Det ca 8-10 mm stora gulvita kräftdjuret vitmärla Monoporeia affinis är en märlkräfta med typisk böjd kroppsform som verkar något hoptryckt från sidorna. Den är en glacialrelikt som lyckades ta sig till Östersjön efter senaste istiden, över en vattenförbindelse med Norra ishavets bräckta kustområden som funnits i olika etapper. Det lilla kräftdjuret har sedan lyckats hålla sig kvar och under långa perioder dominerat många av Östersjöns och Bottniska vikens mjuka sedimentbottnar med tusentals individer per kvadratmeter. I likhet med flera andra glacialrelikter finns vitmärlan också i ett flertal stora och djupa insjöar under högsta kustlinjen, exempelvis Vättern.
Vitmärlan har också en nära släkting, den ganska lika men rödögda Pontoporeia femorata som främst finns i Egentliga Östersjön, men på senare år också påträffas i Bottenhavets djupare delar. P. femorata har dock marin härkomst och trivs därför i lite saltare vatten, därav de mer sparsamma förekomsterna i Bottniska viken. Vitmärlorna och P. femorata samexisterar i många sedimentbottnar där de verkar dela upp sedimentet mellan sig i viss mån. Den ganska stillsamma P. femorata lever och äter lite djupare ned i sedimentet, i motsats till vitmärlorna som är mer rörliga och föredrar sedimentets övre skikt. Det verkar också vara så att den marina P. femorata är vanligare på djupare och saltare vatten medan glacialrelikten vitmärla trivs bäst på något grundare vatten.
Flera och plötsliga nedgångar
Vitmärlan gräver ner sig ungefär två centimeter i sedimentbotten, där den spenderar den mesta av sin tid. Ibland kan den krypa upp och simma, men helst bara på natten eftersom den är vit och i ljus blir synlig för rovdjur.
Vitmärlans dominans i många av Östersjöns och Bottniska vikens mjuka bottnar är emellertid bruten i många områden. En plötslig nedgång konstaterades kring år 2000 i Bottniska viken och en mer utdragen nedgång har skett i delar av Egentliga Östersjöns kustområden. Detta har förbluffat många marinbiologer, som ser att orsakerna kan vara många. Sannolika förklaringar är en förändrad näringsväv i ett förändrat klimat, tillsammans med förändringar i syre och temperatur.
På senare decennier har också havsborstmaskarna Marenzelleria, kommit in i Östersjön via ballastvatten, och tävlar med vitmärlorna om positionen som dominerande art i många områden. I andra områden har östersjömusslan övertagit tätpositionen. De allra senaste åren ses dock tecken på en begynnande återhämtning för vitmärlorna på en del håll, men det återstår att se om det är ett trendbrott.
Märkligt nog skedde nästan samtidigt en liknande kraftig, abrupt och långvarig nedgång av en närbesläktad märla Diporeia spp., i en annan del av världen. Denna syskonart hade fram till slutet av 1900-talet dominerat på djupare mjukbottnar i De Stora Sjöarna på gränsen mellan USA och Kanada. Scenariot liknar mycket det som skedde i Bottniska viken. Det är dock inte klarlagt ifall det är samma orsaker till krascherna.
Ett exempel från norra Bottenhavets utsjö, där de bottenlevande djurens individtäthet och biomassa totalt sett ökat under en tjugoårsperiod, efter en djup svacka några år efter sekelskiftet. Sedan kraschen för drygt tjugo år sedan har vitmärlan börjat återhämta sig, medan de pågående ökningarna av nordamerikansk havsborstmask (Marenzelleria) och östersjömusslan (Macoma balthica) fallit tillbaka något de senaste åren. Som följd utgör vitmärlorna nu en större andel av bottenfaunasamhället än tidigare och BQI-värdena (Bentiskt kvalitetsindex) har därmed ökat tydligt. Källa: Sveriges vattenmiljö, variabelgrupp Bottendjur 2021, Kust och öppet hav, Bottenhavet.
Godisregn från ovan ger tillväxt
Bottnarna där vitmärlan lever är nästan alltid för djupa för fast vegetation. Vitmärlan får i stället förlita sig på ett uppifrån kommande regn av växtplankton och dött organiskt material. Den stoppar i sig rubb och stubb från det översta sedimentlagret och är en så kallad depositionsätare. Festmåltiden inträffar på vår och försommar efter vårblomningen av växtplankton, då mängder av fräscha kiselsalger nyss landat på bottnarna och sätter fart på vitmärlans tillväxt. Större delen av året är tiderna kärvare, särskilt under vinterhalvåret och dessa perioder får uthärdas genom låg ämnesomsättning och rejäl upplagring av lipider, fettämnen.
Bökare som roar sig på livets senhöst
Vitmärlan lever större delen av sitt liv i sedimentet. Ett stillasittande liv är det dock inte fråga om. Genom sitt ständiga plöjande i sedimentet bidrar den till att sedimentet rörs om och luckas upp och syresätts. Omrörningen gynnar den bakteriella nedbrytningen av dött organiskt material och främjar därför återföringen av viktiga näringsämnen till fria vattenmassan. Den livliga omrörningen kan naturligtvis också göra livet surt för en del organismer, som unga östersjömusslor som nyligen landat på botten efter sitt tidigare stadie som fritt drivande. De kan krossas och eventuellt ätas upp av vitmärlorna. Andra organismer som vilägg av djurplankton kan hamna djupare ned i sedimentet vilket minskar deras kläckningsframgång.
Vitmärlans ägg och embryon är känsliga för syrebrist och föroreningar, och kan därför användas för att övervaka hur miljön mår.
Många vill äta en vitmärla
En som gärna äter vitmärlor är ishavsgråsuggan.