Organiska miljögifter

De flesta halterna av PCB, bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen i sill är lägre här jämfört med i Östersjön.

Dioxiner i sill visar ingen tidstrend, men halterna (cirka 0,3 pg/g våtvikt) ligger under gränsvärdet för humankonsumtion. PCB i sill visar en ökande trend under de senaste 10 åren men halterna ligger på 0,03 µg/g fettvikt[SD1]  vilket är under gränsvärdet (EAC)[SD2] . De bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998, men BDE-47 förekommer i halter runt 1,2 ng/g fettvikt, vilket är över EU:s gränsvärde för humankonsumtion medan HBCDD ligger på 1,6 ng/g fettvikt och under gränsvärdet för sekundär förgiftning[SD3] .  PFOS minskar sedan 2005 och halterna ligger på cirka 2 ng/g våtvikt, vilket är [SF4] under gränsvärdet för humankonsumtion.

Halterna av de flesta organiska miljögifter som mäts är lägre här än i Östersjön.

De senaste tio åren har dioxinhalten i sill minskat till 0,3 pg/g våtvikt och ligger nu under gränsvärdet för humankonsumtion. Även PCB-halterna har minskat under samma tidsperiod och ligger på 0,02 µg/g fettvikt. Bromerade flamskyddsmedel som BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998.  Halten av BDE-47 är runt 1,3  ng/g fettvikt, vilket fortfarande är över EU:s gränsvärde,  medan halten HBCDD på 1,7 ng/g fettvikt är under gränsvärdet.

Det perflourerade ämnet PFOS minskar i sill sedan 2005, halten är cirka 3,5 ng/g våtvikt och ligger under EU:s gränsvärde.

Dioxinhalterna i sill minskar och ligger på 0,3 pg/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion. PCB minskar i sill sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,06 µg/g fettvikt.

Halterna av de bromerade flamskyddsmedlen BDE-47 och HBCDD minskar i sill sedan 1998, och HBCDD ligger under gränsvärdet satt för sekundär förgiftning. Halterna är på 3,6 respektive 5,6 ng/g fettvikt. PFOS ökar i sill sedan 1980 och halten är på 17 ng/g våtvikt men ligger under gränsvärdet för humankonsumtion.

Halterna av PCB minskar i strömming sedan slutet av 1980-talet och ligger på 0,08 µg/g fettvikt. Dioxiner visar ingen trend i strömming, vilket troligen beror på den korta tidsserien. De ligger på 0,5 pg/g våtvikt, vilket är under EU:s gränsvärde  för humankonsumtion och sekundär förgiftning. Bromerade flamskyddsmedel (BDE-47 och -99) minskar i strömming, medan HBCDD inte visar någon trend alls, sett över hela övervakningsperioden. Halten av BDE-47 är runt 2,6 ng/g fettvikt och ligger över gränsvärdet. Halterna av HBCDD i strömming ligger på 7 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för sekundär förgiftning. Sedan början av övervakningen ökar perfluorerade ämnen, till exempel PFOS med halter runt 20 ng/g våtvikt i lever, men halterna ligger trots detta under EU:s gränsvärde.

Halten PCB i strömming har minskat sedan 1989 och ligger på 0,05 µg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet (Ospar EAC). Dioxinhalterna i strömming är högre här jämfört med i hela övriga Östersjön, men de har ändå minskat sedan 1979, då strömmingen vid provtagningslokalen Ängskärsklubb hade mycket höga halter. Nu ligger halterna runt 0,5 pg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.

Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 har minskat sedan 1980 och halten är 2,6 ng/g fettvikt, men är fortfarande över EU:s gränsvärde för humankonsumtion.

HBCDD ökade under början av övervakningsperioden men har minskat sedan år 2000. Halterna ligger på 6,5 ng/g fettvikt som är under EU:s gränsvärde. Även halterna av flera perfluorerade ämnen, bland annat PFOS, ökar under samma tid här. Men de senaste tio åren har PFOS minskat och halterna ligger nu runt 10 ng/g våtvikt, vilket är under gränsvärdet för humankonsumtion.

Dioxinerna i strömming från Bottenviken visar ingen trend över tid. Halterna är på 0,7 pg/g våtvikt och ligger under gränsvärdet för humankonsumtion. PCB minskar sedan slutet av 1980-talet och halterna är på 0,03 µg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet (Ospar EAC).

Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar sedan 1998 i strömming och halten är runt 3,6 ng/g fettvikt, men de ligger ändå över EU:s gränsvärde.

HBCDD har minskat de senaste tio åren. Halterna är runt 6 ng/g fettvikt, vilket är under EU:s gränsvärde. Det perfluorerade ämnet PFOS minskar sedan 2007 och halten runt 7,3 ng/g våtvikt ligger under gränsvärdet för humankonsumtion.

I sjön Abiskojaure, Norrbottens län, har röding provtagits sedan 1981. PCB-halterna  minskar under hela tidsperioden och ligger de senaste åren på 0,01 µg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet (Ospar EAC).

PFOS visar ingen trend i röding, men halterna varierar mycket mellan olika år. De senaste åren ligger de runt 1,6 ng/g våtvikt.

Flamskyddsmedlet BDE-47 minskar svagt sedan 2005 i röding. Halterna de senaste åren ligger på 10 ng/g fettvikt. Dioxiner visar ingen trend och halterna ligger på 0,1 pg/g våtvikt.

I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har miljögiftet DDE i gädda analyserats sedan 1968. Det är tillsammans med analyser i gädda från södra Sverige den längsta tidsserien i världen av miljögifter i insjöfisk. Halterna av PCB minskar under tidsperioden, 1985-2017, och halterna de senaste åren har legat runt 0,07 µg/g fettvikt. Det är knappt hälften av halterna i gädda från södra Sverige och de ligger under gränsvärdet (Ospar EAC). 

Dioxiner (TCDD-ekvivalenter) minskar i gädda från 1991 och halterna de senaste åren ligger på 0,05 pg/g våtvikt (10 pg/g fettvikt). Det är cirka fyra gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige. 

Halterna av flamskyddsmedlet BDE-47 i Storvindeln minskar sedan 2006, liksom halterna av PFOS sedan 2007.

I sjön Stensjön, Gävleborgs län, har klorerade bekämpningsmedel och PCB analyserats i abborre sedan 1997. Här syns ingen trend alls, troligen på grund av att det är svårt att se en trend om man inte följt halterna under en längre tid. De senaste åren ligger PCB-halten på runt 0,03 µg/g fettvikt, vilket är i samma storleksordning som hos abborre i södra Sverige. Halterna ligger under gränsvärdet (Ospar EAC).

Halterna av flamskyddsmedlet BDE-47, PFOS samt dioxiner visar inga trender.

I sjön Bolmen, Kronobergs län, har DDE och bromerade flamskyddsmedel analyserats i gädda sedan 1967. Det är den längsta tidsserien av dessa miljögifter i insjöfisk i världen.

PCB började mätas 1989 och sedan dess har halterna minskat. De senaste åren har de legat på cirka 0,18 µg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet (Ospar EAC). 

Dioxiner (TCDD-ekvivalenter) minskar i gädda från Bolmen sedan 1994. Halterna de senaste åren ligger på 0,2 pg/g våtvikt . Det är ungefär fyra gånger högre än halterna i gädda från norra Sverige.

Trenden för det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 i gädda visar ökande halter 1967 –1992, därefter sjunker dem. Det beror sannolikt på kraftigt minskade europeiska utsläpp av pentaBDE, en blandning som till stor del består av just BDE47. Halterna de senaste åren har legat stabilt på cirka 20-30 ng/g fettvikt , vilket fortfarande är högre än EU:s gränsvärde för god kemisk vattenkvalitet .

I sjön Skärgölen, Kalmar län, har miljögifter i abborre analyserats sedan 1981 och PCB-halterna varje år sedan 2006, samt en enstaka mätning 1999. Men det syns ingen trend för PCB under denna tid, vilket troligen beror på den relativt sett korta tidsserien. De senaste åren ligger halterna på cirka 0,02 µg/g fettvikt, vilket är under gränsvärdet (Ospar EAC).

PFOS i abborre från Skärgölen har mätts sedan 1981 och minskar sedan mitten av 1990-talet. De senaste åren har de legat runt 6 ng/g våtvikt, vilket är under EU:s gränsvärde.

Dioxiner (TCDD-ekvivalenter) i abborre minskar, fast endast baserat på våtvikt, inte när de uttrycks i fettvikt.  De senaste åren ligger halterna på 0,07 pg/g våtvikt (motsvarar 11 pg/g fettvikt), vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning och humanhälsa.