Hoppa till huvudinnehåll

Art i fokus


Bild: SLU

Originalet och nykomlingen – flodkräftan och signalkräftan

Lennart Edsman, institutionen för akvatiska resurser vid SLU. Publicerad: 2020-10-07

Flodkräftan är den enda sötvattenslevande storkräfta som förekommer naturligt i Sverige, och vi har ett helt unikt förhållande till denna art. Men läget för flodkräftan är kritiskt, mycket genom introduktionen av signalkräftan och den kräftpest den förde med sig. Med olika insatser finns goda chanser att vi kan behålla dagens bestånd av flodkräfta. Artbevarande och nyttjande går ovanligt nog hand i hand.

Flodkräftan invandrade till Skandinavien efter istiden för cirka 10 000 år sedan. Arten finns idag huvudsakligen kvar i nordvästra Svealand, i Norrland samt på Öland och Gotland. Den är nattaktiv, bottenlevande och trivs bäst i strandzonen i områden med fasta bottnar där skyddsmöjligheterna är goda eller där de kan gräva egna hålor.

Förutom att sötvattenskräftorna har en viktig social, kulturell och ekonomisk roll är den också en nyckelart när det gäller påverkan på floran och faunan i vattendragens och sjöarnas grundområden. Kräftor utgör nämligen den största delen av biomassan som går omkring på bottnen, de äter allt och de rör dessutom om i bottensedimenten rent mekaniskt.

Flodkräfta på sjöbotten. Bild: Anders Asp, SLU
Bild: Anders Asp, SLU

Frisk flodkräfta på sjöbotten, där kräftorna är en nyckelart bland djuren. ​Det var vasakungarna som tog till sig vanan att äta skaldjur från det franska hovet. Foto: Anders Asp, SLU.

Kräftpesten anländer

I augusti 1907 kom kräftpesten till Sverige med en skeppslast flodkräftor från Finland. Kräftorna var dåliga vid ankomsten och kunde inte säljas som mat. Istället tippades de i Mälaren vid Kornhamnstorg nära Slussen i Stockholm. Nästa år hade kräftorna slagits ut både i Mälaren och i Sveriges bästa kräftsjö, Hjälmaren. Kräftpesten var etablerad i landet.

Kräftpesten är en parasitisk svampsjukdom från Nordamerika som sprids från kräfta till kräfta med svampsporer i vattnet. Den medför 100 procent dödlighet för flodkräftan. Smittade individer dör oftast inom några veckor, men utanför kräftan lever sporerna maximalt någon vecka i vatten. Det behöver inte synas på kräftan att den är smittad, men ibland är det tydligt.

Signalkräfta med kräftpestangrepp som syns som röd fläck under stjärten. Bild: Tomas Jansson
Bild: Tomas Jansson

Signalkräfta med synligt kräftpestangrepp som röd fläck under stjärten. Ibland syns dock smittan bara i mikroskop. Foto: Tomas Jansson.

Signalkräftan introduceras

I ett försök att förbättra situationen för kräftfisket introducerades den nordamerikanska signalkräftan efter ett riksdagsbeslut. Den sattes ut i tusentals naturvatten med start på 1960-talet. På den tiden verkade utplanteringen vara en bra idé eftersom signalkräftan ansågs vara immun mot kräftpesten. Men tyvärr var detta fel. Det visade sig snart att signalkräftan är en kronisk bärare av sjukdomen, och dessutom själv kan drabbas av akut pest och dö om den utsätts för andra påfrestningar.

Situationen blev nu ännu sämre för flodkräftan, och spridningen av kräftpesten ökade dramatiskt med signalkräftan som smittspridare. Man beräknar att 98 procent av flodkräftbestånden utplånats under de senaste drygt 100 åren. Utslagningen tog våldsam fart och fyrfaldigades i och med signalkräftans intåg.

Hand som håller en signalkräfta.

Signalkräfta som fångats i sjön Erken. För att skydda inhemska arter är det numera förbjudet att odla och sätta ut signalkräftan. Foto: Ann-Katrin Hallin, SLU.

Signalkräftan – invasiv art

De legalt utsatta bestånden av signalkräfta finns främst i södra och östra Sverige upp till Dalälven. Det finns även några bestånd på Öland och i Norrland, men målsättningen är att dessa områden skall hållas fria från signalkräfta. På grund av sina negativa effekter klassas signalkräftan som en invasiv art genom en EU-förordning som trädde i kraft 2016.

Förordningen är till för att stoppa de skadliga effekterna av främmande arter på djur, natur, människa och ekonomi. All utsättning och odling av signalkräfta är därför förbjuden. Ett nytt regelverk trädde i kraft den första januari 2020 med ytterligare begränsningar av fisket och transporterna av levande signalkräfta.

Kräftmätning vid provfiske Bild: Teresa Soler, SLU
Bild: Teresa Soler, SLU

Längdmätning av kräfta vid provfiske. Foto: Teresa Soler, SLU.

Bur med kräftor i båt. Bild: SLU
Bild: SLU

I dag konsumerar svenskar cirka ett halvt kilo kräftor per person och år, till större delen importerade kräftor. Det är världsrekord i kräftätande. Foto: SLU.

Åtgärdsprogram för flodkräftan

Antalet sjöar, vattendrag och dammar med flodkräfta, minskade från cirka 15 000 i början av 1960-talet till knappt 1 600 år 1996. På grund av den kraftiga minskningen klassades arten till slut som hotad i rödlistan. Regelverket för tillstånd att sätta ut signalkräfta blev från 1985 stegvis restriktivare. Från 1994 beviljades inga tillstånd alls för vattenområden där arten inte redan finns. Men detta hjälpte inte. 

Ett första åtgärdsprogram fastställdes 1998 och reviderade versioner antogs 2009 och 2017. Det allt överskuggande hotet då och nu är människor som utan tillstånd häller ut en hink med signalkräftor i ett för arten nytt vatten.

Fiske och bevarande går hand i hand

Hotbilden för den numera akut hotade flodkräftan är alltså, ovanligt nog, inte exploatering, överfiske eller förlust av livsmiljöer. Det akuta hotet är kräftpesten, som idag sprids regionalt till nya flodkräftvatten och till nya delar av landet genom illegala utsättningar av signalkräfta. Tyvärr sker dessa utsättningar även i vatten med ett bra flodkräftfiske och det enda garanterade resultatet är ett förstört kräftfiske. Drivkraften bakom de illegala utsättningarna är kraftigt överdrivna, och ogrundade, förväntningar på signalkräftans förträfflighet.

Norra Svealand och Norrland, där flodkräftan fortfarande finns kvar, har ett kärvare klimat. Signalkräftans förmåga till etablering och förökning är sämre än flodkräftans ju längre norrut i landet man kommer. Oddsen för ett bra signalkräftfiske är dåliga. Resultatet av de illegala utsättningarna i den här delen av landet blir bara förstörda möjligheter för ett framtida kräftfiske.

Fisket i sig är alltså inget problem, utan snarare en förutsättning för att bevara flodkräftan. Ett hållbart fiske med lokal styrning fungerar som ett indirekt skydd för arten. När man tillåts behålla sin fiskekultur och fisket är bra, blir incitamentet för illegal utsättning av signalkräfta lågt. Även om i stort sett allt som fiskas upp konsumeras av dem som fiskar, säljs det små mängder odlade flodkräftor som kan kosta upp till 1200 kronor kilot. Det höga värde som flodkräftan har, ekonomiskt och kulturellt, är mycket gynnsamt för bevarandet. Så länge det finns efterfrågan, och flodkräftan skattas högt, kommer människor att arbeta för att den ska skyddas från signalkräftor och kräftpest.

Kartbild med blå prickar som visar förekomst av flodkräfta i Sverige, maj 2020. Bild: Patrik Boman, SLU
Bild: Patrik Boman, SLU

Flodkräftan fanns på cirka 600 lokaler i Sverige, maj 2020. Källa: Nationella kräftfiskedatabasen.

Kartbild med röda prickar som visar förekomst av signalkräfta i Sverige, maj 2020. Bild: Patrik Boman, SLU
Bild: Patrik Boman, SLU

Signalkräftan fanns på cirka 600 lokaler i Sverige, maj 2020. Källa: Nationella kräftfiskedatabasen.

Information viktigaste åtgärden

På många håll i landet arbetar man nu med att förstärka flodkräftbestånden genom att kalka, skapa skyddsområden, plantera ut flodkräfta och arbeta med kräftfiskevård. Vatten med flodkräfta prioriteras och det finns ekonomiskt stöd för kalkning, odling, återutsättningar och fiskevårdsåtgärder som gynnar flodkräftbestånd. På Gotland, där hela ön är ett skyddsområde för flodkräfta, har länsstyrelsen utrotat flera illegala bestånd av signalkräfta genom kontrollerad användning av insektgift med lyckat resultat. Gotländska flodkräftor har sedan åter planterats in i de behandlade vattnen.

Åsikterna, halvsanningarna och myterna runt våra kräftor är många. Det sägs ibland att det finns minst sex miljoner kräftexperter i Sverige – det vill säga alla som någon gång ätit kräftor, själva lyft en kräftbur, sett någon lyfta en kräftbur eller har en släkting som gjort det. Många av de påståenden som finns står på bräcklig faktagrund, är klara överdrifter eller till och med rena lögner. Sådana myter har varit och är drivkraften bakom de flesta illegala utsättningar av signalkräfta.

I de flesta fall handlar missförstånden om uppblåsta förväntningar på signalkräftans förträfflighet när det gäller fisket, trots populationskrascher och kraftigt minskade fångster de senaste tio-femton åren. Går det dåligt för signalkräftan, och det gör det, är detta indirekt positivt för bevarandet av flodkräftan, genom att motivationen för utsättningar av signalkräfta minskar. För att råda bot på missförstånden startades en gång hemsidan Kräftmytkrossaren, där man tar upp och bemöter de vanligaste missförstånden på ett enkelt men faktabaserat sätt.

Flodkräfta på land Bild: Tomas Jansson
Bild: Tomas Jansson

Det är inställningen hos människorna som bor vid våra sjöar och vattendrag som är avgörande för om flodkräftan ska finnas kvar i Sverige. Foto. Tomas Jansson.

Fortsatta insatser för framtida kräftfiske

Hur har det då gått för flodkräftan under de senaste åren? Även om flodkräftbestånd fortfarande slås ut, är mycket av det som händer och upptäcks nu resultatet av gamla försyndelser från 1980- och 90-talet. Regelverk och lagar är idag i stort sett funktionella. Det finns också en medvetenhet hos folk om konsekvenserna av utsättning av signalkräfta, signalkräftans tillkortakommanden och om värdet av flodkräftan. Resultatet är att det görs färre illegala utsättningar, och att färre vatten drabbas av kräftpest.

För att lyckas i längden måste informationsinsatserna och rådgivningen ändå fortsätta, eftersom missförstånden och myterna fortfarande lever kvar. Åtgärder som kalkning, habitatförbättringar, restaurering av utslagna bestånd och utsättning av flodkräfta i de delar av Sverige där signalkräftan inte fått fäste är andra viktiga insatser.

En fortsatt ekonomisk stöttning av de många, många lokala bevarandeprojekten är helt nödvändig; som uppmuntran och för att hålla intresset vid liv. Dessa projekt bygger på mycket ideellt arbete och är var för sig inte speciellt kostsamma. Det är inställningen hos människorna som bor vid våra sjöar och vattendrag som är avgörande för om flodkräftan ska finnas kvar i Sverige. Arbetet med åtgärdsprogrammet har som mål att även våra barnbarn ska kunna fiska flodkräftor i sjöar och vattendrag.