Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Näringsämnen

Näringsämnen

I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Tillgången till dessa ämnen, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. Men stora utsläpp av dessa näringsämnen från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning.     
 

under vattenytan i en sjöBild: Oskar Henriksson
Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning.
 

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

traktor hanterar gödselBild: Shutterstock

Gödsel som sprids på åkrarna är en av flera bidragande faktorer till övergödning i vissa vatten. 

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en fosforkälla.

 

När tillgången på näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När det sjunkna materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av hög näringsbelastning blir beror mycket på det drabbade områdets förutsättningar.

Näringsbelastning till havet

Inom miljöövervakningen följs och beräknas näringsbelastningen till havet för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, oorganiskt fosfor, totalkväve, oorganiskt kväve och totalt organiskt kol. 

Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö

Näringsämnen

Om miljöövervakningen

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU 

Övervakning av näringsämnen i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. 

Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.

Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.

Läs mer om övervakningen av näringsämnen