Hoppa till huvudinnehåll

PCB (polyklorerade bifenyler) är ett samlingsnamn för 209 stycken olika giftiga ämnen med liknande egenskaper. PCB började användas i större skala på 1930-talet inom bland annat byggindustrin – i plaster, fogmassor, isolering och andra byggmaterial. De har även använts som alternativ till brandfarliga oljor.

PCB kan nå vattenmiljön via läckage från byggnader, avfallsupplag, kondensatorer och hydraulsystem.

PCB är mycket svårnedbrytbara och ansamlas därför i fettvävnad. De kan bioackumuleras, vilket innebär successivt ökande halter i djur och människor.

Hos människan kan höga halter av PCB påverka utvecklingen av hjärnan och nervsystemet. Man misstänker också att PCB kan försämra fortplantningsförmågan, hormonsystemet och immunförsvaret, samt även ge upphov till cancer.

På 1950-talet upptäckte man att havsörnar och sälar minskade kraftigt i antal och en av orsakerna var de höga halterna av PCB som påträffades i djuren. År 1978 förbjöds PCB i nya produkter i Sverige och 1995 kom ett totalförbud. Förbuden har gjort att halterna i miljön minskat, men eftersom de  bryts ned så långsamt finns PCB:erna kvar i miljön under lång tid. Här på Sveriges vattenmiljö presenteras mätningar av PCB-153, en av de sju varianter av PCB som övervakas i svenska vatten.