Växtplankton

Kattegatts relativt grunda vatten är påverkat av salt vatten från Skagerak och Nordsjön, liksom av utflödande, betydligt sötare vatten från Östersjön som huvudsakligen rör sig längs den svenska kusten. En hel del spännande växtplankton följer med, och trivs ibland så bra att de orsakar stora blomningar.

Två stationer ingår i det nationella programmet, utsjöstationen Anholt E och den mera kustnära stationen N14 Falkenberg. Stationerna ligger där namnen antyder, nära den danska ön Anholt mitt i Kattegatt, respektive utanför Falkenberg i Halland.

Kiselalger dominerar bland växtplankton i Västerhavet generellt. Förutom de vanligtvis årligen återkommande vår- och höstblomningarna då kiselalger är överlägsna i mängd och antal, kan blomningar ibland uppstå såväl sommar som vinter. Även dinoflagellater är vanliga här. Ingen signifikant uppåt- eller nedåtgående trend kan påvisas vid de två stationerna när man ser på de totala mängderna av biovolymer.

I februari 2017 observerades det för fisk skadliga flagellatsläktet Pseudochattonella i prover från Kattegatt. Släktet skulle fortsätta förekomma i förhöjda cellantal till april månad vid de flesta stationer, och vid West Landskrona orsakade Pseudochattonella spp. ett klorofyllfluorescensmaximum i maj. Det var alltså under en lång period som släktet blommade och enligt observationerna verkar den årliga kiselalgsblomningen mer eller mindre ha utkonkurrerats.

I maj 2017 tog en annan ovanlig blomning vid, den av den lilla kiselalgen tillika hällkarsalgen Phaeodactylum tricornutum. Under sommaren förekom förhöjda mängder av förhållandevis stora kiselalger, som oftast innehåller ganska lite klorofyll. Även under hösten förekom en kiselalgsblomning.

De södra delarna av Egentliga Östersjön är påverkade av vatten från både Västerhavet och från övriga Östersjön. Här finns inga intensivövervakade stationer, utan endast månatlig provtagning. Tillståndet varierar kraftigt men i huvudsak av naturliga skäl.

I det nationella provtagningsprogrammet tas månatliga prover i Arkonabassängen (BY2), Bornholmsbassängen (BY5) samt vid kuststationen REFM1V1 i södra Kalmarsund. Vid dessa stationer finns det inte någon ökande eller minskande trend av vare sig sommarens växtplanktonbiomassa (juni-augusti) eller av de kvävefixerande cyanobakterierna. Trots det kan blomningarna av kvävefixerande cyanobakterier vara betydande även här vissa somrar.

Enstaka år kan blomningar som förekommer i Kattegatt transporteras med strömmarna till Arkonabassängen, och där ge upphov till högre biomassor av växtplankton, som sommaren 2007. Då förekom kiselalgen Dactyliosolen fragilissimus rikligt vid station BY2 i augusti, strax efter en blomning av arten i södra Kattegatt.

Bottenhavet skiljer sig ganska mycket från Bottenviken och liknar mer Egentliga Östersjön. Här finns mer växtplankton än i båda de omgivande havsområdena, och mängderna ökar både vid kusten och i öppet hav. Kiselalgerna är den grupp som dominerar här.

I Bottenhavet övervakas växtplankton inom nationella programmet på en station i öppet hav, stationen C3. Tidsserierna som används som underlag till denna text startades 1994 och stationen provtas normalt 10 gånger per år, ungefär en gång i månaden. Inom nationella programmet finns även tre kuststationer; två i Örefjärden några mil söder om Umeå (B3 och B7) och en i Gaviksfjärden i Höga Kusten. I Örefjärden har mätningar från 1994 använts som underlag till denna text och här provtar vi totalt 20 gånger per år växelvis på de två stationerna. I Gavik startades mätningarna 2007 och har en frekvens på 10 gånger per år, ungefär en gång per månad.

Den grupp av växtplankton som dominerar i Bottenhavet är kiselalger, som utgör 44 procent av biovolymen. Därefter kommer dinoflagellater med 22 procent och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum (15 procent). Cyanobakterier utgör en ganska liten, men växande andel.

Sommarens biovolym av autotrofa växtplankton ligger i snitt på 0,5 kubikmillimeter per liter för perioden 1994–2017. Det är också en signifikant ökande trend för både kuststationerna i Örefjärden och öppet hav. I Gavik finns ingen signifikant trend men en tendens (p=0,07) till att biovolymen sjunker. De grupper som ökar både längs kusten i Örefjärden och i öppet hav är cyanobakterier och den mixotrofa ciliaten Mesodinium rubrum. Kiselalgerna ökar endast i utsjön och dinoflagellaterna ökar bara längs kusten.

Fjällsjöarna ligger över trädgränsen och har mycket klart vatten. De har generellt sett låga biomassor av växtplankton. Förutom av växtplankton sker en stor andel av primärproduktionen på bottnarna av fastsittande alger och mossor.

Det finns ingen tydlig trend i växtplanktonbiomassan i de fem sjöar som följs i den nationella miljöövervakningen, biomassan är låg och varierar mellan 0,03 och 0,10 kubikmillimeter per liter. I sommarprover dominerar fem grupper av växtplankton; rekylalger, dinoflagellater, grönalger, kiselalger och guldalger. Cyanobakterier saknas nästan helt som plankton men finns ofta på andra ställen i sjön växande på stenar och andra ytor.

I norra Sverige finns många sjöar som inte ligger i fjällen. De ligger främst i skogslandskapet och man kan se en tydlig gradient från fjällnära och relativt näringsfattiga sjöar till betydligt näringsrikare kustnära sjöar.

I de 38 nordliga sjöar som ingår i nationell miljöövervakning är det vanligt att hitta nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen Raphidophyceae. Den är särskilt vanlig i skogslandskapets bruna sjöar. I medeltal utgör de 30 procent av biomassan, men andelen varierar mycket mellan enskilda sjöar. Kiselalger, grönalger, guldalger och dinoflagellater är också vanliga. I dessa sjöar utgör cyanobakterier endast en liten grupp, men i andra mer näringspåverkade sjöar kan de vara vanligare.

Sjöarna ligger främst i skogslandskapet och det finns en gradient från kustnära till fjällnära sjöar. Detta gör att totalbiomassan kan variera mycket. En del sjöar ligger höglänt med låga växtplanktonbiomassor på runt 0,14 kubikmillimeter per liter. Andra ligger nära kusten och är tidigare havsvikar som avsnörts vid landhöjning. De är näringsrika och har högre växtplanktonbiomassa på runt 2–3 kubikmillimeter per liter. Medianvärdet för växtplanktonbiomassan i denna del av landet är 0,2 kubikmillimeter per liter.

I södra Sverige är det mycket stor variation i växtplanktonsamhället. Många sjöar är övergödda av näringsämnen från jordbruk och avlopp eftersom befolkningen är stor i denna del av landet. Här finns också både rejält sura sjöar och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH.

I denna del av landet provtas 69 sjöar förutom våra tre största sjöar. Medianvärdet för mängden växtplankton är 0,6 kubikmillimeter per liter, men spridningen är mycket stor. Vissa sjöar har så lite som 0,08 kubikmillimeter växtplankton per liter och andra har ända upp till 15. Tretton av sjöarna är typiska slättlandskapssjöar, med mer än 10 procent jordbruksmark i avrinningsområdena. De sjöarna har oftast en högre biomassa av växtplankton på runt 2,1 kubikmillimeter per liter.

Liksom i norra Sverige är det i många sjöar vanligt med höga biomassor av nålflagellaten Gonyostomum semen som tillhör gruppen harpunflagellater Raphidophyceae. I södra Sverige är cyanobakterier den näst mest dominerande gruppen i sommarprover från sjöarna och andra vanliga grupper är dinoflagellater, kiselalger och grönalger.

Växtplanktonsamhället styrs också av hur kalkrikt vattnet är, vilket styr pH-värdet. I södra Sverige finns det både rejält sura sjöar med lite kalk och väldigt kalkrika vatten med basiskt pH. I kalkrika vatten dominerar cyanobakterier, kiselalger och dinoflagellater medan sura sjöar i stort sett saknar cyanobakterier, de domineras istället ofta av Gonyostomum och grönalger.

Stora sjöarna: Vänern, Vättern och Mälaren

Sveriges tre största sjöar ligger i södra Sverige. Här övervakas växtplankton vid flera platser och tillfällen under året och härifrån finns de längsta tidsserierna. Dessa tre sjöar är sinsemellan mycket olika, vilket speglar förhållandena i resten av Sveriges många sjöar.

Regelbunden miljöövervakning i sötvatten började i mitten av 1960-talet i Mälaren. Då hade man stora problem med algblomningar som hotade dricksvattentäkter och förstörde möjligheten att bada. Då kunde enskilda prover ha så stora mängder växtplankton som 50 kubikmillimeter per liter. Nuförtiden ligger mängderna under sommaren ofta mellan 1 och 7 kubikmillimeter per liter. Vissa delar av Mälaren har fått minskade mängder växtplankton under dessa 50 år av provtagningar, men inte alla. Delbassänger som historiskt sett legat lågt har snarare ökade trender.

I Vänern och Vättern är mängden växtplankton betydligt lägre. I Vättern är biomassan ofta 0,12–0,14 kubikmillimeter per liter, dvs. nästan lika låg biomassa som fjällens sjöar. Under de senaste tio åren har mängderna dessutom en svagt minskande trend. Vänern ligger något högre, mellan 0,20 och 0,35 beroende på station. Här ses en svagt ökande trend av växtplanktonbiomassa under sommarmånaderna.

I de tre största sjöarna har gruppen rekylalger (Cryptophyta) en mycket större andel av biomassan än i de mindre sjöarna. I Vänern är det den största gruppen tillsammans med cyanobakterier. I Vättern är kiselalger och dinoflagellater största grupperna och i Mälaren är det kiselalger och cyanobakterier som dominerar planktonsamhället.