Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Ann-Turi Skjevik
Vattenmassans egenskaper

Vattenmassans egenskaper

Fysiska förhållanden sätter grunden. I våra nordliga vatten utsätter de rent fysiska förhållandena alla organismer för ganska krävande villkor. Årstider med stora temperaturskillnader, varierande vattenflöden och starka salthaltsgradienter är betydelsefulla variabler som begränsar vilka djur och växter som kan klara sig i olika miljöer. Dessa förutsättningar påverkar i sin tur syreförhållanden och näringshalter.

vattenprovtagning med helikopter i BottenvikenBild: Joakim Ahlgren

På våra kalla breddgrader är det kanske inte så svårt att inse att temperaturen har stor betydelse för vilka arter som kan leva här. I vatten som under stora delar av året är täckta av is och där temperaturen varierar kraftigt under olika säsonger är det ganska utmanande att leva. Bild från provtagning av vatten i Bottenviken.

Temperatur, salthalt och siktdjup är relativt enkla mätningar som också påvisar och förklarar viktiga förhållanden i vattenekosystemen. Det finns därför långa tidsserier och mätningar från många ställen, och sedan länge en stor förståelse för hur dessa variabler påverkar våra vatten på olika sätt. Dessa variabler är så fundamentala att de i princip alltid mäts när man undersöker någonting i vattnet.

Vattnets temperatur och salthalt avgör vilken densitet (täthet, tyngd) en vattenmassa har. Stora skillnader i densitet gör att olika vattenmassor inte blandas, vilket i sin tur påverkar vattencirkulationen i området. Starka sådana språngskikt, dvs. gränser mellan olika vattenlager, kan ge upphov till syrebrist i djupvattnet (där det inte finns några växter som kan producera syre) och till näringsbrist i ytvattnet (där det inte finns några nedbrytare).

Våra årstider gör att vattnets kretslopp fördröjs. Nederbörden lagras i norra Sverige under vintern som snö och is, och alltsammans smälter ganska snabbt under våren. Då fyller vårfloden alla vattendrag och grundvattenmagasin och rinner sedan ut i havet. Detta vatten rinner som en ytvattenflod från Östersjön och ut genom de danska sunden och Västerhavet och sedan vidare ut i Atlanten. Om man ser de danska sunden som en jättestor flodmynning så är mängden vatten från avrinningsområdet som slutligen rinner ut ur Östersjön i samma storleksordning som floden Missisippi, världens åttonde största flod.

Aktuellt tillstånd

Temperaturen ökar i samtliga svenska vatten till följd av klimatförändringar. Salthalten varierar långsamt i Östersjön vilket huvudsakligen beror på skillnader i nederbörd och avrinning samt oregelbundna inflöden från Västerhavet. Den minskade försurningen av våra marker gör att mer humusämnen numera transporteras med vattnet. Det innebär att vattnet har blivit brunare så att siktdjupet i många sjöar och kustområden minskar. Denna effekt motverkar den förbättring av siktdjupet som den minskande övergödningen av många vatten tidigare åstadkommit. Humusämnen tillförs i större grad vid höga flöden. Vid låga flöden består avrinningen av djupt grundvatten som är klart och fint.

Läs om tillstånd för vattenmassans egenskaper i en vattenmiljö

Vattenmassans egenskaper i kust och öppet hav

Tillstånd för Vattenmassans egenskaper i kust och öppet hav

En utsötad vik av Atlanten. Våra svenska havsområden är bräckta, eller utsötade, hav eftersom salthalten inte någonstans är lika hög som i världshaven. I det stora perspektivet kan man se hela havsområdet som en utsötad vik av Atlanten.

Salthalten påverkar artrikedomen i våra hav. Av de marina arter som man kan se med blotta ögat finns cirka 1 500 i Skagerrak. Redan i Kattegatt har nästan hälften av dem försvunnit. När man når Öresund finns bara en tiondel kvar, och i Bottenhavet finns bara ca 50 marina arter. Istället tillkommer många sötvattenarter, framför allt längs kusterna.

Det är en energikrävande process att upprätthålla rätt salthalt i kroppen för vattenlevande organismer. Många arter lever på gränsen för vad de klarar av, och de blir aldrig lika stora som i sin ursprungsmiljö. De är också extra känsliga för ytterligare påverkan.

Så strömmar vatten i våra svenska hav

Våra svenska hav är alla ganska grunda, och ofta tydligt avgränsade i en serie hopkopplade bassänger som skiljs åt av grundare områden, så kallade trösklar. De karakteriseras av sitt bräckta – utsötade – vatten. I Bottenviken är vattnet nästan helt sött och endast i Skagerraks djupvattnen når salthalten upp till oceaniska 35 promille. Framför allt Östersjön karaktäriseras av att ytvatten och bottenvatten nästan aldrig blandas. Det beror på att vattenmassorna har olika salthalt, och därmed olika densitet. Det medför att bottenvattnet lätt får problem med syrebrist.

Stora mängder sötvatten strömmar från Bottniska viken och Östersjön och vidare ut genom de danska sunden. Inströmningen av kallt och salt bottenvatten som ersätter tidigare bottenvatten i Östersjön sker ytterst oregelbundet, och vattenutbytet mellan olika delbassänger styrs i hög grad av vattendjupet vid de trösklar som skiljer bassängerna. Ytvatten från ett havsområde kan bilda bottenvatten i ett annat, särskilt vid stora inflöden av salt och kallt vatten från Västerhavet in till Östersjön. Att byta ut allt vattnet i Östersjön tar emellertid över trettio år.

Stora inflöden av vatten från Västerhavet till Östersjön sker mycket sällan, men de är ytterst viktiga för Östersjöns del. För att det ska ske krävs lågtryck med kraftiga vindar som ger högt vattenstånd i Kattegatt samtidigt som vattenståndet är lågt i Östersjön. Detta salta och oftast syrerika vatten är det enda sättet för bottenvattnet i Östersjöns djuphålor att bytas ut och syresättas. Ett mycket stort inflöde kom under vintern 2014-2015. Tyvärr räckte det inte riktigt till för att tydligt förbättra syresituationen.

Läs mer: Allvarlig syrebrist i Egentliga Östersjön trots stort inflöde, Havet 2015/2016. Lars S. Andersson, SMHI

Salthalten i olika havsområden

Salthalten varierar på tre ledder i våra svenska hav:
– från Bottenviken i nordost till Skagerrak i sydväst ökar salthalten i ytvattnet från 2 till 25 promille.
– från ytan till botten finns ofta flera lager av vatten med allt högre salthalt.
– från kusten, där alla vattendrag mynnar, ökar salthalten ut till öppet hav.
Dessa tre salthaltsgradienter är i princip permanenta.

Siktdjupet är alltid lägre längs kusterna. Det beror på att vattnet som kommer från land både innehåller humusämnen och lerpartiklar och dessutom näringsämnen som får växtplankton att bli fler, särskilt vid övergödning. I grunda områden grumlas vattnet även av uppvirvlande sediment från bottnarna, särskilt vid hård vind som blandar om vattnet. Längre ut till havs har partiklarna sjunkit till botten och en stor del av näringsämnena har fångats upp av olika organismer. Då blir vattnet mycket klarare.

Temperaturen i våra hav har ökat med uppemot 1 grad per decennium sedan 1985 (årsmedelvärden för ytan baserade på provtagningar och satellitmätningar). Det är en tre gånger snabbare temperaturökning än det globala genomsnittet för marina ekosystem (Belkin 2009, Rapid warming of Large Marine Ecosystems). Temperaturen ökar under alla årstider men framför allt under sommaren. Störst är ökningen i norr, vilket hänger ihop med att istäckets utbredning och varaktighet minskat. (Climate change in the Baltic Sea Area, Helcom 2013). I den marina miljöövervakningen mäts temperatur direkt i vattnet på olika djup, vilket är en fördel. Samtidigt får man inte samma täckning i tid och rum som med satellitmätningar.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för vattenmassans egenskaper i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Vattenmassans egenskaper i Skagerrak

Tillstånd för Vattenmassans egenskaper i Skagerrak

Skagerrak är Sveriges saltaste hav med salthalter ungefär lika höga som i Nordsjön. Längs med kusten är vattnet något mindre salt eftersom det påverkas av utflödande vatten från Östersjön och avrinning ifrån land.

Eftersom det är relativt små skillnader i salthalt mellan ytan och det djupare vattnet kan vattnet blandas effektivt under vintern då ytvattnet kyls ned och de blåser hårt. I det öppna Skagerrak är djupvattnet därför väl syresatt. Däremot kan det förekomma syrebrist i kustområdena, framförallt i några av fjordarna som har en grund mynning och en djup bassäng och därför är starkt skiktade. Byfjorden och Gullmarsfjorden är exempel på fjordar där det kan förekomma syrebrist på grund av salthaltsskiktningen.

När det är stor transport av sötare vatten ut ur Östersjön blir gränsen mellan Skagerraks och Kattegatts ytvatten tydlig på satellitbilder. Denna gräns brukar kallas Kattegattfronten och sträcker sig oftast från Skagen i Danmark nord-ost mot den svenska kusten.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för vattenmassans egenskaper i Skagerrak

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Vattenmassans egenskaper i Kust och öppet hav
Vattenmassans egenskaper

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter: 
Sötvatten: Jens Fölster, Lars Sonesten, Stina Drakare (SLU)
Hav: Joakim Ahlgren (UMU), Jakob Walve (SU), Martin Hansson/Lena Viktorsson (SMHI)

Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten och  SLU 

Övervakning av vattenmassans egenskaper i sjöar och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Regelbundna provtagningar från mindre båtar eller fartyg genomförs på många olika fasta platser i våra hav och sjöar. På varje plats (station) mäts många olika variabler på samma gång och på flera olika djup.

Användning: Resultaten från övervakningen utgör ett grundläggande underlag för statusklassning enligt Vattendirektivet och det Marina direktivet och utgör också viktiga mätvärden för forskning om exempelvis klimatfrågor och ekologi.

Läs mer om övervakningen av vattenmassans egenskaper