Uppskattad men hotad naturresurs. Fisk är en uppskattad naturresurs som finns i de flesta vattenmiljöer. Fiske bedrivs som rekreation eller i yrkesutövande och det regleras i flera olika lagar, förordningar och föreskrifter. Mängden fisk, artsammansättning, ålder och storlek varierar naturligt mellan olika vattenmiljöer, men också beroende på hur fisket bedrivs och på vad som i övrigt påverkar kvaliteten på den aktuella vattenmiljön.
Bild: Ida Wendt
Bestånden av torsk i svenska vatten ligger på historiskt låga nivåer. Fisket är en viktig orsak, men även övergödning, och ett förändrat klimat.
Fiskar befinner sig centralt i den akvatiska näringsväven. Det innebär att de kan påverkas direkt av förändringar i miljön så som ökad vattentemperatur eller miljögifter, men även av förändringar som sker på andra trofiska nivåer så som ändrad tillgång av föda eller antalet predatorer. Fisket har en stor inverkan på fiskbeståndens storlek och tillstånd.
Övervakningen av fisk bedrivs i både nationell och regional regi i hav, sjöar och vattendrag. Den data som samlas in ligger till grund för utformning av en hållbar fiskförvaltning, till exempel genom att skapa gynnsamma levnadsmiljöer eller genom att reglera fisket på vissa arter. Miljöövervakningens återkommande provfisken skapar sammanhängande tidsserier, vilket innebär att man kan se trender och upptäcka förändringar orsakade av till exempel miljöförstöring, överfiske eller förändrat klimat.
Tillståndet för fiskar i hav och vid kust varierar mycket. På grund av för hårt fiske är bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer. Bestånden sav sill/strömming och skarpsill är med få undantag livskraftiga, och i Östersjön har storspiggen de senaste åren ökat markant.
Tillståndet för kustfisk varierar kraftigt mellan olika platser. Sedan 1970-talet har bestånden av sötvattensarter ökat i Östersjön medan bestånden av saltvattenarter minskat. Abborre och mört är de vanligaste arterna som påträffas i provfisken vid kusten, och deras bestånd är relativt stabila i de flesta provfiskeområden. Även strömming, nors och gärs är vanliga längs hela kusten. Fångsterna av flundra i södra delarna av svenska östersjökusten och gös kring Stockholms skärgård har varit relativt låga under de senaste åren. I Bottenviken har sikfångsten ökat något i kustprovfisken och svartmunnad smörbult har etablerat sig på svenska kusten söder om Stockholm.
Sötvattnens förutsättningar och tillstånd kopplat till fisk och fiske är så varierande att det är svårt att dra generella slutsatser över tillståndet i små och stora vatten. Både naturgivna förutsättningar och effekter av mänskliga aktiviteter varierar både lokalt i olika delar av vattensystemen och mer storregionalt mellan olika delar av landet, och den nationella förvaltningen av fisket omfattar bara de allra största sjöarna.
Sveriges har en av Europas längsta kuster med mycket varierade livsmiljö för fisk. En avgöande faktor för olika fiskarters utbredning längs kusten och i havet är salthalten. Den varierar från nära oceanisk salthalt i Skagerrak till i princip sötvatten längst upp i Bottenviken. Längs gradienten finns många olika fiskarter från torsk och snultror på Västkusten till abborre och mört i Bottenviken.
Bild: Havsmiljöinstitutet
Högt fisketryck har lett till att bestånden av plattfiskar i haven sjunkit till rekordlåga nivåer. Rödspättan i Skagerrak och Kattegatt är dock ett undantag.
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt. På grund av för hårt fiske är bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel befinner sig torsken i Skagerrak och Kattegatt idag på betydligt lägre nivåer än för 40 till 50 år sedan, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition. De pelagiska bestånden av sill/strömming och skarpsill i alla havsområden visar däremot med några få undantag på livskraftiga bestånd. En art som ökat kraftigt i Östersjön är storspiggen som nyttjar både havet och kustens habitat.
I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat. Under de senaste tio åren ses en generell minskning av bestånden av gös och gädda. Bestånden av sik har minskat i Bottenhavet men ökat i Bottenviken. Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden. Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med hur det såg ut under 1970-talet, har det under senaste decenniet varit en nedgång i bestånden i vissa områden och framförallt i ytterskärgården. Karpfiskar är talrika i många skärgårdsområden.
Den invasiva arten svartmunnad smörbult har etablerat sig i södra Östersjön och sprids norrut längs svenska Östersjökusten. På vissa lokaler har arten ökat explosionsartat. På Västkusten där salthalten är högre förekommer inte de sötvattensfiskar som är vanliga i Östersjön. Här dominerar istället ung torsk och gråsej, samt olika snultror de kustnära samhällena. I många områden är bestånden av torskfiskar svaga, medan snultror och smörbultar har ökat.
Enligt Artdatabanken är idag över 20 marina fiskarter rödlista i Sverige på grund av havsfisket, där vanliga matfiskar som ål, långa, lyrtorsk, hälleflundra och havskatt är akut eller starkt hotade.
Tillstånd för fisk/fiske i Södra Egentliga Östersjön
Den i jämförelse med Nordsjön lägre salthalten i Östersjön gör att antalet marina fiskarter är lägre här samtidigt som antalet sötvattensarter är högre längs kusten. I södra Östersjöns utsjö dominerar torsk, sill/strömming och skarpsill fisksamhället. Bestånden av dessa arter har varierat kraftigt i storlek och utbredning under det senaste tre årtiondena. Både det västra och det östra beståndet av torsk ligger på en låg nivå jämfört med 1980-talet. I grunda områden har svartmunnad smörbult ökat kraftigt.
I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm. Det västra beståndet av torsk ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det beståndet som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005 till 2010 men mellan 2011 och 2017 har beståndet varierat i storlek samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mer torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren återigen minskat.
I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill/strömming. Vårlekande sill, där sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön utgör ett gemensamt bestånd blandas i södra egentliga Östersjön med sill från centrala Östersjön. Vårlekande sill minskade under senare delen av 2000-talet, men har åter ökat något efter att ha varit som svagast 2011. Sillen i centrala Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång både i utsjön och vid kusten. Förekomsten av sill har ökat även i grunda kustområden.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, och de senaste åren har beståndet visat en stigande trend. De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört. Svartmunnad smörbult ökar kraftigt i förekomst i svenska kustvatten söder om Stockholm ända till Göteborg. Arten är invasiv i Sverige och sprider sig också norrut längs svenska östkusten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, sjurygg, kolja, kummel, ål och torsk.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Södra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Skagerrak
Tillstånd för fisk/fiske i Skagerrak
I en historisk jämförelse är dagens bestånd av utsjöfisk mycket låga. Dessutom pekar undersökningar på att grunda kustområden i stort sett saknar stora rovfiskar medan snultror och krabbor har ökat. Men efter årtionden med negativa trender för bestånden i utsjön syns nu positiva tecken för flera av fiskarterna, som till exempel rödspätta och torsk i utsjön.
I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön på mycket låga nivåer. En viss ljusning syns dock för vissa bestånd. Beståndet av torsk har ökat från låga nivåer sedan mitten på 2000-talet och rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts sedan 1950-talet då moderna mätningarna började. Även beståndet av gråsej har ökat sedan en bottennotering i början av 1990-talet, men är trots detta endast omkring hälften så stort som i mitten av 1970-talet.
Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön minskade under senare delen av 2000-talet, men har åter ökat något efter att ha varit som svagast 2011. Tillståndet för beståndet av höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har varierat betydligt mellan olika år men sett över en längre tidsperiod sedan 1970-talet så visar beståndet på en positiv utveckling.
På kusten domineras fisksamhället av snultror, torsk och torskfiskar, men torskarna är få och små. För lokala kustbestånd av torsk, rödspätta och kolja syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps. I provfisken har fångsten av rödspätta, tånglake, blankål och berggylta minskat medan tångsnälla, oxsimpa och skärsnultra har ökat. Provfiskefångsterna i ryssjor domineras helt av strandkrabba, och i vissa områden ökar den kraftig. I fiskhälsoundersökningar har observerats påverkad hälsa hos tånglake.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, havskatt, kolja, pigghaj, kummel, sjurygg, hälleflundra, lyrtorsk, torsk, vitling. pigghaj, blåkäxa, klorocka, slätrocka, knaggrocka och havsmus.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Skagerrak
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Kattegatt
Tillstånd för fisk/fiske i Kattegatt
Bestånden av torsk och många andra fiskarter befinner sig på historiskt låga nivåer i Kattegatt och Öresund. Införandet av det fiskefria området i södra Kattegatt visade initialt på positiva tecken för torsken och havskräftan, men torsken har därefter minskat igen. Andra positiva tecken är att beståndet av rödspätta i Kattegatt ökar. Kustnära bestånden domineras av snultror och det finns mycket strandkrabbor, medan rovfiskarna är få och små.
Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet till följd av det fiskefria området och tekniska regleringar. Under de senaste åren har dock beståndet visat en vikande trend igen. Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak, har ökat sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men bara till omkring hälften av nivåerna under mitten av 1970-talet.
Beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund har ökat stadigt sedan 2009 och befinner sig nu på en nivå som är tre gånger högre än beståndet var i slutet av 1990-talet. Rödspättan har även ökat i förekomst i grunda kustområden. Vår- och höstlekande sill tillhör samma bestånd som de i Skagerrak och uppvisar samma utveckling i Västerhavet som helhet.
På grunt vatten domineras fisksamhället av ål, tånglake, skrubbskädda, torsk och snultror. I provfisken på kusten i Kattegatt har tånglake, rödspätta, skrubbskädda och oxsimpa ökat i förekomst, liksom strandkrabban som i vissa områden är helt den helt dominerande arten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, sjurygg, havskatt, slätrocka, kolja, hälleflundra, pigghaj, kummel, lyrtorsk, torsk och vitling.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Kattegatt
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för fisk/fiske i Norra Egentliga Östersjön
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från området på grund av intensivt fiske. Nära kusten visade torsken en svag ökning under 2000-talet, men sedan dess har förekomsten minskat igen. I grunda kustområden minskar förekomsten av abborre, skrubbskädda och gädda, medan sik ökar.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens då beståndet mestadels är begränsat till södra Östersjön. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området på grund av ett intensivt fiske. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.
Sillen i norra egentliga Östersjön som utgör samma bestånd som i södra Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång och ligger nu på samma nivå som under 1980-talet. Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd men den största delen av Östersjöns bestånd av skarpsill finner man i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, de senaste åren har beståndet dock visat på en stigande trend.
Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd. Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört talrika i havsområdets grunda kustområden. Abborre och skrubbskädda har minskat i förekomst i många provfiskeområden medan sik har ökat. Fångsterna på gös och gädda är låga. Förekomsten av svartmunnad smörbult ökar kraftigt i kustvatten söder om Stockholm och på Gotland. Arten är invasiv i Östersjön och sprider sig norrut längs svenska östkusten. Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är lake, ål, sjurygg, torsk, vimma, vitling och oxsimpa.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Norra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Bottenhavet
Tillstånd för fisk/fiske i Bottenhavet
I Bottenhavet domineras fisksamhället i utsjön av sill/strömming och skarpsill. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet fanns det även torsk långt upp i Bottenhavet, men idag finns det endast en mindre andel torsk i de djupa delarna av Ålands hav. På kusten har gösen minskat kraftigt, samtidigt som sillen och storspiggen ökar i flera områden.
Sill/strömming i Bottenhavet och Bottenviken behandlats som ett bestånd sedan 2017, men består egentligen av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Sedan början av 2000-talet har beståndet i utsjön haft en stigande trend dock så har trenden de senaste åren planat ut och sjunkit något, samtidigt har förekomsten av sill har ökat i grunda kustområden.
Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp under 1997 och har därefter varierat en del i storlek, de senaste åren har beståndet visat på en stigande trend. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.
Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Fångsterna på abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. Gösen har minskat kraftigt i de södra delarna av området, framförallt stora individer, men även små gösar har minskat i förekomst. I vissa områden har braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, lake och ål.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Bottenhavet
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Bottenviken
Tillstånd för fisk/fiske i Bottenviken
Vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt. Den enda marina arten som förekommer i någon större omfattning är sill/strömming. I södra delen av Bottenviken kan man även hitta skarpsillen, dock i betydligt mindre omfattning jämfört med Bottenhavet. I grunda kustområden är sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört vanliga.
Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter. Beståndet av sill/strömming i Bottenviken utgör tillsammans med sillen Bottenhavet ett gemensamt bestånd. Sedan början av 2000-talet har detta bestånd haft en stigande trend men de senaste åren har trenden planat ut och under 2016 och 2017 sjönk beståndet något.
Fångsterna av siklöja har ökat men beståndet är under hög fisketryck. I grunda kustområden består fiskbeståndet främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört, samt den marina sillen. Förekomsten av abborre ligger på en relativt hög och stabil nivå.
De enda arten på artdatabankens rödlista som har påträffats i området är lake.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Bottenviken
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Sjöar och vattendrag
Tillstånd för fisk/fiske i sjöar och vattendrag
Fiske förekommer i de flesta miljöer där fiskar finns, och därmed i de flesta sjöar och vattendrag. Fiske på enskilt vatten förvaltas lokalt, och allmänt vatten finns bara i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. Både artsammansättning och mängd av fisk varierar mycket mellan Sveriges många sjöar och vattendrag. Abborre, gädda och mört är de oftast förekommande arterna i sjöar nedanför fjällen, och i fjällsjöar förekommer ofta bara röding och/eller öring. I vattendrag över hela landet är öring den mest frekvent förekommande fiskarten, därefter följer elritsa respektive stensimpa.
Fiskar har koloniserat och etablerat sig i olika vattensystem under olika tidsepoker. De har vandrat via nuvarande eller tidigare vattenvägar, och människor har medvetet eller omedvetet hjälpt till att sprida fiskar till nya vatten. Större sjöar och vattendrag kan hysa fler arter. Flest fiskarter finns i de allra största, och sommartid temperaturskiktade sjöarna, där det finns livsutrymme åt både varm- och kallvattensanpassade arter.
Generellt kan fiskar delas in i varmvattensarter där medianårsmedeltemperatur för förekomstplatser för arten är över eller lika med 5oC och kallvattensarter där årsmedeltemperatur är från 2oC eller lägre. Små och isolerade vatten kan helt sakna fisk, om de riskerar att bottenfrysa eller få syrgasbrist på vintern eller torka ut på sommaren. Av Sveriges cirkaa 50 arter i sötvatten har 45 fångats vid elfiske i rinnande vattendrag. Undersökningarna är inriktade på vadbara avsnitt med strömmande vatten och substrat från grus till block. De vanligaste arterna i fångsten är i ordning; öring, elritsa, stensimpa, lake, bäcknejonöga, lax, gädda och abborre.
Endast 37 sjöar har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. De flesta är relativt näringsfattiga sjöar i skogslandskap, och endast fyra är mer näringsrika sjöar i låglänta och/eller tätortsnära områden. Fem av de mera näringsfattiga sjöarna är fortfarande sura, sju andra kalkas regelbundet och ytterligare sju har kalkats tidigare. Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding, och minskande i sex sjöar av varierande karaktär.
Antalet observerande fiskarter varierar tydligt mellan sjöar, från en till två arter som fångas varje år till mellan fem och tio arter i fångster från olika år. Variationen mellan år beror mest på att sparsamt förekommande eller mer svårfångade arter (till exempel gädda) inte observeras varje år. Mängden abborre är ökande i tre och minskande i två av 34 sjöar där den förekommer. På liknande sätt är mängden mört ökande i två och minskande i fyra av 29 sjöar där arten förekommer.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i sjöar och vattendrag
Vänern är en stor och djup sjö. Vattenvolymen utgörs huvudsakligen av öppet vatten (pelagial), och där sker merparten av sjöns produktion, av både växtplankton, djurplankton och fisk. De mest betydelsefulla arterna för fisket, siklöja, gös och lax lever i det öppna vattnet. Norsen är den mest dominerande fisken i det öppna vattnet. Den är en viktig bytesfisk för rovfiskar i pelagialen, men den fiskas inte kommersiellt och konsumeras inte av oss i Sverige.
Siklöjan är troligen uppdelad på två bestånd, fördelade mellan de stora bassängerna Värmlandssjön och Dalbosjön. Under de senaste två åren har siklöjan minskat något i Dalbosjön och ökat något i Värmlandssjön, trots att fiskeuttaget är högre i Värmlandssjön. Siklöja uppskattas utgöra 19 procent av den totala fiskbiomassan i öppet vatten. Under de senaste tio åren har norsbeståndet varit relativt stabilt och står för cirka 70 procent av den totala fiskbiomassan.
Siklöjan är troligen uppdelad på två bestånd, fördelade mellan de stora bassängerna Värmlandssjön och Dalbosjön. Under de senaste två åren har siklöjan minskat något i Dalbosjön och ökat något i Värmlandssjön, trots att fiskeuttaget är högre i Värmlandssjön. Siklöja uppskattas utgöra 19 procent av den totala fiskbiomassan i öppet vatten. Under de senaste tio åren har norsbeståndet varit relativt stabilt och står för cirka 70 procent av den totala fiskbiomassan.
Rekryteringen av nors och siklöja påverkas delvis av olika miljöförhållanden, men båda arter kan påverkas av klimatförändringar. Norsen leker på våren då rätt temperatur och dagsljus är viktiga för att sätta igång leken. Samma faktorer påverkar produktionen av växt- och djurplankton, och norsynglen får god tillgång till rätt föda. Siklöjan leker på senhösten och ynglen kläcks nästa vår, och rekryteringsframgången varierar mycket mellan år. Norsrekryteringen gynnas av lite högre vattentemperatur i april, medan siklöjan gynnas av sen islossning.
Gösen är en utpräglad varmvattenart och den kommersiellt viktigaste fisken i Vänern. Gösfångsten har ökat sedan 90-talets slut. Fångsten påverkas positivt av varma somrar, då fler fiskar växer snabbt till fångstbar storlek. Provfiske har också visat på god rekrytering med flera starka årsklasser de senaste åren.
Signalkräfta har inte varit särskilt utbredd i Vänern och tidigare var fisket efter signalkräfta av liten omfattning. Men de fyra senaste åren har signalkräftan ökat i betydelse och år 2017 registrerades i yrkesfisket en fångst på 20 ton.
Sik var tidigare en viktig kommersiell art, men 2011 uppmättes höga halter av dioxiner i sik. Det omöjliggjorde saluföringen, och sedan dess har fisket efter sik nästan upphört.
Vättern
Vättern är en stor djup sjö och har till stora delar branta stränder samt några små skärgårdsområden. Omsättningstiden på vattnet är cirka 60 år. På grund av sjöns stora öppna vatten, pelagialen, och dess branta stränder äger den största delen av sjöns biologiska produktion rum i pelagialen. De vanligaste arterna i den öppna vattenmassan är nors, siklöja och storspigg, lax och röding, samt delvis även sik och öring.
Signalkräftan står för drygt 95 procent av yrkesfiskets intäkter. Det kommersiellt viktigaste fisket i Vättern är förutom fisket på signalkräfta de pelagiska fiskarterna röding och öring. Fritidsfisket står för en stor del av alla fångster och är sannolikt större än i yrkesfiskets i vissa fall. Vanliga arter i fritidsfisket är röding, lax och öring eller fisket efter storvuxen gädda. Nors, siklöja och storspigg är viktiga bytesfiskar för rovfiskarna i sjön. Även vitmärla (Monoporeia affinis) och pungräka (Mysis relicta) är viktiga bytesdjur för bland annat ung röding, sik och lake. Det pelagiska fisksamhället består till 70 procent av små bytesfiskar, huvudsakligen storspigg och årsyngel av nors.
Mälaren
Mälaren, Sveriges tredje största sjö, försörjer drygt 2 miljoner människor med dricksvatten. Sjön upptas som riksintresse i miljöbalken för att bevara det höga kultur och naturvärdet samt beakta turism och friluftsliv. Mälaren är också riksintresse för yrkesfiske och dessutom är sportfisket utbrett i sjön. Det är i princip fritt att fiska med handredskap från stranden. På frivatten är det också tillåtet för alla att fiska från båt med handredskap, nät med vissa begränsningar och några andra rörliga redskap.
Mälaren är Sveriges tredje artrikaste sjö med 34 naturligt förekommande fiskarter. De vanligaste arterna är nors, abborre, mört, björkna, braxen och gös. Nors dominerar i den fria vattenmassan, där den är en viktig bytesfisk. Det finns ett 40-tal yrkesverksamma fiskare. Den viktigaste kommersiella fiskarten är gös men även ål och gädda fiskas. Abborre och siklöja var tidigare viktiga för yrkesfisket. Fritidsfiskets omfattning undersöks genom regelbundna enkätundersökningar för hela landet. Data för fritidsfiskets fångster är relativt osäkert men indikerar att fritidsfiskets gösfångster är mindre än yrkesfiskets uttag. Fritidsfiskets fångster av abborre och gädda verkar dock vara lika stora eller större än yrkesfiskets uttag.
I Mälaren finns det många öar och däremellan stora vattenbassänger, så kallade fjärdar. Dessa skiljer sig mycket från varandra i näringsnivå och djup. I väster är sjön mer grund och näringsrik än de djupare mer näringsfattiga fjärdarna längre österut. Fisksamhället i väster domineras av abborre, björkna och braxen på de grunda bottnarna och nors den fria vattenmassan. I den östra delen domineras det bentiska fisksamhället av abborre och mört, medan nors, siklöja och gös dominerar i de djupa Präst- och Lambarfjärdarna.
Granfjärden är den grundaste av de undersökta fjärdarna i de västra delarna av Mälaren. Där når det varmare ytvattnet ända ner till botten under varma somrar. Den extremt varma sommaren 2018 hade nors, siklöja och gös svagare bestånd i Granfjärden än i de övriga fjärdarna, där bestånden var fortsatt stabila.
Landningarna i fisket av gös är relativt lika från år till år i Mälaren men variationerna i de enskilda fjärdarna kan vara stor. Troligt är att gösen följer bytesfikens förflyttningar.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Södra Sverige
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Orsaker: fisk/fiske
Orsaker: fisk/fiske
Orsaker i kust och öppet hav
Havets resurser ansågs länge som outtömliga. Att människan skulle kunna påverka bestånden av fisk sågs länge som otänkbart. Under 1800- och 1900-talets industrialisering blev allt större områden tillgängliga för fisket samtidigt som effektiviteten och omfattningen gradvis ökade. Tillsammans med övergödning, habitatförstörning, ett varmare klimat och möjligen miljögifter, påverkar detta idag fisken negativt.
Bild: Havsmiljöinstitutet
Historiskt för höga fiskekvoter ledde till att fiskbestånden minskade och att storleken på den fisk som fångades också minskade.
Under 1800- och 1900-talet var fisket i stort sett fritt vilket möjliggjorde ett obegränsat uttag av fisk och skaldjur. Under 1900-talet började det bli svårt att bortse från de negativa effekterna av fisket på bestånden. Begränsningar i fisket infördes gradvis genom så kallade kvoter. I förhandlingar mellan länder om kvoter togs dock ofta lite hänsyn till biologisk kunskap, vilket fick till följd att kvoterna sattes långt över vad fiskbestånden långsiktigt tålde. Samtidigt var kunskapen om fiskens biologi och fiskebeståndens status begränsad. De för höga kvoterna ledde i sin tur till fortsatt minskande fiskbestånd och eftersom fisken inte hann växa sig stor blev fisken i fångsten och i havet mindre och mindre.
Parallellt med ett ökande fisketryck, skedde förändringar i miljön som övergödning, ökning av syrefria bottnar, mänsklig exploatering av lek- och uppväxtområden, och ett varmare klimat. Även om vissa arter gynnas av ökade vattentemperaturer och näringshalter samt minskad salthalt, missgynnas ofta de arter som är i fokus för fisket.
På kusten ligger de för fisken viktigaste miljöerna i de grundaste områdena, som också är hårdast utsatta för övergödning, miljögifter, bebyggelse och båttrafik. Även om kunskapen idag är bristfällig om hur betydande predationen från säl och skarv är på kustfiskbestånden, är det sannolikt att den ökade förekomsten av dessa toppredatorer i Östersjön påverkar den naturliga dödligheten hos fiskbestånden.
Orsaker i sjöar och vattendrag
Vänern
Från 1998 försvagades siklöjebeståndet och landningarna från yrkesfisket mer än halverades jämfört med 1996 och 1997. Under lång tid därefter varierade fångsterna mellan 160 och 300 ton. De senaste tio åren har fisket i genomsnitt landat ca 250 ton siklöja per år. Fiskeansträngningen har ökat men yrkesfiskarna behöver vara ute och fiska mer för att få upp samma mängd fisk som tidigare. Fångsterna påverkas inte bara av beståndens storlek, eftersom till exempel väder under fiskeperioden och tidig isläggning kan påverka fiskeansträngningen. Ovanligt dåliga väderförhållanden i november och december 2017 påverkade landningarna och endast 116 ton rapporterades i yrkesfiskestatistiken. Den totala dödligheten för siklöja var relativt hög och fiskeuttaget kunde öka marginellt de följande två åren. I tidsserierna från Vänern fanns också ett samband mellan mängden vuxen siklöja och lax.
Vättern
Vättern är en näringsfattig (oligotrof) sjö och har blivit alltmer näringsfattig på grund av förbättrad rening av avloppsvatten och gödslings-teknik i jordbruket. Djurplankton, som är basföda för siklöja och ung nors, har minskat och omfördelats mellan arter mot mindre storlekar under de senaste åren. Dessa indikationer bekräftar allt näringsfattigare förhållanden. Detta kan leda till ökad konkurrens om födoresurser och i slutänden minska reproduktionsframgången för planktonätande fisk dvs. antalet yngel som produceras och överlever.
Mängden årsyngel av nors i trålfångsterna har som regel varit högre i de mellersta och norra delarna jämfört med de södra delarna av sjön. Det kan bero på att den södra delen av sjön har färre grundområden och öar samt näringsfattigare och ofta kallare vatten vilket ger sämre förutsättningarna för tillväxt.
Bestånden av bytesfiskarna nors och siklöja minskade under flera år fram till 2013. Under senare år har dock siklöjebeståndet i Vättern återhämtat sig och nu är det starkare än på många år. Detta beror på måttligt god till stark reproduktionsframgång 2013, 2016 och 2018. Norsbeståndet ökar svagt men är fortfarande under medelvärde trots god rekrytering under flera år.
Bestånden av rovfisk som röding, öring, sik och lake har haft en gynnsam utveckling under motsvarande tid. Därutöver har 77 000 laxsmolt satts ut de senaste fyra åren. Storspigg nyttjas som föda av såväl lax som röding. Beståndet av storspigg verkar vara relativt stabilt men behöver övervakas mer för att följa beståndsutvecklingen.
Årgärder: fisk/fiske
Åtgärder: fisk/fiske
Åtgärder i kust och öppet hav
Åtgärder för fisken regleras framförallt genom EU:s gemensamma fiskeripolitik och åtgärdsprogrammet inom havsmiljödirektivet. Den gemensamma fiskeripolitiken har förvaltningsplaner över nationsgränserna för att nå långsiktigt hållbart nyttjande av fiskbestånd. Fisken på kusten behöver lokal förvaltning av såväl yrkes- som fritidsfiske vid sidan av åtgärder för att skydda lekområden. Generellt är uppföljning och utvärdering av åtgärder för fisk eftersatt i såväl Östersjön som Västerhavet.
EUs gemensamma fiskeripolitik infördes 1983, där kvoter är det viktigaste instrumentet för att reglera fisket. Fiskeripolitiken och förvaltningen har sedan dess successivt gått mot målet att fiska hållbart. Trots det är det fortfarande inte ovanligt att kvoterna sätts högre än de biologiska råden som ges av forskarna inom det Internationella havsforskningsrådet (ICES). En anledning till detta är att politikerna också tar så kallade socio-ekonomiska hänsyn till fiskerinäringen.
För att begränsa fisket har flera skrotningskampanjer av fiskebåtar genomförts i EU och i Sverige, och EU har börjat ta mer hänsyn till forskarnas råd vad gäller fiskekvoter. Därmed har fisketrycket i Skagerrak och Kattegatt minskat. Därtill har Sverige och andra länder genomfört flera åtgärder för att begränsa ekosystemeffekterna av fisket som att till exempel flytta ut trålgränserna, stänga vissa områden för fiske, och utvecklat mer selektiva och skonsamma fiskeredskap.
På kusten är fisket mer lokalt och småskaligt än i utsjön, och fritidsfisket har större betydelse. Flertalet åtgärder som redskaps- och fångstbegränsningar, minimått och fiskefredning har redan införts i flera områden. Ytterligare regleringar behövs sannolikt och det oreglerade handredskapsfisket utgör en utmaning för förvaltningen av fisken på kusten. Att utveckla uppföljning och reglering av fritidsfisket är av yttersta vikt.
Att förvalta fisken på kusten kräver flera verksamma åtgärder som tar sitt ursprung i såväl miljö- som fiskeriförvaltning. Detta inkluderar skydd och restaurering av viktiga livsmiljöer, begränsning av övergödning, beaktande av förändringar i klimatet och möjligen även reglering av toppredatorer som säl och skarv. Därtill behövs ytterligare kunskap om olika åtgärders betydelse samt kunskap om värdefulla livsmiljöer för fisk och en samsyn med förvaltningen på land.
Åtgärder i sjöar och vattendrag
Text under bearbetning...
Experter bakom tillståndsbedömningen
Kust och öppet hav: Filip Svensson, SLU Noora Mustamäki, SLU Per Moksnes, Havsmiljöinstitutet/Göteborgs universitet
Sjöar och vattendrag: Sara Bergek, SLU Kerstin Holmgren, SLU Helena Strömberg, SLU
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt. På grund av för hårt fiske är bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel befinner sig torsken i Skagerrak och Kattegatt idag på betydligt lägre nivåer än för 40 till 50 år sedan, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition. De pelagiska bestånden av sill/strömming och skarpsill i alla havsområden visar däremot med några få undantag på livskraftiga bestånd. En art som ökat kraftigt i Östersjön är storspiggen som nyttjar både havet och kustens habitat.
Under 1800- och 1900-talet var fisket i stort sett fritt vilket möjliggjorde ett obegränsat uttag av fisk och skaldjur. Under 1900-talet började det bli svårt att bortse från de negativa effekterna av fisket på bestånden. Begränsningar i fisket infördes gradvis genom så kallade kvoter. I förhandlingar mellan länder om kvoter togs dock ofta lite hänsyn till biologisk kunskap, vilket fick till följd att kvoterna sattes långt över vad fiskbestånden långsiktigt tålde. Samtidigt var kunskapen om fiskens biologi och fiskebeståndens status begränsad. De för höga kvoterna ledde i sin tur till fortsatt minskande fiskbestånd och eftersom fisken inte hann växa sig stor blev fisken i fångsten och i havet mindre och mindre.
