Försurning 2021

Södra Sverige är den delen av landet som drabbats hårdast av försurningen. Närheten till övriga Europa gör att både det historiska och den nutida nedfallet med försurande ämnen är stort. Trots en omfattande återhämtning, efter att nedfallet minskat, klassas fortfarande nästan 30 procent av sjöarna som försurade. För dessa sjöar är surhetsgraden fortfarande mer än 0,4 pH-enheter lägre än under förindustriell tid. Det tidigare stora nedfallet gör att markförsurningen är omfattande vilket gör att den fortsatta återhämtningen kommer ta många årtionden.

Försurningspåverkan varierar mycket inom södra Sverige. Från sydväst till nordost finns en kraftig gradient i nedfallet med försurande ämnen. Mönstret i nedfallet beror dels på närheten till utsläppskällorna, men också på nederbördens storlek. Det regnar mer på västkusten än på östkusten som därmed får ett större nedfall med försurande ämnen.

Försurningskänsligheten varierar också mycket inom regionen. Slättbygderna samt Öland, Gotland och Uppland har kalkrika marker som har kunnat agera som buffert och stå emot försurningen. Resten av regionen består av sura jordarter som gör vattnet försurningskänsligt och ibland till och med naturligt surt. Här kan förekomsten av finkorniga jordar med högre vittringshastighet göra att tillståndet är mindre surt.

De flesta försurade sjöarna återfinns i en tänkt båge från Blekinge via norra Skåne, Västkusten och in i Värmland. Vi kan vänta oss en viss fortsatt återhämtning från försurningspåverkan de närmaste årtiondena, men en fjärdedel av sjöarna kommer att klassas som försurade (pH-förändring > 0,4 enheter) för en lång tid framöver.

Sjöarna i södra Sverige väntas fortsätta att återhämta sig i viss mån men en stor andel kommer fortsatt att vara försurade under en lång tid framöver. Figuren visar en prognos av försurningsutvecklingen för ett representativt urval av sjöar i Södra Sverige sedan 2010 baserat på X sjöar inom Omdrevsprogrammet 2011-2016. Försurningspåverkan anges som pH-förändring jämfört med år 1860 och är indelad i klasser med steg om 0,2 pH enheter. En försurningspåverkan om mer än 0,4 enheter klassas som försurande och det innebär att god status inte uppfylls enligt vattendirektivet. Prognosen är framtagen med försurningsmodellen MAGIC. Diagram: Jens Fölster, SLU.

Norra Sverige är betydligt mer förskonad från försurning än södra Sverige tack vare det längre avståndet till de stora utsläppskällorna i Europa. Det är bara 2 procent av sjöarna som klassas som försurade. Dessa sjöar ligger i en region som har extremt låg förmåga att stå emot försurande nedfall.

Däremot drabbades många vattendrag i norra Sverige av försurning under vårflodsepisoderna tidigare och fram till slutet av 1990-talet, när det sura nedfallet var större.

Under vårfloden späder det tillrinnande smältvattnet ut vattendragens buffertkapacitet. Vid höga flöden ökar samtidigt ofta halterna av naturliga organiska humussyror i vattnet, då det mesta av smältvattnet rinner genom ytliga marklager, där det finns mycket organiskt material. Det sammantagna resultatet blir så kallade naturliga surstötar i vattendragen. Under perioden med naturliga surstötar är vattendragen extra känsliga för sur deposition.

Eftersom en stor del av smältvattnet rinner ovanpå marken eller ytligt genom tjälad mark, kan även svavelsyran från försurande nedfall, som lagrats i snön, nå direkt till vattendragen. När det sura nedfallet tidigare var större bidrog det till vårflodsförsurning, som stundtals orsakade fiskdöd.

Det minskade sura nedfallet har lett till att försurningsepisoderna i samband med vårfloden i Norrlands vattendrag har upphört. Här finns i dag bara de naturliga surstötarna kvar.

I sjöar och vattendrag på över 800 meters höjd är det sura nedfallet så pass litet att sjöarna har förskonats från det mesta av försurningen. I dag är det bara en av 67 sjöar i miljöövervakningens omdrevsundersökning i regionen som klassas som försurad: Tangåsjön i norra Dalarna.

Vattendragen har troligen däremot påverkats av en viss vårflodsförsurning under 1980-talet då det sura nedfallet var som störst. Dataunderlaget från fjällsjöar och fjällvattendrag är dock bristfälligt.

Mätdata visar att surhetsgraden för Bottenvikens ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,45 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en total variation på cirka 0,9 pH-enheter.Variationen beror delvis på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större.

I norra Egentliga Östersjön är vattnets förmåga att stå emot försurning, buffertförmågan, mycket låg, vilket syns i mätningar av vattnets så kallade alkalinitet. Det bidrar också till större säsongsvariation i vattnets surhetsgrad och den genomsnittliga pH-nivåer är lägre än längre söderut i Östersjön. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större.

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Det finns inga studier gjorda om förväntade effekter vid fortsatt långsiktig havsförsurning i Bottenviken.

Eftersom många arter i området ursprungligen är från sötvattensmiljöer är det rimligare att referera till effekter av försurning på sötvattensarter.

Mätdata visar att surhetsgraden för Bottenhavets ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,35 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en variation på cirka 0,6 pH-enheter.Variationen beror delvis på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större.

I norra Egentliga Östersjön är vattnets förmåga att stå emot försurning, buffertförmågan, mycket låg, vilket syns i mätningar av vattnets så kallade alkalinitet. Det bidrar också till större säsongsvariation i vattnets surhetsgrad. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större.

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Det finns ganska få studier gjorda om förväntade effekter vid fortsatt långsiktig havsförsurning i Bottenhavet. Effekter som förekommer är bland annat ökad energiförbrukning bland vissa kräftdjur. 

Mätdata visar att surhetsgraden för norra Egentliga Östersjöns ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,3 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en variation på cirka 0,5 - 0,6 pH-enheter. Variationen beror delvis på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större.

I norra Egentliga Östersjön är vattnets förmåga att stå emot stå emot försurning, buffertförmågan, mycket låg, vilket syns i mätningar av vattnets så kallade alkalinitet. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större.

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Vid fortsatt långsiktig havsförsurning i norra Egentliga Östersjön pekar studier på att vi kan vänta oss en rad effekter.

Det handlar till exempel om ändringar i artsammansättningen bland bakterier och mikroalger samt försämrad förökning bland musslor. För till exempel hoppkräftor väntas det däremot inga eller svaga effekter av försurning.

Mätdata visar att surhetsgraden för södra Egentliga Östersjöns ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,2 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en variation på cirka 0,4 pH-enheter. Variationen beror främst på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större. 

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Vid fortsatt långsiktig havsförsurning i södra Egentliga Östersjön pekar studier på att vi kan vänta oss en rad effekter.

Det handlar bland annat om ökad tillväxt bland makroalger och minskad tillväxt bland musslor och kräftdjur. Inga effekter väntas på kräftdjur, sjöstjärnor och fisk.

Mätdata visar att surhetsgraden för Skagerraks ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,15 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en variation på cirka 0,3 pH-enheter. Variationen beror främst på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större. 

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Vid fortsatt långsiktig havsförsurning i Kattegatt pekar studier på att vi kan vänta oss effekter, i form av till exempel ökad tillväxt av kiselalger och minskad förökning bland flera arter av hoppkräftor.

Mätdata visar att surhetsgraden för Skagerraks ytvatten är högre under sommaren än under vintern. Eftersom variationen är 0,15 pH-enheter uppåt och nedåt, innebär det en variation på cirka 0,3 pH-enheter. Variationen beror främst på att upptaget av koldioxid ökar under sommaren då produktionen av växtplankton, alger och andra havsväxter är större. I grunda vikar med mycket makrolager eller ålgräs registreras dessutom säsongs- och dygnsvariationer i surhetsgraden som är ännu större.

Den naturliga och säsongsmässiga variationen är mer än 10 gånger större än förändringen i surhetsgrad som förväntas bli följden av havsförsurningen. Vid fortsatt långsiktig havsförsurning i Skagerrak pekar studier på att vi kan vänta oss effekter, i form av till exempel ökad tillväxt av kiselalger och minskad förökning bland flera arter av hoppkräftor.