Hoppa till huvudinnehåll

Näringsämnenas väg in i den biologiska produktionskedjan går främst via växtplankton och bakterier. Ämnena tas lättast upp i löst oorganisk jonform, så kallade närsalter. För fosfor är det som fosfat, för kväve som nitrat, nitrit eller ammonium, och för kisel är det silikat. Inom miljöövervakningen skiljer man på den totala mängden kväve eller fosfor i ett vatten, respektive mer lättillgängligt oorganiskt kväve och fosfor.

De näringsämnen som når våra sjöar, vattendrag och hav kan ha många källor, både naturliga och mänskliga. Vid till exempel förbränning bildas kväveoxider som sprids via atmosfären. Vatten som rinner genom skog och mark för med sig näring till havet. Från jordbruket läcker näringsämnen ut vid gödsling av åkrarna. Och trots allt bättre reningsanläggningar är vårt avloppsvatten fortfarande en fosforkälla.

När tillgången på näringsämnen i vattnet är så stor att det uppstår olika negativa effekter i miljön brukar det kallas för övergödning, eller eutrofiering. Övergödning kan ge flera effekter, som alggrumlade sjöar, omfattande giftiga algblomningar och snabbare igenväxt av sjöar, vattendrag och havsvikar. I vissa fall kan det även leda till uppkomst av syrefria bottnar. Det sker när överskottet på näring leder till kraftiga algblomningar, vilket följs av att stora mängder organiskt material faller ner till botten. När materialet bryts ner förbrukas stora mängder syre, och syrebrist uppstår. Vilka effekterna av näringsbelastningen blir beror mycket på områdets förutsättningar.