Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Shutterstock
Fisk/fiske

Fisk/fiske

Uppskattad men hotad naturresurs. Fisk är en uppskattad naturresurs som finns i de flesta vattenmiljöer. Fiske bedrivs som rekreation eller i yrkesutövande och det regleras i flera olika lagar, förordningar och föreskrifter. Mängden fisk, artsammansättning, ålder och storlek varierar naturligt mellan olika vattenmiljöer, men också beroende på hur fisket bedrivs och på vad som i övrigt påverkar kvaliteten på den aktuella vattenmiljön. 

Bild: Ida Wendt

Bestånden av torsk i svenska vatten ligger på historiskt låga nivåer. Fisket är en viktig orsak, men även övergödning, och ett förändrat klimat.

Fiskar befinner sig centralt i den akvatiska näringsväven. Det innebär att de kan påverkas direkt av förändringar i miljön så som ökad vattentemperatur eller miljögifter, men även av förändringar som sker på andra trofiska nivåer så som ändrad tillgång av föda eller antalet predatorer. Fisket har en stor inverkan på fiskbeståndens storlek och tillstånd.

Övervakningen av fisk bedrivs i både nationell och regional regi i hav, sjöar och vattendrag. Den data som samlas in ligger till grund för utformning av en hållbar fiskförvaltning, till exempel genom att skapa gynnsamma levnadsmiljöer eller genom att reglera fisket på vissa arter. Miljöövervakningens återkommande provfisken skapar sammanhängande tidsserier, vilket innebär att man kan se trender och upptäcka förändringar orsakade av till exempel miljöförstöring, överfiske eller förändrat klimat. 

Fisk/fiske:

Tillstånd för fisk/fiske

Tillstånd för fisk/fiske

Tillståndet för fiskar i hav och vid kust varierar mycket. På grund av för hårt fiske är bestånden av torsk, plattfiskar och broskfiskar i havet på historiskt låga nivåer. Bestånden sav sill/strömming och skarpsill är med få undantag livskraftiga, och i Östersjön har storspiggen de senaste åren ökat markant.

Tillståndet för kustfisk varierar kraftigt mellan olika platser. Sedan 1970-talet har bestånden av sötvattensarter ökat i Östersjön medan bestånden av saltvattenarter minskat. Abborre och mört är de vanligaste arterna som påträffas i provfisken vid kusten, och deras bestånd är relativt stabila i de flesta provfiskeområden. Även strömming, nors och gärs är vanliga längs hela kusten. Fångsterna av flundra i södra delarna av svenska östersjökusten och gös kring Stockholms skärgård har varit relativt låga under de senaste åren. I Bottenviken har sikfångsten ökat något i kustprovfisken och svartmunnad smörbult har etablerat sig på svenska kusten söder om Stockholm.

Sötvattnens förutsättningar och tillstånd kopplat till fisk och fiske är så varierande att det är svårt att dra generella slutsatser över tillståndet i små och stora vatten. Både naturgivna förutsättningar och effekter av mänskliga aktiviteter varierar  både lokalt i olika delar av vattensystemen och mer storregionalt mellan olika delar av landet, och den nationella förvaltningen av fisket omfattar bara de allra största sjöarna.   

Läs om tillstånd för fisk/fiske i en vattenmiljö

Orsaker: fisk/fiske

Orsaker: fisk/fiske

Orsaker i kust och öppet hav

Havets resurser ansågs länge som outtömliga. Att människan skulle kunna påverka bestånden av fisk sågs länge som otänkbart. Under 1800- och 1900-talets industrialisering blev allt större områden tillgängliga för fisket samtidigt som effektiviteten och omfattningen gradvis ökade. Tillsammans med övergödning, habitatförstörning, ett varmare klimat och möjligen miljögifter, påverkar detta idag fisken negativt.

trål på fiskebåtBild: Havsmiljöinstitutet

Historiskt för höga fiskekvoter ledde till att fiskbestånden minskade och att storleken på den fisk som fångades också minskade.

Under 1800- och 1900-talet var fisket i stort sett fritt vilket möjliggjorde ett obegränsat uttag av fisk och skaldjur. Under 1900-talet började det bli svårt att bortse från de negativa effekterna av fisket på bestånden. Begränsningar i fisket infördes gradvis genom så kallade kvoter. I förhandlingar mellan länder om kvoter togs dock ofta lite hänsyn till biologisk kunskap, vilket fick till följd att kvoterna sattes långt över vad fiskbestånden långsiktigt tålde. Samtidigt var kunskapen om fiskens biologi och fiskebeståndens status begränsad. De för höga kvoterna ledde i sin tur till fortsatt minskande fiskbestånd och eftersom fisken inte hann växa sig stor blev fisken i fångsten och i havet mindre och mindre.

Parallellt med ett ökande fisketryck, skedde förändringar i miljön som övergödning, ökning av syrefria bottnar, mänsklig exploatering av lek- och uppväxtområden, och ett varmare klimat. Även om vissa arter gynnas av ökade vattentemperaturer och näringshalter samt minskad salthalt, missgynnas ofta de arter som är i fokus för fisket.

På kusten ligger de för fisken viktigaste miljöerna i de grundaste områdena, som också är hårdast utsatta för övergödning, miljögifter, bebyggelse och båttrafik. Även om kunskapen idag är bristfällig om hur betydande predationen från säl och skarv är på kustfiskbestånden, är det sannolikt att den ökade förekomsten av dessa toppredatorer i Östersjön påverkar den naturliga dödligheten hos fiskbestånden.

Orsaker i sjöar och vattendrag

Vänern

Från 1998 försvagades siklöjebeståndet och landningarna från yrkesfisket mer än halverades jämfört med 1996 och 1997. Under lång tid därefter varierade fångsterna mellan 160 och 300 ton. De senaste tio åren har fisket i genomsnitt landat ca 250 ton siklöja per år. Fiskeansträngningen har ökat men yrkesfiskarna behöver vara ute och fiska mer för att få upp samma mängd fisk som tidigare. Fångsterna påverkas inte bara av beståndens storlek, eftersom till exempel väder under fiskeperioden och tidig isläggning kan påverka fiskeansträngningen. Ovanligt dåliga väderförhållanden i november och december 2017 påverkade landningarna och endast 116 ton rapporterades i yrkesfiskestatistiken. Den totala dödligheten för siklöja var relativt hög och fiskeuttaget kunde öka marginellt de följande två åren. I tidsserierna från Vänern fanns också ett samband mellan mängden vuxen siklöja och lax.

Vättern

Vättern är en näringsfattig (oligotrof) sjö och har blivit alltmer näringsfattig på grund av förbättrad rening av avloppsvatten och gödslings-teknik i jordbruket. Djurplankton, som är basföda för siklöja och ung nors, har minskat och omfördelats mellan arter mot mindre storlekar under de senaste åren. Dessa indikationer bekräftar allt näringsfattigare förhållanden. Detta kan leda till ökad konkurrens om födoresurser och i slutänden minska reproduktionsframgången för planktonätande fisk dvs. antalet yngel som produceras och överlever.

Mängden årsyngel av nors i trålfångsterna har som regel varit högre i de mellersta och norra delarna jämfört med de södra delarna av sjön. Det kan bero på att den södra delen av sjön har färre grundområden och öar samt näringsfattigare och ofta kallare vatten vilket ger sämre förutsättningarna för tillväxt.

Bestånden av bytesfiskarna nors och siklöja minskade under flera år fram till 2013. Under senare år har dock siklöjebeståndet i Vättern återhämtat sig och nu är det starkare än på många år. Detta beror på måttligt god till stark reproduktionsframgång 2013, 2016 och 2018. Norsbeståndet ökar svagt men är fortfarande under medelvärde trots god rekrytering under flera år.

Bestånden av rovfisk som röding, öring, sik och lake har haft en gynnsam utveckling under motsvarande tid. Därutöver har 77 000 laxsmolt satts ut de senaste fyra åren. Storspigg nyttjas som föda av såväl lax som röding. Beståndet av storspigg verkar vara relativt stabilt men behöver övervakas mer för att följa beståndsutvecklingen.

Årgärder: fisk/fiske

Åtgärder: fisk/fiske

Åtgärder i kust och öppet hav

Åtgärder för fisken regleras framförallt genom EU:s gemensamma fiskeripolitik och åtgärdsprogrammet inom havsmiljödirektivet. Den gemensamma fiskeripolitiken har förvaltningsplaner över nationsgränserna för att nå långsiktigt hållbart nyttjande av fiskbestånd. Fisken på kusten behöver lokal förvaltning av såväl yrkes- som fritidsfiske vid sidan av åtgärder för att skydda lekområden. Generellt är uppföljning och utvärdering av åtgärder för fisk eftersatt i såväl Östersjön som Västerhavet.

EUs gemensamma fiskeripolitik infördes 1983, där kvoter är det viktigaste instrumentet för att reglera fisket. Fiskeripolitiken och förvaltningen har sedan dess successivt gått mot målet att fiska hållbart. Trots det är det fortfarande inte ovanligt att kvoterna sätts högre än de biologiska råden som ges av forskarna inom det Internationella havsforskningsrådet (ICES). En anledning till detta är att politikerna också tar så kallade socio-ekonomiska hänsyn till fiskerinäringen.

För att begränsa fisket har flera skrotningskampanjer av fiskebåtar genomförts i EU och i Sverige, och EU har börjat ta mer hänsyn till forskarnas råd vad gäller fiskekvoter. Därmed har fisketrycket i Skagerrak och Kattegatt minskat. Därtill har Sverige och andra länder genomfört flera åtgärder för att begränsa ekosystemeffekterna av fisket som att till exempel flytta ut trålgränserna, stänga vissa områden för fiske, och utvecklat mer selektiva och skonsamma fiskeredskap.

På kusten är fisket mer lokalt och småskaligt än i utsjön, och fritidsfisket har större betydelse. Flertalet åtgärder som redskaps- och fångstbegränsningar, minimått och fiskefredning har redan införts i flera områden. Ytterligare regleringar behövs sannolikt och det oreglerade handredskapsfisket utgör en utmaning för förvaltningen av fisken på kusten. Att utveckla uppföljning och reglering av fritidsfisket är av yttersta vikt.

Att förvalta fisken på kusten kräver flera verksamma åtgärder som tar sitt ursprung i såväl miljö- som fiskeriförvaltning. Detta inkluderar skydd och restaurering av viktiga livsmiljöer, begränsning av övergödning, beaktande av förändringar i klimatet och möjligen även reglering av toppredatorer som säl och skarv. Därtill behövs ytterligare kunskap om olika åtgärders betydelse samt kunskap om värdefulla livsmiljöer för fisk och en samsyn med förvaltningen på land.

Åtgärder i sjöar och vattendrag

Text under bearbetning...


Experter bakom tillståndsbedömningen

Kust och öppet hav:
Filip Svensson, SLU
Noora Mustamaki, SLU
Per Moksnes, Havsmiljöinstitutet/Göteborgs universitet

Sjöar och vattendrag:
Helena Strömberg, SLU
Kerstin Holmgren, SLU
Leonard Sandin, SLU