Hoppa till huvudinnehåll

Tillstånd


Utsjöfisk

Andreas Sundelöf, SLU. Publicerad: 2017-01-11

Under de senaste tio åren har situationen förbättrats för flera kommersiella fiskbestånd i Nordostatlanten. Till exempel har torsk i Nordsjön ökat kraftigt och lekbestånden närmar sig nu samma storlek som på 1980-talet. Bifångster av sårbara arter påverkar dock fortfarande lokala bestånd negativt med en omfattning som är svår att uppskatta. Till exempel anses bifångster av havskatt och hälleflundra fortfarande leda till överexploatering av dessa bestånd. Situationen är också fortsatt allvarlig för lokala bestånd av kolja, bleka och torsk i Västerhavet. I Östersjön har betydelsen av den geografiska fördelningen av bestånden lett till nya rekommendationer till förvaltningen. Torskbeståndet delas där upp i ett östligt och ett västligt bestånd. Det är fortfarande gott om torsk som är mindre än 35 centimeter, den minsta tillåtna storleken för fisket, men begränsat med större torsk.

Västerhavet

För torsk i Kattegatt har EU:s ministerråd beslutat en kvot, så kallad TAC, Total Allowable Catch, för torsk på 370 ton under 2016. Det motsvarar en höjning med 270 procent jämfört med 2015. Utkasten har varit stora och därför är syftet att inkludera tidigare utkast i kvoten. Torsk i Kattegatt är samtidigt ett av de europeiska bestånden med sämst status. Kvotökning med 270 procent går rakt emot den vetenskapliga rådgivningen, då ett så stort uttag sannolikt leder till ett ytterligare försvagat bestånd. Beståndet visar för första gången på över tio år tendenser till återhämtning och den beslutade stora kvotökningen riskerar därmed att leda till att det kommer dröja länge innan beståndet når det uttryckliga kravet i EU:s gemensamma fiskeripolitik om maximal hållbar avkastning utifrån beståndets bärkraft. Rådgivningen från ICES pekar på att fisket på äkta tunga och piggvar bör minska. Rödspotta i Kattegatt, Bälthavet och Öresund förvaltas som eget delbestånd. Data visar på en försiktig ökning av rödspotta, men landningarna är mycket mindre än de var i början på 2000-talet. Torskbeståndet i Nordsjön är däremot kraftigt ökande och relativt välmående. Fisk därifrån har Skagerrak och Kattegatt som uppväxtområde och det förekommer mer torsk i Skagerrak idag än under tidigare år.

Beståndet av rödspotta ökar försiktigt i Kattegatt, Bätlhavet och Öresund, men fångsterna är fortfarande betydligt mindre än i början av 2000-talet. Foto: Vladimir Wrangel/Shutterstock
Beståndsindex för torsk i östra Östersjön, sill i Egentliga Östersjön och Bottenhavet och skarpsill i Östersjön baserat på individer äldre än 1 år i ICES statistiska rektanglar. Data för torsk i östra beståndet kommer från bottentrålsundersökning från kva

Östersjön

År 2015 delades torskkvoten för östra beståndet upp ytterligare, och kunde fiskas både i område SD 24 väster om Bornholm och SD 25-29 Egentliga Östersjön öster om Bornholm. Internationella havsforskningsrådet, ICES, har de senaste två åren visat att den geografiska fördelningen av skarpsill och torsk varit mycket ojämn i Östersjön. Torsken i Östersjön har även visat sig vara svår att åldersbestämma med hjälp av otolitanalyser, som är årsringar i fiskens hörselstenar. Det verkar som den växer långsammare, vilket innebär att beståndsuppskattningen blivit svårare. ICES använder idag ett fångstindex och yrkesfiskets tidigare registrerade fångstmängder som metod för att ge förvaltningsråd för hur mycket fiske som det östra torskbeståndet tål. Parallellt med att skapa fungerande metoder för beståndsuppskattning arbetar forskarna inom ICES med att utveckla råd för en förvaltning som är gemensam för flera arter. Då tas hänsyn till hur arterna påverkar varandra och vad uttaget av en art kan betyda för hur mycket fiske som kan tillåtas av en annan. Numera publicerar ICES sina råd på ett populärvetenskapligt och överskådligt sätt på sin hemsida.


Beståndsutveckling

Även om bestånden av torsk och sillfiskar i Östersjön nu befinner sig på nivåer där man anser att ett långsiktigt hållbart fiske kan bedrivas, finns det orostecken. Tillväxten hos torsk, men även sill och skarpsill, är dålig. Det förväntas påverka både fisket och arternas rekrytering (föryngring) negativt. Torsken är beroende av sill och skarpsill som föda, men analyser har visat att rovfisk och bytesfisk under senare år tenderar att befinna sig i olika delar av Östersjön.

ICES använder idag biomassaindex över mängden torskindivider större än 30 cm för att bedöma beståndsstatus och ge ett vetenskapligt råd för hållbart fiske av torskbeståndet i östra Östersjön. Historisk information är inte tillförlitlig då åldersläsningen av torskar från östra Östersjön visat sig mycket osäker (se fördjupningsartikeln). Torsk i Kattegatt har tidigare utvärderats med en retrospektiv analysmetod kallad XSA. Idag används en pålitligare och mer datakrävande metod, SAM, som till skillnad från XSA är framåtblickande. Tillräckliga data för att driva SAMmodellen finns endast för en kortare tidsperiod.

I Östersjön delas alltså torskbeståndet upp i ett östligt och ett västligt bestånd. Det är fortfarande gott om torsk som är mindre än 35 cm, men begränsat med torsk större än 40 cm. Beslutad kvot för torsk i östra Östersjön är 41 143 ton. Fångst av torsk från västra beståndet ska inte överstiga 12 720 ton. Den siffran gäller enbart torsk från västra beståndet, men i fiskfångsterna kommer i praktiken ingå även torsk från det östra beståndet. Från och med 2016 kommer förvaltningen vara beståndsbaserad och inte områdesbaserad, det vill säga fisken kommer räknas bort från beståndet, inte vilket område den är fiskad i.

Beslutad kvot för sill i västra beståndet i Östersjön är 26 274 ton. Beslutad kvot för sill i Egentliga Östersjön är 177 505 ton, en minskning med 5 procent jämfört med år 2015.


Laxfiske i Östersön - ICES fångstråd

Den uppskattade, faktiska fångsten av vild lax i Östersjön skiljer sig både från ICES rekommendationer, de beslutade kvoterna och de rapporterade landningarna. Laxfisket har minskat markant sedan mitten av 2000-talet, men skillnaderna mellan rekommendationer, rapportering och verklighet är fortfarande stora även om den uppskattade fångsten vissa år legat lägre än kvoten. Tillåten kvot omfattar bara kommersiellt fiske till havs.

Bottenhavet och Bottenviken har beslutad kvot på 120 872 ton vilket innebär en minskning med cirka 20 procent jämfört med 2013–2014. Tillåten kvot för skarpsill är beslutad att inte vara mer än 202 320 ton per år. Det innebär en minskning med cirka 15 procent från 2013-2014.

Rådet för laxfiskekvot minskades kraftigt 2012 och fisket riktades då mot de norrländska älvarna och kustfisket i älvarnas närområde, allt för att minska fisket i havet som sker på blandade bestånd. I praktiken skiljer sig det totala fisket efter lax från dessa rekommendationer och från EU:s beslutade kvot, eftersom laxfisket i älvarna samt fritidsfisket till havs inte omfattas av den internationella kvotregleringen. För lax anges kvoten i antal fiskar och inte i vikt. Den beslutade kvoten för lax 2016 är att inte fiska fler än 95 928 fiskar, vilket är samma nivå som 2015.