Ingen sällsam säl. Sälar är fascinerande djur som väcker många känslor. Lyckad förvaltning och lägre halter av miljögifter har gjort att knubbsälarna, gråsälarna och vikaresälarna som lever i Sverige har blivit fler de senaste årtiondena. Sälarnas antal och hälsa övervakas för att de fungerar som indikatorer för miljögifter och rubbningar i näringsväven. Sälar kan simma upp i älvar, men lever till största delen i havet.
Bild: Karl Lundström
På västkusten är det inte ovanligt att se knubbsälar ligga uppe på en kobbe i skärgården. Eller ett huvud som sticker upp ur vattnet och tittar sig omkring.
Sälar tillhör gruppen marina däggdjur och i Sverige finns det tre olika sälarter. Vikaresälen förekommer främst i Bottenviken och Bottenhavet, gråsälen finns i hela Östersjön och knubbsälen främst i Skagerrak och Kattegatt. En mindre population knubbsäl finns också i Kalmarsund.
Sälstammarna i Sverige har återhämtat sig efter att ha varit betydligt färre under 1960- och 70-talen. Jakt och långlivade miljögifter var orsaken till att sälarna då var utrotningshotade. Sälarna är fortfarande inte lika många som de var för etthundrafemtio år sedan, men antalet har gått stadigt uppåt de senaste årtiondena.
Det ökade antalet sälar har också lett till ökade konflikter med fiskeindustrin. Sälarna lever nästan uteslutande på fisk, som sill/strömming, siklöja, olika arter av torskfisk, plattfisk, mört och spigg. Sälar kan både förstöra fiskeredskap och i kustnära områden konkurrera med yrkesfiskarna om fisken. Numera får skyddsjakt bedrivas på säl, det vill säga man får skjuta sälar som man misstänker tar fisk i fiskeredskapen.
De senaste åren har även ökade mängder av så kallad sälmask i torskfiléer orsakat problem för fiskeindustrin, eftersom kvaliteten på fiskfiléerna minskar om torsken är kraftigt infekterad. Sälen får i sig parasiterna från torsken och parasiterna parar sig i sälens magsäck. Äggen sprids sedan ut i havet där små kräftdjur och andra ryggradslösa djur sprider parasiten vidare till olika fiskarter innan den når torsken igen. Så problemet är komplicerat och mer forskning behövs på både säl och andra fiskarter.
Sammanfattningsvis kan det sägas att det är en medveten och framgångsrik förvaltning som har gjort att vi idag har relativt stabila sälstammar.
Tillståndet för sälarna baseras delvis på antalet, där man både pratar om populationens storlek och tillväxthastighet. En annan del som undersöks är sälarnas hälsotillstånd. De har i varierande grad haft olika hälsoproblem sedan 1970-talet, bland annat sterilitet, tarmsår och minskad späcktjocklek. När det gäller antalet är tillståndet för sälarna förhållandevis gott, då samtliga sälbestånd i svenska vatten växer. Utvecklingen skiljer sig dock åt mellan olika arter och områden.
Sveriges sälbestånd har idag återhämtat sig, efter kraftig nedgång under 1960- och 70-talen, till följd av intensiv jakt och höga halter av långlivade miljögifter som ledde till sterilitet. Även om sälpopulationerna fortfarande är lägre än de var historiskt så tyder övervakningsdata och forskning på att både gråsälbeståndet i Östersjön och knubbsälbeståndet i Skagerrak börjar närma sig ekosystemets bärkapacitet, då tillväxthastigheten avtar. Idag är dessutom förhållandena i naturen annorlunda än de varit. Isutbredningen i Bottenviken har varierat kraftigt de senaste åren, och detta har påverkat övervakningen, då det blir svårare att räkna sälar som ligger uppe på is. Det är oklart hur vikaresälarna kommer att påverkas av förändrade isförhållanden i framtiden.
Antalet vikare i Bottenviken ökar stadigt, men ligger fortfarande under artens troliga tillväxtpotential. Även gråsälen ökar sedan ganska lång tid, och idag finns sannolikt över 40 000 gråsälar i Östersjön. Gråsäl är den sälart vi har flest av i Sverige. Populationen av knubbsäl i Kalmarsund ökar och det gör även knubbsälspopulationerna i Skagerrak och Kattegatt.
Sälarnas hälsotillstånd
Under 1970-talet såg man flera tecken på att sälarna i Östersjön inte mådde bra. Hos både vikare och gråsäl kunde man se förändringar i livmodern, som ofta ledde till sterilitet. Hos gråsälen noterades dessutom livmodertumörer, skador i hud, klor, blodkärl, skelett, tarmar, binjurar och njurar. Forskarna har kopplat denna sjukdomsbild till de persistenta organiska miljögifterna PCB och DDT. Halterna av dessa ämnen har dock minskat och sedan 1990-talet ser bilden bättre ut.
Tarmsår och minskad späcktjocklek i Östersjön
Men istället har andra problem dykt upp. Från slutet av 1980-talet och in på 2000-talet led sälarna av tarmsår i grovtarmen, framför allt i Bottniska viken. På senare tid har förekomsten av tarmsår minskat, och finns nu hos ungefär 20 procent av gråsälarna i Bottniska viken och hos 10 procent i Egentliga Östersjön. Orsaken till tarmsåren är inte känd men en hypotes är att förmågan att läka tarmen efter skada är försämrad hos gråsälarna, eventuellt till följd av miljögifter.
I början av 2000-talet kunde man också se att sälarnas späck blivit tunnare. Framför allt gäller detta gråsälarna i Egentliga Östersjön. Att späcktjockleken minskat är fortfarande ett problem. En möjlig förklaring är att tillgången, sammansättningen eller kvaliteten på sälarnas mat försämrats.
I gråsäl har man sedan år 2008 sett en ökad förekomst av leverparasiten Pseudamphistomum truncatum. Parasiten har visat sig kunna orsaka allvarliga inflammationer och sälarna infekteras genom den karpfisk de äter, som i sin tur ökar i samband med övergödning.
Bild: Naturhistoriska riksmuseet
Späcktjockleken hos säl mäts till närmaste millimeter vid bröstbenet mellan muskel och hud.
Säldöd på västkusten
År 1988 och 2002 dog nära hälften av knubbsälarna på västkusten i en virusepidemi, ofta kallad sälpest. Under 2007 utbröt en epidemi av ett nytt virus som dödade runt 3000 sälar, främst på den danska sidan. Under 2014 drabbades knubbsälarna, särskilt de i Kattegatt, av fågelinfluensa (N10N7) och nära 700 döda sälar drev iland i Sverige och Danmark. Analyser av blodserum från knubbsälar visade att uppåt 75 procent av sälarna hade antikroppar mot viruset, vilket visar att de flesta av de infekterade djuren överlevde. Sjukdomen spred sig sedan vidare till Nordsjökusten där flera tusen sälar dog.
Bild: Erik Isaksson
1988 och 2002 dog många knubbsälar utmed västkusten. Den här sälen är en av många som dog under epidemin 2002. Många döda sälar flöt iland både utmed svenska och danska kuster.
Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för säl i kust och öppet hav
I Skagerrak dominerar arten knubbsäl, även om någon enstaka gråsäl ibland letar sig upp längs västerhavskusten eller från Nordsjön. Det är inte ovanligt att man ser mindre eller större grupper av knubbsäl som ligger uppe på någon kobbe eller sandbank. Knubbsälens tillväxthastighet i Skagerrak ligger sedan 2002 runt 9 procent.
Tillväxthastigheten är något mindre än under perioden mellan 1978 och 2002, då den växte med 12 procent. De senaste åren har antalet räknade sälar i Skagerrak legat omkring 5000 - 6000. Detta uppskattas motsvara ungefär 65 procent av den totala populationen.
Under 2014 drabbades knubbsälarna av fågelinfluensa (N10N7) och nära 700 döda sälar drev iland i Sverige och Danmark. Populationerna av knubbsäl i Skagerrak och Kattegatt ska betraktas som skilda bestånd då genetiska analyser visar att utbytet mellan populationerna är mycket begränsat. Till Skagerrak-populationen räknas också sälarna i yttre Oslofjorden, Norge.
Knubbsälar äter nästan bara fisk, främst torskfiskar, plattfiskar och sill.
Knubbsälarna i Skagerrak ökar i antal, men inte med samma hastighet som under perioden 1978-2002. Sälarna som räknas i Skagerrak inkluderar norska kusten.
Säl i Kattegatt
Tillstånd för Säl i Kattegatt
Kattegatt har ett stort antal knubbsälar, och populationen sträcker sig också över till Danmark. I Kattegatt har antalet knubbsälar ökat med 6,5 procent sedan 2002, då tillväxten avtog något. De senaste åren har antalet räknade sälar i Kattegatt legat omkring 8000.
Det räknade antalet uppskattas motsvara ungefär 65 procent av den totala populationen.
Knubbsälarna i Kattegatt blev extra drabbade av fågelinfluensan 2014. Analyser av blodserum visade att nära 75 procent av sälarna hade antikroppar mot viruset, vilket visar att de flesta av de infekterade djuren överlevde. Sjukdomen spred sig sedan vidare till Nordsjökusten där flera tusen sälar dog.
Knubbsälar äter nästan bara fisk, främst torskfiskar, plattfiskar och sill.
Liksom i Skagerrak avtog tillväxten av knubbsäl i Kattegatt runt 2002. Sedan dess har antalet ökat med runt 6,5 procent. Räkningen omfattar även sälar på danska sidan.
Säl i Bottenhavet
Tillstånd för Säl i Bottenhavet
Populationen av gråsäl i Östersjön rör sig även upp till Bottenhavet, men ingen separat uppskattning finns för havsregionen. Även vikaresälen finns i Bottenhavet, men övervakas inte där, eftersom det inte finns tillräckligt med is som möjliggör övervakning.
Säl i Bottenviken
Tillstånd för Säl i Bottenviken
I Bottenviken dominerar vikaresälen. Beståndet ökar med runt 6-7 procent per år. Tillväxthastigheten har ökat under det senaste decenniet, men är fortfarande mindre än artens troliga tillväxtpotential, som är nära 10 procent.
Antalet räknade vikaresälar ökade från cirka 2 000 under 1988 till nära 8 000 under 2013, vilket under denna period gav en tillväxthastighet på 4,8 procent.
Den senaste tiden, till exempel under 2014 och 2015, har issmältningen inträffat tidigare än vad som skett historiskt. Detta verkar påverka beteendet hos vikarna. Sälarna har samlats i stora grupper på isen och många fler sälar har kunnat räknas under inventeringen, runt 17 000 djur. Siffrorna från dessa år är därför inte jämförbara med dem från tidigare år. Men det visar också att många sälar normalt inte är synliga under inventeringen och att det faktiska antalet vikaresälar är betydligt fler än det räknade antalet.
Strömming, siklöja och storspigg har visat sig vara viktiga bytesarter för vikaresälarna i Bottenviken.
Vikaresälarna i Bottenviken ökar i antal och tillväxthastigheten har också ökat något. Mätningarna under vissa av de senare åren, som 2014 och 2015, är inte jämförbara med andra år, då många fler sälar legat uppe på isen och har kunnat räknas. Det visar dock på att antalet är betydligt fler än de som räknas.
Säl i Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Säl i Södra Egentliga Östersjön
Populationen av knubbsäl i Kalmarsund, vid södra och östra Öland, har ökat stadigt med runt 9 procent per år sedan 1970-talet och antalet kolonier ökar. Gråsälen i Östersjön har ökat med runt 5 procent per år, men tillväxthastigheten verkar att avta de senaste åren.
Gruppen av knubbsälar runt Kalmarsund har klarat sig från de epidemier som påverkat sälarna på västkusten, sannolikt för att kontakten dem emellan är i princip obefintlig.
Idag kan man räkna till över 30 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen. Många tidigare upptäckta hälsoproblem hos gråsäl har minskat. Dock har ett minskande späcklager observerats under 2000-talet och förekomst av och leverparasiter har ökat. Även om frekvensen av tarmsår minskat under 2000-talet är fortfarande förekomsten bekymmersam eftersom det globalt sett verkar vara unikt för Östersjön.
Gråsälar äter nästan bara fisk, främst strömming och sik i de norra delarna och torsk i de södra, men födovalet varierar tydligt mellan olika områden.
Det finns en grupp knubbsälar vid Kalmarsund, som ökar stadigt med runt 9 procent. Det finns också knubbsälar i sydvästra Östersjön och denna grupp inkluderar havsområden söder om Kattegatt, från Öresund och runt södra Skåne.
Antalet gråsälar i Östersjön ökar stadigt. Idag kan man räkna till över 30 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen.
Säl i Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för Säl i Norra Egentliga Östersjön
Gråsälen i Östersjön har ökat med runt 5 procent per år, men tillväxthastigheten har avtagit något de senaste åren.
Idag kan man räkna till över 30 000 gråsälar i Östersjön, vilket är uppskattad som 60-80 procent av hela populationen. Många tidigare upptäckta hälsoproblem hos gråsäl har minskat. Dock har ett minskande späcklager observerats under 2000-talet och förekomst av och leverparasiter har ökat. Även om frekvensen av tarmsår minskat under 2000-talet är fortfarande förekomsten bekymmersam eftersom det globalt sett verkar vara unikt för Östersjön.
Gråsälar äter nästan bara fisk, främst strömming och sik i de norra delarna och torsk i de södra, men födovalet varierar tydligt mellan olika områden.
Antalet gråsälar i Östersjön ökar stadigt. Idag kan man räkna till över 30 000 gråsälar i Östersjön, vilket uppskattas vara 60-80 procent av hela populationen.
Ett varmare klimat kommer att påverka de tre svenska sälarterna på olika sätt. Vikaresälen och gråsälen är helt respektive delvis beroende av is för...
Ansvariga experter: Markus Ahola och Anja Carlsson (population) och Britt-Marie Bäcklin och Sara Persson (sälhälsa), Naturhistoriska riksmuseet
Säl ingår i den nationella miljöövervakningen, programområde Kust och hav, som indikator på miljögiftseffekter och andra storskaliga förändringar i det marina ekosystemet. Övervakningen av sälarnas antal görs genom att man räknar de djur som ligger uppe på land eller på is under pälsbytesperioden. Räkningen sker framför allt genom att sälarna fotograferas, från flygplan och helikopter, men några lokaler räknas från land eller båt.
