Växtplankton är, tillsammans med bakterier, basen i näringsväven. Alla vattenlevande djur lever i grunden på växtplankton och bakterier. Djurplankton betar av dem nära ytan, och bottendjuren lever av de plankton som singlar ner dit efter sin död. Dessa djur äts i sin tur av fisk, som äts av större djur som däggdjur, fåglar och av oss människor. Utöver det producerar växtplankton hälften av all syrgas i världen.
Växtplankton behöver sol, koldioxid och näring och kan föröka sig genom delning. Näringstillgången i våra vatten har en tydlig påverkan på både mängd och artsammansättning av växtplankton. Vid god tillgång på näring blir de mycket snabbt oerhört många, en så kallad algblomning, som påverkar siktdjupet i vattnet.
Mängderna kan grovt mätas med klorofyll-a, det vill säga mängden fotosyntetiskt pigment, som ger en ungefärlig uppskattning av hur mycket växtplankton som finns. En mer omsorgsfull analys av total mängd och artsammansättning kräver mikroskopanalys av kunniga experter.
I våra hav har salthalten stor påverkan på artsammansättningen. Utsötade vatten finns längs hela kusten där vattendrag mynnar, men också i hela Östersjön - där Bottenviken har allra lägst salthalt. Det är bara ett fåtal marina arter som klarar att leva i sådana utsötade miljöer, men där finns istället desto fler arter som härstammar från sötvatten.
I Sveriges många sjöar är det stora skillnader i artsammansättning och mängd av växtplankton. Växtplankton påverkas av skillnader tillväxtsäsongens längd mellan norra och södra Sverige och av vilken typ av landskap sjöarna ligger i – på slätten, i skogen eller i fjällen.
