Näringsämnen
Näringsämnen kan beskrivas som naturens hårdvaluta, och brist på ett eller flera näringsämnen är ofta en begränsande faktor för organismers tillväxt i våra vatten. Inom miljöövervakningen är därför dessa ämnen av stort intresse för att bedöma hur en vattenmiljö mår och förstå förändringar, till exempel uppkomst av övergödning.
De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en fosforkälla.
Näringsämnen
Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Näringsämnen
I svenska vatten är det framför allt tre näringsämnen som reglerar den biologiska produktionen: kväve, fosfor och kisel. Tillgången till dessa ämnen, samt förhållandet dem emellan, påverkar vilka växter, alger och växtplankton som dominerar i en viss vattenmiljö. Men stora utsläpp av dessa näringsämnen från samhället är också orsak till ett av dagens stora miljöproblem, övergödning.
Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.
Gödsel som sprids på åkrarna är en av flera bidragande faktorer till övergödning i vissa vatten.
När tillgången på näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När det sjunkna materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av hög näringsbelastning blir beror mycket på det drabbade områdets förutsättningar.
Näringsbelastning till havet
Inom miljöövervakningen följs och beräknas näringsbelastningen till havet för att se om åtgärder mot övergödningen har önskad effekt. Beräkningarna av näringsämnen från vattendragen till havet omfattar totalfosfor, oorganiskt fosfor, totalkväve, oorganiskt kväve och totalt organiskt kol.
Läs om tillstånd för näringsämnen i en vattenmiljö
Näringsämnen i kust och öppet hav
Tillstånd för Näringsämnen i kust och öppet hav
En stor del av de näringsämnen som når Östersjön och Västerhavet kommer via älvar och vattendrag. En del av denna tillförsel är naturlig, så kallad bakgrundsbelastning. En stor del kommer dock från mänsklig aktivitet, till exempel utsläpp från avlopp, skogsbruk, industrier eller läckage från jordbruk.
Mängden nederbörd under ett år, samt hur den fördelas under året, styr till stor del hur mycket näringsämnen som förs ut med våra vattendrag till havet. Detta gäller inte bara näringsämnen, utan även andra ämnen som exempelvis humusämnen och metaller.
Vid kusten är fosfor ofta den begränsande faktorn för biologisk tillväxt, medan i öppet hav spelar tillgången till kväve en viktigare roll. Ett undantag är Bottenviken, där älvarna för med sig stora mängder kväve ut till öppet hav och istället fosfor är begränsande för produktionen eller tillväxten.
Då tillgången till kisel är låg i förhållande till de andra näringsämnena kan det vara en begränsande faktor för tillväxten av kiselalger.
Näringsbelastning till havet
Överlag syns endast små tendenser till förändringar i näringsbelastning i de stora vattendragen. Ett undantag är belastningen av organiskt material som de senaste årtiondena har ökat för samtliga svenska havsområden. Denna ökning anses bero på antingen en återhämtning från den tidigare försurningen av våra marker eller på förändringar i klimatet. Det kan också vara en kombination av båda dessa orsaker.
Årlig näringsbelastning via vattendragen till svenska hav år 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet (kubikmeter/sekund) som generellt har en stor mellanårsvariation.
Endast statistiskt säkerställda trender på flödesnormaliserad belastning visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Havsområde |
Totalfosfor(kg fosfor/km2) |
Totalkväve(kg kväve/km2) |
Organiskt material(kg TOC/km2) |
|
Skagerrak |
23 |
473 |
7900 |
|
Kattegatt |
9 |
360 |
3300 |
|
Öresund |
25 |
1490 |
2500 |
|
Egentliga Östersjön |
8 |
262 |
2800 |
|
Bottenhavet och Bottenviken |
4–7 |
121–131 |
3000 |
Tillförsel av närsalter och organiska ämnen till svenska havsområden, 2012–2017. Tillförseln är angiven i kilo per ytenhet i respektive avrinningsområde. Med fet markering anges de högsta värdena. Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i kust och öppet hav
-
Totalkväve sommar
-
Total belastning organiskt kol från flodmynningar
-
Kisel
-
Total fosforbelastning från flodmynningar
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Belastning lättillgänglig fosfor från flodmynningar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Belastning lättillgängligt kväve från flodmynningar
-
Lättillgängligt kväve
-
Total kvävebelastning från flodmynningar
-
Totalkväve vinter
Läs om tillstånd för näringsämnen i en region
Näringsämnen i Skagerrak
Tillstånd för Näringsämnen i Skagerrak
I Kattegatt och Skagerrak är halterna av näringsämnen mycket lika när man ser på medelvärden för ett år.
Halterna av oorganiskt kväve har minskat något i båda havsområdena och har en signifikant nedåtgående trend. Halterna av oorganiskt fosfor har under 2000-talet generellt varit något lägre än tidigare.
Näringsbelastning till havet
De senaste 20 åren har både den totala belastningen av kväve och oorganiskt kväve minskat. Däremot ökar belastningen med lättillgängligt oorganiskt fosfor till Skagerrak. För totalfosfor så är trenden inte statistiskt säkerställd. Belastningen av organiskt material till Skagerrak har under samma period ökat stadigt, liksom för Sveriges samtliga havsbassänger.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Skagerrak
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i Kattegatt
Tillstånd för Näringsämnen i Kattegatt
I Kattegatt och Skagerrak är halterna av näringsämnen mycket lika när man ser på medelvärden för ett år. I Kattegatt kan ytvattnet under kortare perioder vara starkt påverkat av utflödande vatten ifrån Östersjön och halterna av kisel och oorganiskt fosfor blir då högre än normalt, detta är dock inget som syns i vintermedelvärden.
Halterna av oorganiskt kväve har minskat något i båda havsområdena och har en signifikant nedåtgående trend. Halterna av oorganiskt fosfor har under 2000-talet generellt varit något lägre än tidigare.
Näringsbelastning till havet
De senaste 20 åren har det skett en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalkväve och oorganiskt kväve till Kattegatt. Belastningen av organiskt material har under samma period ökat markant. För fosfor syns inga tydliga trender, utom i Öresundsområdet, där belastningen med totalfosfor lokalt har minskat något.
Den arealspecifika belastningen av totalkväve till Kattegatt är jämförelsevis hög. Däremot är belastningen av fosfor och organiskt material på nivåer som är mer lika de för övriga svenska havsområden.
Havsområdet utanför Öresund tar emot en jämförelsevis mycket stor belastning från det jordbruksintensiva avrinningsområdet. I anslutning till Öresund är belastningen per ytenhet i mycket hög med svenska mått mätt. Belastningen med organiskt material till Öresundsområdet är däremot den lägsta jämfört med övriga de svenska havsområden, även om denna belastning har ökat över tid även här.
Beräkningarna av näringsbelastning är gjorda utifrån den indelning av havsbassänger som görs inom Helcom.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Kattegatt 1969-2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag; SLU.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Öresund 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Kattegatt
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön
I södra Egentliga Östersjön är det en skiktning i salthalt mellan ytvatten och djupvatten, precis som centrala och norra Egentliga Östersjön. Men till skillnad från centrala och norra Egentliga Östersjön så når inflöden av saltare vatten från Kattegatt oftare in till djuphålorna här.
Detta gör att syret inte tar helt slut i djupvattnet riktigt lika ofta som i centrala och norra Egentliga Östersjön. Därför är halterna av oorgansikt fosfor i djupvattnet i södra Östersjön inte riktigt lika höga som i centrala och norra Egentliga Östersjön. Halterna av näringsämnen i ytvattnet är på ungefär samma nivå som i centrala och norra Östersjön.
Näringsbelastning till havet
Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen.
De senaste tjugo åren har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön ökat.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Södra Egentliga Östersjön
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön
Norra Egentliga Östersjön präglas av stora skillnader mellan dess djupvatten (under 60 m) och det ytligare vattnet. I djupvattnet är koncentrationerna av oorganiska näringsämnen mycket hög eftersom nedfallande organiskt material från ytan samlas här och bryts ned.
I ytvattnet (0-10 m) så har koncentrationerna av oorganiskt kväve minskat något sedan 90-talet och är idag på ungefär på samma nivå som i Bottenhavet, alltså något lägre än i Bottenviken och Västerhavet. Oorganiskt fosfor (fosfat) har däremot inte minskat under samma period. För oorganiskt fosfor är också halterna betydligt högre än i Bottenhavet och något högre än i Västerhavet. Fosfat påverkas av den ökade utbredningen av syrefria bottnar genom att mer fosfat återförs till vattnet från syrefria bottnar jämfört med bottnar som är syresatta.
De höga halterna av fosfor är en stor orsak till att algblomningarna av cyanobakterier under somrarna blir så stora. Cyanobakterier kan binda kväve från kvävgas i vattnet och kan därför fortsätta att blomma även när det oorganiska kvävet tagit slut efter vårblomningen.
Halterna av kisel är lägre i Östersjön än i Bottenviken men fortfarande högre än i Västerhavet. Kisel i Östersjön visar ingen tydlig trend över lång tid, däremot noteras en viss ökning under 2010-talet.
Näringsbelastning till havet
Den arealspecifika belastningen på Egentliga Östersjön ligger mitt emellan de högt belastande områdena i den södra och västra delen av landet och den mindre belastade nordliga delen.
De senaste tjugo åren har en statistiskt säkerställd minskning i belastningen av totalfosfor skett, medan belastningen av organiskt material till Egentliga Östersjön ökat.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Egentliga Östersjön 1969-2019 (ton/år).
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar medelvattenflödet i kubikmeter per sekund.
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Norra Egentliga Östersjön
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i Bottenhavet
Tillstånd för Näringsämnen i Bottenhavet
Bottenhavet uppvisar starkt ökande halter av kisel, och även om nivåerna är betydligt lägre än i Bottenviken så de fortfarande minst lika höga eller högre än i sydligare havsbassänger.
Precis som i Bottenviken är orsaken till de ökande kiselhalterna oklar, men tillrinning är en trolig bidragande orsak. Eventuellt kan det också ha ett samband med kiselalgsproduktion.
Till skillnad från Bottenviken ökar halterna av både totalfosfor och oorganisk fosfor i Bottenhavet. Halterna i Bottenhavet ligger också betydligt högre än i Bottenhavet, men lägre än i övriga havsbassänger, och ökningen har avklingat jämfört med den skarpa uppgång som syntes fram till ungefär 1990.
Totalkväve ökar i Bottenhavet, medan oorganiskt kväve ligger på en stabil nivå. Bägge dessa parametrar ligger på jämförbar nivå med halterna i Egentliga Östersjön, men för oorganiskt kväve betydligt lägre än i Bottenviken.
Näringsbelastning till havet
Tillförseln av näringsämnen och organiskt material till Bottenhavet och Bottenviken är mycket likartad, både när det gäller belastning per ytenhet och tidstrender. Överlag är belastningen per ytenhet låg från dessa stora skogsdominerade avrinningsområden.
De senaste 20 åren minskar belastningen av totalkväve i Bottenhavet och Bottenviken, medan belastningen av organiskt material stadigt ökar. För Bottenhavet finns en ökande trend för lättillgängligt oorganiskt fosfor, medan totalfosforbelastningen däremot minskar. Speciellt under 2000-talet har belastningen av fosfor på Bottenhavet varit förhållandevis låg.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Bottenhavet 1969-2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Bottenhavet
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i Bottenviken
Tillstånd för Näringsämnen i Bottenviken
Sveriges nordligaste havsbassäng anses generellt inte ha några stora problem med övergödning, och uppvisar också låga halter av exempelvis fosfat jämfört med övriga havsområden.
Halterna av oorganiskt fosfat ligger i Bottenviken på under 0,1 mikromol per liter, vilket är mer än fem gånger lägre än till exempel Egentliga Östersjön. Där övriga havsområden generellt anses kvävebegränsade anses därmed Bottenviken snarare fosforbegränsad. Varken totalkväve eller oorganiskt kväve uppvisar tydliga trender i Bottenviken, och halterna är jämförbara med de som uppmäts i övriga havsområden, till och med något högre än för Egentliga Östersjön vad gäller de oorganiska kväveföreningarna. Detta leder till en ovanligt hög kvot mellan kväve och fosfor, med stor sannolikhet beroende på tillförsel av kväve från de stora älvarna i området, och innebär att Bottenviken anses fosforbegränsad, till skillnad från övriga havsområden som snarare anses till största del kvävebegränsade.
En annan parameter som sticker ut i Bottenviken är kisel, där halterna är mer än dubbelt så höga som i någon annan bassäng, och dessutom visar en starkt ökande trend med tiden.
Näringsbelastning till havet
Tillförseln av näringsämnen och organiskt material till Bottenviken och Bottenhavet är mycket likartad både när det gäller belastning per ytenhet och tidstrender. Överlag är belastningen per ytenhet låg från dessa stora skogsdominerade avrinningsområden.
De senaste 20 åren minskar belastningen av totalkväve i Bottenviken och Bottenhavet, medan belastningen av organiskt material stadigt ökar. För Bottenhavet finns en ökande trend för oorganiskt fosfor, medan totalfosforbelastningen däremot minskar. Speciellt under 2000-talet har belastningen av fosfor på Bottenhavet varit förhållandevis låg.
Årsbelastning av näringsämnen med vattendragen till Bottenviken 1969–2019 (ton/år)
Det översta diagrammet visar årsbelastningen av totalkväve (ljusblå staplar) och lättillgängligt oorganiskt kväve (mörkblå staplar), som är summan av nitrit-, nitrat och ammoniumkväve.
Diagrammet i mitten visar årsbelastning av totalfosfor (ljusgula staplar) och lättillgänglig fosfatfosfor (orange staplar).
Det nedre diagrammet visar årsbelastningen av totalt organiskt kol (bruna staplar).
Endast statistiskt säkerställda trender visas som svarta heldragna linjer (totalmängder) eller streckade linjer (oorganiska fraktioner).
De röda linjerna i diagrammen visar vattenflödet i kubikmeter per sekund,
Källa: Datavärdskap sjöar och vattendrag, SLU.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Bottenviken
-
Totalkväve sommar
-
Kisel
-
Totalfosfor vinter
-
Totalfosfor sommar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve vinter
Näringsämnen i sjöar och vattendrag
Man brukar skilja på ett vattens externa och interna fosforbelastning. Den externa belastningen består av det fosfor som tillförs utifrån, medan den interna belastningen utgörs av fosfor som frigörs från sedimentet och åter blir tillgängligt för växtplankton och bakterier. En hög historisk belastning kan göra att den interna belastningen är större än den externa vilket gör att övergödningen inte minskar trots att man åtgärdat de antropogena källorna.
Tillstånd för Näringsämnen i sjöar och vattendrag
Naturligt frigörs fosfor från vittrande mineral och vid nedbrytning av biologiskt material. En stor del av den naturliga fosforn som tillförs är bundet till humusämnen. Bland de mänskliga källorna finns bland annat läckage från jordbruksmark och skogsbruk, industrier, enskilda avlopp och dagvatten.
Inom miljöövervakningen mäts dels den totala mängden fosfor, dels mängden lättillgängliga fosfatjoner. I svenska sjöar och vattendrag är det oftast tillgången på fosfor som begränsar tillväxt av växtalger och bakterier, vilka utgör grunden i den akvatiska näringskedjan. Ett undantag är bruna vatten med hög halt av humusämnen. I dessa kan det finnas gott om fosfor, men en stor del är svåråtkomlig för växterna. Därför tar man inom miljöövervakningen även hänsyn till vattnets humushalt när man bedömer tillståndet utifrån totala mängden fosfor i ett vatten.
I sjöar som historiskt haft hög tillförsel av fosfor är det inte säkert att övegödningen minskar, trots att man åtgärdar de de mänskliga utsläppen. Orsaken är att fosfor frigörs från sedimentet, så kallad intern belastning.
Inom miljöövervakningen analyserar man dels den totala mängden kväve i ett vatten, dels mängden lättillgängliga kvävejoner i forma av nitrat, nitrit och ammonium. Till skillnad från fosfor finns det oftast relativ god tillgång på kväve i sjöar och vattendrag, framför allt genom tillförsel från kringliggande mark. Kvävefixerande cyanobakterier omvandlar ren kvävgas som finns i luften och vattnet, och gör det tillgängligt för andra organismer. Lättillgängligt kväve tillförs också i form av föroreningar från bland annat förbränningsmotorer och genom elektriska urladdningar i atmosfären. I vissa fall kan brist på lättillgängligt kväve begränsa tillväxten även i sjöar och vattendrag. Det gäller dels kraftigt övergödda vatten, men också näringsfattiga vatten i norra Sverige där kvävedepositionen är låg. Annars är det är framförallt ute i havet som kväve har en begränsande roll.
Kisel är ett viktigt näringsämne för framför allt kiselalger och tas lättast upp i form av silikat. Kisel frigörs från vittring i marken och halterna avspeglar hur lättvittrad mineraljorden är och hur långt vattnet färdats genom marken som grundvatten innan det når ytvattnet. Halterna påverkas också av upptaget från både fastsittande och frilevande kiselalger.
Aktuellt tillstånd
För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent av den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Många städer och industrier har utsläpp direkt till havet, vilket innebär att andelen punktkällor som belastar havet är högre än det antal som belastar sötvatten. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i sjöar och vattendrag
-
Total belastning organiskt kol från flodmynningar
-
Sulfat
-
Kisel
-
Total fosforbelastning från flodmynningar
-
Totalfosfor helår
-
Belastning lättillgänglig fosfor från flodmynningar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Belastning lättillgängligt kväve från flodmynningar
-
Lättillgängligt kväve
-
Total kvävebelastning från flodmynningar
-
Totalkväve helår
Läs om tillstånd för näringsämnen i en region
Näringsämnen i Fjällen
Tillstånd för Näringsämnen i Fjällen
I de höglänta delarna av svenska fjällen, även kallad den alpina regionen, är vattnet i sjöar och jokkar oftast mycket klart och näringsfattigt. Mycket nederbörd och tunt marktäcke gör att vattnet har snabb genomströmning och inte hinner ta till sig så mycket av näringsämnena i marken.
Nästan alla sjöar i det så kallade omdrevsprogrammet är mycket näringsfattiga. Det gör vattnet mycket klart och växtplanktonproduktionen mycket låg. Bottenvegetationen kan breda ut sig ned till stora djup. Sjöarna har relativt få arter och de som finns är anpassade till de näringsfattiga förhållandena.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Fjällen
-
Sulfat
-
Kisel
-
Totalfosfor helår
-
Lättillgänglig fosfor
-
Lättillgängligt kväve
-
Totalkväve helår
Näringsämnen i Norra Sverige
Tillstånd för Näringsämnen i Norra Sverige
I norra Sverige, på nivåer under 800 meter, kännetecknas sjöar och vattendrag av en stor gradient. Från fjällkedjans mycket klara och näringsfattiga vatten vidare genom skogslandet och ut mot kusten med allt mer näringsrika förhållanden. Samtidigt är den naturliga variationen i näringshalt mellan närliggande sjöar och vattendrag stor beroende på den omgivande markens egenskaper.
Fosfor förs till vattnet med humus från våtmarker, särskilt när dessa ligger i direkt anslutning till vattendrag och sjöar. Vid ungefär 200 meter över havet ligger den så kallade högsta kustlinjen, som bildades under den senaste istiden. På lägre nivåer har marken alltså varit havsbotten. Höglänta områden blev utsvallade på fint näringsrikt material som samlats i de låglänta områdena, vilket ytterligare bidragit till den naturliga variationen. Landhöjningen som är stor i norra Sverige gör att det ständigt bildas nya sjöar längs kusten. Dessa mycket unga sjöar är ofta naturligt näringsrika.
I de nordligaste delarna är kvävetillförseln som kommer med nederbörden så låg att sjöarna är kvävebegränsade. Det innebär att kvävetillförsel från till exempel gruvdrift kan ha en övergödande effekt.
Ungefär 85 procent av fosfortillförseln i norra Sverige kommer från naturliga källor. Den mänskliga belastningen är koncentrerad till kustområdena där befolkningen är störst. Utsläpp från industrin dominerar den mänskliga tillförseln, men lokalt kan påverkan från jordbruk och reningsverk vara betydande.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Norra Sverige
-
Medelavrinning
-
Total belastning organiskt kol från flodmynningar
-
Sulfat
-
Kisel
-
Total fosforbelastning från flodmynningar
-
Totalfosfor helår
-
Belastning lättillgänglig fosfor från flodmynningar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Belastning lättillgängligt kväve från flodmynningar
-
Lättillgängligt kväve
-
Total kvävebelastning från flodmynningar
-
Totalkväve helår
Näringsämnen i Södra Sverige
Tillstånd för Näringsämnen i Södra Sverige
I södra Sverige är tillförseln av fosfor från mänskliga aktiviteter störst och där återfinns också de flesta mycket näringsrika sjöarna. Samtidigt förekommer mycket näringsfattiga sjöar i södra Sverige, framför allt i Bohuslän och Dalsland.
Sjöarna kan grovt delas in i skogssjöar och slättsjöar. I skogssjöarna styrs näringstillgången främst av tillförsel på humus. Beroende på den kringliggande markens egenskaper och hydrologi kan mycket näringsfattiga och naturligt måttligt näringsrika finnas i närheten av varandra. I slättlandskapet är påverkan från jordbruket stor. Där bor också de flesta människorna vilket bidrar till att de flesta övergödda sjöarna även återfinns i södra Sveriges slättlandskap.
Nära hälften av tillförseln av fosfor till södra Sveriges sjöar och vattendrag kommer från mänsklig påverkan, där läckage från jordbruksmark är den dominerande källan. Från sandiga jordar läcker fosforn främst som lättillgängligt löst fosfor. Från lerjordar sker den största fosfortillförseln istället som bundet till lerpartiklar. Ofta sker en stor del av transporten under korta episoder med erosion av lerpartiklar i samband med höga flöden. Den pariklebundna fosforn är inte lika lättillgänglig som den lösta, men på vägen genom vattensystemets sjöar och vattendrag kan den frigöras.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för näringsämnen i Södra Sverige
-
Medelavrinning
-
Total belastning organiskt kol från flodmynningar
-
Sulfat
-
Kisel
-
Total fosforbelastning från flodmynningar
-
Totalfosfor helår
-
Belastning lättillgänglig fosfor från flodmynningar
-
Lättillgänglig fosfor
-
Belastning lättillgängligt kväve från flodmynningar
-
Lättillgängligt kväve
-
Total kvävebelastning från flodmynningar
-
Totalkväve helår
Om miljöövervakningen
Om miljöövervakningen
Ansvariga experter:
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Övervakning av näringsämnen i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen.
Näringsbelastning på havet baseras på delprogrammet Flodmynningar inom den nationella miljöövervakningen.
Användning: Resultaten från övervakningen används för att följa miljötillståndet och åtgärdseffekter uppströms havet, framförallt med tanke på övergödningssituationen. De utgör också viktiga mätvärden för forskning.