/////OBS! UPPDATERING AV TEXTERNA OM VÄXTPLANKTON PÅGÅR!/////
Mängderna av växtplankton i havet ökar, i synnerhet cyanobakterierna. Störande blomningar förekommer regelbundet i Egentliga Östersjön under sommaren. Det allt varmare klimatet gör också att vårblomningen i havet ofta börjar någon vecka tidigare än jämfört med för 20 år sedan, åtminstone i norra Egentliga Östersjön. Många av Sveriges sjöar som ligger i slättlandskapet har fortfarande problem med regelbundna algblomningar även om problemen var störst på 1960 och 1970-talet. Sjöarna har olika förutsättningar och därför finns både uppåtgående och nedåtgående trender för växtplanktonbiomassan.
I de flesta vatten svävar miljoner och miljarder pyttesmå växter. Växtplankton är så kallade primärproducenter, vilket betyder att de utgör själva fundamentet i näringskedjan. De förekommer i massor av olika former och kan variera i storlek mellan några få tusendels millimeter till en halv millimeter. Det finns tusentals arter av växtplankton. Grönalger, guldalger, kiselalger, cyanobakterier, dinoflagellater - alla med egna speciella krav och förmågor. Övergödning har gjort att många svenska vatten oftare drabbas av algblomningar.
I Norrlandssjöarna syns i en del fall ökande trender av växtplanktonbiomassa och i några fall minskande trender. Även i södra Sveriges sjöar är resultaten som helhet spretiga. I en del fall går det att koppla ökande trender i växtplanktonbiomassan i sjöar till ökande vattentemperaturer.
Det är stora skillnader i sjöarnas artsammansättning och mängd av växtplankton. Växtplankton påverkas av skillnader tillväxtsäsongens längd mellan norra och södra Sverige och av vilken typ av landskap sjöarna ligger i – på slätten, i skogen eller i fjällen.
Övergödning, eutrofiering, har påverkat många sjöar i områden med stor befolkning. Den ökade mängden näring orsakar bland annat kraftiga algblomningar. Problemen var som störst på 1960- och 1970-talet, innan avloppsreningsverken fick förbättrade metoder att fälla ut näringsämnet fosfor. Fortfarande har många sjöar problem med algblomningar eftersom näringsämnena finns kvar i bottensedimenten och läcker tillbaka till vattnet.
I fjällen är det en omvänd problematik med att sjöar istället blivit alltför näringsfattiga. Det beror exempelvis på att anlagda kraftverksdammar översvämmat marker och förstört det strandnära ekosystemet, litoralen. Termen oligotrofiering har börjat användas för detta problem som ger låg produktion i sjön och påverkar hela födoväven i sjöarna och närliggande vattendrag. För växtplankton syns detta som låg biovolym, dvs. liten mängd.
Försurning är ett annat problem som förändrar sjöekosystemen särskilt i sjöar i södra Sveriges skogslandskap. Både naturligt sura och försurade sjöar har liten biovolym och låg artdiversitet av växtplankton.
Aktuellt tillstånd
Fjällsjöarna har fortsatt låga biomassor av växtplankton där det inte finns några tydliga tidstrender. Resten av norrlandssjöarna har i en del fall ökande trender av växtplanktonbiomassa och i några fall minskande trender. I en del fall verkar varma somrar förklara att biomassorna på senare år varit ovanligt höga i några sjöar i samband med varmt väder.
Även i södra Sveriges sjöar är resultaten som helhet spretiga. En del sjöar har tidstrender med lägre biomassor medan andra har tvärtom. Även trendsjöar, som är utan tydliga punktkällor av näringspåverkan, får ökande halter av växtplankton, vilket skulle kunna vara ett svar på varmare klimat som gynnar växtplankton.
Figuren visar biovolymen (=biomassan) för olika växtplanktongrupper i ytvattnet, de översta metrarna. Sommarmedelvärden (juli-augusti) för åren 2007–2019 från de sjöar som ingår i nationella övervakningsprogram.
Det är mycket stora skillnader mellan Sveriges sjöar; både i total mängd växtplankton och i vilka planktongrupper som dominerar. Mälaren och sjöarna i södra Sverige har stora mängder växtplankton, och cyanobakterier är vanliga. Fjällsjöar och Vättern är mycket näringsfattiga och har följaktligen små mängder växtplankton.
Fjällsjöarna ligger över trädgränsen och har mycket klart vatten. De har generellt sett låga biomassor av växtplankton. Förutom av växtplankton sker en stor andel av primärproduktionen på bottnarna av fastsittande alger och mossor.
Det finns ingen tydlig trend i växtplanktonbiomassan i de fem sjöar som följs i den nationella miljöövervakningen, biomassan är låg och varierar mellan 0,03 och 0,10 kubikmillimeter per liter. I sommarprover dominerar fem grupper av växtplankton; rekylalger, dinoflagellater, grönalger, kiselalger och guldalger. Cyanobakterier saknas nästan helt som plankton men finns ofta på andra ställen i sjön växande på stenar och andra ytor. Under den senare tidens varma somrar har växtplanktons andel av cyanobakterier dock ökat något.
I norra Sverige finns många sjöar som inte ligger i fjällen. De ligger främst i skogslandskapet och man kan se en tydlig gradient från fjällnära och relativt näringsfattiga sjöar till betydligt näringsrikare kustnära sjöar.
I de 38 nordliga sjöar som ingår i nationell miljöövervakning är det vanligt att hitta nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen Raphidophyceae. Den är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar. I medeltal utgör de 30 procent av biomassan, men andelen varierar mycket mellan enskilda sjöar. Kiselalger, grönalger, guldalger och dinoflagellater är också vanliga. I dessa sjöar utgör cyanobakterier endast en liten grupp, men i andra mer näringspåverkade sjöar kan de vara vanligare.
I 15 av sjöarna ökar cyanobakterierna och även totalbiomassan av växtplankton på sommaren, medan övriga sjöar inte har några signifikanta trender. Detta trots att näringsnivåerna snarare minskar.
I södra Sverige är det mycket stor variation i växtplanktonsamhället. Många sjöar är övergödda av näringsämnen från jordbruk och avlopp eftersom befolkningen är stor i denna del av landet. Här finns också både rejält sura sjöar och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH.
I denna del av landet provtas 69 sjöar förutom våra tre största sjöar. Medianvärdet för mängden växtplankton är 0,6 kubikmillimeter per liter, men spridningen är mycket stor. Vissa sjöar har så lite som 0,08 kubikmillimeter växtplankton per liter och andra har ända upp till 15. Tretton av sjöarna är typiska slättlandskapssjöar, med mer än 10 procent jordbruksmark i avrinningsområdena. De sjöarna har oftast en högre biomassa av växtplankton på runt 2,1 kubikmillimeter per liter.
Liksom i norra Sverige är det i många sjöar vanligt med höga biomassor av nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen harpunflagellater Raphidophyceae. I södra Sverige är cyanobakterier den näst mest dominerande gruppen i sommarprover från sjöarna och andra vanliga grupper är dinoflagellater, kiselalger och grönalger.
Växtplanktonsamhället styrs också av hur kalkrikt vattnet är, vilket styr pH-värdet. I södra Sverige finns det både rejält sura sjöar med lite kalk och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH. I kalkrika vatten dominerar cyanobakterier, kiselalger och dinoflagellater medan sura sjöar i stort sett saknar cyanobakterier, de domineras istället ofta av Gonyostomum och grönalger.
Bland sjöarna i södra Sverige dominerar sjöar som inte har någon signifikant trend för växtplankton. I 39 av dem finns det dock ökande trender för cyanobakterier och 28 har ökande trender för totalbiomassa av växtplankton medan ett 10-tal istället har minskande mängder.
Sveriges tre största sjöar ligger i södra Sverige. Här övervakas växtplankton vid flera platser och tillfällen under året och härifrån finns de längsta tidsserierna. Dessa tre sjöar är sinsemellan mycket olika, vilket speglar förhållandena i resten av Sveriges många sjöar.
Regelbunden miljöövervakning i sötvatten började i mitten av 1960-talet i Mälaren. Då hade man stora problem med algblomningar som hotade dricksvattentäkter och förstörde möjligheten att bada. Då kunde enskilda prover ha så stora mängder växtplankton som 50 kubikmillimeter per liter. Nuförtiden ligger mängderna under sommaren ofta mellan 1 och 7 kubikmillimeter per liter. Vissa delar av Mälaren har fått minskade mängder växtplankton under dessa 50 år av provtagningar, men inte alla. Delbassänger som historiskt sett legat lågt har snarare ökade trender.
I Vänern och Vättern är mängden växtplankton betydligt lägre. I Vättern är biomassan ofta 0,12–0,14 kubikmillimeter per liter, dvs. nästan lika låg biomassa som fjällens sjöar. Under de senaste tio åren har mängderna dessutom en svagt minskande trend. Vänern ligger något högre, mellan 0,20 och 0,35 beroende på station. Här ses en svagt ökande trend av växtplanktonbiomassa under sommarmånaderna.
I de tre största sjöarna har gruppen rekylalger (Cryptophyta) en mycket större andel av biomassan än i de mindre sjöarna. I Vänern är det den största gruppen tillsammans med cyanobakterier. I Vättern är kiselalger och dinoflagellater största grupperna och i Mälaren är det kiselalger och cyanobakterier som dominerar planktonsamhället.
Ansvariga experter:
Sjöar: Stina Drakare (SLU)
Hav: Siv Huseby (UMU), Helena Höglander (SU), Ann-Turi Skjevik (SMHI)
Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Övervakning av växtplankton
Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra sjöar och hav. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång. Växtplankton samlas in som ett vattenprov. De artbestäms och räknas sedan med hjälp av mikroskop av experter på laboratoriet. Klorofyll a mäter man i en spektrofotometer vid kända våglängder.
Resultaten från övervakningen av växtplankton används för att följa miljötillståndet, framförallt med tanke på övergödningssituationen.