Hoppa till huvudinnehåll

Vikaresälen är den minsta av Sveriges tre sälarter. I Östersjön finns de flesta vikaresälar i Bottenviken, men det finns också små populationer längre söderut i Bottenhavet, Skärgårdshavet, Finska viken och i Rigabukten. På Sveriges vattenmiljö presenteras enbart data för populationen i Bottenviken.

Vikaresälen föredrar havsområden som stora delar av året är täckta av is, eftersom de är beroende av is för sin fortplantning. Under 1800-talet var vikaren betydligt vanligare, men jakt och miljögifter har drabbat även denna sälart hårt det senaste århundradet. Idag har populationen återhämtat sig något, men inte i samma utsträckning som gråsälen och knubbsälen. Precis som gråsälen kan vikaresälen röra sig över stora områden.

Vikaresälen i Bottniska viken har sedan 1988 inventerats genom linjetaxering, på den is som finns kvar under senare hälften av april, den tid då vikaresälar byter päls. Metoden är en typ av stickprov, där minst 13 procent av hela isytan observeras.

Strömming, siklöja och storspigg har visat sig vara viktiga bytesarter för vikaresälarna i Bottenviken.

Bild: Tero Herkönen
Bild: Tero Herkönen

Från att ha funnits i stora antal under 1800-talet är populationen av vikare idag relativt blygsam. Populationsutvecklingen av vikare övervakas för att sälarna fungerar som indikatorer för miljögifter och rubbningar i näringsväven.