Hoppa till huvudinnehåll

Artikel


Minsta havsisutbredningen i modern tid i Östersjön

Havet 2015/2016. Amund E. B. Lindberg, SMHI. Publicerad: 2016-06-21

Inte sedan de lindriga isvintrarna på 1930-talet har havsisutbredningen i Östersjöregionen varit så liten som under isvintern 2014/2015, då den istäckta havsytan var mindre än hälften så stor som den brukar vara. Endast 45000 km2 av havsytan var istäckt mot normalt mellan 115000 km2 och 235000 km2. Eftersom daglig kartläggning av havsis i regionen startade först 1957 är det svårt att med säkerhet säga om de milda vintrarna dessförinnan, som under 1930-talet, 1720- och 1730-talen, hade mer eller mindre havsis än under den nu gångna vintern. Det vi helt säkert vet är att från 1940-talet och framåt har inga vintrar haft lika liten havsisutbredning som 2014/15.

Det är ytterligheterna som man lättast kommer ihåg. Den extremt varma eller regniga sommaren eller den extremt kalla vintern. När det gäller väder och väderhändelser är det oftast minimum- och maximumvärden som tas fram och dessa jämförs mot medelvärde. Det är dock ett faktum i detta sammanhang som ofta glöms bort; medelvärden inträffar inte särskilt ofta. Medelvärdena är oftast verkliga endast i statistiska sammanhang. Man skulle kunna säga att medelvärden är rätt onormala, åtminstone ovanliga. Det gäller även havsisutbredningen. I havsissammanhang definieras vintrar som lindriga, normala eller svåra. Detta utifrån hur havsisen har påverkat handelssjöfarten, vilket till stor del är direkt korrelerat till den areella utbredningen. Gränserna går vid 115 000 km2 eller lägre för lindrig och 235 000 km2 eller högre för svår. Allt där emellan betecknas som normal vinter. Ser vi till medelvärdet för havsisutbredningen i Östersjöregionen under perioden 1900 – 2015 är det 185 000 km2. Under vår analysperiod för havsisutbredningen har dock medelvärdet 185 000 km2 med +/- 5 000 km2 endast inträffat nio gånger. Därför ger den definition som är satt för normal isvinter, alltså allt mellan 115 000 km2 och 235 000 km2, en bättre bild av verkligheten. Normal isvinter har inträffat 55 gånger under vår 116 år långa tidsserie. Detta samtidigt som antalet lindriga eller besvärliga isvintrar är 31 respektive 30 stycken. Det är många som minns eller känner till 1940-talets extremt kalla vintrar. Samma vintrar som hjälpte Ryssland att vinna slagen i andra världskriget mot Tyskland slog hårt mot ett redan drabbat Europa i krig. Havsisutbredningen under dessa vintrar blev noga kartlagd av tyska krigsmakten. Jämförelser mellan dessa kartor, observationer längs Östersjöns kuster och senare års klimatmodellkörningar visar att havsisen under de svåra vintrarna under 1940-talet uppvisade största möjliga fysiska tjocklek och utbredning, givet det aktuella vädret, nämligen 420 000 km2. I princip hur kall vintern än blir, kommer inte havsisutbredningen kunna bli mycket större än så. Ytterligare några hårda vintrar inträffade på 1950- och 1960-talet. Under inget av dessa år kom dock havsisutbredningen upp i samma nivå som under 1940-talets vintrar. Fyrtio år efter världskrigets slut tog kylan återigen Östersjöregionen i ett järngrepp. Efter två kraftiga vintrar, säsongerna 1984/85 och 1985/86, blev 1986/87 den kraftigaste isvintern sedan 1940-talet, och återigen var 420 000 km2 av havsytan täckt av is när det var som mest.

Absolutvärdet av ackumulerad köld och havsisutbredning. Ackumulerad köld beräknad för medelvärdet av dygnsmedeltemperatur de dagar med dygnsmedeltemperaturen är under 0 grader. Medelvärdet baseras på Haparanda, Luleå/Kallax, Bjuröklubb, Holmön/Holmögadd,
Örskär och Landsort.

Havsisens utbredning är ett spel där den slutliga mängden is som bildas avgörs av sommarens och höstens temperatur i ytvattnet, solinstrålning och vind. När solen tappar höjd och vintern kommer är det kylan och vinden som avgör. Foto: Tamara Kulikova/Shut

Havsistäckets årsvariationer

I våra subarktiska vatten, i motsättning till i Arktis, är havsisen säsongsis och smälter bort under våren. Kvar bildas ett så kallat lågsalint ytskikt, betydligt mindre salt än det vatten som redan finns som ytvatten. Under smältperioden är det omkringliggande ytvattnets temperatur nära frys- och smältpunkten för den aktuella vattenmassan, det vill säga från -1,9 grader i fullsalint oceanvatten till -0,2 grader i Bottenviken. Men det är svårt att hitta något samband mellan föregående vintrar och hur mycket is som bildas under kommande vinter. Här är övergången från isvintern 1986/87 till 1987/88 ett tydligt exempel då havsisutbredningen sjönk från 420 000 km2 till 150 000 km2. Den kommande säsongen, 1988/89, sjönk havsisutbredningen ytterligare till 55 000 km2. En liknande situation uppstod under 1940-talet. Efter den kyliga vintern 1941/42 sjönk havsisutbredningen till endast 85 000 km2 säsongen efter. Men även en övergång från en extremt lindrig isvinter till en svår kan ske från ena säsongen till den andra. Här är vintrarna 1938/39 och 1939/40 bra exempel, då havsisutbredningen ökade från 60 000 km2 till 420 000 km2. Havsisens utbredning är ett spel där den slutliga mängden is som bildas avgörs initialt av sommarens och höstens temperatur i ytvattnet, solinstrålning och vind. När solen tappar höjd och vintern ankommer är det kylan och vinden som avgör. Låga temperaturer ger isbildning, speciellt i kombination av svaga vindar. Om det däremot råder blåsigare förhållanden i kombination med kyla, så avkyls vattnet samtidigt som det kallare vattnet blandas ned i vattenpelaren. Milda vintertemperaturer sammanfaller ofta med stormiga vintrar och resultatet blir då en lindrig isvinter. Att det är lufttemperaturen som är avgörande för havsisutbredningen råder det ingen tvekan om. Det är endast dygn med en medeltemperatur under 0 grader som ger istillväxt. För att få en grov uppskattning om de olika isvintrarnas avkylnings- och fryspotential kan ackumulerad köld beräknas genom att addera alla dygnsmedeltemperaturer som understiger 0 grader. Figuren ovan visar sambandet mellan absolutvärdet av ackumulerad köld, beräknad för sex kustmätstationer under perioden 1 november – 30 mars, och havsisutbredningen under vintrarna 1960 – 2015.

Vad vet vi om framtidens vintrar?

Ett allt varmare klimat kommer att ge mindre havsistillväxt, därom råder ingen tvekan. Dock har det fram till isvintern 2014/15 nästan varit en självklarhet att Bottenviken alltid kommer att täckas helt av is, något som inte alls skedde under 2014/15. Under milda vintrar kommer Bottenviken inte alltid att täckas helt av is, men att det kommer svåra isvintrar även i framtiden får vi räkna med.