Sälhälsa
Sälhälsa
Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Sälhälsa
Under 1970-talet såg man flera tecken på att sälarna i Östersjön inte mådde bra, sannolikt för att de utsatts för miljögifterna PCB och DDT. De flesta av sälarnas hälsoproblem har sedan dess blivit bättre, men istället har späcktjockleken minskat och de har drabbats av olika parasiter. Flera gånger har ett stort antal knubbsälarna dött, till följd av virussjukdomar. Den senaste säldöden inträffade 2014, då särskilt sälar i Kattegatt drabbades.
Sälarnas hälsotillstånd har undersökts av Naturhistoriska riksmuseet sedan 1970-talet. Undersökningsmaterialet är sälar som fastnat i fiskeredskap eller hittats döda på stränder, och sedan 2001 även sälar som fällts under skyddsjakt. Fram till år 2017 handlar det om drygt 4600 sälar.
Sälar övervakas för att de fungerar som indikatorer för storskaliga förändringar i marina ekosystem. Som toppkonsumenter är sälarna särskilt utsatta för miljögifter, eftersom vissa gifter ackumuleras på sin väg upp genom näringsväven.
Läs om tillstånd för sälhälsa i en vattenmiljö
Sälhälsa i kust och öppet hav
Tillstånd för Sälhälsa i kust och öppet hav
Det finns en rad hälsorelaterade förändringar som drabbat och drabbar sälar. Livmoderförändringar och sterilitet har minskat, liksom problem med tarmsår även om förekomsten fortfarande är hög i Östersjön och Bottniska viken. Sälarnas späck har blivit tunnare och parasiten leverflundra drabbar sälarna i större utsträckning. Då och då dör många sälar på en gång till följd av virusangrepp, framför allt på västkusten.
Hos både vikare och gråsäl kunde man under 1970-talet se förändringar i livmodern, som ofta ledde till sterilitet. Hos gråsälen noterades dessutom livmodertumörer, skador i hud, klor, blodkärl, skelett, tarmar, binjurar och njurar. Denna unika kombination av förändringar kallas Baltic seal disease complex. Sjukdomsbilden är troligen kopplad till långlivade organiska miljögifter som PCB och DDT. Efter förbud har halterna av PCB och DDT minskat, och sedan 1990-talet har problem med sterilitet hos gråsäl minskat och livmoderförändringarna inte observerats. Mellan år 2007 och 2017 var 88 procent av 96 gråsälshonor mellan 6-24 år dräktiga. Även hos vikare har problemen minskat och en större andel sälar blir dräktiga. Däremot har man fortfarande kunnat hitta förändringar i livmodern hos vikare. Under samma period och i samma ålderspann var av 69 procent av 26 vikare och 77 procent av 94 knubbsälar dräktiga.
Tarmsår och minskad späcktjocklek
Från slutet av 1980-talet och in på 2000-talet led sälarna av tarmsår i grovtarmen, framför allt i Bottniska viken. På senare tid har förekomsten av tarmsår minskat, och finns nu hos ungefär 20 procent av gråsälarna i såväl Bottniska viken som i Egentliga Östersjön. Orsaken till tarmsåren är inte känd men en hypotes är att förmågan att läka tarmen efter parasitskada är försämrad hos gråsälarna, eventuellt till följd av miljögifter. Perforerat tarmsår är ibland dödsorsaken på sälar som hittats döda på stränder.
Späcktjockleken hos säl mäts till närmaste millimeter vid bröstbenet mellan muskel och hud.
I början av 2000-talet kunde man också se att sälarnas späck blivit tunnare. Framför allt gäller detta gråsälarna i Egentliga Östersjön. En möjlig förklaring är att tillgången, sammansättningen eller kvaliteten på sälarnas mat försämrats. Sälar som fastnar i fiskenät och drunknar är generellt tunnare än de som fälls vid jakt. Detta har observerats hos både gråsäl och vikare och kan kanske spegla att sälarna normalt inte tar fisk ur nät om de får tillräckligt med föda på annat sätt. Det verkar ovanligt att vikare äldre än fyra år fastnar i nät.
Gradering på förekomst av tarmsår hos gråsäl i Egentliga Östersjön, hos sälar som är äldre än 1 år. Stora och stora djupgående sår är sjukliga förändringar. Små sår, mindre än 10 mm, är troligen relaterade till belastningen av hakmaskparasiter i grovtarmen. De stora djupgående grovtarmsåren var vanligare i egentliga Östersjön än Bottniska viken fram till år 2005. Gråsälar från år 2019 och 2020 är inte helt genomgångna så resultatet för perioden 2016-2020 är preliminärt.
Gradering på förekomst av tarmsår hos gråsäl i Bottniska viken, hos sälar äldre än 1 år. År 1991-1995 syns en topp i förekomst av stora grovtarmsår. Toppen var betydligt högre i Bottniska viken jämfört med egentliga Östersjön.
Säldöd vid flera tillfällen
År 1988 och 2002 dog nära hälften av knubbsälarna på västkusten i en virusepidemi orsakad av phocine distemper virus (PDV). Under 2007 observerades en ökad dödlighet av okänd anledning och runt 3000 sälar dog främst på den danska sidan. Under 2014 drabbades knubbsälarna, särskilt de i Kattegatt, av fågelinfluensa (N10N7) och nära 700 döda sälar drev iland i Sverige och Danmark. Analyser av blodserum från knubbsälar visade att uppåt 75 procent av sälarna hade antikroppar mot viruset, vilket visar att de flesta av de infekterade djuren överlevde. Sjukdomen spred sig sedan vidare till Nordsjökusten där flera tusen sälar dog.
Ökad förekomst av parasiter
Ett flertal olika parasiter drabbar sälarna. En del försämrar främst sälarnas hälsa, medan andra också orsakar problem för fisk.
I Östersjöns gråsälar har man sedan 2008 sett en ökad förekomst av leverparasiten Pseudamphistomum truncatum, även kallad leverflundra. År 2017 var 33 procent av de undersökta gråsälarna infekterade. Parasiten har visat sig kunna orsaka allvarliga inflammationer och sälarna infekteras genom den karpfisk de äter, som i sin tur ökar i antal i samband med övergödning.
Bara i en knubbsäl från västkusten har leverflundra kunnat påvisas. De knubbsälar som är drabbade återfinns annars i Egentliga Östersjön. Två vikare med leverflundra har hittats och de var bägge från sydligare trakter (Upplands län). Leverflundra verkar alltså vara vanligast i de centrala delarna av Östersjön.
Hjärtmask och lungmask är andra parasiter, som vanligtvis hittas i unga knubbsälar, men däremot inte hos gråsäl eller vikare. Hjärtmask fanns hos 41 procent och lungmask hos 10 procent av de undersökta knubbsälarna. Hakmask i tjocktarmen är vanligt hos alla tre sälarter men gråsälen verkar vara den art som drabbas värst. Vikarna hade även lindriga infektioner av bandmask, något som inte brukar ses hos de andra sälarterna.
Mask sprids mellan säl och torsk
De senaste åren har ökade mängder av mask i torskfiléer observerats. Huvudvärden för torskmasken Pseudoterranova decipiens, och levermaskeen Contraceacum osculatum är säl. Sälen får i sig dessa parasiter från torsken och de parar sig i sälens magsäck. Äggen sprids sedan ut i havet där små kräftdjur och andra ryggradslösa djur sprider parasiten vidare till olika fiskarter innan den når torsken igen.
Levermasken är mycket vanlig hos både gråsäl och knubbsäl, medan förekomsten av torskmask verkar större i knubbsälens utbredningsområde och minskar ju högre upp i Östersjön man kommer. Vikare har sällan nematoder i magsäcken.
Rapportera fynd av döda sälar
Allmänheten kan rapportera in fynd av döda sälar till Naturhistoriska riksmuseet, genom att fylla i ett formulär på museets webbplats, där även foton kan laddas upp. Antalet rapporter som kommer in beror på flera olika saker. Kännedom om rapporteringstjänsten är en sak, och troligtvis spelar även jakt, väder, vind och hur många som rör sig ute längs kusten in. De flesta sälarna rapporteras in under sommaren och majoriteten är kraftigt förruttnade. Stapeln för år 2014 för Västerhavet speglar förekomsten av fågelinfluensa bland knubbsälar detta år. Av de 4600 sälar som hittills undersökts vid Naturhistoriska riksmuseet var 57 procent gråsälar, 32 procent knubbsälar och 11 procent vikare. Ungefär hälften av de undersökta sälarna var över fyra år och könsmogna.
Inrapporterade fynd av döda sälar per månad. Funna på stränder på västkusten, Kattegatt, Skagerrak och Öresund, mellan 2014 och 2020.
Antal inrapporterade fynd av döda sälar funna på stränder i Östersjön mellan 2014 och 2020.
Om miljöövervakningen
Ansvariga experter: Britt-Marie Bäcklin och Sara Persson, Naturhistoriska riksmuseet
Sälhälsa ingår i den nationella miljöövervakningen, programområde Kust och hav, som indikator på miljögiftseffekter och andra storskaliga förändringar i det marina ekosystemet. Hälsan undersöks av riksmuseet på sälar som hittats döda, fastnat i fiskeredskap eller fällts under skyddsjakt.