Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Photo by J K on Unsplash
Miljögifter

Miljögifter

Gamla minskar och nya kommer till. Till miljögifter räknas alla ämnen som kan skada växt- och djurliv om de släpps ut i miljön. Miljögifter förekommer i varierande utsträckning i alla Sveriges vatten, men under de senaste decennierna har förbud mot användning av flera av de värsta ämnena, som PCB och DDT, gjort att utsläppen och därmed halterna i djur som lever i och vid vatten minskat. Men nya ämnen med okända effekter fortsätter att dyka upp…

Målad bild som visar utsläpp av miljögifter i vattenmiljön. Bild: Ida Wendt

Halterna av flera välkända miljögifter har minskat i svenska vattenmiljöer, men det dyker ständigt upp nya ämnen som vi än så länge inte vet så mycket om.

Miljögifter kan vara industrikemikalier som flamskyddsmedel och mjukgörare i plast, bekämpningsmedel, tillsatser i hygienprodukter, rengöringsmedel och läkemedel. Många miljöfarliga kemikalier bildas eller frigörs oavsiktligt vid förbränning eller i olika industriprocesser. De sprids till miljön av vind och vatten från punktkällor som industrier, avfallsanläggningar och avfallsförbränning, eller mer diffusa källor som jordbruk, trafik, och konsumtion. I städernas reningsverk samlas utsläpp av många olika kemikalier, utsläpp som kan vara svåra att rena bort.

Pappersbruket i Mörrum, Blekinge. Bild: Imfoto/Shutterstock

Miljögifterna är svårnedbrytbara i miljön och många av dem ansamlas i levande organismer, så kallad bioackumulation.

Ofta ersätts förbjudna, giftiga kemikalier med andra snarlika substanser, vars effekter vi i nuläget har mycket liten kunskap om.

Till miljögifter brukar även tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium räknas. De kan vara giftiga för levande organismer redan vid låga koncentrationer.

Miljögifter:

Tillstånd för miljögifter

Tillstånd för miljögifter

En rad främmande ämnen når hela tiden våra sjöar, vattendrag och havsområden, och vissa av dem har potential att allvarligt påverka djur, människor och ekosystem.

I svenska vatten varierar halterna av vissa miljögifter beroende på var i landet vi befinner oss, medan andra förekommer i likartade halter över större områden. Det tyder på att olika typer av ämnen har olika spridningsvägar – via punktkällor med lokalt höga halter av miljögifter, eller via långväga lufttransport, som ger mer jämn spridning över landet.

I grundvatten finns inga generella problem med miljögifter, men lokalt kan höga halter av metaller förekomma. Även förhöjda halter av högfluorerande ämnen (PFAS) och rester av bekämpningsmedel kan finnas i vissa grundvattenkällor.

Metaller visar otydliga trender

Halterna av flera metaller har totalt sett minskat i svenska vatten sedan 1980-talet, med undantag för kvicksilver och kadmium.

Kvicksilverhalterna i sill/strömming har en oklar utveckling i de flesta havsområdena, förutom i norra Östersjön och i södra delen av Bottenhavet där de minskar, medan de ökar i södra Östersjön.

I sjöar i fjällen och norra Sverige minskar kvicksilverhalterna i fisk, medan de är oförändrade i södra Sverige. Över lag är halterna i insjöfisk betydligt högre än i fisk från havet. I fisk från samtliga vatten ligger halterna över EU:s gränsvärde, i vissa sjöar är halterna så höga att de tangerar gränsvärdet för maximalt innehåll i matfisk.

Undervattensbild av gädda Bild: Shutterstock

Kvicksilver mäts i bland annat gädda. Halterna överstiger gränsvärdena i alla vatten och överlag är halterna i insjöfisk högre än i fisk från havet.

Blyhalterna i fisk minskar generellt sett både i havet och i insjöar. Detta beror sannolikt på minskade utsläpp och halterna ligger under det fastlagda gränsvärdet.

Halterna av kadmium i fisk visar inga generella trender varken i havet eller i insjöar.

Halterna är generellt sett lägre i Västerhavet än i Östersjön, men i Skagerrak ökar halterna. Även i södra Östersjön syns en svag ökning igen, efter en tydlig nedgång i början på 2000-talet.

Trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium ligger halterna under senare år på samma nivå som för 40 år sedan, även om de är under det fastlagda gränsvärdet.

Vissa organiska miljögifter minskar

Det bromerade flamskyddsmedlet BDE-47 minskar i samtliga havsområden och i en del sjöar, men halterna ligger fortfarande över det fastlagda gränsvärdet. De högsta halterna (långt över gränsvärdet) finns i gädda från sjön Bolmen.

Flamskyddsmedlet HBCDD minskar i fisk från Skagerrak, Kattegatt, södra Östersjön och i norra Östersjön, och halterna ligger under gränsvärdet i samtliga havsområden. I insjöfisk är halterna av HBCDD så låga att de inte är mätbara.

Dioxinhalterna i sill/strömming visar inget tydligt mönster när man analyserar trender för de längsta tidsserierna. De minskar i södra Östersjön och i södra delen av Bottenhavet. Samtidigt ökar de i fisk från norra delen av Bottenhavet, och där påträffas även de högsta halterna. Men de senaste tio åren syns en minskning i flera havsområden.

I gädda från sjöar i både södra och norra Sverige minskar dioxinhalterna, medan de är oförändrade i röding i fjällen. Dioxinhalterna i fisk ligger under gränsvärdet i både sjöar och längs kusten.

Halterna av PCB:er har minskat sedan 1970-80-talen i alla vatten. Högst halter i havet finns i sill/strömming från södra Östersjön, högst halter i sjöar finns i gädda från Bolmen. I samtliga vatten ligger dock halterna under fastlagda riktvärden.

Tidstrenderna för de högfluorerade ämnena PFAS är otydliga både i sjöar och havsområden. PFOS är den förening som fortfarande påträffas i högst halter. PFOS minskar i insjöfisk från mellersta och södra Sverige, men visar ingen trend för norra Sverige eller fjällen. 

I havet ökar halterna av PFOS i strömming från södra och norra Östersjön samt från södra Bottenhavet fram till 2010 då de börjar minska. Även i Kattegatt och Bottenviken minskar halterna. PFOS ligger under fastlagda gränsvärden i både sjöar och längs med kusten.

Att undvika miljögifter i livsmedel

Vissa miljögifter som idag är förbjudna får vi fortfarande i oss, främst via maten, till exempel PCB och dioxiner. Nyare miljögifter kan vi också få i oss i signifikanta mängder via t.ex. inandningsluft/damm och dricksvatten på grund av att de finns i produkter vi har i hemmen eller har sådana egenskaper att de sprider sig lätt i vattenmiljön. 

EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA) har sänkt det så kallade tolerabla veckointaget för hur mycket PCB och dioxiner som anses riskfritt att få i sig per vecka. Det betyder att konsumenterna, trots att halterna minskat i fet Östersjöfisk, bör fortsätta tänka på hur mycket sådan fisk de äter.

Livsmedelsverket har fakta och råd om vilken typ av mat man bör undvika för att inte utsätta sig för onödiga risker.

Läs mer här:

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/miljogifter/dioxiner-och-pcb

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/oonskade-amnen/metaller1/kvicksilver

https://www.livsmedelsverket.se/produktion-handel--kontroll/dricksvattenproduktion/riskhantering-pfas-i-dricksvatten-egenfangad-fisk

 

Bild
tunn film av kemikalier på vattenytan Bild: Shutterstock

Fakta: Miljögifter

Miljögifter delas ofta in i organiska miljögifter och metaller. Organiska miljögifter är molekyler som innehåller kolatomer, ofta en kedja eller en ring som grund i molekylstrukturen. Många av dessa är halogenerade, dvs. med atomer av klor, brom eller fluor bundna till kolskelettet. Hit räknas några välkända miljögifter som PCB:er (t.ex. PCB-153), DDT, dioxiner (t.ex. TCDD), bromerade flamskyddsmedel (t.ex. BDE-47, HBCDD) och högfluorerade ämnen (så kallade PFAS).

De metaller som brukar räknas som giftiga är oftast tungmetaller, till exempel kvicksilver, bly och kadmium. Tungmetaller kan bland annat ge skador på hjärna och lever.

Miljögifter kan spridas till alla våra vatten, till och med grundvattnet. I ett vattenekosystem påverkas halterna eller tillgängligheten av miljögifter av många faktorer som vattnets pH-värde, temperatur, mängden organiskt material i vattnet och sedimenten m.m

Gränsvärden för miljögifter

Det finns olika gränsvärden satta för att skydda levande organismer från skadliga effekter av miljögifter. Målet är att inga miljögifter ska förekomma i halter som överstiger dessa värden. Olika typer av gränsvärden används beroende på vilka värden som finns framtagna för respektive ämne.

EU:s Environmental Quality Standards (EQS) är satta för att skydda vattenlevande organismer och människor, som konsumerar fisk eller skaldjur, från negativa effekter. Dessa gränsvärden kan antingen vara satta för ”sekundär förgiftning” som ska skydda toppredatorer som säl och havsörn. Då sätts gränsvärdet för innehållet i en hel fisk, eller så är gränsvärdet satt för att främst skydda människor ”humankonsumtion”.  Då gäller värdet halter i fiskens muskel, dvs. den del av fisken som vi oftast äter. (Används i första hand.)

OSPAR Environmental Assessment Criteria (EAC) är riktvärden satta för att skydda marina organismer från kroniska effekter orsakade av farliga ämnen. (Används i andra hand.)

I vissa fall har även jämförelser gjorts mot gränsvärden för ett antal ämnen som inte får överskridas i fisk och skaldjur vid försäljning som livsmedel inom EU (t.ex. gränser angivna i fiskmuskel).

Gränsvärden kan förändras om ny kunskap kommer fram om ämnens giftighet, eller nya metoder för bedömningen utvecklas.

Läs om tillstånd för miljögifter i en vattenmiljö

Orsaker: miljögifter

Orsaker: miljögifter

Orsakerna till spridningen av metaller och organiska miljögifter till sjöar, vattendrag och havsområden är större punktkällor såsom industriutsläpp, långväga transporterade luftföroreningar eller flera diffusa, mindre utsläpp – nutida eller historiska.

I hela landet finns historiska utsläpp från punktkällor, som industrier och gruvor, lagrade i mark och sediment. Källor som lokalt påverkat och ibland fortfarande påverkar halterna av både organiska miljögifter och tungmetaller i vattenmiljön. Men tack vare förbud mot användning av vissa ämnen och bättre reningsmetoder är utsläppen idag mindre än tidigare.

I landets södra delar är påverkan från miljögifter generellt sett större, dels på grund av en tätare befolkning och högre jordbruksintensitet, dels på grund av närheten till tungt industrialiserade områden i Europa. Många miljögifter når svenska vattenmiljöer via föroreningar som transporterats långt med luftströmmar.

Förorenade sediment kan också vara en orsak till att vattenlevande organismer exponeras för miljögifter. 

 

Orsaker till miljögifter i grundvatten

Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel kan via regnvatten eller snö transporteras till grundvattenkällor och förgifta vattnet. Det vanligaste bekämpningsmedlet som påträffas i mark och grundvatten är BAM, en nedbrytningsprodukt av det tidigare vanliga ogräsmedlet diklobenil.

Brandsläckning med skum pågår. Bild: Shutterstock

Brandsläckningsskum är den största anledningen till att PFAS påträffas i grundvattnet.

Grundvatten kan även förorenas via nedfall av luftföroreningar som når öppna grundvattenkällor. Bly och kadmium i grundvattnet beror i de flesta fall på att berggrund och jordlager är rika på dessa metaller, som kan läcka ut i vattnet.

Metallhalterna i grundvattnet kan även vara förhöjda i närheten av avfallsmassor från gruvor. I dricksvatten kan förhöjda halter bero på kontakt med ledningsmaterial och andra tekniska installationer, i synnerhet kontaminering från koppar.

PFAS används i ett stort antal produkter till exempel i brandskum och impregneringsmedel. Över 2 000 potentiella lokala utsläppskällor identifierades i arbetet med ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket 2015. Användning av brandsläckningsskum är den största enskilda punktkällan till att PFAS finns i grundvattnet. Avloppsreningsverk och avfallshantering är sannolikt betydande sekundära punktkällor. Andra potentiella utsläppskällor är industriell verksamhet.

Orsaker till miljögifter i sjöar och vattendrag

Vy över sjö i fjällen. Bild: Per Bengtson

I fjällsjöar är nedfallet av organiska miljögifter och metaller relativt litet på grund av att det ofta är långt till källorna.

Sjöar och vattendrag påverkas av miljögifter både från punktkällor och nedfall av luftburna föroreningar. I fjällvärlden är nedfallet av organiska miljögifter och metaller ofta relativt litet på grund av långa avstånd till källorna. Närmare kusten kan vattendrag vara förorenade av miljögifter från punktkällor som nedlagda eller aktiva industrier, till exempel smältverk och pappersbruk. Även kommunala avloppsreningsverk kan vara en sekundär källa till spridning av miljögifter, som i vissa fall inte kan renas bort på ett effektivt sätt.

Sjöar och vattendrag i norra Sverige är främst påverkade av punktkällor, medan sjöar och vattendrag i södra Sverige är påverkade av både punktkällor och lufttransporterade föroreningar.

Depositionen av kvicksilver från luft har varit relativt konstant under 2000-talet, vilket delvis kan förklara de otydliga trenderna som syns på flera håll. 

Orsaker till miljögifter i kust och öppet hav

Förorenande industri vid kusten. Bild: BirgittaPhotos/Shutterstock

Halterna av miljögifter i havet påverkas av punktkällor vid kusten, transport i vattendrag, samt luftföroreningar som deponeras direkt på havsytan.

Miljögiftshalterna i havet påverkas av tillförsel från punktkällor vid kusten, transport i stora och små vattendrag, samt lufttransporterade föroreningar som deponeras direkt på havsytan.

Halterna i luften beror både på utsläpp från städer, industrier, trafik samt jordbruk i Östersjöregionen, men också långväga transport av ämnen som släppts ut i andra delar av världen.

Bland annat ger utsläpp av dioxiner från Ryssland, Ukraina och Finland förhöjda dioxinhalter i Bottenviken och Bottenhavet.  Men även lokala punktkällor längs Norrlandskusten bidrar.

Nedfallet av det bromerade flamskyddsmedlet PBDE är likartat över alla svenska havsområden.

Föroreningar av bromerade flamskyddsmedel når Östersjöns havsområden framför allt via lufttransport. Uppskattningsvis kommer 60 procent av nedfallet av BDE-99 från Helcom-länderna, dvs. Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Sverige (EMEP). Övriga tillskott kommer från globala källor, dvs. än längre bort.

 

Fiberbankar

På bottnarna utanför pappersbruken längs Norrlandskusten finns rester av orenade utsläpp från massaindustrin, som ansamlats under decennier i så kallade fiberbankar. Fiberbankarna består av stora mängder träfibrer och processkemikalier. Det är än så länge oklart i vilken utsträckning fiberbankarna orsakar något större läckage av miljögifter, som exempelvis dioxiner. Men den snabba landhöjningen i norra Sverige gör att problemen inte kommer att försvinna, utan bankarna kommer att utsättas för erosion i form av vågor och vind. Erosion av det fiberhaltiga bottenmaterialet kan bidra till att föroreningar som ligger begravda riskerar att spridas.

Bild av fiberbank på havsbotten Bild: SGU

Fiberbank på havsbotten.

Läs mer om fiberbankar:

Fakta om fiberbankar (SGU)

Pågående forskning om fiberbankar (Uppsala universitet)

Årgärder: miljögifter

Åtgärder: miljögifter

Generellt bör vi försöka minska användningen av farliga ämnen i samhället, det gäller både organiska miljögifter och metaller. Eftersom spridningen av dessa ämnen delvis är global är internationella konventioner viktiga verktyg i arbetet.  Men även på hemmaplan behövs kraftfulla åtgärder för att begränsa mängden giftiga ämnen i omlopp.

Åtgärder mot organiska miljögifter

Ett bra exempel på hur verksamt ett förbud kan vara är PCB som förbjöds i Sverige utanför slutna system redan 1973, och helt och hållet 1978. Det tog några år, men därefter har halterna i miljön kontinuerligt minskat.

TBT(tributyltenn) är ett annat organiskt miljögift, använt i båtbottenfärger, som i Sverige är totalförbjudet sedan 1980-talet. Men eftersom ett internationellt förbud inte kom till förrän i slutet av 00-talet har problemen i den marina miljön funnits kvar då ämnet kunnat föras in med internationella fartyg, även om det finns tydliga minskningar på många platser.

Spridningen av dioxiner bekämpas bäst med internationella konventioner, efter som ett stort bidrag av den atmosfäriska depositionen troligen kommer från utomeuropeiska länder. Det finns ett flertal restriktioner och internationella överenskommelser för att kontrollera och hindra spridningen av dioxiner. I exempelvis strömming, där man tidigare haft extremt höga halter, ses tydliga minskningar tack vare att utsläppen begränsats.

Bromerade flamskyddsmedel ingår i Stockholmskonventionen, som syftar till att begränsa spridningen av organiska miljögifter. PBDE ing,år i konventionen sedan 2009 och HBCDD sedan 2014. Inom EU förbjöds penta- och oktaBDE år 2004. DecaBDE ingår sedan 2008 i det så kallade RoHS-direktivet, som innebär att farliga ämnen i elektronikprodukter ska begränsas. Förbuden har haft effekt, vilket visat sig till exempel genom att halterna av BDE-47 i strömming minskat.

När det gäller högfluorerade ämnen är PFOS (perfluoroktansulfonat) och ämnen som kan brytas ned till PFOS förbjudna inom EU sedan 2008, med vissa undantag. PFOS ingår även i Stockholmskonventionen sedan 2009 samt i FN:s luftvårdskonvention (LRTAP). Detta har medfört att användningen av PFOS minskat, även om det fortfarande tillverkas i andra delar av världen. För PFOA (perfluoroktansyra) och övriga PFAS-ämnen finns det inga restriktioner ännu, men PFOA kommer att förbjudas inom EU år 2020. PFOA klassas också som ett svårnedbrytbart miljögift och är föreslagen att ingå i Stockholmskonventionen. Resultaten från miljöövervakningen visar att halten av PFOS i sill/strömming från vissa havsområden minskar tydligt sedan 2006. 

Åtgärder mot metallföroreningar

Användningen av alkylkvicksilver (t.ex. metylkvicksilver) inom jordbruket och i pappersindustrin förbjöds i Sverige redan 1966. Sedan 1990-talet har det varit förbjudet att tillverka och använda termometrar, mätinstrument och vissa elektroniska komponenter som innehåller kvicksilver.

År 2009 förbjöds så gott som all resterande användning av kvicksilver i Sverige. Det innebär att kvicksilver och kvicksilverföreningar inte får släppas ut på den svenska marknaden, användas i Sverige eller exporteras. År 2011 infördes en förordning i EU som förbjuder export av kvicksilver utanför EU. Kvicksilver regleras också globalt inom Minamatakonventionen, som trädde i kraft 2017.

Men trots många åtgärder mot kvicksilver syns inga tydliga nedåtgående trender i vattenmiljön. En förklaring kan vara att mänskligt orsakade utsläpp av kvicksilver har pågått i hundratals år och trots åtgärder cirkulerar kvicksilver i miljön och leder till globala, förhöjda halter i luft, mark och vatten. Återcirkuleringen av kvicksilver gör att det tar lång tid innan halterna sjunker. Nya utsläpp från t.ex. förbränning av kol i Asien har också ökat sedan 1970-talet , vilket också gör att halterna bibehålls trots minskade utsläpp i andra delar av världen. 

Förbudet mot bly i bensin som infördes 1995 har resulterat i minskade halter i miljön på de allra flesta håll. 

Kadmium är förbjudet att använda vid galvanisering sedan 1982 i Sverige, 1987 infördes en nationell miljöavgift på kadmiumbatterier och 1993 infördes begränsning av kadmium i konstgödsel i Sverige.

Inom EU finns omfattande regleringar för att förhindra att kadmium sprids till miljön eller förorenar avfall, exempelvis uttjänta batterier, elektronik, fordon, plaster, förpackningsmaterial och målarfärg, dock inte i konstnärsfärger.

 

Vad kan man göra själv?

Som privatperson kan man bidra till att halterna av farliga ämnen minskar i samhället genom att helt enkelt ta reda på om produkter innehåller till exempel högfluorerade ämnen och i så fall fråga efter alternativ. Det kan gälla byggmaterial, batterier, husgeråd och impregnerade textilier, som till exempel friluftskläder. Det är även viktigt att se till att kläder och andra produkter som innehåller PFAS, tas om hand på ett riktigt sätt den dag de slutar användas.

Överblivna läkemedel får aldrig spolas ned i toaletten utan ska lämnas in till närmaste apotek. Jägare kan fundera över valet av ammunition och välja blyfria alternativ. Målar man akvarell bör kadmiumhaltiga färger undvikas (gäller vissa röda och gula toner). Blå fritidsjacka i impregnerad textil.


Ansvariga experter tillståndsbedömningarna miljögifter:

Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.

Jonas Nilsson, Havsmiljöinstitutet/Linnéuniversitetet

Ida Wendt, Havsmiljöinstitutet

Emma Undeman, Stockholms universitets Östersjöcentrum

Bo Thunholm, SGU