Hoppa till huvudinnehåll

Tillståndet: 2019


Bild: Shutterstock
Övergödning

Övergödning

Prima växtnäring på fel ställen. Övergödning uppstår när alltför mycket näringsämnen, framför allt kväve och fosfor, finns i ett vatten. Då växer fintrådiga alger och växtplankton väldigt bra, vilket ger omfattande och oönskade förändringar i hela ekosystemet. Sjöar växer igen, artsammansättningen förändras, många matfiskar trivs sämre och störande algblomningar uppstår. Syrebristen breder ut sig i djupare vatten och till sist kan nästan inget leva där.

Akvarellillustration av övergödning Bild: Ida Wendt

Jordbruk och avlopp är de största källorna till läckage av kväve och fosfor. Den extra näringen gör att alger tillväxer mer än normalt. Balansen i ekosystemet rubbas och syrefria bottnar slår ut nästan allt liv.

Dessa genomgripande förändringar i hela ekosystem gör att övergödningen anses vara en av vårt samhälles största miljöutmaningar. Ett av våra svenska miljömål handlar om att begränsa övergödningen, och här finns också en koppling till strävan efter ett mer hållbart samhälle och en cirkulär ekonomi. Värdefulla växtnäringsämnen bör då hanteras som en viktig resurs och användas i ett fungerande kretslopp.

Vårt behov av mat ger upphov till huvuddelen av näringstillförseln till våra vatten. Jordbruk och avlopp står för ungefär 70 procent av den kväve och fosfor som slutligen kommer till Sveriges hav. Ungefär en fjärdedel kommer från naturliga källor. En allt mindre del kommer från trafik och industrier i takt med att åtgärder vidtas.

För att studera övergödning mäts en hel rad olika variabler inom miljöövervakningen. Mängden av till exempel växtplankton, klorofyll a, kväve och fosfor ger oss en bra bild av situationen.

Övergödning:

Tillstånd för övergödning

Tillstånd för övergödning

Övergödning drabbar marker såväl som sjöar, vattendrag och hav. Problemen finns i hela landet, men är störst i södra Sverige. Där är också förhöjda nitrathalter i många grundvatten ett hälsoproblem. Kraftfulla åtgärder har gjort att övergödningen minskat i många sjöar och vattendrag, och också i flera kustområden. Men i havsmiljön, framför allt i Egentliga Östersjön, är övergödning fortfarande ett av de allvarligaste miljöproblemen.

Mycket av miljöövervakningen fokuseras på att följa övergödningen, och se om de åtgärder som genomförs har någon positiv effekt. Man följer förstås näringshalterna i vattnet, men eftersom sambanden mellan belastning, näringshalt och övergödningssymptom är långt ifrån glasklara följer man framför allt hur växt- och djurliv reagerar.

Konsekvenserna av övergödning är på många sätt likartade i sjöar och hav. I ett näringsrikt vatten trivs växtplankton, och blir så många att vattnet blir grumligt och ljuset inte når lika djupt som normalt. Längs stränderna blir fleråriga alger överväxta av snabbväxande fintrådiga alger, och flytande algmattor kan breda ut sig och hindra ljuset från att nå ens mycket grunda bottnar. Alla växter får en betydligt smalare zon där det är möjligt för dem att leva, och många fleråriga alger och växter överlever inte alls.

När plankton och fintrådiga alger dör efter sin växtsäsong så sjunker de till botten och blir mat till bottendjur och mikroorganismer. I många områden är dock vattenmassan skiktad, särskilt på sommaren när solen värmer ytvattnet. Då blir det lätt syrebrist i bottenvatten där det är för mörkt för växter att fotosyntetisera. Om det finns mycket mat blir också djuren fler och syret tar snabbare slut. En del bottendjur tål ganska långa perioder med syrebrist, men känsliga arter flyr eller dör. I många sjöar och havsområden finns stora bottenområden där djurlivet är svårt utarmat eller helt utslaget. Det får förstås konsekvenser även för fisken, eftersom bottendjur är en viktig födoresurs för många arter.

Man som ligger och flyter i vatten med kraftig algblomning

Det kan gå bra att bada i vatten med algblomning, men se till att inte svälja något vatten och det är också en bra idé att duscha efteråt. Det finns alltid risk att drabbas av exempelvis hudirritationer eller andra problem.

Bada i algsoppa

Algblomningar kan dyka upp i stort sett under hela året, men de blomningar som kan vara skadliga är vanligast under högsommaren och delar av hösten. Algblomningar har olika färg och utseende beroende på mängd och art. Blågrönalgblomningar ser ofta ut som gröngul soppa eller blågrön trådig massa. Giftigheten varierar mellan olika arter, men kan också variera inom en och samma art. Alla vatten som är övergödda kan drabbas av algblomningar, även rinnade vatten (då främst lugnt flytande åar).

Havs- och vattenmyndigheten har ett kartverktyg där man kan se aktuell kvalitet hos vattnet på många badplatser.
Länk till sajten Badplatsen.

Läs om tillstånd för övergödning i en vattenmiljö

Orsaker: övergödning

Orsaker: övergödning

Konstgödning, vattentoaletter och ett allt intensivare jordbruk är de främsta orsakerna till övergödningen av våra vatten. Industrier och avgaser från både fartyg och bilar har bidragit med ytterligare tillförsel av näring. De stora problemen började redan i mitten av 1800-talet, tog fart på 1950-talet och kulminerade på 1980-talet. Att vi äter allt mer kött innebär en ytterligare påfrestning.

Användningen av handelsgödsel tog fart under 1900-talet. Från 1960-talet och framåt överskred tillförseln av kväve till jordarna för första gången den mängd som skördades. Med mer fosfor och kväve och förädlade grödor kunde jordbrukets produktion öka enormt. Dessvärre läckte överskottet från marken till omgivande vatten där det förstås också började växa bra. Konsekvenserna var ytterst påtagliga; algblomningar, fisk som dog av syrebrist, illaluktande vattendrag och igenväxande sjöar. 

Ett problem som uppmärksammats på senare tid är vår ständigt ökande köttkonsumtion, eftersom den innebär att bara en mindre del av djurfodret omvandlas till mat. Denna utveckling försvårar återanvändning av naturgödsel och innebär i praktiken att vi importerar näring från andra regioner, i form av både djurfoder och gödselmedel, och sedan förlorar den till våra egna vatten. Vår ökade köttkonsumtion bidrar också till ökade utsläpp eftersom protein till stor del består av kväve, som lämnar våra kroppar och når vattnen via avloppen.

ädre bild på personer som arbetar med dikesutgrävning Bild: www.finnaker.com
Bild: www.finnaker.com

Under 1800-talet var befolkningstillväxten stor i Sverige, och bristen på odlingsbar mark var så svår att folk svalt eller emigrerade. För att hjälpa upp situationen gav staten stora ekonomiska stöd för utdikning. Det blev närmast en folkrörelse, och under hundra år från 1860-talet och framåt torrlades och sänktes 2 500 sjöar och otaliga våtmarker, för att få mer mark att odla mat på. Idag vet vi att sjöar och våtmarker fungerar som viktiga näringsfällor, och därför pågår åter en blötläggning av landskapet. Staten betalar nu istället ut bidrag till att återskapa våtmarker.

Orsaker till övergödning i grundvatten

Många grundvatten, särskilt i södra Sverige, har problem med förhöjda nitrathalter. Eftersom nitrat är den kväveform som är mest lättlöslig i vatten, är det huvudsakligen den som lakas ut ur övergödda marker. Omkring 80 procent av allt vatten i sjöar och vattendrag kommer från grundvatten.

Förhöjda kvävehalter i grundvattnet är oftast orsakade av kvävegödsling, framför allt på jordbruksmark, stallgödselhantering eller avloppspåverkan. Förhöjda halter kan också uppträda i skogsmark, exempelvis vid skogsgödsling eller efter avverkning, men det rör sig om i jämförelsevis låga koncentrationer. I regel innebär förhöjda kvävehalter i grundvattnet att kvävetillförseln till ytvattendrag och hav ökar. Förhöjda kloridhalter och bakterier kan indikera höga nitrathalter. Detta är vanligt vid avloppspåverkan och vid påverkan från deponier för hushållsavfall. Kraftigt förhöjda ammoniumhalter som sannolikt beror på läckande avloppsledningar har visat sig förekomma i tätortsmiljö. Även nitrithalten kan i sådana fall vara förhöjd. Förhöjda nitrit- och ammoniumhalter kan även vara tecken på påverkan från deponier. Fosfat och kalium kan förutom från gödselmedel komma från avlopp och deponier. Men höga fosfathalter kan också förekomma naturligt, till exempel i syrefattiga miljöer.

Orsaker till övergödning i sjöar och vattendrag

Den naturliga tillgången på fosfor uppvisar stor variation och beror på berggrunden och innehållet i omgivande marker, samt tillförseln av organiskt material från marken kring sjön. Men även människan har bidragit förstås, och bidragit till ett kraftigt ökat näringsläckage. 

Mycket näringsrika sjöar återfinns därför främst i södra Sveriges jordbrukslandskap och tätbefolkade områden, det vill säga vanligen långt ner i vattensystemen och nära kusterna där förutsättningarna för jordbruk är bäst och där merparten av befolkningen bor. Enstaka sjöar med höga fosforhalter kan finnas även långt norrut. Det kan bero på lokal förekomst av fosforhaltiga mineraler i området runt sjön eller att det rör sig om grunda myrsjöar med höga halter organiskt material.

I vattendrag är produktionen av växtplankton inte lika beroende av näringshalten i vattnet som i sjöar. Där spelar faktorer som strömningshastighet och strandvegetation större roll. Ökad näringstillgång kan dock även i vattendrag leda till ökad vegetation och påväxt av fastsittande alger. Mycket lugnt flytande övergödda vattendrag liknar sjöar och kan få samma problematik som dessa med algblomningar.

För hela Sverige står den naturliga tillförseln av fosforbelastningen till sjöar och vattendrag för cirka 70 procent den totala belastningen. Av tillskottet från oss människor står läckaget från jordbruksmarken för cirka hälften. Enskilda avlopp står för en femtedel medan dagvatten och avloppsreningsverk står för en tiondel vardera. Industriutsläpp och fiskodlingar står bara för en tjugondel vardera. Man ska då komma ihåg att en stor del av utsläpp från avloppsreningsverk och industrier sker direkt till havet utan att belasta sjöar och vattendrag.  

Orsaker till övergödning i kust och öppet hav

Övergödning i havet orsakas av ökad tillförsel av näringsämnen, där kväve generellt anses ha störst påverkan i Västerhavet medan både kväve och fosfor anses påverka Östersjön. År 2014 belastade Sverige sina havsområden med totalt ca 46 000 ton kväve och 1 340 ton fosfor per år via vattendrag och direkta utsläpp i havet till följd av mänskliga aktiviteter. Detta utgör ca 40 procent av den totala vattenburna tillförseln av näringsämnen till havet.

Jordbruket är den enskilt största mänskliga källan till utsläpp av näringsämnen i Sverige och står för 51 procent av allt kväve och 35 procent av allt fosfor som når haven via vattendrag. Det svenska jordbruket bidrar även till atmosfäriskt utsläpp, där ca 42 000 ton ammoniumkväve varje år deponeras över land och hav. Utsläppen från jordbruket är speciellt intensivt i de södra delarna av landet och är den helt dominerande källan till utsläpp i Kattegatt och södra Egentliga Östersjön. Tidigare epokers strävan att öka arealen brukbar mark genom att dika ut våtmarker och räta ut vattendrag har försämrat naturens förmåga att fånga upp näringsämnen. I kombination med tidigare frikostig användning av konstgödsel har detta medfört betydande ökade utsläpp från jordbruket.

Atmosfäriskt utsläpp av kväveoxider som uppstår vid förbränning är en annan viktig källa till kväveutsläpp som i Sverige beräknas uppgå till ca 40 000 ton per år. Väg- och sjötransport är de viktigaste källorna som tillsammans står för 57 procent av dessa utsläpp. Även dessa utsläpp är koncentrerade till södra Sverige.

Efter jordbruk och transporter utgör avloppsreningsverk, industrier och enskilda avlopp de viktigaste källororna till utsläpp av kväve och fosfor, framför allt i tätbebyggda områden där de kan ha stor lokal påverkan. I norra Sverige dominerar utsläpp från skogsmark tillförseln av näringsämnen till Bottniska viken, men den största delen av dessa utsläpp är naturliga, och utsläpp från kalhyggen utgör mindre än 5 procent av belastningen.

Årgärder: övergödning

Åtgärder: övergödning

För att minska problemen med övergödning har man framför allt genomfört åtgärder vid punktkällor, som avloppsreningsverk och industrier. Det har gett tydliga resultat, särskilt i närområdena. Det mer diffusa läckaget från jordbruksmark och skogsmark är svårare att åtgärda, och det tar längre tid att se resultaten. Situationen har blivit betydligt bättre, men vi uppnår fortfarande inte varken våra egna miljömål eller målen i EU:s vattendirektiv.

På 1960-talet, när det blev uppenbart att utspädning inte var någon bra kvittblivningsmetod, infördes biologisk vattenrening för att ta bort syretärande organiskt material. Det gällde både för avloppsreningsverk och industriverksamheter. Fosforfällning blev vanligt på 1970-talet och den kostsamma kvävereningen infördes i slutet av 1990-talet, åtminstone i närheten av känsliga vatten. I bilar krävdes katalysator för att minska kväveutsläppen till luft.

Det mer systematiska arbetet med att minska läckage av kväve och fosfor från åkermarken startade i mitten av 1980-talet. Debatten kring algblomningen i Ringsjön i Skåne och bottendöden i Laholmsbukten var startskottet, och sedan 1986 har det funnits nationella åtgärdsprogram för att minska belastningen. Regler, skatter och rådgivning till lantbrukare har kombinerats med EU:stöd för olika typer av miljöskyddsåtgärder, bland annat anläggning av våtmarker och återställande av tidigare uträtade vattendrag. Detta har gjort att kväveläckaget minskat betydligt. Fosforläckaget är svårare att komma åt, och det har inte minskat lika mycket.

På bottnarna i både sjöar och hav finns nu dessvärre stora mängder näringsämnen, framför allt fosfor, som ett resultat av många års hög tillförsel av näring. Dessa gamla synder begravs inte så lätt, utan tenderar att regelbundet återgå till kretsloppet i form av så kallad internbelastning, och därmed bidra till att övergödningen eskalerar. Det finns flera olika sätt att snabbt minska detta problem, åtminstone i liten skala. Muddring, syresättning och tillförsel av ämnen som binder fast fosforn har använts i sjöar och på försök i några mindre havsområden.

Åtgärderna börjar i samhället

Det har blivit allt tydligare att vi måste utgå från vad naturen tål för att lösa problemet med övergödning. Det innebär att belastningen av näringsämnen från våra aktiviteter måste anpassas till känsligheten i den omgivande miljön. I alla kommuner arbetar man nu intensivt med att planera och genomföra åtgärder för att våra vatten ska må bättre. Arbetet med klassning och åtgärder finns omsorgsfullt dokumenterat i den nationella databasen Viss.

Vad vi väljer att äta spelar roll. Kött- och mjölkproduktion ger större näringsförluster i jordbruket än växtproduktion. Om jordbruksproduktionen minskar i Sverige flyttar miljöproblemen från jordbruket istället utomlands. Utsläppen från avloppen hamnar dock fortfarande här, och kvävehalterna ökar i takt med att vi äter alltmer kött.

Åtgärdsarbetet har idag kommit till att i högre grad beakta grundorsakerna till hur samhället belastar havsmiljön. Genom att analysera de flöden av varor och ämnen som påverkar utsläppen av näringsämnen kan man komplettera det nuvarande arbetet med åtgärder och styrmedel som tydligare tar sikte på de drivkrafter, strukturer och beteenden i samhället som är grundorsaken till övergödningen

Riddarfjärden förr och nu

Collage Digitalt Museum_Wikimapia Bild: Collage Digitalt Museum_Wikimapia

Redan ca 1690 skrev riksarkivarie Elias Palmskiöld om Riddarfjärden i Stockholm:

"Gråmunkeholmsfjälen, som eljest kallas allmänt Lort- eller Gullfjälen, har en svavelaktig materia, tvivelsutan av den myckna dyngja och orenlighet som dagligen ifrå alle orter ditkastas."

Idag går det utmärkt att bada i denna vackra fjärd, och det luktar inte längre illa.

Åtgärder i grundvatten

Eftersom förhöjda kvävehalter i grundvatten tillför kväve till ytvattendrag och hav, kan det vara nödvändigt att sätta ett lägre riktvärde på utflödande grundvatten än vad som är fallet idag. Åtgärderna är dock desamma, som för sjöar, vattendrag och hav. 

Riktvärdet på 50 mg/l i utflödande grundvatten, kan behöva sättas lägre när grundvatten med hög halt av nitrat påverkar ytvatten negativt. 

Skogsmark beräknas i framtiden ge betydande kvävetillförsel till grundvattnet om den luftburna depositionen och skogsgödslingen inte begränsas.

Åtgärder i sjöar och vattendrag

Efter att betydelsen av fosfor för övergödningen fastställdes i slutet av 1960-talet infördes fosforrening av alla större punktkällor. Detta ledde till en omfattande avlastning av många sjöar. Belastningen av inlandsvattnen har därefter ytterligare minskat genom att man flyttat många kustnära utsläpp som tidigare gick till sjöar och vattendrag direkt ut i havet. Sedan dess har fokus för åtgärderna riktats mot det diffusa läckaget från jordbruksmark. En viktig åtgärd har varit att anpassa djurtätheten efter den närliggande åkerarealen så att man inte behöver sprida mer stallgödsel på åkrarna än vad växterna kan ta upp. Stallgödseln skall också spridas vid en tidpunkt när risken för läckage är mindre. Genom att analysera näringshalten i jorden kan man också hjälpa lantbrukarna att bara gödsla så mycket som växterna behöver så att mindre läcker ut. På lerjordar är läckaget av fosfor ofta kopplat till erosion. Genom att förbättra dräneringen av jorden och anlägga skyddszoner längs vattendrag minskar man risken för erosion. Markstrukturen i lerjordar kan förbättras genom kalkning så att risken för ytavrinning följt av erosion minskar. Längre ner i vattendragen kan man fånga upp en del av näringen genom att anlägga våtmarker och dammar.

För en del sjöar räcker det inte att minska på tillförseln av fosfor. Stora mängder fosfor från gamla synder ligger kvar i sjöbotten och läcker ut. Detta förstärks ofta av att kraftiga algblomningar orsakar syrefria förhållanden på botten vilket ökar frigörelsen av fosfor från sedimenten. Denna interna belastning kan åtgärdas genom att behandla sedimenten med aluminium. Aluminium är helt ofarligt så länge pH är över 6 och det binder effektivt fosfor till sedimentet så det inte läcker ut. Andra metoder för att minska den interna belastningen är att muddra eller syresätta sedimenten. Ibland kan det också hjälpa med utfiskning av sådana arter som rör upp sedimenten.  

Åtgärder kust och öppet hav

Sedan problem med övergödning i svenska vattenmiljöer började uppmärksammas ordentligt på 1970-talet har en har en rad olika åtgärder genomförts för att minska utsläppen av näringsämnen till haven, bland annat genom utbyggnad av avloppsreningsverk som från och med 1990-talet även inkluderar kväverening i de flesta regioner. Åtgärderna har varit framgångsrika och belastningen av näringsämnen har minskat sedan 1980-talet i både Västerhavet och Östersjön, där tecken på återhämtning kan ses i flera områden. Många problem kvarstår dock och arbetet med att minska övergödning behöver fortsätta, framför allt med att få ned belastningen av fosfor i Östersjön.

Efter att framgångsrikt ha minskat näringsutsläpp från avlopp och atmosfäriskt utsläpp från industri och transportsektorn fokuserar åtgärdsarbetet idag på jordbruket, som är den största utsläppskällan av näringsämnen både till vattendrag och atmosfären. För att minska läckage av växtnäring från åkermark samarbetar Jordbruksverket, Lantbrukarnas riksförbund och länsstyrelserna med att ge råd och bidrag till lantbrukare, bland annat för att de ska strukturkalka, anlägga skyddszoner och tvåstegsdiken, odla fånggrödor och optimera gödsling och utfodring. Flera aktörer utför också åtgärder för att öka naturens egen förmåga att fånga upp näringsämnen, bland annat genom att anlägga våtmarker och återskapa naturligt slingrande vattendrag. Kommunerna och länsstyrelserna fortsätter även arbetet med att minska påverkan från avlopp genom översyn av kommunala avloppsreningsverk, tillsyn av enskilda avlopp samt planering för dagvattenhantering i tätbebyggda områden.

Eftersom näringsbelastningen kommer från flera olika länder är det viktigt att åtgärder samordnas. I dag sker ett internationellt samarbete både genom olika EU-direktiv och EU:s gemensamma jordbrukspolitik samt genom de regionala konventionerna Helcom och Ospar. En viktig politisk överenskommelse har här varit en gemensam aktionsplan för Östersjöns miljö, den så kallade Baltic Sea Action Plan.


Experter bakom tillståndsbedömningarna

Grundvatten: Liselotte Tunemar, SGU

Sjöar och vattendrag: Jens Fölster, SLU

Kust och öppet hav: Per Moksnes, Jan Albertsson och Carl Rolff, Havsmiljöinstitutet