Fisk

I en historisk jämförelse med hur bestånden såg ut i slutet av 1800-talet befinner sig dagens bestånd av fisk i utsjön i Skagerrak på mycket låga nivåer.

Beståndet av torsk har ökat från låga nivåer sedan mitten på 2000-talet och rödspätta är på den högsta nivå som uppmätts sedan 1950-talet då moderna mätningarna började. Även beståndet av gråsej har ökat sedan en bottennotering i början av 1990-talet, men är trots detta endast ca hälften så stort som i mitten av 1970-talet. Beståndet av vårlekande sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön minskade un­der senare delen av 2000-talet, men har åter ökat något efter att ha varit som svagast 2011. Tillståndet för beståndet av höstlekande sill i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har varierat betydligt mellan olika år men sett över en längre tidsperiod sedan 1970-talet så visar beståndet på en positiv utveckling.

Beståndet av nordhavsräka i Skagerrak var relativt stabilt under större delen av 1990 och 2000-talet men i slutet av 2000-talet började beståndet minska. De senaste åren har beståndet varierat en del i storlek men i genomsnitt på en lägre nivå än under 1990 och 2000-talet.

På kusten domineras fisksamhället av snultror, torsk, strandkrabba och torskfiskar, men torskarna är få och små. För lokala kustbestånd av torsk, rödspätta och kolja syns fortfarande inga tecken på återhämtning från 1970- och 80-talets kollaps. I provfisken har fångsten av rödspätta, tånglake, blankål och berggylta minskat medan tångsnälla, oxsimpa och skärsnultra har ökat. I fiskhälsoundersökningar har observerats påverkad hälsa hos tånglake.

Fisk i öppet hav (Kattegatt + Öresund)

Torskbeståndet i Kattegatt ökade från mycket låga nivåer under slutet av 2000-talet till följd av det fiskefria området och tekniska regleringar. Under de senaste åren har dock beståndet visat en vikande trend igen.

Torsken i Öresund är en del av det västra beståndet av torsk i Östersjön och detta bestånd ligger på en mycket låg nivå och har haft en negativ utveckling sedan 1990-talet. Gråsejen i Kattegatt, som tillhör samma bestånd som det i Skagerrak, har ökat sedan bottennoteringen i början av 1990-talet men bara till ca hälften av nivåerna under mitten av 1970-talet.

Beståndet av rödspätta i Kattegatt och Öresund har ökat stadigt sedan 2009 och befinner sig nu på en nivå som är tre gånger högre än beståndet var i slutet av 1990-talet. Rödspättan har även ökat i förekomst i grunda kustområden. Vår- och höstlekande sill tillhör samma bestånd som de i Skagerack och uppvisar samma utveckling i Västerhavet som helhet.

På grunt vatten domineras fisksamhället av ål, tånglake, skrubbskädda, torsk och snultror. I provfisken på kusten i Kattegatt har tånglake, rödspätta, skrubbskädda och oxsimpa ökat i förekomst.

I södra Östersjön finns två bestånd av torsk med delvis överlappande utbredningsområden. Det västra beståndet är koncentrerat till havsområdet väster om Bornholm inklusive Öresund och det östra beståndet som är koncentrerat till havsområdena öster om Bornholm.

Det västra beståndet av torsk ligger på en mycket låg nivå och sett över en längre tidsperiod så har det västra beståndet av torsk som helhet haft en negativ utveckling sedan 1990-talet.  Östra beståndet av torsk ökade under perioden 2005–2010 men mellan 2011 och 2017 har beståndet varierat i storlek samtidigt som torsken blivit allt mindre i storlek och i allt sämre kondition. I grunda kustområden påträffades mera torsk mellan 2008 och 2013, men fångsten har under de senaste åren återigen minskat.

I södra egentliga Östersjön finns flera bestånd av sill (strömming). Vårlekande sill, där sill i Skagerrak, Kattegatt och sydvästra Östersjön utgör ett gemensamt bestånd blandas i södra egentliga Östersjön med sill från centrala Östersjön. Vårlekande sill minskade un­der senare delen av 2000-talet, men har åter ökat något efter att ha varit som svagast 2011. Sillen i centrala Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång både i utsjön och vid kusten. Förekomsten av sill har ökat även i grunda kustområden.

Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, och de senaste åren har beståndet visat på en stigande trend.

De vanligaste kustnära arterna är abborre och mört. Svartmunnad smörbult ökar kraftigt i förekomst i svenska kustvatten söder om Stockholm. Arten är invasiv i Östersjön och sprider sig norrut längs Svenska östkusten.

Fisksamhället i utsjön i norra egentliga Östersjön domineras idag av pelagiska fiskar såsom sill (strömming) och skarpsill, men så har det inte alltid varit. Östra beståndet av torsk har periodvis haft en betydligt större utbredning än dagens då beståndet mestadels är begränsat till södra Östersjön.

Fram till 1980-talet fanns det även en betydande andel torsk öster om Gotland men i början av 1990-talet försvann torsken nästan helt från det området. I grunda kustområden ökade torsken i förekomst under 2000-talet, men har under de senaste åren återigen minskat.

Sillen i norra egentliga Östersjön som utgör samma bestånd som i södra Östersjön har sedan början av 2000-talet visat en stadig uppgång och ligger nu på samma nivå som under 1980-talet. Skarpsillen i Östersjön förvaltas som ett bestånd men den största delen av Östersjöns bestånd av skarpsill finner man i norra Östersjön. Beståndet hade en topp 1997 och har därefter varierat en del i storlek, de senaste åren har beståndet dock visat på en stigande trend. Storspiggen är numera väldigt talrik i delar av Östersjöns utsjö och i grunda kustområden med svaga rovfiskbestånd.

Förutom storspigg så är skrubbskädda, abborre, sill och mört talrika i havsområdets grunda kustområden. Abborre och skrubbskädda har minskat i förekomst i många provfiskeområden medan sik har ökat. Fångsterna på gös och gädda är låga. Svartmunnad smörbult ökar kraftigt i förekomst i kustvatten söder om Stockholm och på Gotland. Arten är invasiv i Östersjön och sprider sig norrut längs Svenska östkusten.

Sill (strömming) i Bottenhavet och Bottenviken behandlats som ett bestånd sedan 2017, men består egentligen av flera populationer av vår- och höstlekande sill. Sedan början av 2000-talet har beståndet i utsjön haft en stigande trend dock så har trenden de senaste åren planat ut och sjunkit något, samtidigt har förekomsten av sill har ökat i grunda kustområden. Skarpsillen i Östersjön inklusive Bottenhavet förvaltas som ett bestånd. Beståndet hade en topp under 1997 och har därefter varierat en del i storlek, de senaste åren har beståndet visat på en stigande trend. I jämförelse med egentliga Östersjön så är det förhållandevis lite skarpsill i Bottenhavet.

Arter som dominerar fisksamhället på kusten är abborre, sill och mört. Fångsterna på abborre och mört ligger på en stabil nivå i största delen av området förutom i Kvarken där abborren minskar och mörten ökar i förekomst. Gösen har minskat kraftigt i de södra delarna av området, framförallt stora individer, men även små gösar har minskat i förekomst. I vissa områden har braxen, gärs, hornsimpa och löja ökat.

Eftersom vattnet i Bottenviken har mycket låg salthalt, påträffas det också färre arter än i de sydligare delarna av Östersjön och nästan enbart sötvattensarter.

Beståndet av sill (strömming) i Bottenviken utgör tillsammans med sillen Bottenhavet ett gemensamt bestånd. Sedan början av 2000-talet har detta bestånd haft en stigande trend men de senaste åren har trenden planat ut och under 2016 och 2017 sjönk beståndet något. Fångsterna av siklöja har ökat men beståndet är under hög fisketryck.

I grunda kustområden består fiskbeståndet främst av sötvattensarter abborre, sik, siklöja, braxen och mört, samt strömming. Förekomsten av abborre ligger på en relativt hög och stabil nivå.

I fjällen finns inga sjöar med minst tio provfisken inom pågående övervakningsprogram. Däremot finns tidigare, och ofta enstaka, provfisken från 63 sjöar belägna mer än 800 m över havet.

Vid provfiskena fångades 0-3 fiskarter. Flera av sjöarna är små, och i tolv av dem (19 procent) fångades ingen fisk. Totalt observerades bara fyra fiskarter, nämligen öring (35 sjöar), röding (27 sjöar), elritsa (7 sjöar) och lake (3 sjöar).   

I fjällen finns inga vattendrag med minst tio provfisken inom de pågående övervakningsprogrammen.

I den nationella databasen finns ett eller flera provfisken från 1511 sjöar i norra Sverige, med 0-16 observerade fiskarter per sjö. Minst en fisk fångades i 97 procent av sjöarna, och totalt observerades 33 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, gädda och mört fångades någon gång i 81, 56 respektive 48 procent av sjöarna, och dessutom förekom gers, lake, öring, sik, röding, löja och elritsa i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.  

Endast elva av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid.  Totalmängden fisk är ökande i en fjällnära sjö med bara röding och minskande i två av fem sjöar med pågående eller avslutad kalkning. I dessa två sjöar kan minskningarna spåras till minskande mängd av abborre respektive röding. Mängden mört är ökande i en av de okalkade referenssjöarna och minskande i både en okalkad sjö och i en sjö med avslutad kalkning.

Det finns få vattendrag med trender i totala antalet fångade fiskindivider i norra Sverige. I tre vattendrag ökar totalantalet individer och i dessa tre vattendrag ökar också antalet fångade öringar per elfisketillfälle. I det vattendrag där totala antalet fiskindivider minskar, finner man samma trend för tätheten av öring. För antalet fångade arter finns inga trender i några av de vattendrag i norra Sverige som följts över tid i minst tio år. Normalt sett fångas 2-3 fiskarter vid vadelfiske i vattendrag.

I den nationella databasen finns ett eller flera registrerade provfisken från 2 227 sjöar i södra Sverige, med 0-29 observerade fiskarter per sjö. Minst en fisk fångades i 99 procent av sjöarna, och totalt observerades 42 olika fiskarter vid nätprovfisken i regionen. Abborre, mört och gädda mört fångades någon gång i 97, 86 respektive 81 procent av sjöarna, och dessutom förekom braxen, gers, sutare, sarv, löja, siklöja, björkna, gös och lake i minst 10 procent av de provfiskade sjöarna.  

Endast 26 av sjöarna har övervakats med minst tio nätprovfisken på senare tid. Totalmängden fisk är liksom mängden abborre ökande i en av fem sura sjöar. Minskande mängd fisk i fyra av nio sjöar med pågående eller avslutad kalkning sammanfaller delvis med minskande mängd abborre (en sjö) eller mört (två sjöar).

Det finns några vattendrag i södra Sverige som har en nedåtgående trend gällande antalet fångade individer (täthet av fisk) och i alla dessa fall också en nedåtgående trend fr antalet fångade individer av öring. Det är fler vattendrag som inte har någon trend i vare sig antalet individer eller antalet öring som fångas i vattendragen. För antalet fångade arter finns inga trender i några av de vattendrag i södra Sverige som följts över tid i minst tio år. Normalt sett fångas 2-3 fiskarter vid vadelfiske i vattendrag.