Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Näringsämnen

Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Tillgången till dessa ämnen, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. Men stora utsläpp av dessa näringsämnen från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning.     
 

bild under vattenytan i en sjö som visar sandig botten Bild: Oskar Henriksson
Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning.

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

lastning av gödsel på traktorvagn Bild: Shutterstock

Gödsel som sprids på åkrarna är en av flera bidragande faktorer till övergödning i vissa vatten. 

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en fosforkälla.

 

När tillgången på näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När det sjunkna materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av hög näringsbelastning blir beror mycket på det drabbade områdets förutsättningar.

Näringsbelastning till havet

Inom miljöövervakningen följs och beräknas näringsbelastningen till havet för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, oorganiskt fosfor, totalkväve, oorganiskt kväve och totalt organiskt kol. 

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen i kust och öppet hav

Tillstånd för Näringsämnen i kust och öppet hav

En stor del av de näringsämnen som når Östersjön och Västerhavet kommer via älvar och vattendrag. En del av denna tillförsel är naturlig, så kallad bakgrundsbelastning. En stor del kommer dock från mänsklig aktivitet, till exempel utsläpp från avlopp, skogsbruk, industrier eller läckage från jordbruk.

Mängden nederbörd under ett år, samt hur den fördelas under året, styr till stor del hur mycket näringsämnen som förs ut med våra vattendrag till havet. Detta gäller inte bara näringsämnen, utan även andra ämnen som exempelvis humusämnen och metaller.

Vid kusten är fosfor ofta den begränsande faktorn för biologisk tillväxt, medan i öppet hav spelar tillgången till kväve en viktigare roll. Ett undantag är Bottenviken, där älvarna för med sig stora mängder kväve ut till öppet hav och istället fosfor är begränsande för produktionen eller tillväxten.

Då tillgången till kisel är låg i förhållande till de andra näringsämnena kan det vara en begränsande faktor för tillväxten av kiselalger.
 

Näringsbelastning till havet

Överlag syns endast små tendenser till förändringar i näringsbelastning i de stora vattendragen. Ett undantag är belastningen av organiskt material som de senaste årtiondena har ökat för samtliga svenska havsområden. Denna ökning anses bero på antingen en återhämtning från den tidigare försurningen av våra marker eller på förändringar i klimatet. Det kan också vara en kombination av båda dessa orsaker.

Årlig näringsbelastning via vattendragen till svenska hav år 1969-2017 (ton/år).

Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.

Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).

Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar). 

De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet (kubikmeter/sekund) som generellt har en stor mellanårsvariation.

Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).

Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Diagram som visar näringsbelastningen till svenska hav 1969-2017 Bild: Lars Sonesten, SLU
Bild: Lars Sonesten, SLU

Havsområde

Totalfosfor

(kg fosfor/km2)

Totalkväve

(kg kväve/km2)

Organiskt material

(kg TOC/km2)

Skagerrak

23

473

7900

Kattegatt

9

360

3300

Öresund

25

1490

2500

Egentliga Östersjön

8

262

2800

Bottenhavet och Bottenviken

4–7

121–131

3000

Tillförsel av närsalter och organiska ämnen till svenska havsområden, 2012–2017. Tillförseln är angiven i kilo per ytenhet i respektive avrinningsområde. Med fet markering anges de högsta värdena. Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU.

Övervakning av näringsämnen i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen