Hoppa till huvudinnehåll

Undersöka vattenmiljö


Bild: Photo by J K on Unsplash

Syrgas är nödvändigt för i stort sett alla djur. Djuren använder syrgas löst i vattnet för sin cellandning, oftast via gälar. 

Syrgashalten i ett vatten varierar avsevärt under ett år. Under en vinter med isläggning tillförs inget syre från luften, istället förbrukar bakterier och djur syrgas när det organiska materialet både i vattnet och på bottnen bryts ned. En lång isläggning kan därför ge låga halter och om syrgasen tar slut till och med svavelvätebildning.

Under vårcirkulationen stiger syrgashalten till nära mättnad tack vare att vattnet cirkulerar; det vill säga mot jämvikt med luftens syre. När vattentemperaturen sedan stiger sker vanligen en temperaturskiktning, vilket innebär att det kallare bottenvattnet inte längre får tillskott av syrgas från luften samtidigt som nedbrytningsaktiviteter konsumerar syrgas.

Syrgashalten sjunker i bottenvattnet vilket mot sensommaren kan betyda ett syrefritt tillstånd; fisk och de flesta bottenlevande djur kan då inte överleva. Detta sker särskilt i de fall bottenvattnet under temperaturskiktningen är en relativt liten volym vatten relativt mängden organiskt material som kan brytas ner.

Under hösten, ungefär i oktober, då ytvattentemperaturen sjunker, blandar vind om hela vattenmassan och ger lika syrgashalter i hela vattenmassan mot jämvikt med luftens halt. I rinnande vatten är syrehalten oftast tillräcklig för organismer på grund av vattnets ständiga omblandning som löser ner syre från luften.

I havet kompliceras skiktningen av att det även finns en salthaltsskiktning som till skillnad mot temperaturskiktningen inte löses upp vår och höst. Det gör att flera djupa partier av Östersjön bara får in syrerikt vatten till dessa djupbottnar vid visst väder som trycker in saltrikt vatten i Östersjön från Kattegatt.  

Vid syrgasbrist i bottenvattnet påverkas flera kemiska processer. Vanligt är att fosfor, som varit bundet till järn i sedimentet vid syrgasbrist blir vattenlösligt och kan börja bidra till produktion av växtplankton igen. Det är en process som kallas internbelastning eftersom näringsbelastningen kommer från sjön eller havsbassängen själv. Det brukar märkas genom att man vid åtgärder i avrinningsområdet för att minska halten näringsämnen och hindra övergödning inte får den önskade effekten i själva sjön.

Det finns då tillräckligt med fosfat tillgängligt i sedimenten som vid perioder med för lite syrgas fortsätter att ge övergödningsproblem med t.ex. algblomningar. Djupa lager med näringsrika sediment beror på långvarig för hög belastning med näringsämnen från tidigare avloppsutsläpp och läckage från jordbruk.