Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Växtplankton

Växtplankton

Mängderna av växtplankton i havet ökar, i synnerhet cyanobakterierna. Störande blomningar förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön under sommaren. Det allt varmare klimatet gör också att vårblomningen i havet ofta börjar någon vecka tidigare än jämfört med för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön. Många av Sveriges sjöar som ligger i slättlandskapet har fortfarande problem med regelbundna algblomningar även om problemen var störst på 1960 och 1970-talet. Sjöarna har olika förutsättningar och därför finns både uppåtgående och nedåtgående trender för växtplanktonbiomassan.

växtplankton i mikroskop Bild: Siv Huseby

Mikroskopbild från vårblomning i Bottenhavet.

I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och kan variera i storlek mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter. Det finns tusentals arter av växtplankton. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater - alla med egna speciella krav och förmågor. Övergödning har gjort att många svenska vatten oftare drabbas av algblomningar.

Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö

Växtplankton i kust och öppet hav

Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav

Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Återkommande algblomningar om sommaren har nu nästan blivit ett normaltillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot förvärras problemen.

Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir.

Algblomning vid strand Bild: Kristina Viklund

Blommande cyanobakterier vid Rensviken, norra Ulvön i Bottenhavet.

Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkar resten av  ekosystemet. Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön.

Mer växtplankton ger mer föda till andra organismer, men leder också till syrekonsumtion och ökad risk för syrebrist på bottnarna när de sedimenterar efter blomningen. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och kan vissa år delvis konkurrera ut den viktiga vårblomningen av kiselalger.

Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket klorofyll, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet.  Även storleken på arterna minskar från Västerhavet och till Bottniska viken.

Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken. Det allt varmare klimatet har dock gjort att vårblomningen ofta börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.

Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2010-2019 (januari-december) från intensivövervakade stationer. Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara.

Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp skiljer sig däremot mellan havsområdena.

En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.

Presentation: övervakning av växtplankton

Här kan du se en presentation som beskriver övervakning och tillstånd av växtplankton. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lena Viktorsson på SMHI.

Presentation: övervakning av primärproduktion

Här kan du se en presentation som beskriver hur övervakning och tillstånd av primärproduktion ser ut. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Peter Tiselius på Göteborgs universitet.

Presentation: övervakning av zooplankton

Här kan du se en presentation som beskriver övervakning och tillstånd för zooplankton. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Jan Albertsson på Umeå universitet.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

Tillstånd för Växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

I norra och centrala Egentliga Östersjöns övergödda vatten finns relativt gott om växtplankton. I norra delen har mängderna i öppet hav ökat under de senaste åtta åren. Sommarblomningar av cyanobakterier har också blivit vanligare.

Två stationer i norra Egentliga Östersjön övervakas extra noggrant. Det är kuststationen B1 nära fältstationen Askölaboratoriet där övervakning pågått sedan slutet av 1970-talet, samt utsjöstationen BY31 som ligger vid Landsortsdjupet och har övervakats sedan mitten av 1990-talet. Här följs utvecklingen varje vecka under våren, och något mer sällan under övriga året. Ytterligare en station, BY15 vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen, provtas en gång i månaden.

I detta havsområde är det dinoflagellater och kiselalger som tillsammans dominerar på årsbasis. Cyanobakterier, den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum och gruppen Haptophyta, häftalger, är också viktiga grupper.

De vanligaste planktongrupperna i Egentliga Östersjön

Medan kiselalger har större biovolymer vid kuststationen B1 under våren jämfört med dinoflagellaterna, råder det omvända vid utsjöstationen BY31 Landsortsdjupet. Där har istället dinoflagellaterna en större biovolym än kiselalgerna. Däremot syns ingen trend i ökning eller minskning för någondera av grupperna vid dessa stationer utan den varierar mellan åren. Eftersom endast månatlig provtagning sker i Östra Gotlandsbassängen missar man ofta den mest intensiva men kortvariga vårblomningen och det är därför svårt att uttala sig om trender där.

Biovolymen av växtplankton under sommaren visar ingen trend varken vid kuststationen Askö eller vid Gotlandsdjupet. Vid Landsortsdjupet har däremot biovolymen ökat de senaste 12 åren, vilket lett till en signifikant ökning för hela perioden 1994–2019. Under åren 1996–2011 låg sommarens biovolym mellan 0,3 och 0,4 kubikmillimeter per liter. Under de senaste åtta åren har de ökat till mellan 0,5 och 0,8 kubikmillimeter per liter. Trenden beror i stor del på en ökning av kvävefixerande cyanobakterier, men även på ökning av till exempel häftalger och rekylalger.

Medelbiovolymen av kvävefixerande cyanobakterier (Nostocales) under juni–augusti 1992 resp. 1994 till 2019 för kuststationen Askö (B1) och utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31).

De kvävefixerande cyanobakterierna (gruppen Nostocales) har ökat vid utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31). Vid kuststationen Askö (B1) har deras biomassa dubblerats under 2000-talet jämfört med på 1990-talet, men verkar sedan stabiliserats på denna högre nivå och ökningen är därför bara signifikant om hela tidsserien studeras.

Vid Landsortsdjupet har den potentiellt giftiga arten Nodularia spumigena (katthårslag), som vid vindstilla väder bildar ansamlingar på vattenytan, ökat i biomassa från mitten av 1990-talet fram till idag. Även vid kuststation Askö ses en ökande trend. Dominerande släkte är annars Aphanizomenon vid båda stationerna men andelen Nodularia och släktet Dolichospermum har ökat vid båda stationer. Vid Gotlandsdjupet i östra Gotlandsbassängen finns däremot ingen signifikant ökande trend för kvävefixerande cyanobakterier.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Norra Egentliga Östersjön

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sjöar:
 Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.

Övervakning av växtplankton

Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra sjöar och hav. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder. 

Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.

Läs mer om övervakningen av växtplankton