Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Fisk

Fisk

I havet ligger nivåerna av bottenlevande fiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. Mellan olika sjöar och vattendrag är variationen stor, och det är svårt att dra några generella slutsatser om tillstånd.

Provfiske med nät från båt för miljöövervakning Bild: Markus Nordin

Personal från Umeå marina forskingscentrum utför provfiske med nät.

Miljöövervakningens provfisken är återkommande och skapar sammanhängande tidsserier. Det ger möjlighet att upptäcka förändringar och trender, till exempel effekter av klimatförändringar, försurning eller för hårt fisketryck. Det går inte att direkt jämföra övervakningsresultaten mellan olika system, provfiskeområden eller mellan arter, då metoderna och fångstredskapen kan skilja sig åt. Det går heller inte att dra några slutsatser utifrån miljöövervakningens resultat om hur mycket fisk i absoluta tal som finns i ett vatten.

Bakgrundsfakta om fisk

Fiskar förekommer i de flesta vattenmiljöer. Deras funktion i näringsväven varierar mellan olika fiskarter, livsstadier av samma art, och beroende på den lokala miljö där fisken lever. Fisklarver och yngel äter ofta små djurplankton och bottendjur. Större fiskar behöver större byten, och de kan specialisera sig på allt från större djurplankton, ryggradslösa djur och andra fiskar.

Olika fiskarter är anpassade till att leva i antingen sött eller salt vatten, en del har anpassat sig till att också klara ett liv i brackvatten. Fiskar befinner sig centralt i den akvatiska näringsväven. Det innebär att de kan påverkas direkt av förändringar i miljön, men även påverkas av förändringar som sker på andra trofiska nivåer. Till exempel kan ett miljögift som tas upp av växtplankton ansamlas i fiskar som äter växtplankton. Eller om syrebrist drabbar bottendjur i ett övergött vatten kan det få konsekvenser för fiskarter som äter bottendjur då deras föda minskar. Övervakningen av tillståndet hos fisk är därför en viktig pusselbit till en mer övergripande bild av tillståndet i en vattenmiljö då fisken integrerar processer i hela näringsväven.

Förutom att fiskar utgör en del av det ekologiska systemet är deras tillstånd intressant för både kommersiellt fiske och fritidsfiske. Fisket har också en stor inverkan på fiskbeståndens storlek och tillstånd. Bedömningar baserade på miljöövervakningen fyller en viktig funktion för utformningen av hållbar förvaltning av fiskbestånden.

Läs om tillstånd för fisk i en vattenmiljö

Fisk i kust och öppet hav

Tillstånd för Fisk i kust och öppet hav

Med få undantag ligger nivåerna av bottenfiskar som torsk, plattfiskar och broskfiskar på historiskt låga nivåer. För skarpsillen i Skagerrak och Kattegatt samt Östersjön ser det dock bättre ut för bestånden, medans sillen på västkusten och sydvästra Östersjön de senaste åren visar på en negativ utveckling. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i central Östersjön och Bottniska viken.

Kustfisk

Sedan 1991 ingår standardiserat kustprovfiske i den nationella miljöövervakningen. Resultatet från övervakningen syftar till att ge en bild av kustfisksamhällenas tillstånd, och en möjlighet att följa långsiktiga förändringar i miljön och den biologiska mångfalden.

I Östersjön har det skett en förändring i artsammansättningen i kustfisksamhällena sedan 1970-talet. Marina arter och de som föredrar kallare vatten har minskat, och sötvattensarter som föredrar varmare och mer näringsrika vatten har ökat.

Under de senaste tio åren ses en generell minskning i bestånden av gös och gädda i många områden, och även de stora individerna i bestånden har minskat. Bestånden av sik i Bottenhavet minskade under flertalet år, men denna utveckling har generellt avtagit eller i vissa fall vänt under senare år. I Bottenviken har sikbestånden ökat eller varit stabila under det senaste decenniet. Bestånden av sötvattensfiskar är ofta väldigt lokala och det finns stor variation i statusen mellan olika områden.

Även om abborren relativt sett blivit mer talrik jämfört med 1970-talet i fera kustområden, ses det under senaste decenniet en nedgång i bestånden på vissa platser och framförallt då i ytterskärgården. Den varma sommaren 2018 var gynnsam för abborrens fortplantning och tillväxt, och det producerades en stark årsklass med snabbväxande abborryngel. Om livsbetingelserna under kommande år är fortsatt goda för dessa yngel, kommer vi därför sannolikt kunna se en ökad förekomst av abborre i flera områden.

Karpfiskar, speciellt mört, är talrika i många skärgårdsområden och ökar i flera områden. Detta är en sannolik följd av övergödning och ökande vattentemperaturer, men kan även ha en koppling till vikande rovfiskbestånd.

Svartmunnad smörbult Bild: Round goby by user Petroglyph from Flickr CC BY-NC 2.0

Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus).

Den invasiva arten svartmunnad smörbult har etablerat sig i södra och mellersta Östersjön och sprids nu norrut längs den svenska Östersjökusten. Den nordligaste fyndplatsen fram till hösten 2020 är Gävle, men i Finland påträffas arten ända upp till Bottenviken och ett liknande spridningsmönster längs den svenska kusten är sannolikt. På de ställen där arten etablerat sej ökade den kraftigt i förekomst fram till 2017, gick tillbaka något under 2018, och har därefter ökat igen.

 

En art som även ökat kraftigt i Östersjön sedan början av 2000-talet är storspiggen som nyttjar både utsjön och kustens habitat (se faktaruta). Spiggen har en tydlig negativ påverkan på reproduktionen av kustens rovfiskar som abborre och gädda.

På Västkusten dominerar unga individer av torsk, vitling och gråsej från bestånden i Nordsjön, samt olika snultror, plattfisk, ål, simpor och smörbultar de kustnära fisksamhällena. I många områden längs den svenska Västkusten är de tidigare förekommande lokala bestånden av torskfiskar svaga eller saknas helt, medan snultror och smörbultar är vanliga. Även strandkrabban har ökat explosionsartat i många områden där bestånden av rovfisk är svaga.

Storspiggen – en art på stark frammarsch i Östersjön

Storspigg, hane i lekdräkt Bild: Male Stickleback (Gasterosteus aculeatus) CC-BY-SA licensed by wikimedia user Viridiflavus

Storspiggshane i lekdräkt. I en nyligen publicerad studie liknas spiggens ökning med en våg som sprids från de yttre till de inre delarna av skärgården, och att vikar som tidigare dominerades av abborre och gädda idag helt kontrolleras av spiggen.

Storspiggen är en liten, max 10 cm lång, fisk som lever längs våra kuster och i Östersjöns utsjö. Arten vandrar under våren in från utsjön till kustens grunda vikar för lek. Den har ett intrikat lekbeteende där hanen bygger ett bo av sjögräs och alger i vilket honan lägger sina ägg. Hanen vaktar sedan äggen och ynglen, och både honan och hanen dör i regel efter leken i mitten till slutet av sommaren.

Storspiggens yngel lever sedan i grunda vikar på kusten till slutet av sommaren då de vandrar ut i det öppna havet för att söka föda och växa. Här spenderar de vanligen två år innan de som vuxna återigen vandrar in till kusten för att leka.

Storspiggen har alltid funnits längs våra kuster, och förekom i så stora mängder under 1800-talet att man fiskade den fettrika lilla fisken för att koka olja och använda som gödselmedel på åkrar. Under senare halvan av 1900-talet var tätheterna av storspigg i Östersjön generellt låga, men från början av 2000-talet har arten fullkomligt exploderat i antal, framförallt längs den svenska sidan av Egentliga Östersjön och i Bottenhavet.

I Egentliga Östersjön har storspiggen ökat med en faktor 50, medan förekomsten är betydligt lägre i Bottenviken, södra Östersjön och längs Baltikums kuster. De högsta tätheterna finns idag i vattnen runt Öland och Gotland, samt längs kusten mellan södra delarna av Kalmar sund till Stockholms skärgård i norr. Nyligen utförda uppskattningar visar att storspiggen, sin ringa storlek till trots, kan utgöra så mycket som 10 % av den totala biomassan fisk i den fria vattenmassan i Östersjön.

Det är inte helt klarlagt varför storspiggen ökat så kraftigt i Östersjön, men det har sannolikt en koppling till svaga bestånd av rovfisk som abborre, gädda, torsk och stor strömming, en ökande vattentemperatur och övergödningen. I många områden i den svenska skärgårdens yttersta och mellersta delar dominerar idag storspiggen helt det kustnära fisksamhället och kontrollerar bestånden av rovfisk genom att äta dess yngel och ägg, samt konkurrera om ynglens mat.

I de vikar där spiggen är talrik har den även tydliga effekter på övergödningssymptom som förekomsten av trådalger. Spiggen äter nämligen upp de små kräftdjur som vanligen betar ner trådalgerna och håller dem i schack, och i vikar med svaga rovfiskbestånd och massförekomst av spigg fullkomligt kryllar det av trådalger. Även om det finns färre studier som påvisar spiggens roll i födoväven i Östersjöns utsjö, så finns indikationer på att arten här kan konkurrera med strömming och skarpsill om dess planktonföda.

Även om ökningen och massförekomsten av spigg i Östersjön idag tydligt visar på en oönskad utveckling av systemets tillstånd, får man inte glömma bort att spiggen samtidigt är en viktig födoresurs för rovfiskar, däggdjur och många fiskätande fåglar.

Fisk i öppet hav

Rödspätta på botten Bild: "Plaice - well hidden" by blondinrikard is licensed under CC BY 2.0

Många fiskarter ligger idag på historiskt låga nivåer. Ett undantag är rödspättan i Skagerrak och Kattegatt, som när den ligger på botten har ett effektivt kamouflage.

Många av dagens mätningar av kommersiell fisk i havet har sitt ursprung i att man vill veta hur mycket man kan fiska på olika bestånd utan att äventyra beståndens långsiktiga förmåga att reproducera sig. I Skagerrak, Kattegatt och i Östersjön genomför Sverige tillsammans med andra länder en serie olika internationella provfisken i utsjön för att först och främst följa utvecklingen för olika kommersiella fiskebestånd, exempelvis olika torsk och sillbestånd

Tillståndet för fisken längs Sveriges kust och i havet varierar betydligt. Generellt så ligger bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer, med få undantag som rödspättan i Skagerrak och Kattegatt. Till exempel torsken i Skagerrak och Kattegatt befinner sig idag på betydligt lägre nivåer än för 40–50 år sedan, och i egentliga Östersjön domineras torskbeståndet av små individer i dålig kondition.

En art som ökat kraftigt i Östersjön är storspiggen som nyttjar både havet och kustens habitat. De pelagiska bestånden av skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön har livskraftiga bestånd medans sillen på västkusten och sydvästra Östersjön visar på en negativ utveckling. Vid tiden för publicering av dessa texter saknas uppdaterade och officiella analyser av sill-/strömmingbeståndens status i central Östersjön och Bottniska viken. En positiv nyhet är att blåfenad tonfisk efter mer än 50 års frånvaro åter börjat besöka Skagerrak och Kattegatt under deras sommarvandringar efter föda.

Torsk på västkusten – en spillra av fornstora dagar

Historiskt har torsken längs den svenska västkusten varit rikligt förekommande. I dag är situationen en annan och stora torskar (över 50 cm) är mycket sällsynta, undantaget Öresund. I efterhand har man konstaterat att torsken i Bohuslän och Kattegatt redan i slutet av 1970-talet började visa på nedåtgående trender.

Data på bifångsterna av torsk i kräftfisket ute i Kattegatt visar en minskning av antalet fångade torskar per fiskeansträngning med mer än 90 procent under perioden 1982-1999. Samtidigt visar fångstdagböcker från sportfiskeklubbar, vars medlemmar fiskade mellan Orust och Göteborg, att torsken redan i mitten på 1970-talet började minska vid kusten.

De krympande bestånden av torsk återspeglas också i en rekonstruktion av långa tidsserier från vetenskapliga trålundersökningar i Skagerraks och Kattegatts utsjö, åren 1906–2007. Rekonstruktionen indikerar att beståndet av torsk i Kattegatt kollapsade redan på 1960-talet, medan den största minskningen för beståndet i Skagerrak skedde i slutet av 1970 och i början av 1980-talet.

Idag övervakas det kustnära och bottenlevande fisksamhället i Skagerrak och Kattegatt bland annat med årliga provtrålningar på ett antal lokaler i kustområdet. Resultaten från den undersökningen indikerar att tätheten av stor torsk längs västkusten är fortsatt mycket låg. Medelvärdet för antal fångade stora torskar (över 50 cm) per tråltimme de senaste fem åren (0,093 torskar/h, år 2015-2019) indikerar att man i genomsnitt måste tråla nästan elva timmar i sträck för att ha chans att fånga en torsk på över 50 cm längs den svenska västkusten.

Läs mer

Medelantal för stora torskar (över 50 cm) som fångats per trålad timme i Skagerrak och Kattegatt under perioden 2002-2019.

Presentation: Hälsan hos kustfisken bättre men fortfarande tydligt påverkad

Här kan du se en presentation som beskriver övervakningen av kustfiskens bestånd och hälsa. Presentationen togs fram i samband med Vattenmiljöseminariet i december 2020 och framförs av Jens Olsson, SLU/Kustlaboratoriet och Lars Förlin, Göteborgs universitet.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för fisk i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Fisk

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter

Sjöar: Kerstin Holmgren (SLU)
Vattendrag: Helena Strömberg (SLU), Kerstin Holmgren (SLU)
Kustfisk: Jens Olsson (SLU), Noora Mustamäki (SLU)
Fisk i öppet hav: Filip Svensson (SLU), Håkan Wennhage (SLU)

Övervakning av fisk

Den nationella övervakningen av fisk utförs genom nätprovfiske i sjöar, kust och öppet hav, samt elprovfiske i vattendrag.

Läs mer om övervakningen av fisk