttligt näringsfattiga sjöar (totalhalt fosfor 7,5 – 15 µg/l) är mer jämnt fördelade över hela Sverige och kännetecknas av något mindre siktdjup och större artrikedom.
Måttligt näringsrika sjöar (totalhalt fosfor 15-25 µg/l) har högre produktion av växtplankton. Flytbladsväxter blir vanligare medan bottenvegetationen är mindre utbredd. Dessa sjöar återfinns främst i södra Sverige.
Vid högre fosforhalter betraktas sjöarna som näringsrika. Massutveckling av växtplankton, så kallade algblomningar, kan då uppstå vilket kan leda till syrebrist när dessa sjunker till botten och bryts ner. Höga näringshalter kan också leda till att strandnära vegetation breder ut sig och att grunda sjöar växer igen.
Kartan visar 182 av 5080 sjöar provtagna 2011-2016 som var mycket näringsrika (totalfosfor > 50 µg/l). De flesta återfinns i södra Sverige.
Mindre känsligt i vattendrag
I vattendrag är produktionen av växtplankton inte lika beroende av näringshalten i vattnet som i sjöar. Där spelar faktorer som strömningshastighet och strandvegetation större roll. Ökad näringstillgång kan dock även i vattendrag leda till ökad vegetation och påväxt av fastsittande alger. I lugnflytande åar kan vattnet sommartid bli stillastående och övergödningen får då samma effekt som i sjöar med algblomning och syrebrist som följd.
För lite näring också ett problem
Bild: Karl Lundström
Alla organismer behöver fosfor för att överleva, men för mycket näring leder till problem. Fortfarande är tillförseln av närsalter till sjöar och hav ofta för hög och det sker även en ”interngödsling” när fosfor, som lagrats i sedimenten under decennier av hög belastning, frisätts. Men i områden där det saknas både punktkällor och diffusa källor av näringsämnen, förutom nedfall, minskar fosfor kraftigt på många håll. I vissa fall är koncentrationerna så låga att det är svårt att över huvud taget mäta dem. Då finns det troligtvis för lite fosfor, och det är lika allvarligt som för mycket fosfor för livet i vattnet.
Fosfor i sjöar driver produktionen, det vill säga tillväxt av sådant som alger, plankton, fisk. Inom miljööverövervakningsprogrammet för trendsjöar har fosfor mätts kontinuerligt sedan 1980-talet.
Studier har visat att antalet sjöar som har mycket låga fosforhalter har tredubblats sedan 1988. Hela 75 procent av de ändrade fosforhalterna kunde förklaras av klimatförändringar och minskad försurning. Ett varmare klimat gör att mängden tillgänglig fosfor i marken minskar eftersom växtligheten gynnas av högre temperaturer och då använder mer näring. Återhämtning från försurning betyder att mer järn och aluminium som binder fosfor starkt, fastläggs i marken. Detta gör att mer fosfor stannar kvar i marken, vilket ytterligare minskat näringstillgången.
På mycket lång sikt minskar fosfor naturligt i boreala skogssjöar som en del i den naturliga successionen efter istiden, men den snabba fosforminskningen i sjöar som den här studien visat på tyder på att andra processer har skyndat på problemet. Förvaltningen av sjöar är fokuserad på att åtgärda för höga halter av näringsämnen, inte för låga, trots att det kan vara lika allvarligt med för lite näring.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av övergödning i sjöar och vattendrag
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Övergödning: Grundvatten
Tillstånd för övergödning i grundvatten
Näringsämnen som fosfor och kväve kan nå grundvattnet om näringsrikt vatten passerat förbi växternas rotzon. Detta vatten kan sippra vidare och bilda grundvatten. I de södra delarna av Sverige, där läckage av näringsrikt vatten från intensivt brukade odlingsmarker tidigare varit störst, har det också minskat mest.
Omfattningen av utläckage av kväve från jordbruksmark beror på gödselgivor, vilken gröda som odlas, växtföljder, odlingsmetoder, jordart och klimat. För åkermark beräknas medelläckaget ha minskat från 20,7 kg kväve per hektar år 1995 till 18,2 kg år 2005. Med en beräknad medelavrinning på 300 mm motsvarar läckaget 2005 en medelhalt på 28 mg/l nitrat i det vatten som passerat rotzonen och som kan bilda grundvatten.
I de södra delarna av Sverige, där läckaget har varit störst, har det också minskat mest. I Skånes slättbyggd, Sydsvenska mellanbygden samt Öland och Gotland gav det beräknade medelläckaget 1995 upphov till uppskattade nitrathalter över 50 mg/l under rotzonen, medan medelläckaget från samma områden vid 2005 års beräkningar resulterar i halter strax under 50 mg/l. Eftersom dessa beräkningsresultat gäller medelvärden så överskrids sannolikt fortfarande gränsen 50 mg/l i många delområden. En sammanställning av de markvattenkemimätningar som genomförs i IVL:s regi visar att de oorganiska kvävehalterna i markvatten i skogsmark vanligtvis är låga. Det finns dock flera exempel på hög frekvens av kraftigt förhöjda nitrathalter i markvattnet i sydvästra Götaland. Under den senaste tioårsperioden har kvävegödslingen i skogsbruket ökat markant vilket kan ge negativa effekter på sikt.
Orsaker: övergödning
Orsaker: övergödning
Konstgödning, vattentoaletter och ett allt intensivare jordbruk är de främsta orsakerna till övergödningen av våra vatten. Industrier och avgaser från både fartyg och bilar har bidragit med ytterligare tillförsel av näring. De stora problemen började redan i mitten av 1800-talet, tog fart på 1950-talet och kulminerade på 1980-talet. Att vi äter allt mer kött innebär en ytterligare påfrestning.
Användningen av handelsgödsel tog fart under 1900-talet. Från 1960-talet och framåt överskred tillförseln av kväve till jordarna för första gången den mängd som skördades. Med mer fosfor och kväve och förädlade grödor kunde jordbrukets produktion öka enormt. Dessvärre läckte överskottet från marken till omgivande vatten där det förstås också började växa bra. Konsekvenserna var ytterst påtagliga; algblomningar, fisk som dog av syrebrist, illaluktande vattendrag och igenväxande sjöar.
Ett problem som uppmärksammats på senare tid är vår ständigt ökande köttkonsumtion, eftersom den innebär att bara en mindre del av djurfodret omvandlas till mat. Denna utveckling försvårar återanvändning av naturgödsel och innebär i praktiken att vi importerar näring från andra regioner, i form av både djurfoder och gödselmedel, och sedan förlorar den till våra egna vatten. Vår ökade köttkonsumtion bidrar också till ökade utsläpp eftersom protein till stor del består av kväve, som lämnar våra kroppar och når vattnen via avloppen.
Bild: www.finnaker.com
Bild: www.finnaker.com
Under 1800-talet var befolkningstillväxten stor i Sverige, och bristen på odlingsbar mark var så svår att folk svalt eller emigrerade. För att hjälpa upp situationen gav staten stora ekonomiska stöd för utdikning. Det blev närmast en folkrörelse, och under hundra år från 1860-talet och framåt torrlades och sänktes 2 500 sjöar och otaliga våtmarker, för att få mer mark att odla mat på. Idag vet vi att sjöar och våtmarker fungerar som viktiga näringsfällor, och därför pågår åter en blötläggning av landskapet. Staten betalar nu istället ut bidrag till att återskapa våtmarker.
Orsaker till övergödning i grundvatten
Många grundvatten, särskilt i södra Sverige, har problem med förhöjda nitrathalter. Eftersom nitrat är den kväveform som är mest lättlöslig i vatten, är det huvudsakligen den som lakas ut ur övergödda marker. Omkring 80 procent av allt vatten i sjöar och vattendrag kommer från grundvatten.
Förhöjda kvävehalter i grundvattnet är oftast orsakade av kvävegödsling, framför allt på jordbruksmark, stallgödselhantering eller avloppspåverkan. Förhöjda halter kan också uppträda i skogsmark, exempelvis vid skogsgödsling eller efter avverkning, men det rör sig om i jämförelsevis låga koncentrationer. I regel innebär förhöjda kvävehalter i grundvattnet att kvävetillförseln till ytvattendrag och hav ökar. Förhöjda kloridhalter och bakterier kan indikera höga nitrathalter. Detta är vanligt vid avloppspåverkan och vid påverkan från deponier för hushållsavfall. Kraftigt förhöjda ammoniumhalter som sannolikt beror på läckande avloppsledningar har visat sig förekomma i tätortsmiljö. Även nitrithalten kan i sådana fall vara förhöjd. Förhöjda nitrit- och ammoniumhalter kan även vara tecken på påverkan från deponier. Fosfat och kalium kan förutom från gödselmedel komma från avlopp och deponier. Men höga fosfathalter kan också förekomma naturligt, till exempel i syrefattiga miljöer.
Orsaker till övergödning i sjöar och vattendrag
Den naturliga tillgången på fosfor uppvisar stor variation och beror på berggrunden och innehållet i omgivande marker, samt tillförseln av organiskt material från marken kring sjön. Men även människan har bidragit förstås, och bidragit till ett kraftigt ökat näringsläckage.
Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.
I vattendrag är produktionen av växtplankton inte lika beroende av näringshalten i vattnet som i sjöar. Där spelar faktorer som strömningshastighet och strandvegetation större roll. Ökad näringstillgång kan dock även i vattendrag leda till ökad vegetation och påväxt av fastsittande alger. Mycket lugnt flytande övergödda vattendrag liknar sjöar och kan få samma problematik som dessa med algblomningar.
För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Man ska då komma ihåg att en stor del av utsläpp från avloppsreningsverk och industrier sker direkt till havet utan att belasta sjöar och vattendrag.
Orsaker till övergödning i kust och öppet hav
Övergödning i havet orsakas av ökad tillförsel av näringsämnen, där kväve generellt anses ha störst påverkan i Västerhavet medan både kväve och fosfor anses påverka Östersjön. År 2014 belastade Sverige sina havsområden med totalt ca 46 000 ton kväve och 1 340 ton fosfor per år via vattendrag och direkta utsläpp i havet till följd av mänskliga aktiviteter. Detta utgör ca 40 procent av den totala vattenburna tillförseln av näringsämnen till havet.
Jordbruket är den enskilt största mänskliga källan till utsläpp av näringsämnen i Sverige och står för 51 procent av allt kväve och 35 procent av allt fosfor som når haven via vattendrag. Det svenska jordbruket bidrar även till atmosfäriskt utsläpp, där ca 42 000 ton ammoniumkväve varje år deponeras över land och hav. Utsläppen från jordbruket är speciellt intensivt i de södra delarna av landet och är den helt dominerande källan till utsläpp i Kattegatt och södra Egentliga Östersjön. Tidigare epokers strävan att öka arealen brukbar mark genom att dika ut våtmarker och räta ut vattendrag har försämrat naturens förmåga att fånga upp näringsämnen. I kombination med tidigare frikostig användning av konstgödsel har detta medfört betydande ökade utsläpp från jordbruket.
Atmosfäriskt utsläpp av kväveoxider som uppstår vid förbränning är en annan viktig källa till kväveutsläpp som i Sverige beräknas uppgå till ca 40 000 ton per år. Väg- och sjötransport är de viktigaste källorna som tillsammans står för 57 procent av dessa utsläpp. Även dessa utsläpp är koncentrerade till södra Sverige.
Efter jordbruk och transporter utgör avloppsreningsverk, industrier och enskilda avlopp de viktigaste källororna till utsläpp av kväve och fosfor, framför allt i tätbebyggda områden där de kan ha stor lokal påverkan. I norra Sverige dominerar utsläpp från skogsmark tillförseln av näringsämnen till Bottniska viken, men den största delen av dessa utsläpp är naturliga, och utsläpp från kalhyggen utgör mindre än 5 procent av belastningen.
Årgärder: övergödning
Åtgärder: övergödning
För att minska problemen med övergödning har man framför allt genomfört åtgärder vid punktkällor, som avloppsreningsverk och industrier. Det har gett tydliga resultat, särskilt i närområdena. Det mer diffusa läckaget från jordbruksmark och skogsmark är svårare att åtgärda, och det tar längre tid att se resultaten. Situationen har blivit betydligt bättre, men vi uppnår fortfarande inte varken våra egna miljömål eller målen i EU:s vattendirektiv.
På 1960-talet, när det blev uppenbart att utspädning inte var någon bra kvittblivningsmetod, infördes biologisk vattenrening för att ta bort syretärande organiskt material. Det gällde både för avloppsreningsverk och industriverksamheter. Fosforfällning blev vanligt på 1970-talet och den kostsamma kvävereningen infördes i slutet av 1990-talet, åtminstone i närheten av känsliga vatten. I bilar krävdes katalysator för att minska kväveutsläppen till luft.
Det mer systematiska arbetet med att minska läckage av kväve och fosfor från åkermarken startade i mitten av 1980-talet. Debatten kring algblomningen i Ringsjön i Skåne och bottendöden i Laholmsbukten var startskottet, och sedan 1986 har det funnits nationella åtgärdsprogram för att minska belastningen. Regler, skatter och rådgivning till lantbrukare har kombinerats med EU:stöd för olika typer av miljöskyddsåtgärder, bland annat anläggning av våtmarker och återställande av tidigare uträtade vattendrag. Detta har gjort att kväveläckaget minskat betydligt. Fosforläckaget är svårare att komma åt, och det har inte minskat lika mycket.
På bottnarna i både sjöar och hav finns nu dessvärre stora mängder näringsämnen, framför allt fosfor, som ett resultat av många års hög tillförsel av näring. Dessa gamla synder begravs inte så lätt, utan tenderar att regelbundet återgå till kretsloppet i form av så kallad internbelastning, och därmed bidra till att övergödningen eskalerar. Det finns flera olika sätt att snabbt minska detta problem, åtminstone i liten skala. Muddring, syresättning och tillförsel av ämnen som binder fast fosforn har använts i sjöar och på försök i några mindre havsområden.
Åtgärderna börjar i samhället
Det har blivit allt tydligare att vi måste utgå från vad naturen tål för att lösa problemet med övergödning. Det innebär att belastningen av näringsämnen från våra aktiviteter måste anpassas till känsligheten i den omgivande miljön. I alla kommuner arbetar man nu intensivt med att planera och genomföra åtgärder för att våra vatten ska må bättre. Arbetet med klassning och åtgärder finns omsorgsfullt dokumenterat i den nationella databasen Viss.
Vad vi väljer att äta spelar roll. Kött- och mjölkproduktion ger större näringsförluster i jordbruket än växtproduktion. Om jordbruksproduktionen minskar i Sverige flyttar miljöproblemen från jordbruket istället utomlands. Utsläppen från avloppen hamnar dock fortfarande här, och kvävehalterna ökar i takt med att vi äter alltmer kött.
Åtgärdsarbetet har idag kommit till att i högre grad beakta grundorsakerna till hur samhället belastar havsmiljön. Genom att analysera de flöden av varor och ämnen som påverkar utsläppen av näringsämnen kan man komplettera det nuvarande arbetet med åtgärder och styrmedel som tydligare tar sikte på de drivkrafter, strukturer och beteenden i samhället som är grundorsaken till övergödningen
Riddarfjärden förr och nu
Bild: Collage Digitalt Museum_Wikimapia
Redan ca 1690 skrev riksarkivarie Elias Palmskiöld om Riddarfjärden i Stockholm:
"Gråmunkeholmsfjälen, som eljest kallas allmänt Lort- eller Gullfjälen, har en svavelaktig materia, tvivelsutan av den myckna dyngja och orenlighet som dagligen ifrå alle orter ditkastas."
Idag går det utmärkt att bada i denna vackra fjärd, och det luktar inte längre illa.
Åtgärder i grundvatten
Eftersom förhöjda kvävehalter i grundvatten tillför kväve till ytvattendrag och hav, kan det vara nödvändigt att sätta ett lägre riktvärde på utflödande grundvatten än vad som är fallet idag. Åtgärderna är dock desamma, som för sjöar, vattendrag och hav.
Riktvärdet på 50 mg/l i utflödande grundvatten, kan behöva sättas lägre när grundvatten med hög halt av nitrat påverkar ytvatten negativt.
Skogsmark beräknas i framtiden ge betydande kvävetillförsel till grundvattnet om den luftburna depositionen och skogsgödslingen inte begränsas.
Åtgärder i sjöar och vattendrag
Efter att betydelsen av fosfor för övergödningen fastställdes i slutet av 1960-talet infördes fosforrening av alla större punktkällor. Detta ledde till en omfattande avlastning av många sjöar. Belastningen av inlandsvattnen har därefter ytterligare minskat genom att man flyttat många kustnära utsläpp som tidigare gick till sjöar och vattendrag direkt ut i havet. Sedan dess har fokus för åtgärderna riktats mot det diffusa läckaget från jordbruksmark. En viktig åtgärd har varit att anpassa djurtätheten efter den närliggande åkerarealen så att man inte behöver sprida mer stallgödsel på åkrarna än vad växterna kan ta upp. Stallgödseln skall också spridas vid en tidpunkt när risken för läckage är mindre. Genom att analysera näringshalten i jorden kan man också hjälpa lantbrukarna att bara gödsla så mycket som växterna behöver så att mindre läcker ut. På lerjordar är läckaget av fosfor ofta kopplat till erosion. Genom att förbättra dräneringen av jorden och anlägga skyddszoner längs vattendrag minskar man risken för erosion. Markstrukturen i lerjordar kan förbättras genom kalkning så att risken för ytavrinning följt av erosion minskar. Längre ner i vattendragen kan man fånga upp en del av näringen genom att anlägga våtmarker och dammar.
För en del sjöar räcker det inte att minska på tillförseln av fosfor. Stora mängder fosfor från gamla synder ligger kvar i sjöbotten och läcker ut. Detta förstärks ofta av att kraftiga algblomningar orsakar syrefria förhållanden på botten vilket ökar frigörelsen av fosfor från sedimenten. Denna interna belastning kan åtgärdas genom att behandla sedimenten med aluminium. Aluminium är helt ofarligt så länge pH är över 6 och det binder effektivt fosfor till sedimentet så det inte läcker ut. Andra metoder för att minska den interna belastningen är att muddra eller syresätta sedimenten. Ibland kan det också hjälpa med utfiskning av sådana arter som rör upp sedimenten.
Åtgärder kust och öppet hav
Sedan problem med övergödning i svenska vattenmiljöer började uppmärksammas ordentligt på 1970-talet har en har en rad olika åtgärder genomförts för att minska utsläppen av näringsämnen till haven, bland annat genom utbyggnad av avloppsreningsverk som från och med 1990-talet även inkluderar kväverening i de flesta regioner. Åtgärderna har varit framgångsrika och belastningen av näringsämnen har minskat sedan 1980-talet i både Västerhavet och Östersjön, där tecken på återhämtning kan ses i flera områden. Många problem kvarstår dock och arbetet med att minska övergödning behöver fortsätta, framför allt med att få ned belastningen av fosfor i Östersjön.
Efter att framgångsrikt ha minskat näringsutsläpp från avlopp och atmosfäriskt utsläpp från industri och transportsektorn fokuserar åtgärdsarbetet idag på jordbruket, som är den största utsläppskällan av näringsämnen både till vattendrag och atmosfären. För att minska läckage av växtnäring från åkermark samarbetar Jordbruksverket, Lantbrukarnas riksförbund och länsstyrelserna med att ge råd och bidrag till lantbrukare, bland annat för att de ska strukturkalka, anlägga skyddszoner och tvåstegsdiken, odla fånggrödor och optimera gödsling och utfodring. Flera aktörer utför också åtgärder för att öka naturens egen förmåga att fånga upp näringsämnen, bland annat genom att anlägga våtmarker och återskapa naturligt slingrande vattendrag. Kommunerna och länsstyrelserna fortsätter även arbetet med att minska påverkan från avlopp genom översyn av kommunala avloppsreningsverk, tillsyn av enskilda avlopp samt planering för dagvattenhantering i tätbebyggda områden.
Eftersom näringsbelastningen kommer från flera olika länder är det viktigt att åtgärder samordnas. I dag sker ett internationellt samarbete både genom olika EU-direktiv och EU:s gemensamma jordbrukspolitik samt genom de regionala konventionerna Helcom och Ospar. En viktig politisk överenskommelse har här varit en gemensam aktionsplan för Östersjöns miljö, den så kallade Baltic Sea Action Plan.
Experter bakom tillståndsbedömningarna
Grundvatten: Bo Thunholm, SGU
Sjöar och vattendrag: Jens Fölster, SLU
Kust och öppet hav: Per Moksnes, Havsmiljöinstitutet
Alla organismer behöver fosfor för att överleva, men för mycket näring leder till problem. Fortfarande är tillförseln av närsalter till sjöar och hav ofta för hög och det sker även en ”interngödsling” när fosfor, som lagrats i sedimenten under decennier av hög belastning, frisätts. Men i områden där det saknas både punktkällor och diffusa källor av näringsämnen, förutom nedfall, minskar fosfor kraftigt på många håll. I vissa fall är koncentrationerna så låga att det är svårt att över huvud taget mäta dem. Då finns det troligtvis för lite fosfor, och det är lika allvarligt som för mycket fosfor för livet i vattnet.
