Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Kamiel Kempeneers/CC BY-NC-ND 2.0
Näringsämnen

Näringsämnen

Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Tillgången till dessa ämnen, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. Men stora utsläpp av dessa näringsämnen från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning.     
 

bild under vattenytan i en sjö som visar sandig botten Bild: Photo by Niklas Jonasson on Unsplash
Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning.

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

lastning av gödsel på traktorvagn Bild: Shutterstock

Gödsel som sprids på åkrarna är en av flera bidragande faktorer till övergödning i vissa vatten. 

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en fosforkälla.

 

När tillgången på näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När det sjunkna materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av hög näringsbelastning blir beror mycket på det drabbade områdets förutsättningar.

Näringsbelastning till havet

Inom miljöövervakningen följs och beräknas näringsbelastningen till havet för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, oorganiskt fosfor, totalkväve, oorganiskt kväve och totalt organiskt kol. 

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen i sjöar och vattendrag

Tillstånd för Näringsämnen i sjöar och vattendrag

Naturligt frigörs fosfor från vittrande mineral och vid nedbrytning av biologiskt material. En stor del av den naturliga fosforn som tillförs är bundet till humusämnen. Bland de mänskliga källorna finns bland annat läckage från jordbruksmark och skogsbruk, industrier, enskilda avlopp och dagvatten. 

Inom miljöövervakningen mäts dels den totala mängden fosfor, dels mängden lättillgängliga fosfatjoner. I svenska sjöar och vattendrag är det oftast tillgången på fosfor som begränsar tillväxt av växtalger och bakterier, vilka utgör grunden i den akvatiska näringskedjan. Ett undantag är bruna vatten med hög halt av humusämnen. I dessa kan det finnas gott om fosfor, men en stor del är svåråtkomlig för växterna. Därför tar man inom miljöövervakningen även hänsyn till vattnets humushalt när man bedömer tillståndet utifrån totala mängden fosfor i ett vatten.

insjö med näckrosor på sommaren Bild: Jennie Corneskog

I sjöar som historiskt haft hög tillförsel av fosfor är det inte säkert att övegödningen minskar, trots att man åtgärdar de de mänskliga utsläppen. Orsaken är att fosfor frigörs från sedimentet, så kallad intern belastning.

Man brukar skilja på ett vattens externa och interna fosforbelastning. Den externa belastningen består av det fosfor som tillförs utifrån, medan den interna belastningen utgörs av fosfor som frigörs från sedimentet och åter blir tillgängligt för växtplankton och bakterier. En hög historisk belastning kan göra att den interna belastningen är större än den externa vilket gör att övergödningen inte minskar trots att man åtgärdat de antropogena källorna.

Inom miljöövervakningen analyserar man dels den totala mängden kväve i ett vatten, dels mängden lättillgängliga kvävejoner i forma av nitrat, nitrit och ammonium. Till skillnad från fosfor finns det oftast relativ god tillgång på kväve i sjöar och vattendrag, framför allt genom tillförsel från kringliggande mark. Kvävefixerande cyanobakterier omvandlar ren kvävgas som finns i luften och vattnet, och gör det tillgängligt för andra organismer. Lättillgängligt kväve tillförs också i form av föroreningar från bland annat förbränningsmotorer och genom elektriska urladdningar i atmosfären. I vissa fall kan brist på lättillgängligt kväve begränsa tillväxten även i sjöar och vattendrag. Det gäller dels kraftigt övergödda vatten, men också näringsfattiga vatten i norra Sverige där kvävedepositionen är låg. Annars är det är framförallt ute i havet som kväve har en begränsande roll.

Kisel är ett viktigt näringsämne för framför allt kiselalger och tas lättast upp i form av silikat. Kisel frigörs från vittring i marken och halterna avspeglar hur lättvittrad mineraljorden är och hur långt vattnet färdats genom marken som grundvatten innan det når ytvattnet. Halterna påverkas också av upptaget från både fastsittande och frilevande kiselalger.

Aktuellt tillstånd

För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent av den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Många städer och industrier har utsläpp direkt till havet, vilket innebär att andelen punktkällor som belastar havet är högre än det antal som belastar sötvatten. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i sjöar och vattendrag

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.

Läs om tillstånd för näringsämnen i en region

Näringsämnen i Fjällen

Tillstånd för Näringsämnen i Fjällen

I de höglänta delarna av svenska fjällen, även kallad den alpina regionen, är vattnet i sjöar och jokkar oftast mycket klart och näringsfattigt. Mycket nederbörd och tunt marktäcke gör att vattnet har snabb genomströmning och inte hinner ta till sig så mycket av näringsämnena i marken.

Nästan alla sjöar i det så kallade omdrevsprogrammet är mycket näringsfattiga. Det gör vattnet mycket klart och växtplanktonproduktionen mycket låg. Bottenvegetationen kan breda ut sig ned till stora djup. Sjöarna har relativt få arter och de som finns är anpassade till de näringsfattiga förhållandena.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Fjällen

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU.

Övervakning av näringsämnen i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen