Uppskattad men hotad naturresurs. Fisk är en uppskattad naturresurs som finns i de flesta vattenmiljöer. Fiske bedrivs som rekreation eller i yrkesutövande och det regleras i flera olika lagar, förordningar och föreskrifter. Mängden fisk, artsammansättning, ålder och storlek varierar naturligt mellan olika vattenmiljöer, men också beroende på hur fisket bedrivs och på vad som i övrigt påverkar kvaliteten på den aktuella vattenmiljön.
Bild: Ida Wendt
Bestånden av torsk i svenska vatten ligger på historiskt låga nivåer. Fisket är en viktig orsak, men även övergödning, och ett förändrat klimat.
Fiskar befinner sig centralt i den akvatiska näringsväven. Det innebär att de kan påverkas direkt av förändringar i miljön så som ökad vattentemperatur och förlust av habitat, men även påverka och påverkas av förändringar som sker på andra trofiska nivåer så som ändrad tillgång av föda eller antalet predatorer. Fisket har en stor inverkan på fiskbeståndens storlek och tillstånd.
Övervakningen av fisk bedrivs i både nationell och regional regi i hav, sjöar och vattendrag. De data som samlas in ligger till grund för utformning av en hållbar fisk- och miljöförvaltning, till exempel genom att skapa gynnsamma levnadsmiljöer eller genom att reglera fisket på vissa arter. Miljöövervakningens återkommande provfisken skapar sammanhängande tidsserier, vilket innebär att man kan utläsa trender och upptäcka förändringar orsakade av till exempel miljöförstöring, överfiske eller förändrat klimat.
Tillståndet för fiskar i hav och vid kusten varierar mycket mellan områden. På grund av för hårt fiske är bestånden av torskfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer. I Östersjön har storspiggen de senaste åren ökat markant. Lokala förhållanden och miljöproblem gör att tillståndet varierar i våra sjöar och vattendrag och det är svårt att beskriva ett generellt tillstånd för fisk i våra sötvatten.
Tillståndet för kustfisk varierar mellan olika kustområden. Sedan 1970-talet har bestånden av sötvattensarter ökat i Östersjön medan bestånden av saltvattensarter minskat. Abborre och mört är de vanligaste arterna som påträffas i provfisken längs Östersjökusten. Bestånden av mört är stabila och ökar i de flesta provfiskeområdena, medan det under senare år ses nedgångar i flera abborrbestånd, till exempel i Norra Kvarken och Egentliga Östersjön. Gäddan visar en generell nedgång i de flesta provfiskade områdena framförallt i Egentliga och södra Östersjön, och gösen har minskat i flera områden, men visar tendenser till återhämtning i några områden. Även strömming, nors och gärs är vanliga längs hela kusten, och för strömmingen varierar provfiskefångsternas utveckling över tid mellan områden. Fångsterna av flundra i södra delarna av svenska östersjökusten har varit relativt låga under de senaste åren. I Bottenviken har sikfångsten ökat något i kustprovfisken under senare år, och den svartmunnade smörbulten har påträffats så långt norrut som i Husum i Örnsköldsviks kommun.
I inlandet finns många små och stora sjöar och vattendrag, med stor variation i naturgivna förutsättningar för olika fiskarter. På senare tid finns indikationer på förändringar av fiskfaunan på grund av ett varmare och torrare eller blötare klimat, men även faktorer som fiske, försurning, brunifiering (brunare vatten), övergödning och vandringshinder påverkar fiskfaunan.
Sveriges har en av Europas längsta kuster med mycket varierade livsmiljö för fisk. En avgörande faktor för olika fiskarters utbredning längs kusten och i havet är salthalten. Den varierar från nära oceanisk salthalt i Skagerrak till i princip sötvatten längst upp i Bottenviken. Längs gradienten finns många olika fiskarter från torsk och snultror på Västkusten till abborre och mört i Bottenviken.
Bild: Havsmiljöinstitutet
Högt fisketryck har lett till att bestånden av plattfiskar i haven sjunkit till rekordlåga nivåer. Rödspättan i Skagerrak och Kattegatt är dock ett undantag.
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt mellan områden. På grund av för hårt fiske är många av bestånden av torskfiskar, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel befinner sig torsken i Skagerrak och Kattegatt idag på mycket låga nivåer, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition.
De pelagiska bestånden av sill/strömming och skarpsill uppvisar olika trender. Bestånden av skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön har de senaste åren haft en stabil utveckling, medan de olika pelagiska bestånden av sill i samma områden haft en negativ utveckling under samma period, med undantag av den höstlekande sillen i Skagerrak och Kattegatt vars bestånd ligger på en hållbar nivå.
I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat. Under de senaste tio åren ses en generell minskning av bestånden gädda, framförallt i Egentliga och södra Östersjön. Gösen har minskat i flera områden, men visar tendenser till återhämtning i några områden under senare år. Bestånden av sik har minskat i Bottenhavet men ökat i Bottenviken.
Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden. Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med hur det såg ut under 1970-talet, har det under senaste decenniet varit en nedgång i bestånden i vissa områden och framförallt i ytterskärgården och även i norra Kvarken och Egentliga Östersjön. Karpfiskar är talrika och ökar i många skärgårdsområden.
Den invasiva arten svartmunnad smörbult har etablerat sig i södra och mellersta Östersjön och sprids norrut längs svenska Östersjökusten. Idag är det nordligaste fyndplatsen längs den svenska kusten som Örnsköldsvik. På vissa lokaler har arten ökat explosionsartat.
Enligt Artdatabanken är idag 24 marina fiskarter rödlistade i Sverige på grund av havsfisket, där vanliga matfiskar som ål, långa, lyrtorsk, hälleflundra och havskatt är akut eller starkt hotade.
I Västerhavet och i Östersjön finns det flera bestånd av sill. Sill i Östersjön kallas för strömming och den vanligtvis mindre i storleken än sill i Västerhavet. Det höstlekande beståndet av sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har sedan 1970-talet visat en positiv utveckling, men de senaste åren har trenden vänt och utvecklingen är negativ. Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och västra Östersjön har de senaste åren minskat och ligger nu på den lägsta nivån sedan 1990-talet. Beståndet av sill/strömming i centrala Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång, men har de senaste åren minskat. I Bottenhavet och Bottenviken har också konditionen hos sill/strömming försämrats under de senaste åren.
I en historisk jämförelse är dagens bestånd av utsjöfisk mycket låga. Dessutom pekar undersökningar på att grunda kustområden i stort sett saknar stora rovfiskar medan snultror och krabbor har ökat. En fiskart som dock har ökat är rödspätta i utsjön.
Jämfört med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön på extremt låga nivåer. En viss ljusning syns dock för ett fåtal bestånd. . Beståndet av rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts de senaste 30 åren, även bestånden av kolja och kummel har ökat de senaste åren.
Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet och befinner sig nu på den lägsta nivå sedan mätningarna startade i början på 1990-talet.Tillståndet för det höstlekande beståndet av sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har sedan 1960-talet varierat betydligt mellan år men de senaste fem åren har beståndets storlek varit på en hållbar nivå.
På kusten domineras fisksamhället av snultror, torsk och torskfiskar, men torskarna är få och små. För lokala kustbestånd av torsk och rödspätta syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps. I provfisken har fångsten av rödspätta, tånglake, blankål och berggylta minskat medan tångsnälla, oxsimpa och skärsnultra har ökat. Provfiskefångsterna i ryssjor domineras helt av strandkrabba, och i vissa områden ökar den kraftig. I fiskhälsoundersökningar har observerats påverkad hälsa hos tånglake.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, havskatt, kolja, pigghaj, kummel, sjurygg, hälleflundra, lyrtorsk, torsk, vitling. pigghaj, blåkäxa, klorocka, slätrocka, knaggrocka och havsmus.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Skagerrak
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Kattegatt
Tillstånd för fisk/fiske i Kattegatt
Bestånden av torsk och många andra fiskarter befinner sig på historiskt låga nivåer i Kattegatt och Öresund. Införandet av det fiskefria området i södra Kattegatt visade initialt på positiva tecken för torsken och havskräftan, men torsken har därefter minskat igen. Ett av de fåtal positiva tecken är att beståndet av rödspätta i Kattegatt ökar. Kustnära bestånden domineras av snultror och det finns mycket strandkrabbor, medan rovfiskarna är få och små.
Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet delvis till följd av det fiskefria området och tekniska regleringar. Under de senaste åren har dock beståndet visat en vikande trend igen. Det befinner sig nu på den lägsta nivå som någonsin uppmätts. Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak ökade under 90- och 00-talet sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men utvecklingen för beståndet har sedan dess återigen börjat pekat neråt och är nu en tredjedel av det var under mitten av 1970-talet då beståndet var extremt högt.
Beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund har ökat stadigt sedan 2009 och befinner sig nu på en nivå som är nästan tre gånger högre än beståndet var i slutet av 1990-talet. Rödspättan har även ökat i förekomst i grunda kustområden. Vår- och höstlekande sill tillhör samma bestånd som de i Skagerrak och uppvisar samma utveckling i Västerhavet som helhet.
På grunt vatten domineras fisksamhället av ål, tånglake, skrubbskädda, torsk och snultror. I provfisken på kusten i Kattegatt har tånglake, rödspätta, skrubbskädda och oxsimpa ökat i förekomst, liksom strandkrabban som i vissa områden är den helt dominerande arten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är ål, sjurygg, havskatt, slätrocka, kolja, hälleflundra, pigghaj, kummel, lyrtorsk, torsk och vitling.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Kattegatt
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Södra Egentliga Östersjön
Tillstånd för fisk/fiske i Södra Egentliga Östersjön
Den i jämförelse med Nordsjön lägre salthalten i Östersjön gör att antalet marina fiskarter är lägre här samtidigt som antalet sötvattensarter är högre längs kusten. I södra Östersjöns utsjö dominerar torsk, sill/strömming och skarpsill fisksamhället. Bestånden av dessa arter har varierat kraftigt i storlek och utbredning under det senaste tre årtiondena. Både det västra och det östra beståndet av torsk ligger på en mycket låg nivå jämfört med 1980-talet. I grunda områden har svartmunnad smörbult ökat kraftigt.
I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm. Det västra beståndet av torsk ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det beståndet som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005 till 2010 men mellan 2011 och 2017 har beståndet varierat i storlek samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mer torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren återigen minskat.
I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill/strömming. Vårlekande sill, där sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön utgör ett gemensamt bestånd blandas i södra egentliga Östersjön med sill från centrala Östersjön. Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön har minskat sedan mitten på 2000-talet. De ligger nu på den lägsta nivån sedan mätningarna började, tidigt 1990-tal.Lekbiomassan för sillen i central Östersjön har gått ner kraftigt sedan 1980-talet och ligger nu på en nivå något under den nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske.
Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, men fortfarande på en hög nivå. De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört. Svartmunnad smörbult ökar kraftigt i svenska kustvatten söder om Stockholm ända till Göteborg. Arten är invasiv i Sverige och sprider sig också norrut längs svenska östkusten.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, sjurygg, kolja, kummel, ål och torsk.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Södra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Norra Egentliga Östersjön
Tillstånd för fisk/fiske i Norra Egentliga Östersjön
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från området på grund av intensivt fiske. Nära kusten visade torsken en svag ökning under 2000-talet, men sedan dess har förekomsten minskat igen. I grunda kustområden minskar förekomsten av abborre, skrubbskädda och gädda, medan sik ökar.
Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill/strömming och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens då beståndet mestadels är begränsat till södra Östersjön. Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området på grund av ett intensivt fiske. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.
Sillen i norra egentliga Östersjön som utgör samma bestånd som i södra Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång, men de senaste åren har utvecklingen vänt nedåt. Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd men den största delen av Östersjöns bestånd av skarpsill finner man i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, men på en hög nivå.
Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd. Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört vanliga i havsområdets grunda kustområden. Abborre och skrubbskädda har minskat i förekomst i många provfiskeområden medan sik har ökat. Fångsterna på gös och gädda är låga. Förekomsten av svartmunnad smörbult ökar kraftigt i kustvatten söder om Stockholm och på Gotland. Arten är invasiv i Östersjön och sprider sig norrut längs svenska östkusten. Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är lake, ål, sjurygg, torsk, vimma, vitling och oxsimpa.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Norra Egentliga Östersjön
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Bottenhavet
Tillstånd för fisk/fiske i Bottenhavet
I Bottenhavet domineras fisksamhället i utsjön av sill/strömming och skarpsill. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet fanns det även torsk långt upp i Bottenhavet, men idag finns det endast en mindre andel torsk i de djupa delarna av Ålands hav. På kusten har gösen minskat kraftigt, samtidigt storspiggen ökar i flera områden.
Sill/strömming i Bottenhavet och Bottenviken behandlats som ett bestånd sedan 2017, men består precis som sillen i central Östersjön av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Sill-/strömmingbeståndets status i Bottniska viken har minskad sedan en topp i början på 1990-talet men befinner sig dock fortfarande på en nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske. Det är troligt att minskningen i beståndets storlek är kopplat till den minskade vikt vid ålder av framförallt stor strömming, något som uppmärksammats särskilt i kustområden.
Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp under 1997 och har därefter varierat en del i storlek men på en hög nivå. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.
Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Fångsterna på abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. Gösen har minskat kraftigt i de södra delarna av området, framförallt stora individer, men även små gösar har minskat i förekomst. I vissa områden har braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat.
Arter på Artdatabankens rödlista som förekommer är vimma, lake och ål.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Bottenhavet
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Bottenviken
Tillstånd för fisk/fiske i Bottenviken
Vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt. Den enda marina arten som förekommer i någon större omfattning är sill/strömming. I södra delen av Bottenviken kan man även hitta skarpsillen, dock i betydligt mindre omfattning jämfört med Bottenhavet. I grunda kustområden är sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört vanliga.
Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter. Beståndet av sill/strömming i Bottenviken utgör tillsammans med sillen Bottenhavet ett gemensamt bestånd.
Sill-/strömmingbeståndets status i Bottniska viken har minskad sedan en topp i början på 1990-talet men befinner sig dock fortfarande på en nivå som medger ett långsiktigt hållbart fiske. Det är troligt att minskningen i beståndets storlek är kopplat till den minskade vikt vid ålder av framförallt stor strömming, något som uppmärksammats särskilt i kustområden.
Storleken på beståndet av siklöja har varit relativt stabil och ligger över gränsvärdet för vad som anses långsiktigt hållbart. I grunda kustområden består fiskbeståndet främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört, samt den marina sillen/strömmingen. Förekomsten av abborre ligger på en relativt hög och stabil nivå.
De enda arten på artdatabankens rödlista som har påträffats i området är lake.
Ett urval av underlaget för tillståndsbeskrivningen av fisk/fiske i Bottenviken
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Sjöar och vattendrag
Tillstånd för fisk/fiske i sjöar och vattendrag
Våra sötvattensmiljöer påverkas av olika mänskliga aktiviteter och miljö- och klimatförändringar. Den utbyggda vattenkraften har till exempel påverkat havsvandrande lax, öring och ål negativt. Artsammansättning och mängden fisk varierar mycket mellan Sveriges många sjöar och vattendrag, delvis beroende på de lokala förutsättningarna för fisk. Därför är det ofta svårt att dra generella slutsatser om tillståndet för fiskfaunan eller enskilda fiskarter.
Totalt har 50 fiskarter fångats vid nätprovfisken i sjöar eller elfisken i vattendrag. Abborre, mört och gädda är de vanligast förekommande arterna i sjöarna. I vattendragen är öring den mest frekvent förekommande fiskarten, följd av elritsa, gädda och lake.
Bild: Kerstin Holmgren, SLU.
Relativ förekomst av 28 fiskarter som har fångats i minst 2 % av det totala antalet provfiskade sjöar eller vattendrag. Datakällor: Provfiskedatabasen NORS för sjöar och elfiskeregistret SERS för vattendrag.
I de allra största sjöarna finns mer än 30 fiskarter, medan små och isolerade vatten kan sakna fisk. Provfiskade sjöar har ofta en till två fiskarter arter som fångas varje år, men mellan fem och tio arter kan noteras i fångster från olika år. Sparsamt förekommande eller mer svårfångade arter (till exempel gädda) fångas inte alltid varje år.
Nya rapporter visar en del förändringar över tid hos de vanligaste fiskarterna abborre respektive öring. Abborrens medellängd har generellt minskat i sjöar i södra Sverige och ökat i norr, men riktigt stora abborrar (över 35 cm) har ökat i både söder och norr1.
I södra Sveriges vattendrag har tätheten av öringyngel generellt minskat med tiden i mindre vattendrag, medan ökande mängder är vanligare i norr2.
I södra Sverige ligger de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, där fisk är en viktig resurs för både yrkesfiske och fritidsfiske. I skogsområden finns också de mindre sjöar och vattendrag som har påverkats mest av försurning, och där kalkning håller vattenkvaliteten på en nivå som behövs för de mest försurningskänsliga fiskarterna. I låglandet finns en del övergödda sjöar, där reduceringsfiske av mört och andra karpfiskar kan gynna djurplankton och därigenom motverka kraftiga algblomningar.
Gös och signalkräfta är de ekonomiskt mest betydelsefulla arterna i de stora sjöarna.
Fiskart
Vänern
Vättern
Mälaren
Hjälmaren
Abborre
32
4
7
21
Braxen
70
4
27
Gädda
29
1
18
21
Gös
113
133
190
Lake
19
18
1
2
Lax
5
< 1
Rödning
5
Sik
15
4
Siklöja
< 1
10
Ål
5
11
3
Öring
4
4
Signalkräfta
42
154
65
Tabell 1. Yrkesfiskets landade fångster (ton) i de fyra största sjöarna 2021. Datakälla: Fiskbarometern.se
Fisket på flera fiskbestånd bedöms vara uthålligt, men statusen varierar mellan sjöarna. Fångsterna har minskat av den ekonomiskt betydelsefulla siklöjan i Vänern, men befintliga data räcker inte för att bedöma statusen. Signalkräftan står för drygt 95 procent av yrkesfiskets intäkter i Vättern, men kräftornas medelstorlek har minskat1. Fritidsfisket är troligen mer omfattande än yrkesfisket på några av fiskbestånden, men befintlig statistik ger inga säkra siffror på fritidsfiskets fångster.
Bild: Kerstin Holmgren, SLU.
Tabell 2. Bedömd status 2022 på fiskbestånden i de fyra största sjöarna. Datakälla: Fiskbarometern.se
Tillståndet för i fisket betydelsefulla fiskbestånd bedöms om möjligt med indikatorer på fiskeridödlighet, abundans/biomassa, och storlek/ålder. Dataunderlagen varierar mycket mellan olika fiskarter och enskilda bestånd, men gösen i Hjälmaren är ett exempel där en ny rapport visar att det finns data för en mer avancerad beståndsmodell2.
I södra Sverige förekommer totalt 50 olika fiskarter, varav 30 i minst 2 % av 1575 provfiskade sjöar eller 1815 elfiskade vattendrag. En stor del av fiskövervakningen utförs för att följa upp effekter av kalkning3, 4. Det vattenkemiska målet är ofta anpassat till mört i sjöarna och öring i vattendragen. Det är två av de vanligast förekommande fiskarterna i regionen, men deras reproduktion begränsades tidigare av försurningen på många ställen.
Individtäthet, storlek och ålder av vanliga arter är parametrar som har stor betydelse i de index som används i vattenförvaltningens uppföljning av ekologisk status. Indexen räcker inte alltid till för att följa upp restaureringsåtgärder. Ål förekommer i många sydliga vattendrag och tolererar sura och övergödda vatten bättre än många andra arter. Därför räknas ålen som en tolerant art i fiskindexet VIX, och högre täthet av ål ger ett sämre indexvärde5. Det är olyckligt, eftersom dammar och kraftverk utgör ett stort hot mot artens långsiktiga överlevnad. Åtgärder som underlättar ålens vandringar bör därför sättas in för att förbättra den ekologiska statusen i vattendragen.
Bild: Kerstin Holmgren, SLU.
Relativ förekomst av 30 fiskarter som har fångats i minst 2 % av det totala antalet provfiskade sjöar eller vattendrag i södra Sverige. Datakällor: Provfiskedatabasen NORS för sjöar och elfiskeregistret SERS för vattendrag.
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Norra Sverige
Tillstånd för fisk/fiske i Norra Sverige
I norra Sverige finns de stora älvarna. De flesta av dem är reglerade, och där finns stora vattenmagasin. Många vandringshinder har haft negativ påverkan på vandrande fiskar de senaste 50-100 åren. En av våra fem stora sjöar finns också i norra Sverige, Storsjön i Jämtland. Där finns ingen regelbunden fiskövervakning, men sjön har undersökts vid några tillfällen.
Nors introducerades i Storsjön 1977. Vid en fiskundersökning 2011 verkade både nors och introducerade pungräkor ha etablerat sig i sjön1. Mängden sik har varierat över tiden. Storleksfördelningen av nors och sik verkade inte ha förändrats. Småvuxen, planktonätande sik uppehöll sig i det varmare vattnet ovanför språngskiktet, medan nors återfanns i det kallare vattnet i och under språngskiktet. Därigenom minskar konkurrensen om den gemensamma födan djurplankton. Fångsten av märkta och utsatta öringar hade minskat i Storsjön, medan den naturproducerade öringen i Dammån (vid Åhns kraftverk) hade hög återvandring.
I norra Sverige förekommer totalt 34 olika fiskarter, varav 25 i minst 2 % av 644 provfiskade sjöar eller 2845 elfiskade vattendrag. Lokalt är antalet betydligt lägre. Till exempel fanns 0-6 fiskarter per elfiskelokal i en ny studie av mindre tillflöden i reglerade älvar2. Både antal arter och individtäthet var högst på lokaler som domineras av grus och små stenar.
Bild: Kerstin Holmgren, SLU.
Relativ förekomst av 25 fiskarter som har fångats i minst 2 % av det totala antalet provfiskade sjöar eller vattendrag i norra Sverige. Datakällor: Provfiskedatabasen NORS för sjöar och elfiskeregistret SERS för vattendrag.
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Fisk/fiske: Fjällen
Tillstånd för fisk/fiske i Fjällen
I fjällen finns många av våra mest näringsfattiga sjöar och vattendrag. Där finns en del vatten som helt saknar fisk, och de fiskar som förekommer är anpassade till att leva i relativt kallt vatten.
I fjällen har bara sex fiskarter fångats vid provfisken i 40 sjöar eller 45 vattendrag. Där är öring den vanligast förekommande fiskarten i både sjöar och vattendrag. I sjöarna är öringen tätt följd av röding, som är den allra mest kallvattensanpassade fiskarten. Oftast finns bara enstaka provfisken, men sjön Njalakjaure har provfiskats vid sju tillfällen under 1996-2019. Fångsten av sjöns enda fiskart, röding, har varierat mycket mellan år men utan någon tydlig trend över tid1.
Bild: Kerstin Holmgren, SLU.
Relativ förekomst av sex fiskarter som har fångats i minst 2 % av det totala antalet provfiskade sjöar eller vattendrag i fjällen. Datakällor: Provfiskedatabasen NORS för sjöar och elfiskeregistret SERS för vattendrag.
Nya studier indikerar att biomassa och högst produktion av fisk i fjällen sker i relativt grunda sjöar, där det finns fastsittande alger på en stor del av sjöbotten2. De fastsittande algerna utgör basen i näringsväven, eftersom de blir föda åt olika ryggradslösa djur.
Välj en ämnesgrupp ovan för att läsa mer om tillståndet.
Orsaker: fisk/fiske
Orsaker: fisk/fiske
Orsaker i kust och öppet hav
Havets resurser ansågs länge som outtömliga. Att människan skulle kunna påverka bestånden av fisk sågs länge som otänkbart. Under 1800- och 1900-talets industrialisering blev allt större områden tillgängliga för fisket samtidigt som effektiviteten och omfattningen gradvis ökade. Tillsammans med övergödning, habitatförstörning, ett varmare klimat och möjligen miljögifter, påverkar detta idag fisken negativt.
Bild: Havsmiljöinstitutet
Historiskt för höga fiskekvoter ledde till att fiskbestånden minskade och att storleken på den fisk som fångades också minskade.
Under 1800- och 1900-talet var fisket i stort sett fritt vilket möjliggjorde ett obegränsat uttag av fisk och skaldjur. Under 1900-talet började det bli svårt att bortse från de negativa effekterna av fisket på bestånden. Begränsningar i fisket infördes gradvis genom så kallade kvoter. I förhandlingar mellan länder om kvoter togs dock ofta lite hänsyn till biologisk kunskap, vilket fick till följd att kvoterna sattes långt över vad fiskbestånden långsiktigt tålde. Samtidigt var kunskapen om fiskens biologi och fiskebeståndens status begränsad. De för höga kvoterna ledde i sin tur till fortsatt minskande fiskbestånd och eftersom fisken inte hann växa sig stor blev fisken i fångsten och i havet mindre och mindre.
Parallellt med ett ökande fisketryck, skedde förändringar i miljön som övergödning, ökning av syrefria bottnar, mänsklig exploatering av lek- och uppväxtområden, och ett varmare klimat. Även om vissa arter gynnas av ökade vattentemperaturer och näringshalter samt minskad salthalt, missgynnas ofta de arter som är i fokus för fisket.
På kusten ligger de för fisken viktigaste miljöerna i de grundaste områdena, som också är hårdast utsatta för övergödning, miljögifter, bebyggelse och båttrafik. Även om kunskapen idag är bristfällig om hur betydande predationen från säl och skarv är på kustfiskbestånden, är det sannolikt att den ökade förekomsten av dessa toppredatorer i Östersjön påverkar den naturliga dödligheten hos fiskbestånden.
Orsaker i sjöar och vattendrag
Tillståndet för fisk och möjligheter för fiske varierar mycket beroende på naturliga förutsättningar och på vilken eller vilka miljöproblem som har störst betydelse i närområdet eller regionen. Försurningen är fortfarande ett problem, speciellt i skogslandskapet i sydvästra Sverige, medan övergödning förekommer i det mer låglänta jordbrukslandskapet. Hela vattenlandskapet är påverkat av dammar, vattenkraftsreglering och kanalisering. Den pågående klimatförändringen påverkar fiskar på olika sätt, beroende på fiskart och levnadsstadium.
Fiskar har koloniserat och etablerat sig i olika vattensystem under olika tidsepoker1. De har vandrat via nuvarande eller tidigare vattenvägar, och människor har medvetet eller omedvetet hjälpt till att sprida fiskar till nya vatten. Större sjöar och vattendrag kan hysa fler arter. Flest fiskarter finns i de allra största sjöarna som under sommaren blir temperaturskiktade och då ger livsutrymme åt både varm- och kallvattensanpassade arter.
Fisk är en bra miljöindikator på olika typer av miljöproblem2. Olika typer av miljöpåverkan kan förklara varför vissa fiskarter saknas eller dominerar i en sjö eller vattendrag, varför mängden fisk är ovanligt hög eller låg, eller vilka storlekar och åldersklasser som dominerar.
2. Degerman, E., Bergström, L., Wennhage, H., de Leeuw, J., Soler, T., Olsson, J. (2016). Fisk som miljöindikator. Aqua reports Supplement 2016:9. Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, Drottningholm Lysekil Öregrund. 61 s.
Årgärder: fisk/fiske
Åtgärder: fisk/fiske
Åtgärder i kust och öppet hav
Åtgärder för fisken regleras framförallt genom EU:s gemensamma fiskeripolitik och åtgärdsprogrammet inom havsmiljödirektivet. Den gemensamma fiskeripolitiken har förvaltningsplaner över nationsgränserna för att nå långsiktigt hållbart nyttjande av fiskbestånd. Fisken på kusten behöver lokal förvaltning av såväl yrkes- som fritidsfiske vid sidan av åtgärder för att skydda lekområden. Generellt är uppföljning och utvärdering av åtgärder för fisk eftersatt i såväl Östersjön som Västerhavet.
EUs gemensamma fiskeripolitik infördes 1983, där kvoter är det viktigaste instrumentet för att reglera fisket. Fiskeripolitiken och förvaltningen har sedan dess successivt gått mot målet att fiska hållbart. Trots det är det fortfarande inte ovanligt att kvoterna sätts högre än de biologiska råden som ges av forskarna inom det Internationella havsforskningsrådet (ICES). En anledning till detta är att politikerna också tar så kallade socio-ekonomiska hänsyn till fiskerinäringen.
Värt att poängtera är att förvaltningsmålen som idag används inom Fiskeripolitiken är produktionsinriktade och utgår från maximalt hållbart uttag av fisk från bestånden utan att äventyra beståndets långsiktiga reproduktionsförmåga. Någon större hänsyn till effekter på ekosystemet av fisket tas därför inte. Med rådande förvaltning och mål beaktas till exempel inte betydelsen av ålders- och storleksstrukturen i fiskbestånden, faktorer som är viktiga för artens produktivitet och resiliens såväl som för dess förmåga att upprätthålla sin naturliga funktion i näringsväven.
För att begränsa fisket har flera skrotningskampanjer av fiskebåtar genomförts i EU och i Sverige, och EU har börjat ta mer hänsyn till forskarnas råd vad gäller fiskekvoter. Därmed har fisketrycket i Skagerrak och Kattegatt minskat. Därtill har Sverige och andra länder genomfört flera åtgärder för att begränsa ekosystemeffekterna av fisket som att till exempel flytta ut trålgränserna, stänga vissa områden för fiske, och utvecklat mer selektiva och skonsamma fiskeredskap.
På kusten är fisket mer lokalt och småskaligt än i utsjön, och fritidsfisket har större betydelse. Flertalet åtgärder som redskaps- och fångstbegränsningar, minimått och fiskefredning har redan införts i flera områden. Ytterligare regleringar behövs sannolikt och det oreglerade fritidsfisket med handredskap utgör en utmaning för förvaltningen av fisken på kusten. Att utveckla uppföljning och reglering av fritidsfisket är av yttersta vikt.
Att förvalta fisken på kusten kräver flera verksamma åtgärder som tar sitt ursprung i såväl miljö- som fiskeriförvaltning. Detta inkluderar skydd och restaurering av viktiga livsmiljöer, begränsning av övergödning, beaktande av förändringar i klimatet och möjligen även reglering av toppredatorer som säl och skarv. Därtill behövs ytterligare kunskap om olika åtgärders betydelse samt kunskap om värdefulla livsmiljöer för fisk och en samsyn med förvaltningen på land.
Åtgärder i sjöar och vattendrag
Fiske förekommer i de flesta miljöer där fiskar finns, och därmed i de flesta sjöar och vattendrag. Fisket på enskilt vatten tillhör fiskerättsägarna och förvaltas lokalt, medan fiske på allmänt vatten förvaltas av flera myndigheter och finns bara i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. En av de stora sjöarna, Mälaren saknar allmänt vatten. Handredskapsfiske är fritt längst kuster och i de stora sjöarna1.
Många åtgärder har under flera decennier bidragit till att förbättra förutsättningar för fisk i våra sjöar och vattendrag, t.ex. för att förbättra vattenkvaliteten i försurade och övergödda vatten, men förändrad markanvändning och klimatförändring kan motverka effekten av insatta åtgärder. God vattenkvalitet är en förutsättning, men ingen garanti, för att få tillbaka den fisk som tidigare försvann eller minskade i antal och utbredning.
Många vattendragssträckor har restaurerats på olika sätt, t.ex. efter tidigare rensning av timmerflottningsleder. Bristfällig långsiktig uppföljning av effekter av åtgärder, är bara en av flera förklaringar till att dokumenterade effekter på fisk inte är entydigt positiva2. Det finns också många föreslagna åtgärder för att restaurera ekologiska funktioner i reglerade vattendrag3 och mer generellt i det påverkade vattenlandskapet4, men åtgärderna behöver genomföras och följas upp för att se vad de långsiktiga effekterna blir.
Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt mellan områden. På grund av för hårt fiske är många av bestånden av torskfiskar, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel befinner sig torsken i Skagerrak och Kattegatt idag på mycket låga nivåer, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition.
Under 1800- och 1900-talet var fisket i stort sett fritt vilket möjliggjorde ett obegränsat uttag av fisk och skaldjur. Under 1900-talet började det bli svårt att bortse från de negativa effekterna av fisket på bestånden. Begränsningar i fisket infördes gradvis genom så kallade kvoter. I förhandlingar mellan länder om kvoter togs dock ofta lite hänsyn till biologisk kunskap, vilket fick till följd att kvoterna sattes långt över vad fiskbestånden långsiktigt tålde. Samtidigt var kunskapen om fiskens biologi och fiskebeståndens status begränsad. De för höga kvoterna ledde i sin tur till fortsatt minskande fiskbestånd och eftersom fisken inte hann växa sig stor blev fisken i fångsten och i havet mindre och mindre.
