Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Kamiel Kempeneers/CC BY-NC-ND 2.0
Metaller

Metaller

Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Metaller

Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.

Vy över industri med rykande skorstenar. Bild: Pi-Lens/Shutterstock

En del metallföroreningar kommer till Sverige via lufttransport från andra delar av Europa.

Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.

Metallföroreningar kan transporteras bland annat via utsläpp till luft från kraftverk och andra förbränningsprocesser. De kan också komma från naturliga källor, till exempel finns kvicksilver i rök från skogsbränder och vulkanutbrott. I Sverige har gamla utsläpp av tungmetaller från industrier förorenat sjöar och vattendrag. En del av dessa metaller transporteras vidare ut mot kust och hav via vattendrag och bidrar till ökade föroreningar där. Vid kusten finns dessutom fortfarande punktutsläpp från olika verksamheter.

Metaller binder till bottensedimenten i vattendrag, sjöar och i havet. Strömmar, båttrafik, muddring eller djur, som rör om bottnarna, kan göra att metallerna åter frisätts och börjar cirkulera i ekosystemet. Vattnets surhet och mängden humusämnen (organiskt material) m.m. påverkar också halterna av metaller.

Metaller bioackumuleras inte i näringsväven på samma sätt som organiska miljögifter, men med kvicksilver som viktigt undantag. Kvicksilverhalterna (i form av metylkvicksilver) ökar ju högre upp i näringsväven man kommer, eller ju äldre till exempel en fisk blir. Höga kvicksilverhalter i insjöfisk har länge varit ett problem i Sverige. En person som äter stora mängder kvicksilverhaltig fisk löper ökad risk för skador på nervsystemet. Även bly tas upp i organismer, men lagras främst i skelettet och  kan också ge skador på nervsystemet.

För att ta reda på hur metallhalterna i vattenmiljön ser ut och förändras över tid undersöks de i dels i vattnet i sig, dels i djur som lever i eller hämtar sin föda i vatten samt i bottensediment till havs.

I år presenteras mätningar av bly, kvicksilver och kadmium i fisk i sjöar, kust och hav.

Några tungmetaller

Kvicksilver – användes bland annat i termometrar, glödlampor, för betning av utsäde, guldutvinning och inom industrin.

Bly – användes tidigare i bensin, används fortfarande i ammunition.

Kadmium –  har använts i laddningsbara batterier, i färger, vid galvanisering och förekommer som förorening i konstgödsel

Läs om tillstånd för metaller i en vattenmiljö

Metaller i kust och öppet hav

Tillstånd för Metaller i kust och öppet hav

Metallhalter vid kusten och i svenska havsområden beror till stora delar på transport av föroreningar från land, men också på luftburet nedfall som kommer med nederbörd via långväga transporter. Större punktkällor till utsläpp av metaller kommer från nedlagda och aktiva industrier längs framför allt Norrlandskusten.

 

Här redovisas resultat från provtagning av metallhalter i sill/strömming i landets havsområden. Det finns betydligt mer data, men i år visas ett urval.

I strömming är kvicksilverhalterna lägre i Bottenviken och i de norra delarna av Östersjön, jämfört med andra delar av den svenska kusten.

Blyhalterna i strömming minskar generellt över tid, förmodligen på grund av att bensinen numera är blyfri. De högsta blyhalterna finns i södra delen av Östersjön.

Halterna av kadmium i strömming visar inga tydliga trender. Det är värt att notera att trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium så är de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som de som uppmättes för 30 år sedan.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för metaller i kust och öppet hav

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Metaller i Skagerrak

Tillstånd för Metaller i Skagerrak

Kvicksilver visar ingen trend i sill och halten ligger precis i nivå med EU:s gränsvärde för sekundärförgiftning på 20 ng/g våtvikt. För bly i sill ses inte heller någon trend över tid däremot ligger halterna på cirka 0,05 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning och humankonsumtion. Kadmium i sill ökar signifikant över hela tidsperioden (1995-2017) och halterna ligger på 0,6 µg/g torrvikt. Men halterna ligger under EU:s gränsvärde för försäljning samt sekundär förgiftning. Den skarpa ökningen för kadmium vid lokalen kan bero på att fisken här varit något äldre vid provtagnngen och därför hunnit ackumulera högre halter.

Ett urval av det som mäts för att studera tillståndet för metaller i Skagerrak

Välj en mätvariabel ovan för att se tidstrender i karta och grafer, eller läs mer om variabeln.
Metaller

______________________________________________________________________________

Fakta: Gränsvärden för metallhalter

Internationella gränsvärden för fisk finns satta för bly, kvicksilver, kadmium och nickel.

Halterna av kvicksilver överstiger gränsvärdet för så kallad sekundär förgiftning satt för fisk i alla undersökta sjöar. Gränsvärden för tungmetaller är gemensamma för alla länder inom EU och är satta för att skydda organismer i vattenekosystem från allvarliga effekter. Det finns även ett gränsvärde för hur höga halter det får finnas i fisk som ska säljas som livsmedel till konsument.

______________________________________________________________________________

 

Om miljöövervakningen

Ansvariga experter – Sjöar och vattendrag/Kust och hav: Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.

Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.

Övervakning av metaller i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Metaller mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav analyseras abborre, strömming/sill och tånglake från närmare 30 lokaler längs kusten och i öppet hav.

Läs mer om övervakningen av metaller