Vattnets egenskaper

Skagerrak är Sveriges saltaste hav med salthalter ungefär lika höga som i Nordsjön. Längs med kusten är vattnet något mindre salt eftersom det påverkas av utflödande vatten från Östersjön och avrinning ifrån land.

Eftersom det är relativt små skillnader i salthalt mellan ytan och det djupare vattnet kan vattnet blandas effektivt under vintern då ytvattnet kyls ned och de blåser hårt. I det öppna Skagerrak är djupvattnet därför väl syresatt. Däremot kan det förekomma syrebrist i kustområdena, framförallt i några av fjordarna som har en grund mynning och en djup bassäng och därför är starkt skiktade. Byfjorden och Gullmarsfjorden är exempel på fjordar där det kan förekomma syrebrist på grund av salthaltsskiktningen.

När det är stor transport av sötare vatten ut ur Östersjön blir gränsen mellan Skagerraks och Kattegatts ytvatten tydlig på satellitbilder. Denna gräns brukar kallas Kattegattfronten och sträcker sig oftast från Skagen i Danmark nord-ost mot den svenska kusten.

Havsområdet Kattegatt ligger söder om Skagerrak och mellan Danmark i väster och Sverige i öster. Det är ett jämförelsevis grunt havsområde som är starkt påverkat av utflödet från Östersjön, och salthalten här är betydligt lägre än i Skagerrak.

Det utflödande vattnet från Östersjön medför också att vattnet i Kattegatt är skiktat och normalt finns ett salthaltssprångskikt i hela havsområdet.

Skiktningen i Kattegatt medför att det ibland kan förekomma låga syrehalter. Därför görs varje år en kartering av syreförhållandena under sensommaren eller början på hösten. Det senaste året förekom det inte någon syrebrist vid karteringen.

Södra Egentliga Östersjön omfattar Arkona och Bornholmsbassängen. Dessa båda bassänger karaktäriseras av mycket varierande förhållanden beroende på om vatten strömmar in från Kattegatt genom Öresund eller om det är ett flöde ut från Östersjön.

Vattnet i dessa bassänger är alltid skiktat med lättare och sötare Östersjövatten överst och tyngre saltare vatten med ursprung i Kattegatt under det lättare vattnet. Då vatten strömmar in blir salthalter och syrehalter högre i bottenvattnet. Skiktningen gör att syrehalterna kan bli låga i de djupaste delarna av södra Egentliga Östersjön. Syrebrist förekommer flera gånger per år i framförallt Bornholmsbassängen men förekomst av svavelväte är relativt ovanligt.

I Hanöbukten förekommer ibland uppvällning av djupvatten in mot kusten. Uppvällning uppstår då vinden trycker bort vatten ifrån kusten och djupare vatten strömmar inåt och uppåt för att ersätta det vatten som vinden tryckt ut. Det kan medföra oväntat låga ytvattentemperaturer för sommarbadare, men det påverkar även näringsämnen och tillväxt av växtplankton eftersom det djupare vattnet har högre koncentration av näringsämnen.

Norra och centrala Egentliga Östersjön karaktäriseras av starkt skiktat vatten, med ett sötare ytlager ovanpå ett saltare djupvatten. Det saltare djupvattnet kommer ifrån vatten som flödat in genom Öresund och sedan vidare in i Östersjön.

För att vatten som strömmar in genom Öresund ska nå hela vägen till de centrala delarna av Egentliga Östersjön krävs att det strömmar in en stor volym vatten och att flödet håller på under lång tid. Det senaste stora inflödet skedde 2014 och då flödade nästan 200 kubikkilometer vatten in under flera dagar.

Stora inflöden har de senaste decennierna skett ungefär vart tionde år. Den salthaltsskiktning som inflödena skapar gör att djupvattnet inte blandas om med det ytligare vattnet och därmed kan det lätt uppstå syrebrist i djupvattnet. Detta tillsammans med en ökad övergödning har lett till att syrebristen ökat och nu drabbat de flesta vatten och bottnar under 80 meter i Egentliga Östersjön. 2017 var knappt 20 procent av bottenytan i Egentliga Östersjön syrefri, det motsvarar drygt 40 000 km2, en yta motsvarande Danmark.

Salthalten i djupvattnet ökar vid varje inflöde för att sedan långsamt sjunka igen tills nästa inflöde, det är därför svårt att urskilja någon långtidstrend i salthalten i Egentliga Östersjöns djupvatten. Ytvattnet har de senaste decennierna legat runt 7 promille, men var något högre på 1970 och -80-talen. Då det inflödande vattnet till Egentliga Östersjön varit något varmare än tidigare har temperaturen i djupvattnet ökat något under 2000-talet.

Bottenhavet präglas liksom Bottenviken av låga temperaturer och salthalter, dock inte i samma utsträckning som den nordligare bassängen i Bottniska viken.

Trösklarna som skiljer Bottenhavet från intilliggande havsområden, Norra Kvarken mot Bottenviken och Ålands hav mot Norra Egentliga Östersjön, innebär begränsningar i vattencirkulationen. Detta betyder att Bottenhavet påverkas både av sötvatten från älvar i Bottniska viken, men även av inflöde av saltare vatten från Egentliga Östersjön. Salthalten i Bottenhavet varierar därför mellan ungefär 4 och 6 promille sett i en nord-sydlig gradient. Denna saltgradient innebär att många marina arter har sin nordligaste utbredning i Bottenhavet, med Norra Kvarken som gräns.

Liksom för Bottenviken ses en sjunkande trend i både yt- och djupvatten de senaste decennierna för salt, men inte för temperatur. Bottenhavet kännetecknas också av relativt höga humushalter, och därmed ett i många fall mindre siktdjup än sydligare havsbassänger.

Bottenviken är Sveriges nordligaste havsbassäng och kännetecknas också av den lägsta medeltemperaturen av alla bassänger i både yt- och bottenvatten. Detta är också den del av Östersjön där isens utbredning är störst om vintrarna, vilket gör området speciellt viktigt för vikaresälen som är beroende av fast is för att föda sina ungar.

På grund av avståndet från de saltare vattnen i Västerhavet och det stora inflödet av sötvatten från älvarna i området är Bottenviken också det havsområde med lägst salthalt, med halter ned mot ren sötvattensnivå. Faktum är att de nordligare delarna av Bottenviken på många sätt snarare fungerar som ett sötvattensområde än ett havsområde, speciellt i skärgårdsområdena runt de stora älvutloppen. Liksom för de flesta av Sveriges havsområden uppvisar Bottenviken sjunkande salthaltstrender i både yt- och bottenvatten.

Påverkan från de stora älvarna innebär också att inflödet av organiskt material, exempelvis humusämnen, är stort. Detta innebär i sin tur att siktdjupet blir mindre och ljusgenomträngningen i vattnet sämre, vilket påverkar levnadsförhållandena för de organismer som lever i området.