Läs mer om tillståndet för bottenvegetation.
Kiselalger i sjöar och vattendrag
Kiselalger övervakas för att upptäcka förändringar i vattenmiljön. Resultaten från övervakningen används även för att bedöma vilken ekologisk status en sjö eller vattendrag har. Fastsittande kiselalger ingår i dagsläget i de nationella övervakningsprogrammen Trendvattendrag och i Integrerad kalkningseffektuppföljning, IKEU. De ingår också i många regionala övervakningsprogram.
Uppdragsgivare är Havs- och vattenmyndigheten.
Nationell datavärd är Sveriges lantbruksuniversitet.
Utförare är Sveriges lantbruksuniversitet och Stockholms universitet.
Det finns över 1500 arter av kiselalger i Sveriges sötvatten. Flera arter av kiselalger bildar ett samhälle. Olika arter trivs i olika vattenmiljöer vilket visar en tydlig koppling till vattnets surhet och mängd näringsämnen (t.ex. totalfosfor). Speciellt framtagna index där varje art har ett värde visar var på näringsämnes- eller surhetsskalan arten trivs bäst. Näringsindex kan användas för att följa åtgärder mot övergöding, surhetsindexet kan användas för att följa upp åtgärden kalkning för att se om vattnet blivit mindre surt.
Så går den nationella övervakningen av kiselalger till
På hösten är det en bra tid för att ta prover på fastsittande kiselalger. Ett prov tas från fem till tio stenar som är utspridda på en vattendrags- eller strandsträcka om ungefär tio meter. Stenarna får inte ligga så nära ytan att de riskerar att ha varit över ytan under året. Provet tas genom att skrapa av all påväxt på den övre delen av stenen med en tandborste. Allt material från stenarna samlas och hälls över i en flaska och provet konserveras med alkohol. I avsaknad av stenar kan man provta påväxt av kiselalger på vattenväxter.
Kiselalger identifieras genom formen på sina kiselskal. Dessa fås fram genom att koka provet i stark syra eller väteperoxid. Skalen från provet bäddas in permanent på ett mikroskoppreparat och undersöks med mikroskop genom artbestämning av de första 400 skal man ser. Alla arter tas med. Den procentuella förekomsten av de olika arter samt deras indikatorvärden används sedan för att beräkna de olika kiselalgsindexen. Sedan ett par år undersöker man också hur många av kiselalgsskalen som är deformerade eftersom en hög andel deformerade skal kan tyda på en hög belastning av metaller eller andra miljögifter i vattnet. Kiselalger skulle även kunna användas till att mäta förändringar i biologisk mångfald.
Referenser
Havs- och vattenmyndigheten (2018). Kiselalger i sjöar och vattendrag, vägledning för statusklassificering. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:38, 18 s.
Havs- och vattenmyndigheten (2 januari 2023). Påväxt i sjöar och vattendrag - kiselalgsanalys. https://www.havochvatten.se/vagledning-foreskrifter-och-lagar/vagledning...
Bottenvegetation i Kust och öppet hav
Den nationella övervakningen av marin makrovegetation ryms inom övervakningsprogrammet ”Vegetationsklädda bottnar”. Med makrovegetation menas stora synliga undervattensväxter som makroalger och gömfröiga växter på hård- och sedimentbotten. De vegetationsklädda bottnarna omfattar alla typer av hårda och mjuka bottnar som sträcker sig från vattenytan ner till cirka 10–20 meters djup. De vegetationsklädda bottnarna övervakas främst för att studera långtidsförändringar i den marina miljön orsakade av i första hand förändring i siktdjup, näringsämnestillgång och fysisk påverkan.
Uppdragsgivare: Havs- och vattenmyndigheten
Nationell datavärd: SMHI. Data återfinns i SMHI:s Sharkweb.
Nationella utförare: SMHI, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linnéuniversitetet och Umeå universitet
Detta övervakas:
Övervakningen på hårda bottnar omfattar:
- Grönalger (Cladophora)
- Brunalger
- Blåstång (Fucus) i Östersjön och Bottenhavet
- Battersia i Bottniska viken
- Rödalger (Ceramium/Rhodomela)
- Blåmussla
Övervakningen på sedimentbottnar omfattar:
- Djuputbredning av ålgräs: areal, täthet och djuputbredning
- Annan vegetation: artsammansättning, areal och täthet
Så går övervakningen till
Övervakning av vegetation på hårdbotten görs genom dykning längs transekter från land ut till gränsen för djuputbredningen av vegetationen.
Kvantitativa prover i bentiska habitat tas inom 20x20-centimetersrutor där både antal djur och biomassa av alger, djur och växter registreras. Rutorna fördelas på djup där habitaten är dominerande.
Areal och djuputbredning av ålgräs (sedimentbotten) övervakas genom fältprovtagning med video, dykning eller vattenkikare. Övervakning av annan vegetation på sedimentbotten inventeras genom att 5x5-metersrutor undersöks på fasta djupintervall.
Läs vidare om delprogrammet Vegetationsklädda bottnar på Havs- och vattenmyndighetens hemsida.