Bottendjur

År 2017 infördes en ny provtagningsstrategi för västkusten. Det totala antal taxa som har artbestämts sedan den nya provtagningsstrategin togs i bruk (2017-2019), är nära 600 för alla tidpunkter och lokaler. Artantalet på de olika lokalerna under 2017-2019 visar liknande mönster som tidigare, med högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.

Bland de undersökta områdena i Västerhavet är det, liksom tidigare år, bäst ekologiskt tillstånd i öppna havet, lite sämre närmare kusten och stora skillnader i tillstånd mellan olika skärgårdsområden och fjordar.

I Marstrandsfjorden och fjordsystemen innanför Tjörn och Orust är miljötillståndet sämre och artantalet lägre än i kustområdena. I fjordsystemets inre delar råder en periodisk eller permanent syrebrist under salthaltssprångskiktet och bottnarna saknar vanligen fauna helt och hållet. I Byfjorden råder permanent syrebrist under språngskiktet och flera av 2017-2019 års provtagningar i området saknade liv helt och hållet.

I Gullmarsfjordens djuphåla, där tillståndet är starkt kopplat till hur ofta bottenvattnet byts ut, är artantalet relativt högt. I Brofjorden och området utanför är förhållandena måttliga, och artantalen är ungefär oförändrade i dessa områden även för 2017-2019.

År 2017 infördes en ny provtagningsstrategi för västkusten. Det totala antal taxa som har artbestämts sedan den nya provtagningsstrategin togs i bruk (2017-2019), är nära 600 för alla tidpunkter och lokaler. Artantalet på de olika lokalerna under 2017-2019 visar liknande mönster som tidigare, med högst artantal i de yttre områdena och lägre i de inre.

Bland de undersökta områdena i Västerhavet är det, liksom tidigare år, bäst ekologiskt tillstånd i öppna havet, lite sämre närmare kusten och stora skillnader i tillstånd mellan olika skärgårdsområden och fjordar.

Efter en svacka 2013, framför allt vid några kustnära djupstationer söder om Nidingen, visar mätningar fram till 2016 på att tillståndet vid stationerna i öppna havet har återhämtat sig väl. Likaså tyder mätningar fram till 2016 på att tillståndet för bottendjur vid Kattegatts kuststationer har förbättrats och visar nu ett gott tillstånd.

Däremot har förhållandena försämrats i Hallands inre kustvatten och främst i Laholmsbukten och i dess inre delar råder ett dåligt tillstånd sedan 2014. De bottnar, i och utanför Laholmsbukten, som ligger strax under salthaltssprångskiktet är ofta utsatta för låga syrehalter under sensommar och höst. Under åren 2017-2019 ser dock utvecklingen bra ut.

På grund av sin lägre salthalt (4–8 ‰) är norra Egentliga Östersjön naturligt mer artfattig än södra Egentliga Östersjön. Även här är stora områden under salthaltssprångskiktet utsatta för syrebrist och saknar oftast flercelliga livsformer. Tillståndet i de något grundare utsjöområdena, där provtagningarna görs, är emellertid i huvudsak gott. På djup där det normalt förekommer syre har de största förändringarna skett för havsborstmasken Marenzelleria, vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) och östersjömusslan.

Havsborstmasken Marenzelleria påträffades i södra Östersjön i slutet av 1980-talet, men vi vet inte riktigt hur spridningsförloppet sett ut i Norra Egentliga Östersjön eftersom stationsnätet i miljöövervakningsprogrammet utökades och intensifierades först år 2007. Då förekom Marenzelleria redan i samtliga områden som provtogs.

I Asköområdet, där vi har långa tidsserier, förekom Marenzelleria första gången 1999 på en enskild station, för att några år senare påträffas på samtliga 20 stationer. Åren 2011 - 2012 var den som mest talrik, med upp till 4 000 individer per kvadratmeter på en station vid Svenska Björn (Utsjö Stockholm). Därefter minskade populationerna kraftigt under några år i de flesta områdena. Marenzelleria tolererar syrebrist väl och när den förekommer i höga tätheter påverkar den BQI-värdena negativt.

Under 1970- och 80-talen dominerade vitmärlorna (Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata) många mjukbottnar i Egentliga Östersjön. De är känsliga för syrebrist och har minskat mycket kraftigt i individtäthet i hela Östersjön. I vissa områden har vi emellertid sett relativt höga tätheter av vitmärlorna enstaka senare år. Detta gäller till exempel i Svartlögafjärden, Björkskärsfjärden och Mysingen, samtliga i Stockholms skärgård.

Idag är det oftast östersjömusslan som dominerar makrofaunasamhället, både vad det gäller individtäthet och biomassa. Liksom i Södra Egentliga Östersjön har individtätheten för östersjömusslan ökat i många områden samtidigt som den genomsnittliga individvikten minskat, något som tyder på en nyrekrytering. Östersjömusslan är jämfört med till exempel vitmärlorna tålig mot syrebrist och en annan stor skillnad ligger i livslängden. Musslor är oftast långlivade medan vitmärlorna klarar av sin livscykel på 1 - 2 år. Genom sina tidvis höga tätheter påverkar de båda arterna i stor utsträckning BQI-värdena i många olika områden, men liksom för Södra Egentliga Östersjöns utsjöområden går det inte att påvisa någon signifikant trend sedan 2007 då mätprogrammet utvidgades.

I närheten av Asköområdet påträffades 2014 en ny havsborstmask, Laonome xeprovala, i ett recipientkontrollprogram. Vid detta tillfälle förekom den på tre stationer i Hallsfjärden, med utlopp från Mälaren. Två år senare förekom den även i en yttre fjärd och totalt på 14 stationer. Arten har i andra sammanhang påvisats i såväl söt- som brackvatten, upp till ca 7 ‰ i salthalt.

Ytterligare en ny art påträffades i Fårösund 2017; en märlkräfta som ännu inte identifierats till art. 35 individer förekom då på en enstaka station men har inte påträffats igen sedan dess.

I Norra Bottenhavets utsjö har totalt sett de bottenlevande djurens individtäthet och biomassa ökat under en tjugoårsperiod efter en djup svacka några år efter sekelskiftet. Under denna tid har vitmärlan (Monoporeia affinis) ökat tydligt från låga tätheter, medan de pågående ökningarna av nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) och östersjömusslan (Macoma balthica) fallit tillbaka något de senaste åren. Som följd utgör vitmärlorna nu en större andel av bottenfaunasamhället än tidigare och BQI-värdena har därmed ökat tydligt.

I mellersta och södra Bottenhavets utsjö har de bottenlevande djurens totala individtäthet och biomassa fluktuerat kraftigt utan tydlig riktning under samma period. Men även här har vitmärlan och BQI ökat under samma tid fast i något mindre grad än längre norrut. En anmärkningsvärd förändring är att östersjömusslan minskat under många år i Söderhamns utsjö från tidigare höga tätheter, och är sedan 2013 helt försvunnen.

I kustområdena ses ökningar av total individtäthet och biomassa i flertalet områden under senaste tjugoårsperioden. Vitmärla har ökat tydligt i antal i så gott som alla kustområden och utgör nu en större andel av bottenfaunasamhällena än tidigare. Östersjömusslorna har ökat i antal i de sydligare kustområdena men minskat i norr. Det ökade antalet i söder har inte följts av en lika tydlig ökning av biomassa och det tyder på att en större nyrekrytering skett där på senare år. De nämnda förändringarna, främst ökningen av vitmärlor, har lett till att BQI har ökat markant i de flesta kustområden. Ett kustområde med avvikande lägre miljöstatus för bottenfaunan är Mellanfjärden, med lågt BQI-värde och en klassning som endast når Otillfredsställande. Vitmärlan visar ingen ökning där.

Ur ett mer långsiktigt perspektiv noterar vi att Bottenhavets bottenfauna förändrats kraftigt sedan sekelskiftet genom havsborstmasken Marenzellerias intåg och kraftiga expansion. Vitmärlorna visade mycket kraftiga och långvariga nedgångar med start kring ca år 2000, men under de senaste åren har vi observerat en återhämtning i många områden. I flera områden börjar nu bottenfaunasamhällena påminna om dem vi såg innan de stora nedgångarna av vitmärla, med tillägget att också Marenzelleria nu ingår. Marenzellerias tidigare ökningar i antal verkar dock ha stannat av i flera områden. Vitmärlans tidigare tillbakagång tros vara relaterad till klimatiska faktorer som påverkat havets näringsväv, medan Marenzelleria anses ha kommit in i Östersjön genom spridning via fartyg som trafikerat andra havsområden i världen.

Andra långsiktiga förändringar kan kopplas till salthaltsförändringar, till exempel en kraftig tillbakaträngning av havsborstmasken hissfjällmask (Bylgides sarsi) söderut sedan 1980- och 1990-talen, då vattnet var lite saltare. Samtidigt har några mer saltkrävande arter, som märlan Pontoporeia femorata och korvmasken (Halicryptus spinulosus), ånyo påträffats med enstaka individer i norra Bottenhavets utsjöområden från 2008 respektive 2012 och framåt.

ASPT visar att många av de undersökta vattendragen i södra Sverige har relativt god status för bottendjur. Bara 2 % av dem har värden lägre än 4 vilket motsvarar sämre status än god och de ligger främst stadsnära eller med stark påverkan från jordbruk. I södra Sverige är det landskapet väster och norr om Vänern som har bäst ASPT-värden. I västra delen av denna region har flera stationer uppåtgående trend för ASPT medan trenderna är nedåtgående i några vatten, t.ex. de på Gotland och några två i Skåne, värdena är dock fortfarande höga.