PFAS (per- eller polyfluorerade ämnen) eller högfluorerade ämnen som de också kallas har änvänts i ett stort antal produkter ända sedan 1950-talet. Några exempel är rengöringsmedel, insektsbekämpningsmedel, i skidvalla och i brandsläckningsskum. De används även vid ytbehandling av livsmedelsförpackningar, i fluorpolymerer för att göra kläder vattenavvisande och för att förhindra att mat bränns fast i stekpannor och kastruller.
Perflourerade ämnen är så kallat fullständigt flourerade och mycket stabila. Den kemiska bindningen mellan kol och fluor är en av de starkaste som finns och troligen bryts de perfluorerade ämnena inte ned i miljön över huvud taget. Polyflourerade ämnen används ofta som ersättning för perfluorerade ämnen. De är mycket lika dessa, men inte lika stabila och kan brytas ned i naturen och då återgå till att bli perfluorerade.
Några perfluorerade ämnen som fått mycket uppmärksamhet är PFOS (perfluoroktansulfonat) och PFOA (perfluoroktansyra). PFOS upptäcktes bland annat i höga halter i grundvatten som förorenats av brandskläckningsskum. Ämnet kan ha allvarliga effekter för hälsa och miljö och är sedan 2008 förbjudet inom EU, med vissa undantag. Dessvärre har det istället ersatts med nya ämnen som också visat sig skadliga. PFOA (perfluoroktansyra) är reproduktionsstörande, misstänks kunna orsaka cancer och förbjöds inom EU 2020.
Högfluorerade ämnen ansamlas, till skillnad från andra organiska miljögifter, inte i fettvävnad. Istället binder de till proteinrik vävnad som blod, lever, njurar, lungor och ägg. Där har de en halveringstid från några dagar till flera år, beroende på vilken PFAS det handlar om.
I svenska vatten övervakas 15 olika PFAS och på Sveriges vattenmiljö presenteras för närvarande mätningar av PFOS i fisk och sillgrissleägg.