Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Shutterstock
Försurning

Försurning

Förbättring i söta vatten, försämring i salta. Mänskliga aktiviteter bidrar till ökad försurning av mark och vatten. Det kan leda till fiskdöd i vattendrag och försvåra bildningen av kalkskal i havet. Generellt visar våra sötvatten en viss återhämtning sedan 1990-talet medan situationen i den marina miljön riskerar att gå åt fel håll, till följd av ökad koldioxidhalt i luften. Risk finns också för att fortsatt försurning av skogsmark kan ge höga halter av nitrat i grundvattnet i framtiden.

Bild: Ida Wendt

Försurning förekommer i både söta och salta vatten, men har både olika orsaker och olika problembilder i de olika vattenmiljöerna. Försurning av våra hav har uppmärksammats allt mer under senare år. 

Orsakerna till försurningen skiljer sig delvis åt mellan sötvatten- och saltvattenmiljöer, och även effekterna. Gemensamt är att den kemiska livsmiljön förändras snabbare än känsliga arter är naturligt anpassade till. Gemensamt är också att det tar lång tid innan tidigare försurande utsläpp tömts bort ur markens och havens buffertsystem.

För att motverka försurningen på sikt behöver vi både minska de globala utsläppen från fossila bränslen och fortsätta att minska regionala utsläpp av svavel- och kväveoxider. I arbetet med att nå miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning på kortare sikt kalkar vattenvårdande myndigheter varje år tusentals sjöar och vattendrag.

Arbetet med att minska de försurande utsläppen drivs av Sverige bland annat genom EU:s takdirektiv, FN:s luftvårdskonvention och inom ramen för FN:s globala mål.

Försurning:

Tillstånd för försurning

Tillstånd för försurning

Problemen med försurade sjöar och vattendrag är störst i sydvästra Sverige. En återhämtning är på gång, men den fördröjs av rester från tidigare försurande utsläpp i marken. I stora delar av Sverige kvarstår behovet av kalkning för att motverka försurningseffekterna.

Den återhämtning från försurning som gått snabbast är försurningsepisoderna i samband med vårfloden i Norrlands vattendrag. Här finns i dag bara de naturliga surstötarna under vårfloden kvar.

Försurningen av grundvattnet har bidragit och bidrar fortfarande till en del av ytvattenförsurningen. Detta eftersom grundvattnet har långa omsättningstider och att skogsmarkens surhetsgrad är oförändrad. Det innebär att försurat grundvatten kan påverka ytvattnens återhämtning. 

I svenska hav syns ännu inga långsiktiga trender för surhetsgraden i ytvattnet. Vetenskapliga modeller pekar dock på att stigande koldioxidhalter i atmosfären kommer att bidra till att känsliga arter kan utsättas för skadliga surhetsnivåer redan inom de närmsta årtiondena. En översyn av försurningseffekter pekar på att både negativa och positiva biologiska effekter av havsförsurningen redan nu kan förekomma bland svenska marina arter.

Läs om tillstånd för försurning i en vattenmiljö

Försurning: Sjöar och vattendrag

Tillstånd för försurning i sjöar och vattendrag

Problemen med försurade sjöar och vattendrag är störst i sydvästra Sverige. En återhämtning är på gång, men rester av tidigare försurande utsläpp i marken påverkar fortfarande sjöar och vattendrag. I Norrlands vattendrag finns nu bara de naturliga surstötarna under vårfloden kvar. I stora delar av Sverige kvarstår behovet av kalkning för att motverka försurningseffekterna.

Med nedfall av svavelsyra från förbränning av fossila bränslen har onaturligt höga surhetsnivåer skapats i svenska sjöar och vattendrag. Det har lett till förödande effekter på vattenlivet det senaste halvseklet, i form av fiskdöd och utslagning av andra vattenorganismer.

Utsläppen av försurande ämnen har på senare tid minskat och nedfallet är nu i nivå med vad det var för hundra år sedan. Det försurande nedfall som nått marken tidigare har dock påverkat marken och ger försurningseffekt i sjöar och vattendrag.

Fler försurade sjöar i sydvästra Sverige

Omkring 8,1 procent av Sveriges sjöar bedömdes som försurade vid den senaste nationella bedömningen, år 2015. Med försurat menas att pH minskat med mer än 0,4 enheter sedan 1860. Försurningen är mycket ojämnt utspridd över landet och avspeglar skillnaden i deposition.

De flesta försurade sjöarna ligger i södra Sverige. Där är så många som 28 procent av sjöarna försurade. I Norra Sverige är bara 2 procent av sjöarna försurade och de flesta ligger längs kusten.

Även regionalt, där nedfallet av försurande ämnen är likartad, syns stora skillnader i hur försurningspåverkade sjöarna är. Det beror på att den omgivande markens geologi styr hur försurningskänslig marken är.

På Skåneslätten där jordarna är kalkhaltiga och lättvittrade förekommer till exempel ingen försurning, medan sjöarna i skogsbygden i norra Skåne är kraftigt drabbade.

Vattendrag mer känsliga än sjöar

För vattendrag finns ingen motsvarande övervakning av försurningen som för sjöar. Eftersom vattendragen binder samman sjöarna i det nätverk som leder vattnet från marken ut till havet kan man ändå anta att försurningens utbredning är i samma storleksordning i vattendrag som i sjöar, eller något större.

Under högflöden är vattnet naturligt surare och försurningspåverkan kan då få större genomslag. Det gällde särskilt under den årliga vårfloden i norra Sverige fram till 1990-talet.

Under snösmältningen transporterades svavelsyra direkt ut i vattendragen. Resultatet blev försurningsskador på fisk och andra vattenorganismer trots att det försurande nedfallet var relativt lågt.

Karta som visar andel försurade sjöar i Sverige Bild: Jens Fölster, SLU.
Bild: Jens Fölster, SLU.

Omkring 8,1 procent av Sveriges sjöar bedöms som försurade. De försurade sjöarna, rödorange prickar, finns främst i sydväst vilket delvis speglar nedfallet av försurande ämnen. Blå prickar anger icke försurade provtagna sjöar. På kartan visas endast ett representativt urval av Sveriges sjöar, 1575 stycken eller 2,6 procent det totala antalet sjöar. Data från miljöövervakningen av sjöar och vattendrag. Karta: Jens Fölster, SLU.

 Återhämtning pågår men tidigare utsläpp fördröjer

Det minskade svavelnedfallet har lett till en viss återhämtning från försurningen i sjöar. Det beror på att marken kring sjöar fortfarande är förändrad av tidigare surt nedfall liksom av skogsbruket. Effekterna av tidigare utsläpp kommer att påverka sjöar och vattendrag i många årtionden framöver.

Den återhämtning från försurning som gått snabbast är försurningsepisoderna i samband med vårfloden i Norrlands vattendrag. Här finns i dag bara de naturliga surstötarna under vårfloden kvar.

Läs om tillstånd för försurning i en region

Försurning: Fjällen

Tillstånd för försurning i Fjällen

Fjällsjöarna är och har i stort varit förskonade från försurning, med något undantag. När det försurande nedfallet var som störst, under 1980-talet, påverkades fjällvattendragen troligen av försurning under vårfloden.

I sjöar och vattendrag på över 800 meters höjd är det sura nedfallet så pass litet att sjöarna har förskonats från det mesta av försurningen. I dag är det bara en av 67 sjöar i miljöövervakningens omdrevsundersökning i regionen som klassas som försurad: Tangåsjön i norra Dalarna.

Vattendragen har troligen däremot påverkats av en viss vårflodsförsurning under 1980-talet då det sura nedfallet var som störst. Dataunderlaget från fjällsjöar och fjällvattendrag är dock bristfälligt.

Orsaker: försurning

Orsaker: försurning

Det är främst svavlet i fossila bränslen som gör mark och sötvatten surare. De sura utsläppen transporteras från källor i sydvästra Europa innan de faller ned över Skandinavien. Här har stora delar av marken en naturligt svag förmåga att tåla surt nedfall. Även skogsbruk kan bidra till lokal markförsurning. Havsförsurningen orsakas främst av globala utsläpp av koldioxid från fossila bränslen. Naturliga processer och övergödning påverkar också havets surhetsgrad. Lokalt kan även fartygsutsläpp orsaka försurning.

Svavlet i fossila bränslen försurar mark och vatten

Försurningen av mark och vatten har sitt ursprung i den industriella revolutionen som tog fart i slutet av 1700-talet i England. Man började då elda med stenkol och senare även med andra fossila bränslen. Dessa bränslen innehåller svavel, som vid förbränningen når ut i luften och bildar svavelsyra. Med regn och snö förs svavelsyran ned till jordytan igen.

Det sura regnet gav allvarliga skador på både människor och natur kring fabrikerna redan i början av 1800-talet. Lösningen blev då att bygga höga skorstenar. Åtgärden motverkade problemen lokalt, men utsläppen fördes vidare med den huvudsakliga vindriktningen upp mot Skandinavien. Det långväga transporterade sura regnet ledde till att exempelvis laxbestånd i norska älvar slogs ut redan i slutet av 1800-talet, utan att någon visste varför.

Först år 1967 upptäcktes sambandet mellan utsläpp av luftföroreningar nere i Europa och surt regn som orsakade fiskdöd i Skandinavien. Den nya kunskapen initierade en omfattande verksamhet med forskning, miljöövervakning och diplomati för att säkerställa orsakssambanden och åstadkomma en lösning på problemen.

Marken kan skydda vattnet mot försurning

Surt regn leder inte direkt till försurning av sjöar och vattendrag. Det mesta av regnet passerar genom marken innan det når ytvattnet. Marken kan neutralisera syror och fungerar då som en buffert för försurande nedfall. Ju mer kalkhaltig en jord är desto starkare buffertförmåga har den.

I södra Skåne och på Västgötaslätten är markens buffertkapacitet så stor att det aldrig blir någon försurning av ytvattnet. I stora delar av Skandinavien är markens buffertförmåga dock ganska svag.

Skogsbruk kan ge lokalt försurad mark

Även skogsbruket bidrar till försurningen genom att växtmaterial förs bort från skogen. Då minskar markens buffertkapacitet. Markförsurningen blir särskilt stor när man inte bara skördar stammarna utan även tar grenar och toppar för biobränsle. Därför är rekommendationen att återföra askan från förbränningsanläggningarna till marken efter utvinning av grenar och toppar.

Globala koldioxiutsläpp gör världshaven allt surare

Cirka en fjärdedel av den koldioxid som släpps ut varje år tas upp av världshaven där den bildar kolsyra, som i sin tur orsakar havsförsurning. Världshaven är idag cirka 0,1 pH-enheter surare, motsvarande en ökning med 30 procent, än jämfört med nivån före industrialiseringen. Klimatmodeller förutspår att försurningen accelererar så att haven blir 0,2–0,4 pH-enheter surare år 2100. Det motsvarar att havet blir 60–150 procent surare än idag.

Karta med gradient för svavelnedfall i Sverige 2016/2017 Bild: IVL
Bild: IVL

Svavelnedfall i Sverige 2016/2017. De geografiska skillnaderna i försurningens utbredning avspeglar skillnaderna i försurningsnedfallet, som är störst i sydväst. Källa: Krondroppsnätet, IVL.

Försurning slår hårdare i Östersjön än i Västerhavet

Världshaven utbyter kontinuerligt koldioxid med atmosfären. När koldioxidhalten ökar i atmosfären tar haven upp mer koldioxid. När koldioxid löses upp i haven bildas kolsyra, och på så sätt ökar havets surhetgrad, pH. I vilken utsträckning det händer beror inte bara på koldioxidkoncentrationen, utan även på andra egenskaper i havsvattnet. Finns det mycket av ämnen som kan motverka försurning, är vattnets buffertförmåga, eller så kallade alkalinitet, hög. En annan egenskap som påverkar hur försurningen slår är vattnets salthalt. Lägre salthalter är ofta förknippade med att vattnet har en sämre buffertförmåga.

Eftersom salthalten och alkaliniteten minskar från västkusten till Bottenviken, är effekterna av ökande koldioxidhalter – havsförsurning – större i Östersjön än i Västerhavet.

Naturliga processer och övergödning påverkar också

I kustområden påverkas havsvattnets pH starkt av biologiska processer som är säsongsberoende. Under sommaren bidrar en ökad produktion av växtplankton och alger till ökat upptag av koldioxid, vilket höjer pH-värdet. Under dominerar nedbrytning av organiskt material vilket ökar koldioxidhalterna i vattnet - och därmed sänker pH-värdet. Sådana biologiska processer kan orsaka en pH-variation med ± 0,2–0,5 pH-enheter. Lokal geologi, avrinning och övergödning kan också påverka både den biologiska produktionen och vattnets buffertförmåga. Den årliga säsongsvariationen i pH är till exempel starkare vid lägre salthalter.

Fartygsutsläpp ger lokal försurning

Utsläpp från avgasreningsanläggningar på fartyg kan också orsaka stark, fast mycket lokal, försurning. Fartygsutsläppen ger lokala och säsongsmässiga fluktuationer i pH som vanligtvis är mycket större än de klimatrelaterade effekterna. Likväl är havsförsurning viktig eftersom den kommer att avgöra vilka extremförhållanden som våra marina organismer kommer att utsättas för framöver.

Årgärder: försurning

Åtgärder: försurning

Den enda långsiktiga lösningen på försurningsproblemet i mark och sötvatten är att minska utsläppen av försurande ämnen. Nedfallet får inte vara större än vad naturen tål. Många sjöar och vattendrag i Sverige behöver även kalkas för att motverka försurningens effekter på kort sikt. Havsförsurningen kan åtgärdas genom att de globala utsläppen – och atmosfärens koncentration – av koldioxid minskar. Även åtgärder för att lindra effkterna av havsförsurning på marina organismer kan behövas.

År 1979 slöts FN:s första luftvårdskonvention där långväga transport av luftföroreningar erkändes som ett allvarligt problem som måste lösas genom gemensamma internationella åtgärder. Detta följdes av flera decennier med kraftfulla åtgärder för att minska försurande och andra utsläpp. Ekonomiska strukturomvandlingar i Västeuropa på 1980-talet och i Östeuropa på 1990-talet bidrog också till att delar av den tunga industrin med stora försurande utsläpp stängdes ner. De åtaganden om fortsatta utsläppsminskningar som länderna i luftvårdskonventionen arbetar med, baserar sig numera på beräkningar av den kritiska belastningen, det vill säga beräkningar av hur mycket surt nedfall som naturen tål.

Internationellt samarbete har minskat de sura utsläppen i Europa

Utsläppen av försurande ämnen i Europa har på senare tid minskat och nedfallet är nu i nivå med vad de var för hundra år sedan. De senaste åtgärderna som genomförts är att begränsa svavelhalten i drivmedel inom internationell sjöfart. Ändå är utsläppen fortfarande större än vad mark och vatten tål.

Det minskade nedfallet har lett till en omfattande återhämtning från försurningen. Återhämtningen har gått snabbast i Norra Sverige där försurningspåverkan var lägre. I södra Sverige är däremot marken så försurad att den fortfarande ger stor försurningseffekt i sjöar och vattendrag.

Försurning av sjöar och vattendrag motverkas genom kalkning

Många sjöar och vattendrag i Sverige kalkas i väntan på att tillräckliga utsläppsminskningar har skett och att marken har återhämtat sig. I dag sprider vattenvårdande myndigheter varje år 100000 ton kalk i cirka 2700 sjöar och 1400 vattendrag till en kostnad av 130 miljoner kronor. Kalkningen väntas behöva fortsätta åtminstone några årtionden framöver.

Andelen sjöar som klassas som försurade väntas minska med tiden. Prognos av försurningsutvecklingen i representativa sjöar sedan 2010 baserat på 5084 sjöar inom Omdrevsprogrammet 2011-2016. Försurningspåverkan anges som pH-förändring jämfört med år 1860. Försurningspåverkan är indelad i klasser med steg om 0,2 pH-enheter. En försurningspåverkan om mer än 0,4 pH-enheter klassas som försurande och det innebär att god status inte uppnås enligt vattendirektivet. Prognosen är framtagen med försurningsmodelen MAGIC. Diagram: Jens Fölster, SLU.

Havsförsurning kräver globala åtgärder

Eftersom utbytet av koldioxid mellan atmosfären och havet pågår ständigt är det svårt att minska koldioxidhalterna i svenska kustvatten och hav. Att åtgärda försurningen av världshaven – och därmed svenska hav – kräver globalt minskade utsläpp av koldioxid. 

Luftkvalitetsarbete kan minska utsläppen

I princip borde luftkvalitetsarbetet som syftar till att minska utsläppen av försurande ämnen som svavel och kväve också bidra till en minskad havsförsurning. Den internationella maritima organisationen, IMO, jobbar bland annat med att begränsa svaveloxidutsläpp till atmosfären genom att begränsa svavelhalten i bränsleolja. Dessa åtgärder har tyvärr lett till utveckling av avgasreningssystem som "tvättar" avgasen före utsläpp till luften. Då tvättvattnet släpps ut i havet skapar det samtidigt lokal försurning.

Havsförsurningens effekter kan delvis lindras

Andra åtgärder inkluderar strategier som minskar annan belastning på ekosystemet. Det kan till exempel handla om att minska övergödningen som bidrar till säsongsmässigt lägre pH-värden i haven. Genom att skydda och gynna ekologiskt viktiga nyckelarter och den biologiska mångfalden går det också att öka ekosystemens förmåga att klara störningar, som försurning.

Storskalig kalkning av havet är inte praktiskt genomförbart på grund av de mycket stora mängder kalk som då skulle behövas.

Flera svenska myndigheter jobbar aktivt med strategier och policy som länkar till FN:s hållbarhetsmål 14.3 "Minimera och åtgärda havsförsurningens konsekvenser, bland annat genom ökat vetenskapligt samarbete på alla nivåer".


Experter bakom tillståndsbedömningarna

Grundvatten: Liselotte Tunemar, SGU

Sjöar och vattendrag: Jens Fölster, SLU

Kust och öppet hav: Jonathan Havenhand, Göteborgs universitet