Detta är en äldre rapport: Läs den senaste rapporten för Metaller
Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.
Metaller förekommer naturligt i berggrund, jordar och vatten, men ibland är halterna förhöjda på grund av utsläpp från mänskliga aktiviteter. Föroreningar av tungmetaller har belastat och belastar fortfarande vattenmiljön från både punktkällor och via långväga transporter i luft. På vissa håll påträffas förhöjda metallhalter i grundvatten, vilket oftast beror på att berggrunden är naturligt rik på metaller.
Metallföroreningar kan transporteras bland annat via utsläpp till luft från kraftverk och andra förbränningsprocesser. De kan också komma från naturliga källor, till exempel finns kvicksilver i rök från skogsbränder och vulkanutbrott. I Sverige har gamla utsläpp av tungmetaller från industrier förorenat sjöar och vattendrag. En del av dessa metaller transporteras vidare ut mot kust och hav via vattendrag och bidrar till ökade föroreningar där. Vid kusten finns dessutom fortfarande punktutsläpp från olika verksamheter.
Metaller binder till bottensedimenten i vattendrag, sjöar och i havet. Strömmar, båttrafik, muddring eller djur, som rör om bottnarna, kan göra att metallerna åter frisätts och börjar cirkulera i ekosystemet. Vattnets surhet och mängden humusämnen (organiskt material) m.m. påverkar också halterna av metaller.
Metaller bioackumuleras inte i näringsväven på samma sätt som organiska miljögifter, men med kvicksilver som viktigt undantag. Kvicksilverhalterna (i form av metylkvicksilver) ökar ju högre upp i näringsväven man kommer, eller ju äldre till exempel en fisk blir. Höga kvicksilverhalter i insjöfisk har länge varit ett problem i Sverige. En person som äter stora mängder kvicksilverhaltig fisk löper ökad risk för skador på nervsystemet. Även bly tas upp i organismer, men lagras främst i skelettet och kan också ge skador på nervsystemet.
För att ta reda på hur metallhalterna i vattenmiljön ser ut och förändras över tid undersöks de i dels i vattnet i sig, dels i djur som lever i eller hämtar sin föda i vatten samt i bottensediment till havs.
I år presenteras mätningar av bly, kvicksilver och kadmium i fisk i sjöar, kust och hav.
Kvicksilver – användes bland annat i termometrar, glödlampor, för betning av utsäde, guldutvinning och inom industrin.
Bly – användes tidigare i bensin, används fortfarande i ammunition.
Kadmium – har använts i laddningsbara batterier, i färger, vid galvanisering och förekommer som förorening i konstgödsel
Metaller förekommer naturligt i låga halter i sötvatten. I sediment och organismer är halterna högre genom en naturlig anrikning. Metallhalterna varierar beroende på berggrund och jordarter i tillrinningsområdet för sjön eller vattendraget.
Här redovisas resultaten från provtagning av abborre, gädda och röding, samt metallhalter i vatten i utvalda sjöar. Sjöarna har valts ut för att representera landets norra och södra delar, samt fjällen. Det finns betydligt mer data, men i år visas ett urval.
Kvicksilverhalterna i provtagen fisk i sjöar ligger fortfarande högt, minst tio gånger högre än i strömming från Östersjön. Blyhalterna har däremot gått ner, vilket till största delen beror på att man förbjöd bly i bensin år 1994. Kadmium i fisk visar inga tydliga trender, i vissa sjöar går halterna ner, medan de i andra sjöar ökar eller ligger på en jämn nivå. Det syns heller inga tydliga geografiska mönster för kadmium.
Halterna av bly, kvicksilver och kadmium varierar i hela landet, med generellt sett lägst halter i fjällsjöar, högre i norra Sverige och högst halter i landets södra delar.
I sjön Abiskojaure, Norrbottens län, har röding samlats in sedan 1981.
Kvicksilverhalterna i röding minskar signifikant över hela tidsperioden och ligger något över gränsvärdet för sekundär förgiftning. De senaste åren har de legat runt 25 ng/g våtvikt, vilket är betydligt lägre än halterna i både gädda och abborre från norra och södra Sverige, där de varierar mellan 200-500 ng/g våtvikt.
Även blyhalterna minskar sedan starten av övervakningen. Halterna ligger på 0,01 µg/g torrvikt i rödinglever, samma storleksordning som för gädda från norra och södra Sverige. Halterna av kadmium i röding visar ingen minskning över den undersökta tidsperioden. De senaste åren ligger halterna på cirka 1,3 µg/g torrvikt i lever, vilket är betydligt högre än halterna i gädda från norra och södra Sverige men samtidigt lägre än halterna i abborre från dessa regioner. Orsakerna till denna variation mellan arter är okänd.
I sjön Storvindeln, Västerbottens län, har halter av metaller i gädda analyserats ända sedan 1968. Det är, tillsammans med gädda från södra Sverige, den längsta tidsserien av metaller i världen av insjöfisk.
Kvicksilver i gädda visar ingen signifikant trend över tidsperioden. Halterna på mellan 200 och 300 ng/g våtvikt ligger långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt), men är ändå något lägre än halterna i gädda från Bolmen i södra Sverige.
Till skillnad från kvicksilver så visar bly en nedåtgående trend i gäddlever sedan 1968, en trolig effekt av förbudet mot bly i bensin som kom på 1990-talet. Halterna är låga och ligger på cirka 0,01 µg/g torrvikt.
Kadmiumhalterna har varit relativt konstanta sedan starten av övervakningen, de varken ökar eller minskar under tidsperioden 1968–2017. Halterna de senaste åren ligger runt 0,05 µg/g torrvikt i lever, vilket är sex gånger lägre än halterna i gädda från södra Sverige.
I Stensjön, Gävleborgs län, har abborre analyserats sedan 1997 och halterna av kvicksilver visar ingen trend, dvs. det varken ökar eller minskar nämnvärt under perioden 1997-2017. Halterna ligger runt 200 ng/g våtvikt. Det är tio gånger högre än gränsvärdet för sekundär förgiftning och nästan i nivå med halterna för abborre från södra Sverige.
Blyhalter i abborrlever går nedåt och de senaste åren har de legat på 0,03 µg/g torrvikt. Jämfört med gädda från norra Sverige är det nästan fyra gånger högre. Däremot ligger de under gränsvärdet för humankonsumtion.
Kadmium i abborre visar en nedåtgående trend sedan 1997. De senaste åren ligger de runt 5 µg/g torrvikt. Det är något högre än i abborre från södra Sverige. Halterna ligger under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
I sjön Bolmen, Kronobergs län, har kvicksilver i gädda analyserats sedan 1967, vilket är den längsta tidsserien i världen av insjöfisk.
Kvicksilverhalterna visar ingen signifikant trend över tidsperioden 1967-2017 och ligger mellan ca 300-500 ng/g våtvikt, vilket är mer än tio gånger högre än gränsvärdet för sekundär förgiftning (20 ng/g våtvikt).
Kadmiumhalterna visar heller ingen tydlig trend över hela tidsperioden och med ganska stor mellanårsvariation men de senaste tio åren ses en nedåtgående trend. Halterna i Bolmen de senaste åren ligger runt 0,3 µg/g torrvikt i lever, vilket är sex gånger högre än halterna i gädda från norra Sverige.
Halterna av kvicksilver i Bolmen är något högre jämfört med gädda från sjön Storvindeln i norra Sverige. Blyhalterna i gäddlever har minskat över tid, vilket troligen beror på att bly förbjöds i bensin under 1990-talet. Halterna de senaste åren ligger kring 0,01 µg/g torrvikt.
I sjön Skärgölen, Kalmar län, har metallhalter i abborre analyserats sedan 1981.
Kvicksilver visar ingen trend 1981–2017. De senaste åren har halterna legat runt 200-300 ng/g våtvikt, vilket även det är långt över gränsvärdet för sekundär förgiftning. Halterna är i ungefär samma storleksordning som i abborre från norra Sverige.
Blyhalterna i abborre minskar under hela tidsperioden, en trolig effekt av förbudet i bensin på 1990-talet. De senaste åren ligger halterna, mätta i abborrens lever, på 0,06 µg/g torrvikt, vilket är cirka tio gånger högre än blyhalterna i gäddlever. Halten i abborre ligger under gränsvärdet för humankonsumtion.
Kadmiumhalterna i abborre ökar sedan år 2008. Under de senaste åren ligger de kring 5 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för sekundär förgiftning.
Metallhalter vid kusten och i svenska havsområden beror till stora delar på transport av föroreningar från land, men också på luftburet nedfall som kommer med nederbörd via långväga transporter. Större punktkällor till utsläpp av metaller kommer från nedlagda och aktiva industrier längs framför allt Norrlandskusten.
Här redovisas resultat från provtagning av metallhalter i sill/strömming i landets havsområden. Det finns betydligt mer data, men i år visas ett urval.
I strömming är kvicksilverhalterna lägre i Bottenviken och i de norra delarna av Östersjön, jämfört med andra delar av den svenska kusten.
Blyhalterna i strömming minskar generellt över tid, förmodligen på grund av att bensinen numera är blyfri. De högsta blyhalterna finns i södra delen av Östersjön.
Halterna av kadmium i strömming visar inga tydliga trender. Det är värt att notera att trots flera åtgärder för att minska utsläppen av kadmium så är de senaste årens koncentrationer i samma storleksordning som de som uppmättes för 30 år sedan.
Kvicksilver visar ingen trend i sill och halten ligger precis i nivå med EU:s gränsvärde för sekundärförgiftning på 20 ng/g våtvikt. För bly i sill ses inte heller någon trend över tid däremot ligger halterna på cirka 0,05 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning och humankonsumtion. Kadmium i sill ökar signifikant över hela tidsperioden (1995-2017) och halterna ligger på 0,6 µg/g torrvikt. Men halterna ligger under EU:s gränsvärde för försäljning samt sekundär förgiftning. Den skarpa ökningen för kadmium vid lokalen kan bero på att fisken här varit något äldre vid provtagnngen och därför hunnit ackumulera högre halter.
Bly i sill minskar sedan 1981 och halterna ligger nu på 0,02 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
Kvicksilver visar ingen trend i sill och halterna ligger precis i nivå med EU:s gränsvärde för försäljning på 20 ng/g våtvikt.
Någon trend för kadmium i sill syns inte och halterna ligger på cirka 0,4 µg/g torrvikt, vilket är under EU:s gränsvärde för försäljning och sekundär förgiftning.
Kadmium och kvicksilver visar inga signifikanta trender i sill medan blyhalten minskar från 1981. Halterna av kadmium är runt 2 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för både humankonsumtion och sekundärförgiftning. Blyhalterna ligger på 0,07 µg/g torrvikt och det är under gränsvärdet för humankonsumtion, medan kvicksilver ligger strax över EU:s gränsvärde på 20 ng/g våtvikt.
Halterna av kvicksilver ligger ungefär i nivå med de i södra Egentliga Östersjön och ingen tydlig trend ses för hela tidsperioden.
Blyhalterna minskar och halten ligger på 0,03 µg/g torrvikt, vilket är under gränsvärdet för försäljning.
För kadmium ses ingen tydlig trend i strömming och koncentrationen är cirka 1,3 µg/g torrvikt, vilket ligger under gränsvärdet för försäljning.
Halterna av kvicksilver är högre här än i övriga havsområden. Halterna av bly och kvicksilver minskar i strömming allt sedan övervakningens början.
För kadmium ses ingen trend i strömming. Kvicksilverhalterna ligger över gränsvärdet och halterna är runt 30 ng/g våtvikt, medan blyhalten ligger på 0,04 µg/g torrvikt. Kadmium ligger på 0,9 µg/g torrvikt. Alla halter ligger under sina respektive gränsvärden för försäljning.
Sedan 1980 minskar halterna av bly i strömming, medan varken kvicksilver eller kadmium visar några ökande eller minskande trender. Halterna ligger över gränsvärdet för försäljning.
För kvicksilver ligger halterna på drygt 30 ng/g våtvikt, vilket är över gränsvärdet. För bly är halterna 0,02 µg/g torrvikt och för kadmium 1 µg/g torrvikt, vilket är under respektive gränsvärden för försäljning.
På vissa håll innehåller grundvatten naturligt höga metallhalter om berggrunden är rik på metaller. Metaller som koppar, zink, krom och nickel förekommer naturligt i låga halter i grundvatten. Grundvatten kan också förorenas via nedfall av luftföroreningar som når öppna grundvattenkällor, eller från punktkällor som industrier och andra områden där marken förorenats.
______________________________________________________________________________
Internationella gränsvärden för fisk finns satta för bly, kvicksilver, kadmium och nickel.
Halterna av kvicksilver överstiger gränsvärdet för så kallad sekundär förgiftning satt för fisk i alla undersökta sjöar. Gränsvärden för tungmetaller är gemensamma för alla länder inom EU och är satta för att skydda organismer i vattenekosystem från allvarliga effekter. Det finns även ett gränsvärde för hur höga halter det får finnas i fisk som ska säljas som livsmedel till konsument.
______________________________________________________________________________
Ansvariga experter – Sjöar och vattendrag/Kust och hav: Suzanne Faxneld och Anne Sörensen, Naturhistoriska riksmuseet.
Ansvarig myndighet är Naturvårdsverket.
Övervakning av metaller i sjöar, vattendrag, kust och hav är en del av den nationella miljöövervakningen. Metaller mäts i djur (biota), ofta fisk som fångas och därefter analyseras halterna i antingen muskel eller lever. Provtagningsplatserna i sötvatten är sjöar över hela landet som ingår i trendsjöprogrammet. Här fiskas abborre, gädda och röding för analys. I kust och hav analyseras abborre, strömming/sill och tånglake från närmare 30 lokaler längs kusten och i öppet hav.