Klimat

Temperaturtrender för vattendrag går att följa i femtioåriga tidsserier från tre åar: Domneån och Svedån som båda mynnar i södra delen av Vättern, samt Sävjaån som ligger nära Uppsala. Månatliga temperaturdata visar att alla dessa vattendrag blivit varmare. På femtio år har åarna vid Vättern blivit 3 grader varmare medan Sävjaån har blivit 2 grader varmare. För Helgeån finns en fyrtiofem år lång mätserie som även den visar på en uppvärmningstrend.  

I flodmynningsprogrammet mäts vattentemperaturerna varje månad. Den senaste tioårsperioden har vattentemperaturen i de vattendrag som mynnar i södra Sverige mätts vid totalt 3281 tillfällen. Vid 25 av dessa tillfällen har temperaturen överstigit 23 grader, en temperatur som till exempel laxfiskar har svårt att tåla. År 2010, 2018 och 2020 registrerades så höga temperaturer i flodvattnet i södra Sverige. År 2020 mättes så höga temperaturer till exempel i  Enningdalsälvens mynning till sjön Norra Bullaren, precis på gränsen mot Norge. i slutet av juni och mitten av augusti. 

Det finns temperaturserier från mindre sjöar i södra Sverige, men här mäts temperaturen bara 4–6 gånger per år. I flera sjöar saknas till exempel mätningar under maj. Sammantaget sticker 2018 ut som ett år med en lång period med temperaturskiktade förhållanden i södra Sveriges mindre och mellanstora sjöar. 

Stora sjöarna - Vänern, Vättern och Mälaren

I Sveriges tre största sjöar har miljöövervakning utförts längst. I Mälaren startade miljöövervakningen 1965, i Vänern och Vättern 1973. Vattentemperaturer mäts inte året om och det går därför inte att beräkna några årsmedeltemperaturer. Däremot går det att leta efter temperaturtrender för de månader som provtagits regelbundet; maj, juli, augusti och september. I sådana långa dataserier kan man se att sommaren 2018 var extremvarm även nere i vattnet. Långtidstrenden är också att de tre stora sjöarna blivit varmare under perioden maj till september.

På våren tar det lång tid för stora vattenvolymer att värmas upp. Det innebär att Vänern och Vättern endast är 4,5–5 grader varma i ytvattnet i maj, medan Mälarens mindre delbassänger redan hunnit bli 8–12 grader. I Mälaren var maj 2018 varmast sedan mätningarna började 1965, med en yttemperatur på 15,9–21,3 grader beroende på station. Det är flera grader varmare än normalt. I Vänern var inte vattnet extremvarmt i maj, medan det för Vättern ännu inte finns några temperaturdata inrapporterade för år 2018.

Under sommarmånaderna juli och augusti är Mälarens ytvatten oftast 19–20 grader varmt och medan Vättern och Vänern är svalare, 16–18 grader. Här var de temperaturer som uppmättes 2018 inte lika extrema. Mälaren var till exempel varmare i juli 2014 än 2018. Även för augustimätningarna finns några fler år än 2018 när sommarvattnet varit varmt. Men 2018 är det näst varmaste året för Mälaren sedan mätningarna startade.

Den långa perioden med temperaturskiktning av vattenmassan ledde i Mälaren till att syrgashalterna var låga i flera delbassänger. Låga syrgashalter påverkar kallvattensarter av fisk negativt då de behöver god tillgång på syrgas när de håller till i kallt bottenvatten på sommaren. Även bottendjur som maskar och fjädermygglarver riskerar att påverkas negativt av låga syrgasnivåer.

Under tidig höst, i september, har de stora sjöarna likartade vattentemperaturer. Alla tre sjöarna har långtidsmedeltemperaturer på 14-15 grader och 2018 var inget extremår.

De flesta  temperaturserier från sjöar i norra Sverige är relativt korta. I några av sjöarna syns trender med signifikant ökande augustitemperaturer.  

Även för älvarna i norra Sverige är temperaturserierna relativt korta. Mätningarna börjar år 2002, vilket innebär att det inte går att säga ngåot om långtidstrender. Kritiska temperaturer för fisk – över 23 grader – har uppmätts i enstaka nordligt mynnande älvar främst i juli månad åren 2002, 2003, 2005, 2006, 2014, 2016, och 2018. Under den varma sommaren år 2018 uppmättes kritiska temperaturer mer utbrett. Totalt sett är det ändå ett fåtal tillfällen som den kritiska temperaturen har överskridits, vid totalt tio av nästan 4000 mätningar. År 2019 och 2020 har temperaturerna varit lägre, generellt sett.

I de älvar som hör till flodmynningsprogrammet och där mätningar sker varje månad är det i ett framtidsperspektiv intressant att följa hur vårar och höstar förändras om vädret blir varmare. I de älvar som mynnar i Bottenviken börjar vårvärmen få effekt först i maj och vintern är ett faktum i november, medan de älvar som mynnar i Bottenhavet börjar värmas upp redan i april och får vinter först i december. Hur detta ändras i ett ändrat klimat är viktigt att följa då det exempelvis påverkar fortplantningstider för många djur och när den för ekosystemet viktiga vårfloden sker. 

I sex mindre rinnande vatten som följs i Norrland finns 30-åriga tidserier med temperaturdata. Vattendragen ligger fjällnära eller i inlandets skogsområden. I dessa vatten var inte år 2018 så utmärkande varm mitt i sommaren, förutom i Muddusälven som var 20 grader i juli. I stället var det maj, oktober och november som utmärkte sig som ovanligt varma. Långtidstrenderna i de sex mindre rinnande vattnen är inte tydliga. I en del av vattendragen har medeltemperaturen ökat och i andra minskat. 

Flera av älvarna som mynnar i Bottenviken har viktiga bestånd av lax och öring. För fisk i älvarna är det viktigt att vattnet inte blir för varmt på sommaren. Många av våra fiskarter i rinnande vatten gillar kallare vatten som inte lika lätt riskerar att få för låga halter av syrgas. Hos lax och öring tål inte äggen över 12–13 grader och vuxen fisk klarar inte längre perioder med temperaturer över 23 grader. Sommaren 2018 rapporterades att fiskar som lax och öring inte mådde bra i det varma vattnet i norra Sverige. Detta är helt klart på gränsen för vad som är hälsosamt för till exempel laxen. 

För två av fjällsjöarna finns dataserier med temperatur som börjar år 1983. Båda sjöarna ligger i Norrbottens län. Den ena sjön är Njalakjaure som ligger i Arjeplogs kommun på 849 meters höjd. Den andra sjön är Latnjajaure som ligger på 974 meters höjd i Kiruna kommun. Dataserien för augusti är mest komplett och här syns snäppet högre temperaturer efter år 2000 än jämfört med vad de var tidigare. Orsaken är troligtvis att man före år 2000 oftare mätte temperaturen vid 1–2 meters djup istället för på 0,5 meter, vilket är standard i dag. 

En typisk augustitemperatur i dessa sjöar är 8–10 grader vid ytan, vilket också innebär att de inte är temperaturskiktade på sommaren. Trenden i Latnajaure är att temperaturen ökar beräknat utifrån augustivärden. Även i Njalakjaure ser trenden ut att öka men ökningen är inte statistiskt säkerställd. Eftersom det bara finns heltäckande data för en månad av tolv, finns det ingen årlig helhetsbild som går att jämföra med vad klimatmodeller visar. Det är också delvis därför man gör modeller, för att man till exempel ska kunna beräkna vattnets temperatur fast man bara mäter lufttemperaturen vid en vanlig metereologisk station. 

På vattendragssidan finns det i nuläget inga aktiva provtagningsstationer på över 800 meters höjd inom den nationella miljöövervakningen.

Havsvattnets yttemperatur i Skagerrak har ökat med i genomsnitt 0,43 grader Celsius per årtionde sedan år 1970. Uppvärmningstakten är betydligt högre än för världshaven i genomsnitt, där en temperaturökning om 0,09–0,13 grader per årtionde uppmätts under motsvarande period. Den snabbare uppvärmningen är förväntad utifrån de klimatprognoser som finns för Skandinavien och Norska havet. Uppvärmningen är statistiskt säkerställd för flera kustnära vattenförekomster inom området, men i det öppna Skagerrak är förändringarna mer variabla.

Effekterna av uppvärmningen på svenska marina arter i Skagerrak kommer att spegla den förändring som skett i det närliggande Nordsjön, där uppvärmning redan orsakat förflyttningar av vissa fiskpopulationer norrut. Ytterligare effekter som kan förväntas är försämrad tillväxt hos makroalger, ökad risk för mikroalgblomningar, förskjuten fortplantningsperiod hos marina djur, samt att ålgräsängars födoväv påverkas.

Salthalten i Skagerrak har inte ändrats nämnvärt sedan 1970, bortsett från i två vattenförekomster, Havstensfjord och mellersta Bohusläns skärgård. I dessa områden syns en svag trend med minskad salthalt. Hittills är effekterna på det marina livet sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med säsongsvariationen i salthalt om cirka 18 PSU.

Den förväntade havsvattenståndshöjningen i Skagerrak är ganska stor på grund av att landhöjningen i området är relativt liten. År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Skagerrak vara omkring 55–67 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar i dag är redan ganska stora, upp till cirka 190 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 35 procent högre.

Havsvattnets yttemperatur i Kattegatt har ökat med i genomsnitt 0,43 grader Celsius per årtionde sedan år 1970. Uppvärmningstakten är betydligt högre än för världshaven i genomsnitt, där en temperaturökning om 0,09–0,13 grader per årtionde uppmätts under motsvarande period.

Uppvärmningen är statistiskt säkerställd för alla kustnära vattenförekomster inom norra Kattegatt (norr om Laholmsbukten). Uppvärmningstakten i södra Kattegatt är markant lägre med undantag av en vattenförekomst, Norra mellersta Öresunds kustvatten, vilket dock inte är statistiskt säkerställt. Orsaken bakom den tydliga skillnaden i uppvärmningstakt är oklar.

Trots en ökad nederbörd i Sverige i stort, återspeglas inte detta i havsvattnets salthalt än så länge. Salthalten i Kattegatt har totalt sett inte ändrats nämnvärt sedan år 1970, men den lokala variationen är mycket stor. Trenden i salthalt i olika vattenförekomster varierar från en minskning om 1,0 promille per årtionde till en ökning om 2,3. Den enda stationen med en statistiskt säkerställd trend är Södra Kattegatts utsjö, som ökar med 0,54 PSU per årtionde. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsvattenståndshöjningen i Kattegatt är ganska stor på grund av att landhöjningen i området är relativt liten. År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Kattegatt att vara omkring 49–72 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag redan stora, upp till cirka 210 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 35 procent högre.

I södra Egentliga Östersjön har ytvattentemperaturen ökat med i genomsnitt 0,43 grader per årtionde. Variationen i ytvattentrenden mellan olika vattenförekomster är stor, men de flesta trenderna är statistiskt säkerställda.

Här påverkar stigande temperaturer redan marina arters naturliga kalender, eller så kallade fenologi. Exempel på det är att fortplantningstiden för vissa makroalger har tidigarelagts och att skeppsmaskens fortplantningssäsong har förlängts. Spridningsmodeller indikerar dock att uppvärmningen inte kommer att leda till vidarespridning av skeppsmask längre in i Östersjön. I det öppna havet kan stigande temperaturer orsaka mer intensiva algblomningar.

Salthalten i södra Egentliga Östersjön visar ingen trend de senaste årtiondena. I de flesta vattenförekomster är dock variationen i salthalt mycket stor, vilket innebär att eventuella trender är svåra att upptäcka. Ökningen i salthalt är i genomsnitt 0,26 PSU per årtionde. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara eftersom eventuella förändringarna i genomsnittlig salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsvattenstånshöjningen i södra Egentliga Östersjön är stor. År 2100 beräknas den högsta havsnivåhöjningen i Kattegatt att vara omkring 59–78 centimeter. De högsta havsnivåhöjningar som inträffar under stormar är idag redan stora, upp till cirka 200 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 40 procent högre.

Tillgängliga dataserier för att analysera temperaturtrender i norra Egentliga Östersjön visar att temperaturen har stigit med i genomsnitt 0,5 grader per årtionde. Merparten av dessa trender är statistiskt säkerställda. Denna uppvärmningstakt går i en snabbare takt än förväntat för området. Uppvärmningen av vattnet kommer att bidra till en ökad produktion av växtplankton, samtidigt som algblomningar blir både vanligare och intensivare. Dessutom väntas näringsväven i det öppna havet påverkas.

Salhalten i norra Egentliga Östersjön har inte ändrats så mycket över tid. I genomsnitt har en ökning skett med 0,02 PSU per årtionde, som en följd av det stora saltvattensinflödet som inträffade år 2014. Effekterna på det marina livet är sannolikt försumbara, eftersom de uppmätta genomsnittliga ändringarna i salthalt är mycket små i jämförelse med den säsongsmässiga variationen i denna region.

Den förväntade havsvattenståndshöjningarna i norra Egentliga Östersjön varierar mycket inom området. År 2100 beräknas den högsta havsvattenståndshöjningen i norra Egentliga Östersjön att vara omkring 37–65 centimeter. De högsta havsvattenståndshöjningar som  i dag inträffar under stormar är redan stora, upp till cirka 135 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 25 procent högre.

Långa temperaturdataserier finns endast för två vattenförekomster i Bottenhavet. Dessa serier visar mycket variation. Enligt klimatmodeller förväntas ytvattentemperaturen i området stiga med 0,20–0,32 grader per årtionde, med stor lokal variation, i synnerhet under somrarna.

Motsvarande salthaltsdata visar överlag att ingen stor förändring skett. Lokalt finns stora variationer i trenderna. I likhet med flera andra svenska havsområden är säsongsvariationen i salthalt mycket större än eventuella trender.

Enligt klimatmodeller kan vi förvänta oss att salthalten sjunker med 0,1–0,15 promille per årtionde i Bottenhavet, De sjunkande salthalterna kan ge upphov till stora förändringar i utbredningen av både makroalger och musslor. De ekologiskt viktiga arterna, blåstång (Fucus vesiculosus) och blåmussla (Mytilus sp.), finns i hela Östersjön upp till norra Bottenhavet (Kvarken), där salthalten understiger cirka 4 PSU och därmed begränsar arternas vidarespridning. En eventuell minskning i salthalt kommer därför att flytta dessa arters nordligaste utbredningsgräns längre söderut i takt med sjunkande salthalter.

De förväntade höjningarna av havsvattenstånd i Bottenhavet är mindre än för övriga Sverige eftersom landhöjningen i området är relativt kraftig. De högsta beräknade höjningarna av havsvattenstånd i Bottenhavet år 2100 är 18–49 centimeter. De högsta havsvattenståndshöjningar som i dag inträffar under stormar är cirka 140 centimeter. Med kommande klimateffekter väntas stormnivåerna kunna bli upp till 25 procent högre.

Långtidstrender i havsvattnets yttemperaturer i Bottenviken visar en statistiskt säkerställd ökning av ytvattentemperaturen i Bottenvikens utsjöområden med 0,33 grader per årtionde. Trots att dessa kraftiga temperaturökningar kan påverka till exempel syrehalterna negativt, visar analyser av klimatpåverkan på födoväven i Bottenviken att det är ändringar i salthalt, snarare än stigande temperatur, som påverkat ekosystemet mest hittills.

Långtidstrenden i Bottenvikens salthalt är överlag svagt sjunkande, hittills i genomsnitt med cirka 0,02 PSU per årtionde. Enligt klimatmodeller kommer salthalten framöver att ändras minst i denna del av Östersjön, och den förväntas sjunka med upp till 0,15 PSU per årtionde.

Havsvattenståndshöjningen i Bottenviken väntas bli minst i Sverige på grund av att en kraftig landhöjning pågår. De högsta beräknade havsvattenståndshöjningarna i Bottenviken år 2100 är 22–33 centimeter. Jämfört med de tillfälliga havsvattenståndshöjningar som inträffar redan i dag under stormar, cirka 200 centimeter, är därför den väntade klimateffekten relativt liten.