Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Växtplankton

Växtplankton

Mängderna av växtplankton i havet ökar, i synnerhet cyanobakterierna. Störande blomningar förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön under sommaren. Det allt varmare klimatet gör också att vårblomningen i havet ofta börjar någon vecka tidigare än jämfört med för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön. Många av Sveriges sjöar som ligger i slättlandskapet har fortfarande problem med regelbundna algblomningar även om problemen var störst på 1960 och 1970-talet. Sjöarna har olika förutsättningar och därför finns både uppåtgående och nedåtgående trender för växtplanktonbiomassan.

växtplankton i mikroskop Bild: Siv Huseby

Mikroskopbild från vårblomning i Bottenhavet.

I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och kan variera i storlek mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter. Det finns tusentals arter av växtplankton. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater - alla med egna speciella krav och förmågor. Övergödning har gjort att många svenska vatten oftare drabbas av algblomningar.

Läs om tillstånd för växtplankton i en vattenmiljö

Växtplankton i kust och öppet hav

Tillstånd för Växtplankton i kust och öppet hav

Problemet med övergödning varierar mellan de olika havsregionerna och är mest påtagligt i Egentliga Östersjön. Återkommande algblomningar om sommaren har nu nästan blivit ett normaltillstånd, men mycket tyder på att övergödningen åtminstone avstannat. I Bottenhavet däremot förvärras problemen.

Det är naturligt ganska stora skillnader i både artsammansättning och mängd av växtplankton i våra svenska havsområden. Salthalten påverkar mest, men också solljus, siktdjup, temperatur och tillgång på näringsämnen har stor betydelse för vilka arter och hur mycket växtplankton det blir.

Algblomning vid strand Bild: Kristina Viklund

Blommande cyanobakterier vid Rensviken, norra Ulvön i Bottenhavet.

Övergödningen av våra hav har det senaste seklet orsakat stora förändringar i både artsammansättning och mängd av växtplankton, vilket i sin tur påverkar resten av  ekosystemet. Mängderna av växtplankton ökar, i synnerhet de illa omtyckta cyanobakterierna, och störande blomningar under sommaren förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön.

Mer växtplankton ger mer föda till andra organismer, men leder också till syrekonsumtion och ökad risk för syrebrist på bottnarna när de sedimenterar efter blomningen. Giftiga växtplankton förekommer periodvis i Västerhavet, och kan vissa år delvis konkurrera ut den viktiga vårblomningen av kiselalger.

Den totala mängden växtplankton är ungefär fem gånger högre i Västerhavet än i Bottenviken. Däremot är klorofyllhalterna relativt lika i alla havsområden. Det beror framför allt på att kiselalger, som dominerar i Västerhavet, innehåller ganska lite klorofyll i förhållande till sin storlek, medan växtplankton i Bottniska viken tvärtom innehåller mycket klorofyll, troligen på grund av sämre ljusförhållanden i vattnet.  Även storleken på arterna minskar från Västerhavet och till Bottniska viken.

Vattentemperatur och solinstrålning påverkar framför allt när den viktiga vårblomningen startar. Den brukar börja redan i februari på västkusten och först i juni i Bottenviken. Det allt varmare klimatet har dock gjort att vårblomningen ofta börjar någon vecka tidigare än för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön.

Figuren visar biovolymen för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, 0-10 meter. Helårsmedelvärden för åren 2010-2019 (januari-december) från intensivövervakade stationer. Stationerna i Norra Egentliga Östersjön, som provtas på 0-20 m, är omräknade för att motsvara slangprover för 0-10 m för att göra data jämförbara.

Det är stora skillnader mellan havsområdena; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Cyanobakterier och mixotrofa ciliater finns det mest av i Egentliga Östersjön och Bottenhavet. Kiselalgerna är mycket dominerande i Västerhavet och dinoflagellaterna finns överallt. Vilka arter som förekommer i respektive grupp skiljer sig däremot mellan havsområdena.

En motsvarande figur över hur det ser ut i Sveriges sjöar under sommaren visar att mängden växtplankton i Bottenviken är ungefär lika stor som i fjällsjöar, och att det finns många sjöar med betydligt större algmängder än i något av våra havsområden.

Presentation: övervakning av växtplankton

Här kan du se en presentation som beskriver övervakning och tillstånd av växtplankton. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Lena Viktorsson på SMHI.

Presentation: övervakning av primärproduktion

Här kan du se en presentation som beskriver hur övervakning och tillstånd av primärproduktion ser ut. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Peter Tiselius på Göteborgs universitet.

Presentation: övervakning av zooplankton

Här kan du se en presentation som beskriver övervakning och tillstånd för zooplankton. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Jan Albertsson på Umeå universitet.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton i Kattegatt

Tillstånd för Växtplankton i Kattegatt

Kattegatts relativt grunda vatten är påverkat av salt vatten från Skagerrak och Nordsjön, liksom av utflödande, betydligt sötare vatten från Östersjön som huvudsakligen rör sig längs den svenska kusten. Växtplankton följer med strömmarna och senast sommaren 2020 kom stora mängder av cyanobakterier ut från Östersjön och in till Kattegatt. Enligt de senaste trendanalyserna finns det ingen uppåt- eller nedåtgående trend när det gäller totala mängder av biovolymer vid de två Kattegattstationerna som ingår i det nationella programmet.

Två stationer ingår i det nationella programmet, utsjöstationen Anholt E och den mera kustnära stationen N14 Falkenberg. Stationerna ligger där namnen antyder, nära den danska ön Anholt mitt i Kattegatt, respektive utanför Falkenberg i Halland.

Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter. Dinoflagellater är också en viktig växtplanktongrupp i Kattegatt som i Skagerrak. Varken dinoflagellater eller kiselalger visar på någon uppåtgående eller nedåtgående trend.

Exempel på de vanligaste arterna av växtplankton på västkusten

Mixotrofa ciliater visar på en nedåtgående trend vid Anholt E både när det gäller sommarperioden juni-augusti, samt i helårsanalysen. Vid N14 Falkenberg visar den taxonomiska klassen Dictyochophyceae på en uppåtgående trend när det gäller hela årets data. Intressant med det är att det potentiellt skadliga släktet Pseudochattonella ingår i klassen, ett släkte som kan orsaka fiskdöd när det blommar. Pseudochattonella blommar gärna på vintern och framåt januari-februari på västkusten. Vissa år kan den mer eller mindre ersätta vårblomningen av kiselalger som brukar inträffa i februari-mars i Kattegatt och Skagerrak.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för växtplankton i Kattegatt

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Växtplankton

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sjöar:
 Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.

Övervakning av växtplankton

Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra sjöar och hav. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder. 

Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.

Läs mer om övervakningen av växtplankton