Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2021


Bild: Pixabay
Vattnets egenskaper

Vattnets egenskaper

Temperaturen ökar i samtliga svenska vatten som en följd av klimatförändringar. Mätningarna visar också att siktdjupet minskar i många sjöar och kustområden, då vattnet blivit brunare. Temperatur, salthalt och siktdjup är exempel på mätningar i vattenmassan som också påvisar och förklarar viktiga förhållanden i vattenekosystemen.

Person tittar ut över havet från relingen på en båt Bild: Marlene Johansson

Provtagning vintertid från ett av kustbevakningens fartyg i Bottenviken.

Fysiska och kemiska förhållanden sätter grunden för livet i våra hav, sjöar och vattendrag. Årstider med stora skillnader i temperatur, flöde, surhet och salthalt ger betydelsefulla begräsningar för vilka djur och växter som kan klara sig i olika miljöer. Dessa förutsättningar påverkar i sin tur syreförhållanden och näringshalter.

Bakgrundsfakta om vattnets egenskaper

Temperatur, salthalt och siktdjup är relativt enkla mätningar som också påvisar och förklarar viktiga förhållanden i vattenekosystemen. Det finns därför långa tidsserier och mätningar från många ställen, och man har sedan länge en stor förståelse för hur dessa variabler påverkar våra vatten på olika sätt. Dessa variabler är så fundamentala att de i princip alltid mäts när man undersöker någonting i vattnet.

Vattnets temperatur och salthalt avgör vilken densitet (täthet, tyngd) en vattenmassa har. Stora skillnader i densitet gör att olika vattenmassor inte blandas, vilket i sin tur påverkar vattencirkulationen i området. Starka sådana språngskikt, det vill säga gränser mellan olika vattenlager, kan ge upphov till syrebrist i djupvattnet (där det inte finns några växter som kan producera syre) och till näringsbrist i ytvattnet (där växterna effektivt tar upp näringsämnen).

Våra årstider gör att vattnets kretslopp fördröjs. Nederbörden lagras i norra Sverige under vintern som snö och is, och alltsammans smälter ganska snabbt under våren. Då fyller vårfloden alla vattendrag och grundvattenmagasin och rinner sedan ut i havet. Detta vatten rinner som en ytvattenflod från Östersjön och ut genom de danska sunden och Västerhavet och sedan vidare ut i Atlanten. Om man ser de danska sunden som en jättestor flodmynning så är mängden vatten från avrinningsområdet som slutligen rinner ut ur Östersjön i samma storleksordning som floden Missisippi, världens åttonde största flod.

Läs om tillstånd för vattnets egenskaper i en vattenmiljö

Vattnets egenskaper i sjöar och vattendrag

Tillstånd för Vattnets egenskaper i sjöar och vattendrag

En kraftig minskning av det sura nedfallet de senaste decennierna har lett till en återhämtning från försurningen i många sjöar och vattendrag. Samtidigt har även vattnens innehåll av salter – mätt som konduktiviteten – generellt minskat. Detta har i sin tur lett till att mer naturligt organiskt material läcker ut från marken till vattnet och gör det brunare, med minskat siktdjup som följd.

Trend med minskade salthalter

Salterna i sjöar och vattendrag kommer främst från nedbrytning av markpartiklar. Det finns därför stora variationer i salthalterna både mellan och inom regioner som beror på olika berggrund och hur vattnet rinner genom marken, innan det når sjöar och vattendrag. 

I sötvatten mäter man salthalten som elektrisk ledningsförmåga – konduktivitet. En effekt av att det sura nedfallet minskat sedan 1980-talet är att även salthalten i markvattnet har minskat.

På västkusten påverkas konduktiviteten i sjöar och vattendrag även av havssalt. Vid vissa kraftiga västliga stormar kan havssaltet orsaka toppar i konduktiviteten långt inåt land, vilket bland annat skedde år 1989 i södra Sverige.

I vattendrag varierar konduktiviteten mest med flödet. Vid låga flöden som under torrperioder, är konduktiviteten högre. Då domineras avrinningen av djupt grundvatten med höga halter av salter från nedbrytning av markpartiklar. Under de senaste årens torra förhållanden går att se tillfälliga ökningar i konduktiviteten i både sjöar och vattendrag.

 

Många sjöar och vattendrag blir brunare

Vattnet färgas brunt av naturligt organiskt kol, främst humusämnen, som tillförs från våtmarker och skogsmarkens övre skikt. Färgen varierar mycket mellan vatten och beror på hur det ser ut i marken runtomkring och hur vattnet rinner genom marken.

De senaste decennierna har många sjöar och vattendrag blivit brunare. Denna process antas främst bero på att markens humusämnen blivit mer lösliga i takt med att konduktiviteten i markvattnen har minskat. Plantering av granskog på betesmarker har också bidragit till förbruningen.

Förbruningen har betydelse på många olika sätt. Förutom att det gör sjöarna mörkare är det organiska materialet även föda för vattnens mikroorganismer. I ett mörkare vatten kan inte växtplanktonproduktionen vara lika hög, eftersom fotosyntesen hämmas av en minskad ljusinstrålning. Det gäller även stora fastsittande vattenväxter som inte kan växa lika djupt utmed stränderna när vattnet blir brunare. Förbruningen leder därför till att sjöars ekosystem förskjuts, så att de i högre grad domineras av bakterieproduktion på bekostnad av växtplanktonproduktion.

Humusämnen innehåller också organiska syror som kan göra vattnet naturligt surt. Därför har förbruningen även dämpat sjöars och vattendrags återhämtning från tidigare försurning.

 

Vy av brun sjö. Foto. Bild: Lars Eriksson, SLU
Bild: Lars Eriksson, SLU

Vattnet färgas brunt av naturligt organiskt kol, främst humusämnen, som tillförs från våtmarker och skogsmarkens övre skikt. Dessa humusämnen innehåller också organiska syror som kan göra vattnet naturligt surt.

Betande kor i anslutning till vattendrag. Foto. Bild: Jenny Svennås-Gillner, SLU
Bild: Jenny Svennås-Gillner, SLU

Sjöar och vattendrag påverkas av den omgivande markens egenskaper och markanvändningen. Det senaste århundradet har många gamla betesmarker ersatts av granskog, vilket bland annat lett till att mängden organiskt material i marken där ökat och gett brunare vatten.

Flest försurade vatten i sydvästra Sverige

Många av Sveriges sjöar och vattendrag är sura, det vill säga de har ett pH under 5,6. En del av dessa vatten är försurade på grund av surt regn som människan orsakat.

I dag bedöms cirka 10 procent av Sveriges sjöar och en lika stor andel av rinnsträckan av vattendrag, vara påverkade av försurning från surt nedfall. De allra flesta påverkade vattnen finns i sydvästra Sverige. I Sverige har man kalkat många sjöar och vattendrag för att motverka försurningens skadliga effekt. Nu när försurningen minskat, kan även kalkningen minska.

Den stora skillnaden i surhet mellan regioner beror på att det sura nedfallet är ojämnt fördelat över landet, men också på att motståndskraften mot försurning varierar mycket mellan olika vatten. I många vattendrag är variationen av surhet även stor över året. Under snösmältningen kan pH-värdet sjunka med ett par enheter av naturliga orsaker, vilket ställer höga krav på de organismer som lever där.

 

Ökande temperaturer kan påverka artbalans och risken för syrgasbrist

Även om organismerna i sjöar och vattendrag är anpassade till stora variationer i temperatur är vissa arter, som till exempel braxen, typiska varmvattensarter och andra arter, som till exempel röding, typiska kallvattensarter. Klimatförändringen kan innebära att kallvattensarter trängs tillbaka till förmån för varmvattensarter.

I djupare sjöar kan varmare vattentemperaturer öka risken för syrgasbrist i bottenvattnet under sommarmånaderna. Risken för syrgasbrist är störst för näringsrika sjöar med stor växtplanktonproduktion och i bruna vatten där nedbrytningen av humusämnen förbrukar syre.

 

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för vattnets egenskaper i sjöar och vattendrag

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.

Läs om tillstånd för vattnets egenskaper i en region

Vattnets egenskaper

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och SLU 

Övervakning av vattenmassans egenskaper i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång och på flera olika djup.

Användning: Resultaten från övervakningen utgör ett grundläggande underlag för statusklassning enligt Vattendirektivet och det Marina direktivet och utgör också viktiga mätvärden för forskning om exempelvis klimatfrågor och ekologi.

Läs mer om övervakningen av vattenmassans egenskaper