Havet 2015/2016. Karl Norling, Havs- och vattenmyndigheten. Publicerad: 2016-12-06
Miljöövervakningen behöver ständigt utvärderas och utvecklas för att möta behov från lokala, regionala, nationella och internationella användare. För att förbättra kunskapen till uppföljning, utvärdering och statusbedömningar inom programområdet Kust och hav har en revision av delprogrammet Makrofauna mjukbotten genomförts under 2014-2015. Övriga delprogram inom den nationella marina miljöövervakningen håller på, eller är planerade att revideras - för bättre samordnad och effektivare miljöövervakning i kust och hav.
Efter EU-kommisionens granskning av Sveriges rapporterade miljöstatus framkom att data som skickats in till EU haft brister. Data som tas fram inom existerande miljöövervakning räcker inte för att uppfylla kraven i vattendirektivet.
Kommissionen ifrågasätter om Sverige:
Behovet av förändring är störst för att möta kraven enligt vattendirektivet, men genomförda förändringar av delprogrammen är även tänkta att förbättra rapportering av status till 2018 och förbättra övervakningsprogrammet enligt havsmiljödirektivet till 2020. Sveriges föreskrifter kommer under kommande år att justeras för att bättre leva upp till krav på övervakning, indikatorer och gränsvärden inom svensk vatten- och havsmiljöförvaltning. Detta kräver en ambitionshöjning när det gäller kunskap om mänsklig påverkan, miljöövervakning och uppföljning av föreslagna åtgärdsprogram och skyddade områden.
Miljöövervakningsfartyg från Umeå marina forskningscentrum.
Havs- och vattenmyndigheten ser att en samordnad regional och nationell miljöövervakning behövs för att så långt som möjligt:
Förslaget till nytt program av referensområden ger ett bättre underlag för bedömningar av miljöpåverkan från utsläpp som övervakas och rapporteras i enskild eller samordnad recipientkontroll inom verksamheters egenkontroll.
Sveriges vattenförvaltning har sin bakgrund i EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG). Vattendirektivet ska leda till att EU-ländernas resurser samordnas bättre för att komma tillrätta med brister i vattenmiljön och syftet är att alla Europas vatten skulle få god status till år 2015.
Vattenmyndigheterna ansvarar för genomförandet av vattenförvaltningen. Havs- och vattenmyndigheten stödjer vattenmyndigheterna genom föreskrifter och vägledning, samt rapporterar arbetet till EU.
För att kunna avgöra var åtgärder behöver sättas in och för att följa upp åtgärdernas effekter krävs övervakning. Bedömning av tillståndet i ytvatten görs utifrån så kallade kvalitetsfaktorer med ett antal ingående parametrar. Bedömingen ska utgå ifrån de biologiska kvalitetsfaktorerna medan fysikaliskt-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer är stödjande.
Varje sexårig förvaltningscykel inleds med att vatten kartläggs utifrån kunskap om påverkan och befintlig övervakning. Underlaget används sedan för att bedöma och klassificera vattnets tillstånd och påverkan, fastställa miljökvalitetsnormer och vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå god vattenkvalitet. Förvaltningsplaner upprättas för arbetet.
Det finns tre olika typer av övervakning inom vattenförvaltningen, med lite olika syften:
• Den kontrollerande övervakningen ska ge översiktlig beskrivning av miljötillståndet i distriktets vatten och följa storskaliga förändringar. Här ingår både påverkade och opåverkade områden. Den omfattar samtliga kvalitetsfaktorer, såsom övervakning av biologin i form av förekomst och sammansättning av växtplankton, bottenvegetation och bottendjur, samtövervakning av metaller och miljögifter.
• Den operativa övervakningen genomförs i områden som riskerar att inte uppnå god status. Syftet är att fastställa status och att följa upp effekter av insatta åtgärder. De biologiska kvalitetsfaktorer som bäst svarar på den påverkan som finns ska övervakas. Även så kallade prioämnen (metaller och miljögifter) som släpps ut i området ska övervakas samt så kallade särskilt förorenande ämnen som släpps ut i sådan mängd att de kan leda till risk att miljökvalitetsnormerna ej uppnås.
• Den undersökande övervakningen utförs i vatten där god status inte uppnås eller riskerar att inte uppnås, men där orsaken är okänd.
Resultaten från vattenförvaltningen ska rapporteras till EU-kommissionen vart sjätte år.
Sveriges havsmiljöförvaltning har sin bakgrund i EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG), som införlivats i Sverige genom havsmiljöförordningen. Syfte är att vara en ram inom vilken länderna ska göra åtgärder för att upprätthålla eller uppnå god miljöstatus senast 2020. Havsmiljöförordningen omfattar alla marina vatten och underliggande jordlager från strandlinjen till och med ekonomisk zon och överlappar med vattenförvaltningen i kustvatten. Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för genomförandet av havsmiljöförvaltningen i Sverige.
Havsmiljödirektivet utgår från elva temaområden, så kallade deskriptorer med tillhörande kriterier vilka beskriver vad som ska bedömas, och därmed övervakas. Enligt havsmiljöförordningen ska övervakningen ge underlag för bedömning av tillstånd och miljöförändringar, belastning, omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Mer information om HaVs rapportering finns på webbsidor om inledande bedömning, god miljöstatus, övervakningsprogram och åtgärdsprogram.
I delprogrammet Makrofauna mjukbotten provtar man ryggradslösa djur som fastnar i ett en millimeters såll eller nät. I varje prov analyseras mångfald (antal taxa), antal individer per taxa och biomassa per taxa. Variablerna mångfald och antal används sedan i beräkningen av indexet BQI (Benthic Quality Index). Syftet med programmet är att följa förändringar i livsmiljön sedimentbottnar som kan användas för utvärdering av de nationella miljökvalitetsmålen ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”, ”Ingen övergödning” och ”Ett rikt växt- och djurliv” samt ökade krav på samlad information om miljötillståndet enligt vatten- och havsmiljödirektiven. Den svenska lagstiftningen för att genomföra direktiven benämns vattenförvaltningsförordningen och havsmiljöförordningen.
Ett nytt samordnat program för Makrofauna mjukbotten infördes delvis under 2015. Olika stora förändringar behövs i design och finansiering av programmen i Bottniska viken, Egentliga Östersjön och Västerhavet och det kommer därför att ta olika lång tid att införa programmen i de tre havsområdena.
I Bottenviken och Bottenhavet karterades och provtogs flera nya kluster av Umeå marina forskningscentrum under våren 2015. Ett kluster består av fem eller tio stationer som är representativt fördelade inom en eller två närliggande vattenförekomster (vattenförvaltningen) eller bedömningsområden (havsmiljöförvaltningen). För Bottenvikens och Bottenhavets kustvatten har övervakning tidigare jämförts med behoven inom vattenförvaltningen, och designen speglar redan en strategi mot samordnad och kostnadseffektiv miljöövervakning.
Flera nya kluster karterades av Stockholms universitet (Södermanland och Stockholms län) och Linneuniversitetet (Kalmar län) i Egentliga Östersjön under 2015. Det finns behov av att kartera ytterligare kluster under 2016 samt uppnå ökad samordning och kostnadseffektiv miljöövervakning.
Under 2016 kommer kartering och provtagning av flera nya kluster genomföras av Göteborgs universitet för att öka den nationella provtagningen i Halland och Skåne.
Havs- och vattenmyndigheten önskar fortsatt samordning av nationell och regional miljöövervakning, samt att provtagningen inom egenkontrollen är samordnad, för att kunna bedöma om förändringar beror på storskalig, regional eller lokal påverkan.
Sveriges kust och hav indelas i havsplanområden enligt havsplaneringsförordningen, vattendistrikt enligt vattenförvaltningsförordningen och förvaltningsområden enligt havsmiljöförordningen.
Sveriges tre havsplanområden utgörs av Bottniska viken (Bottenviken och Bottenhavet), Östersjön och Västerhavet. De statliga havsplanerna omfattar Sveriges ekonomiska zon och territorialhavet från en nautisk mil från baslinjen. Samtidigt har kommunerna planeringsansvar för hela hela territorialhavet, dvs. även områden närmast land som inte omfattas av havsplanerna. Mellankommunala och statliga frågor samordnas av länsstyrelsen.
Vattendistrikten utgörs av de landområden vars vattendrag mynnar i fem olika havsbassänger (Bottenviken, Bottenhavet, norra Egentliga Östersjön, södra Egentliga Östersjön och Västerhavet). I vattendistrikten ingår kustvatten ut till en nautisk mil utanför baslinjen.
Kustvattenförekomster är den minsta enhet som ska bedömas inom vattenförvaltningen. SMHI:s havsområdesregister ”SVAR” utgör grunden för Sveriges indelning i kustvattenförekomster. Vattenförekomsterna grupperas i olika typer för att kunna statusbedömas och definieras utifrån faktorer som styr förutsättningarna för växt- och djurliv. För varje kustvattentyp bedömer man vad som är det naturliga, opåverkade tillståndet, som är en referens i bedömningen.
Förvaltningsområdena Östersjön och Nordsjön (Västerhavet) bygger på indelningen i regioner och delregioner som finns i havsmiljödirektivet. Dessa är i sin tur indelade i bassänger enligt SMHI:s havsområdesregister och bassängerna är delade i kustvatten och utsjövatten. Kustvattnet delas sedan in i samma typer som vattenförvaltningen. Bedömningen kan ske på olika skalor beroende på vad som är relevant för det som ska bedömas, till exempel kustvattentyp, bassäng eller förvaltningsområde.
Nedan listas ett urval referenser.†Monitoring of benthic fauna for MSFD on the swedish west-coast: Modelling precision and uncertainty of current and future programs using WATERS uncertainty framework. WATERS Report no. 2014:3†Utvärdering av bottenfaunakluster längs svenska ostkusten, Havs- och vattenmyndighetens rapport 2014:27†Förslag till samordnat mjukbottenfaunaprogram i marin miljö, Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:32.
